Tag Archives: novell

Novell: Juni natt

Tillägnad min vän Vivi, som sade: ”Skriv en historia som börjar med en sallad”.

Juni natt

Vi hade lovat att stå för salladen och när jag tog mig an rödlöken skar jag mig djupt i fingret. Blodfläckar på kniven, skärbrädet, den färdigt skivade tomaten och gurkan. Med höga svärord och tårar i ögonen stod jag med fingret under kallvatten medan Jonas hämtade plåster från badrummet. Försiktigt torkade han handen min, klippte noggrant en precis lagom bred bit plåster och drog det hårt om fingret. Det blödde genast igenom.

Jag fick lägga mig ner, handen högt över huvudet med gasbinda lindat som en stor kokong kring både pek- och långfinger.

– Det blir nog bra tills du gifter dig, hade Jonas sagt och pussat mig på pannan innan han övertog salladsbestyren, skivade klart rödlöken som han blandade med tomat, gurka och grön paprika.
-När ska vi starta, tänkte du? Jag har ännu inte packat, och vi får inte glömma vinflaskan i kylen. Jag ropade åt Jonas från soffan, blinkade för att få de sista tårarna att försvinna. Fingret pulserade.
– Jag sa till Vestis att vi hämtar upp honom strax före tre. Sen far vi ännu via Charlie och Mill, svarade han och jag låtsades inte om hur det drog till i bröstet när jag hörde ditt namn.

Det hade varit trångt i bilen. Bakluckan full av frysväskor och sovsäckar, pajformer och kuddar i knäna. Vestis satt i framsätet och lekte med radion, jag klämdes i mitten mellan Charlie och dig.
– För att du är minst, hade du sagt med ett leende och lämpat över en stor klirrande plastpåse i min famn. Hela resan kylde den kondenserande plastpåsen mina lår och din axel tryckte mot min.

När vi kom fram till sommarstugan var festen i startgroparna. Folk grillade på verandan, någon högg ved till bastun och ett gäng höll på att slå upp ett tält i skogsbrynet. Värden mötte oss i toga och blomsterkrans, delade ut pussar och kalla skumpaglas.

Vartefter bastuveden brann och flaskor på kylning fiskades upp ur havet blev folk allt mer glada och fulla, gick eftersvettiga omkring med bara en handduk om kroppen. I köket pågick ivriga diskussioner. På verandatrappan satt två och hånglade bland myggen. Några dansade kring och i soffan, klubbmusiken verkade inte höra hemma i stockstugan med den aldrig skymmande natten utanför.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Jag mindes inte var jag hade läst det.

Jag satt i Jonas famn med en ciderflaska i handen, deltog inte i samtalet eller dansen utan funderade på den där juninatten. Hur det kom sig att den aldrig blev av och om den saknade det. Vad annat som aldrig blir av och hur man kan sakna något som aldrig blivit eller varit. I en fåtölj satt du och pratade med någon jag inte kände. Jag tänkte på dig och juninatten. Jonas hand flyttade från min midja till min nacke, smekte upp mot hårfästet och jag njöt av det. Böjde på huvudet för att kyssa honom. Jag kysste honom men tänkte på dig.

När alla andra har somnat eller slocknat och det är så sent att det nästan har blivit tidigt frågar du om jag vill bada bastu ett andra varv.

Vi river tidningspapper och bär vatten, dricker mera cider medan elden tar sig. Värmen ligger kvar sedan tidigare och luften i bastukammaren är tjock. Du berättar om hur du har sagt upp dig från jobbet veckan innan, drar tröjan över huvudet så att orden försvinner för en kort stund. Jag nickar och krånglar av mig byxorna och dricker, trycker plåsterfingret mot flaskan för att dämpa bultandet som jag vet finns i hela kroppen men som jag låtsas kommer från såret.

Jag undrar hur dina bröst skulle kännas mot mina, hur tunga de är i händerna. Drömmer om att slicka svetten mellan dem, neråt över magens mjukhet, ner mellan benen. Rundheten över dina axlar, hur alla kläder liksom halkar neråt. Vill veta hur vassa dina tänder är, hur du andas när du sover. Jag är glad åt mörkret och hettan i en bastu som både döljer och tillåter sådana tankar, rodnaden över kinderna och bröstet, fukten i munnen.

Havet är precis så kallt som det kan förväntas vara vid midsommar, men ovanför en holme skymtar en brandgul gryning och jag tänker här kommer junidagen. Vi simmar frustande och med snabba sparkar för att få upp värmen, cirklar oss ut till stenen.

– Nu får du hålla dig undan, för nu ska jag pissa, säger du och med låtsad förfäran kravlar jag upp på stenen, skrovlig och skarp mot blek hud. Du följer efter och vi sitter huttrande, kallt skinn mot kallt skinn, tryckta hela vägen från knäna upp till axlarna, och ser när solen går upp över västerholmen.

Jag har gåshud över hela kroppen när vi slutligen kommer oss i land, springer tillbaka mot bastun. Mellan tårna fastnar grålera och vi lämnar suddiga fotspår efter oss på bryggan. Lera och gräs och tallbarr under fötterna, dra in smutsen för att sedan rena oss.

Du öser på med vatten på stenarna, ångan stiger upp och får det att picka i hela kroppen. Andfådda av kylan och språngmarschen kurar vi ihop oss i varsitt hörn på den översta laven, låter värmen långsamt ta över våra kroppar igen. Lika delar kyla och hetta över huden, allt blandas i en förvirrande och fullständigt klar känsla av mångtydighet, komplexitet. Att det kan vara så självklart och så främmande samtidigt. Vi två, nakna, tillsammans. Bastu eller inte. Du ler och sträcker ut benen på laven, skitiga fotsulor mot mig, och jag svarar med samma rörelse och trycker fötterna mot dina. Det stramar skönt i baklåren, jag är ännu spänd av vattenkylan och av att inte kunna dölja mig, inte kunna dölja något. Här är vi, rakt upp och ner, visar och ser varandra och oss själva i varandra. Och jag tänker återigen på hur din kropp skulle kännas mot min, mer än bara fotsulorna.

Plåstret på fingret har lossnat efter bastun, såret gapar rött och huden vid sårkanterna är vit och svampig av fukten. Först nu märkte jag hur ont det gör.

– Det svider som satan, beklagar jag mig och blåser på fingertoppen.
– Jag tyckte jag såg plåster på ena hyllan, vänta lite, säger du och går naken bort till det öppna skåpet, rotar på de nedersta hyllorna. Jag tittar efter dig allt jag kan, innan du kommer tillbaka och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte avslöja mig. Mjukt klappar du handen min torr, plockar bort ett ludd från handduken som fastnat i sårglipan. Du hittar ett plåster i passlig storlek och drar det hårt om fingertoppen. Så tar du min hand i din och kysser försiktigt det omplåstrade fingret.
– Det blir nog bra tills vi gifter oss, säger du och ser rakt på mig.

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

England, baby, Enland

Till Ludde

Det kändes poetiskt att börja min resa precis som en av mina älsklingsböcker: ”Det regnade den där natten, ett milt, susande regn”… Regnet förföljde mig ända till landsgränsen. Så fort planet hade lyft bröt solen fram och jag valde att ta det som ett gott tecken. Jag har alltid haft lätt för att ljuga för mig själv och verkligen tro på det.

Det var som att komma hem. Jag hade bara inte råkat bo där tidigare. Alla ändlösa, avmätta meddelanden om följande tågstation, alla take away-muggar och luncher i förbifarten, alla darling och love som inte betydde mera än de plikttrogna leenden som följde. Jag både hatade och älskade det. Alla grönsaker som var inpackade i plast och hur folk bekände sin kärlek till vänner som de knappt visste mellannamnet på och som de aldrig i livet skulle ha anförtrott sina drömmar och hemligheter. Samtidigt var det så befriande. Anonymiteten i vänliga artighetsfraser. Bekvämligheten i likadana grannskap. Alla följde samma regler, spelade samma spel. Det var lätt att leva, att arbeta, att umgås, utan att behöva tänka eller känna efter. Jag kunde förstå att han tyckte om att leva här.

Vi lekte mamma-pappa-barn, fast utan barn. Ett låtsasförhållande, en alternativ relation. Ett spel för våra egna gallerier. Jag tillbringade dagarna på stan; i butikerna, i kyrkan, på konstmarknaden som hölls om lördagarna. Han stannade hemma och arbetade, låtsas förtjäna ihop till det levebröd jag låtsades spendera på nya skor och afternoon tea med varma scones och jordgubbssylt. Sent om eftermiddagen ringde han för att berätta att han lagar skinkstek till middag. Han undrade när jag är på väg hem. Jag svarade att jag bara ska läsa klart dagens tidning på biblioteket och erbjuder mig att handla grönsaker på vägen.
”You’ll have to tell me all about your day later”, säger han med uppriktig älskvärdhet och jag förvånar mig själv med ett darling i avskedsfrasen. Det är en lek, ett spel där det är svårt att veta var gränserna går.

Jag vaknar av ljudet då han slår upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen. Det är lätt att föreställa sig hur han lutar sig ut över fönsterblecket, kisar mot solen medan han blåser rök över den lilla stenbelagda bakgård som engelsmännen envisas med att kalla trädgård. Vi låtsas vara ett par, men har inte legat med varandra, inte än. Sover i skenäktenskapets skilda rum. Han sitter uppe länge om kvällarna i sitt rum och arbetar, jag kan höra tangentknattret in till gästrummet där jag har gjort mig förvånansvärt hemmastadd. De engelska husen är inte bara dåligt värmeisolerade, de är dåligt ljudisolerade också. Uppriktigt sagt är husen så felkonstruerade att det är skrattretande. Enkla fönster och dragiga dörrar, öppna spisar som inte värmer men däremot sotar ner, och så dessa eländiga heltäckningsmattor. I hemlighet njuter jag av det obekväma. Det känns äkta, solitt. Bakom en finputsad fasad är det defekt. Precis som det engelska folket är, precis som vi är.

Den sista natten innan min hemfärd hamnar vi i säng med varandra. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, båda var slitna efter gårnattens katastrofalt roliga pubrunda och mitt tåg gick alltför tidigt morgonen därpå. Vi hade suttit i hans rum och tittat på film men somnat halvvägs. Jag vaknar av att han krånglar sig upp för att stänga av teven, och jag frågar om han vill att jag ska gå.

”No, please stay”, svarar han och kryper ner i sängen igen, smyger sin hand runt min midja som för att visa att han menar allvar och kommer att försöka hindra mig om jag försöker ge mig av. Klockan är halv tre, han ligger sömnvarm och tätt intill mig och håret faller ner i hans ögon då han kysser mig tillbaka. Vi vet att det här inte alls ingick i vårt ursprungliga skådespel och att regissören, om vi hade haft någon, skulle ha suckat över att vi inte följde utstakat manus. Men gjort är gjort, tänker jag, och korsade gränser ändrar ovillkorligen spelets regler. Jag vet bara inte till vad.

Han följer mig inte till tågstationen som han har lovat. Istället sätter han sig på trappan och rullar en cigarett, vinkar lätt till avsked. I fickan på min läderrock ligger hans tändare, en pant så att vi måste ses igen. Det är en ljum vårdag och doften av magnoliaträden hänger tung i luften.

”What happened?”, hade jag frågat jag vid frukosten. Det som alltid hände, hade han svarat och skrattat åt min oförstående min. Jag tyckte inte om hans skratt, det var hårt och överlägset.
”England, baby, England. That’s what happened.”

Det var efter det som jag stal tändaren.

”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hotade min vän Ludde mig med då jag hälsade på honom i Winchester våren 2013. Jag tog emot hotet med glädje. Han har fått vänta länge på sin novell, men nu är den så klar som jag tror att den någonsin blir. Varsågod, världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

22

-Släpper du taget? frågade han.
-Aldrig! svarade jag.
-Då är du den starkare av oss två, sade han, och släppte min hand.

(Min kortaste novell hittills. 22 ord.)

2 kommentarer

Filed under okategoriserat

Friheten

Det var en tidig torsdagsmorgon. Staden började just vakna. Själv hade jag inte ens gått och lagt mig. Det verkade bli en varm och fin junidag. Det högljudda fågelkvittret ackompanjerades av tunga klackar mot asfalt. Då jag mötte en äldre dam som var ute och rastade sin lilla pekinges kunde jag inte annat än skratta åt hennes förfärade min. Jag skulle också titta snett på mig själv. Korta, trasiga jeansshorts och svartmålade ögon är perfekta en vild sommarnatt, men skär sig något mer mot verkligheten klockan sju om morgonen nästa dag, speciellt då kajalen har börjat leta sig neråt kinderna. Jag misstänkte att mitt hår aldrig mer skulle gå att reda ut ordentligt och jag var inte riktigt säker på hur, men jag hade en annan tröja på mig nu än vad jag hade haft då jag gick ut kvällen före. ”Kiss the boys and make them cry” stod den på den alltför lilla t-skjortan som jag bar och jag undrade vad den gamla damen riktigt tänkte om mig. Kanske var det bäst att inte veta.

Sanningen att säga var att jag njöt oerhört av det hela. Allt var nytt och junimorgonen hade överseende med sina nattens barn. Jag drog djupa andetag då jag genade genom skolparken, fyllde girigt lungorna med liljekonvaljdoft och frisk sommarluft, så här innan morgonens rusningstrafik hade dragit in med avgaser och damm. Jag njöt av hur solen var mjuk mot huden och lindrade den själsliga frossa som alltid uppstod då jag inte hade sovit tillräckligt. Jag njöt än mer då jag halvvägs hem gav upp, sparkade av mig skorna och fortsatte promenaden barfota. Åh, denna underbara lättnad, att trycka ömmande fotsulor mot grov asfalt och känna hur livet och blodet smärtsamt ljuvligt återvände till fötterna efter timtal på dansgolvet i höga klackar.

Väl hemma i lägenheten släppte jag allt vad jag hade för händer för att rota genom kylskåpet. Två snabba smörgåsar senare slog jag mig ner vid köksbordet, med händerna om en stor tekopp, där jag satt i fullständig tystnad och ljuvlig ensamhet. Utanför fönstret hade solen nått grannhusets tak och jag räknade att jag påbörjade min tjugofemte vakna timme i sträck. Då den tjugofemte timmen omärkligt övergick i den tjugosjätte linkade jag in i badrummet för att tvätta bort svärtan kring ögonen, men fastnade i min egen spegelbild och blick. Jag såg verkligen sliten ut och en kort stund förfasades jag över att jag hade gått genom hela staden i det här skicket. Sedan såg jag strängt på mig själv. ”Walk of shame”, tänkte jag. ”Aldrig i livet!” Walk of freedom, kanske. Friheten i att komma och friheten i att gå. Friheten i att välja. Ur bakfickan på jeansshortsen drog jag fram en tillknycklad papperslapp och tummade fundersamt på den. Så log jag. Friheten i att låta bli.

Utan att tänka desto mer knycklade jag ihop namnet på och telefonnumret till den flicka som jag hade tillbringat natten hos och kastade lappen i toalettstolen. Så spolade jag och stöp i säng utan att ens klä av mig. De högklackade skorna låg på hallgolvet en hel vecka, som ett monument över den frihet jag skulle komma att upptäcka den sommaren.

(Tack till min älva för tanken om walk of freedom, jag lånade den skamlöst.)

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt