dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 18 – Namnlös x 3

Namnlös (med blomster)

Som midsommarblomstren
som aldrig vill släppa taget, nej
gräddvita blommor och smaragdblad
någon slags himmelsk härlighet, ett sken
på sätt och vis, just himlen;
det blir för mycket
flöjter och silverklockor sjunger
handskar i knäet; pärlor och askar
ligger utspridda i
trädgårdens dyningar,
nattblomstren som blundar mot
dagen, så vackra, alla dessa blommor
så vackra om natten

Namnlös (vid horisonten)

för att rymma(s), ligger
lågt vid horisonten,
pärlor, rädslan, pennstumpen
brandyn som är alltför stark
och som ingen längre minns

ta med sig, eller lämna efter
en alltför kort kjol, en varm tröja
tallar, enar
det som ruskar och växer
när man skriver

Namnlös (för egen maskin)

Någon måste göra det
då jag inte kan för egen maskin:
hämta mig, lägga mig, söva mig

Någonstans längre bort rör jag mig
trots allt
uppåt

Min mage och rygg:
bara ligger ner, andas, tänker
en timme, ett dygn, ett liv
i väntans korridorer

Går ut, går in igen
går igenom röster, siffror, bokstäver

Jag hade valt annat
om jag hade fått välja

Dagens prompt var mycket givande och produktivt, därav hela tre dikter. Så här lät instruktionerna:

Hitta en dikt i en bok eller tidskrift (med fördel en dikt du inte är bekant med). Använd ett papper för att täcka över allt utom den sista raden. Skriv nu en egen rad som kompletterar, eller på något vis svarar, den enda rad du kan se. Flytta pappret för att avslöja den nästsista raden i din källdikt, och skriv en andra rad i din egen dikt som återigen kompletterar eller svarar på den nästsista raden. Fortsätt på detta sätt, med att avslöja och skriva, tills du når den första raden i din källdikt, som du kompletterar eller svarar på som den sista raden i din nya dikt.

Jag tog mig an tre helt okända dikter, en ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen, en ur Martina Moliis-Mellbergs 7, och en ur Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt. Det ska bli mig ett nöje att så småningom ta mig an de dikterna, och diktsamlingarna, i rätt ordning också.

 

dagbok

Tvillingar

Då jag står och väntar på bussen ser jag ett par tvillingar.

De går i takt, bestämda steg i Doc Martens, nätstrumpbyxor och raka, svarta kappor. När de passerar tittar en av dem på mig, blicken lika hård som stegen, bleka ansikten med skarpt smink och krusigt rött hår.

De har varsin vit tygkasse över axeln – inte på samma axel utan på den yttre, så att de blir spegelbilder där det enda som skiljer dem åt är att ena tygkassen är mönstrad i svart.

Jag tänker att jag aldrig någonsin kommer vara lika cool som de.

dagbok

Mellanvarandet

Det är fortfarande februari och jag är fortfarande i limbot mellan studerande och arbetssökande. Att-göra-listor skrivs med jämna mellanrum, jobbansökningar och cv:n skickas in med ojämna mellanrum. Jag vågar ta ut svängarna i formuleringarna då jag söker de jobb jag mest vill ha – och oftast är okvalificerad för. Det finns inget att förlora.

Samtidigt försöker jag hitta någon slags riktning och mening i ett mellanrumsvarande, i ett undantagstillstånd. Det känns som om jag borde ta avstamp, använda den här våren som ett språngbräde mot något större, högre, bättre – men då jag inte vet vart jag vill. Så jag köper tulpaner och försöker läsa tidningen i lugn och ro om morgnarna, träffar vänner i ett nästan cirkulerande system och försöker ta fler promenader. Hitta en mening i (den ur samhällets synvinkel sedda) sysslolösheten.

DSC05351Mitt köksbord. Lägg märke till den lilla lilla porslinskaninen.

På biblioteket fanns det böcker att gå på blinddejt med. Inpaketerade i fina papper med en liten kontaktannons på. Jag lånade hem en ”äldre och speciell klassiker” som sökte sällskap. Den hade ofta blivit lämnad på hyllan, kanske för att dess utseende inte är så lockande. Boken hoppades dock på att ”hitta någon som inte bryr sig så mycket om det yttre” och som gillar äventyr och spänning. Det visade sig vara ungdomsromanen Den utvalde av Lois Lowry och jag slukade den på under ett dygn. Hoppas det var regnet som bryter den lästorka som har rått.

”Jag skriver och gör poesi av verkligheten”, har jag skrivit på en lapp som jag tejpat upp på min vägg, i ett försök att påminna mig själv om vad det egentligen är jag gör. Mina anteckningsböcker är plågsamt orörda. Jag skriver vardagliga blogginlägg, inte fiktion utan dagbok, ni kanske har märkt det? Att skriva något är bättre än inget. Jag läste en kolumn i Åbo Underrättelser om att fasta från likgiltighet. Att bry sig om något, att göra något. ”Allt utom inget” istället för ”allt eller inget”. Det här är mitt allt utom inget i skrivväg.

dagbok · skönlitterärt

Uppbrottets tid

Uppbrottet ligger i luften. De redan djupgröna löven i björken utanför köksfönstret är alldeles stilla i den heta majmorgonen. Solen är otröttlig i sitt gassande, ingen vind skänker svalka. Allt väntar på dagen för avresan.

Vi cyklar nordväst, genom betongdistrikt och taggtrådskvarter tills grönskan åter tar vid, mjuka kullar och äntligen – en lummig skugga som förlänar skydd från solljuset. Det doftar så jag blir yr – av kåda och torra tallbarr, av försiktigt blommande hägg, av rök från bränt ris, av jord och hav och al. Längst ut på udden, på solvarma men skuggfläckiga klippor slår vi oss ner, barfota, sandbeströdda fötter och blöt byxbunt. Vi lyssnar till vågsvall, koltrast, frasandet av tunna tallbarksflagor i den välsignade vind som trots att den inte orkar till inlandet alltid lurar vid stranden. Vi äter plättar och fruktsallad och choklad och pratar om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt.

En disig skymning visar att ännu en dag har gått. Vinden stillnar åter, det lyser ännu ingen stjärna över takåsen på grannhuset men jag vet att den finns där. Kinderna hettar efter en hel dag utomhus, värmen dröjer sig kvar i nacken och tröttheten tynger benen. Jag önskar mig liljekonvaljer och svala lakan. Väntan surrar fortfarande i luften, sticker i blodet. Det är inte dags än. Men snart, snart.