IV: Fläckar förgäves

När vi inte dansar
ligger vi
och när vi inte ligger
dansar vi
och någonstans där emellan
slätar hon till kjolen
och jag knäpper skorna:
vi tar långa promenader i skuggan
och dricker te ur gula muggar

(Som att inte skrynklorna
avslöjar oss
visar var våra fingrar
har varit)

Min vita skjorta
har läppstiftsfläckar på kragen
puder på axeln
och när jag ber henne
fläckar hon ner mig
ännu mer

allt det där blossande röda:
på krage och axlar
och läppar och hals

Snart doftar alla kläder
svett och trä och aprikos
och jag tvättar och tvättar
förgäves

III: Kom, dansa

Kom, dansa med mig
(igen och igen)
säger hon och placerar
mina händer
runt sin midja
sina händer
någon annanstans

Vi dansar
(igen och igen)
till swing och jazz och charleston
jag snurrar ut henne
bara för att fånga in henne igen
närmare än förut

Våra klänningar blandas:
tråd och tyll och fåll i
ett och samma

och mina händer som går ner
till fållen
och sedan upp igen

Hon är varm
och jag är yr
och snart blir hennes skratt en flämtning
under mina fingrar

II: Kronblad

Det spelar alltid musik kring henne
något ohörbart men kännbart:
synkoper och kontrabas
gula kabbelekor om våren

Det här är ingen tid
för blyghet
säger hon och rör vid
min gula klänningsfåll

Musiken: accelerando, crescendo
och blommorna slår ut
i värmen

När jag faller
gör jag det som
ett stjärnregn:
hjälplöst blossande

Hon har sparkat av sig klackarna
och lagt
armen om mig
helt oblygt
kjolfållen bränner ännu
av hennes beröring

och jag faller
hjälplöst blossade
baklänges ner
på hennes säng

kjolarna står som
solstrålar      kronblad
åt alla håll

i mitten: hettan

◊

(tack till Eva-Stina Byggmästar för inspirerande ord ur Älvdrottningen:
”[…] det är ett stjärnregn du faller hjälplöst lustfyllt blossande […]”)

I: Tyll och swing

Det är en dröm
Hon är en dröm

En perfekt dröm
som klippts ut
ur tyll och swing
och placerats
rakt i mitt synfält:

vida kjolar och klapprande klackar
pärlor och rosetter
‒ jag svär hon skimrar på ett sätt
som inte är verkligt
som champagnebubblor på tungan
som guld i synen
som is och salt och äpplen

och än mindre verkligt
att hon närmar sig:

ler med mörkröda läppar
mot mina klarröda
och frågar:

Ska vi dansa?

Så vi dansar
till bas och piano och saxofon
hennes hand om min midja
mjukt mjukt
och jag lägger handen
på hennes axel
också den
så mjuk

och tur är
att hon för
och jag följer
för jag har glömt
allt som mina fötter
någonsin har gjort
när hennes skratt kittlar mig i örat
letar sig ner för nacken
och in under klänningskragen ‒

Hon doftar som en dröm:
puder och aprikos
ögonfransar över rosiga kinder

(Och vad måste jag väl lukta?
Försök och misstag,
nervositet:
hårspray och svett?)

Vi fortsätter dansa under kvällen
och hennes skratt fortsätter
leta sig in
under min klänning

Och långt långt senare
när vi slutat dansa
knäpper hon upp min kofta
(hjärtslagen, HJÄRTSLAGEN)
och blandar våra läppstift
till den perfekta nyansen rött

Tyll och swing: prolog

Ibland nuddar man vid något som man tror är något fristående, en stilla damm i trädgården, bara för att senare inse att det är källan till något mycket större och starkare strömmande.

En av de sista dagarna under NaPoWriMo skrev jag en dikt om tyll och swing, där jag rörde mig i sinnlighet och närhet. Det var ett nöje att riktigt bada i alla känslor och intryck.

Dikten stannade hos mig, och jag klottrade ner några spridda ord, några rader som en slags fortsättning, och en tågresa ett par veckor senare satte jag pennan till pappret för att uttryckligen skriva vidare.

Det är fascinerande att se vad som kommer när man inte hindrar sig, att se hur historien bara vecklar ut kronbladen, öppnar sig. Det gäller att våga skriva det som man inte riktigt är bekväm med, att inte censurera sig själv, i alla fall inte i början. Kanske gäller det att också publicera det man fortfarande inte är riktigt bekväm med, men som man känner att är något värt att blotta och utmana med.

Med de orden vill jag inbjuda er alla till läsning! Inkommande vecka kommer jag att publicera diktsviten Tyll och swing. Det blir fyra dikter, en per inlägg och dag, inklusive den första NaPoWriMo-dikten som startade det hela.

Vi börjar på måndag. Välkomna med!

Miles to go

Under maj månads varmaste dagar befinner jag mig i huvudstaden på semester. Jag har packat ner en jacka men använder den aldrig, går istället i kort kjol och sjal och solkräm. Under nätterna sover jag sporadiskt, alltid någonstans mellan vakenhet och vila, medan Henry Winter besöker mig i drömmen och trafikljuden letar sig in genom fönstret, som står öppet dygnet runt från måndag eftermiddag till fredag morgon. Det bor dikter i luften och i bokhyllorna.

Jag bor i vanlig ordning hos min vän A, bland böcker och torkade blommor och svartvita fotografier. Det är precis lika poetiskt som det låter. Vi äter rostat bröd och kokta ägg till frukost. En dag åker jag alla kommunala färdmedel som finns: buss, metro, spårvagn, närtåg, och färja. Vi åker till Sveaborg.

Överallt doftar det av lönnarnas honungsblomster, av hägg och hav. Till och med en tågperrong blir romantiskt i försommarkvällens ljus. Det gör inget att jag missar tåget. Det kommer snart ett till. Jag sitter kvar och andas.

Vi flanerar längs med Boulevarden, sitter på kafé, går i bokhandlar och antikvariat. Jag stjäl påskliljor en natt. Vi tittar på teveserier och jag får mitt fangirlhjärta krossat, igen. Vi dricker cava, 2,90 per glas, på en uteservering när vi egentligen skulle ta bussen hem. Det är alltid varmt. Det finns alltid något att läsa, något att titta på, något att tänka på.

Tidigt på morgonen, dagen för hemresan, det har blivit mulet och blåsigt, sitter vi i köket, de stulna påskliljorna torkar i sin vas. Jag förklarar hur jag en gång tyckte det var en bra idé att resa hem på fredag morgon, och direkt vidare till en 30-årsfest. Efter en vecka intensivliv känns det inte som en lika bra idé. You have miles to go before you sleep, parafraserar min vän Robert Frost. Så sant, så sant.

Påskliljor

En vän som dyker upp
mitt i natten
med stulna påskliljor i handen
väcker så många frågor:

Vad är meningen med livet?
Stängde jag av spisen?
Köpte jag mera kaffe?
När kom vykortet fram?

Är du hungrig?
När går bussen?
Vem älskar egentligen vem?
Varför just påskliljor?

Den ljuva sommartid

Jag sitter och väntar på ett manus som aldrig kommer, och i något skede slutar jag att vänta och går ut i solen, tar mig an allt det jag har försakat de senaste sommardagarna, säger ja.

I staden är det körfestival, och det är festival, karneval i luften. Små koristgrupper i matchande dräkter driver runt i centrum, folk rör sig över gågator och torg. Jag råkar på vänner från huvudstaden, gamla gymnasieklasskompisar, vänner som står i ett gathörn och funderar över picknick. Jag säger ja till allt, omfamnar värmeböljan, följer med till hav och sol och blåst. Kränger av mig strumpbyxorna och går sedan hem med bara ben under kort kjol.

På kvällen är jag på en alldeles underbar konsert, den svenska acapellakvartetten Kraja sjunger om regnet som kom och om den ljuva sommartid. I en timme sitter jag i mörkret och svalkan och lyssnar på ren magi, det är nästintill obegripligt hur någon kan sjunga så klart, vackert, berörande. Själen får vila och hjärtat fröjdas.

Nu smyger sig skymningen på och kroppen hettar av all sol.

Ljuset, ljuset

Jag tillbringar timtal framför datorn, framför texten. Stänger ute eftermiddagssolen bakom persienner. Huvudet värker, nacken värker. Det är så ljust där ute om kvällarna, ingen idé att lägga sig klockan 22 när jag nästan kan läsa utan lampa ännu. Jag är trött varje morgon, stiger varje morgon upp lite tidigare för att hinna läsa allt innan deadline. Inte heller denna natt kommer jag få sova tillräckligt.

Text text text text jag måste få en paus från dem, byter medium och ser på teveserie. Har längtat och väntat på nästa avsnitt, avnjuter det till te och knäckebröd med ost. Ser om scener, igen och igen och igen, väntar spänt på vilka kronblad i historien som vecklar ut sig, vad som blottas till näst, alltid något ännu dolt, allt det mörkröda och sammetslila och kronblå.

Och så:

The midsummer evenings are so enchanting, don’t you think?

Och ljuset, l j u s e t! Hur det faller snett, solen står lågt på himlen men det är bara för att den aldrig går ner under horisonten, den kastar långa skuggor över klargröna gräsmattor och björkar, glitter i alla vatten, i luften. Och jag kan nästan känna det där ljuset mot mitt ansikte, kisar mot det, kroppen tung efter vaknatt men blodet varmt och sinnet lätt, det är något magiskt över det, ja, ja, det är det. Och det är på väg, det ljuset, det är på kommande. Så ljusa nätter att det aldrig behövs en lampa, något bekant och ändå, varje år, helt nytt mot huden, och jag dricker det då med alla sinnen, nästan desperat.

So enchanting, indeed.

 

Essäer, Henry, solen

Om någon undrar vart jag försvann så kan jag meddela att det var in i 199 sidor essäsamling som ska språkgranskas innan söndag. ”Hur kommer det sig att det alltid är just i skönaste maj som man måste sitta inomhus hela dagarna och stirra på en skärm?” beklagade jag mig för en vän. För det finns något otrevligt bekant i det här, i en varm lägenhet och solgasset utanför och sida efter sida med text som måste åtgärdas.

Eftersom det inte går att språkgranska långa stunder i sträck, så varvar jag essäläsandet med Donna Tartt (och pannkaka). Jag läser The Secret History för tredje eller fjärde gången. Först nu inser jag att jag föreställt mig huvudpersonerna helt fel. I min värld är Henry spenslig och blond medan Bunny och Francis är mörkhåriga. Det visar sig att Henry är stor, kraftig och mörkhårig, Bunny blond, och Francis – Francis har ”a short, fiery mop of the reddest hair I had evern seen”. Jag försöker ställa om i mitt huvud, tänka mig Henry stor och mörk, Francis som rödhårig, men hela tiden halkar jag tillbaka. Till slut ger jag upp. Henry får vara blond, Francis och Bunny mörkhåriga.

Förr eller senare måste jag ändå ta en paus, byter sönderklippt bandtröja till kjol, scarf runt håret, örhängen (en liten röd sten, en guldstjärna) och tar mig ut. På taket till cykelskjulet ligger en pojke och blundar mot solen. Han har stora hörlurar. Jag vill hälsa på honom, fråga hur det går, men gör det inte.

Jag promenerar in mot stan med en vän istället, det är varmt i lång kappa, leker semester och Rom och sommar genom att dricka Coca-Cola Zero direkt ur burken på torgets uteservering med världens suraste servitris. Iakttar folk, pratar om litteratur och liv och boende. Värmen och ljuset gör gott, något milt mot huden, mot själen.

Väl hemma igen väntar ännu några timmars arbete. Jag måste pressa mig, läsa några kapitel till så jag kan vara lite ledig på torsdag. Medan jag byter tillbaka till den sönderklippta T-tröjan funderar jag över ett ord som jag läste i The Secret History tidigare, vad var det riktigt, bacchanal? Fast jag läser på engelska tänker jag på svenska. Tänker att jag ska kolla upp det nästa genomläsning, eftersom jag ändå läser allt två gånger. Inser sedan att det är essäsamlingen jag ska läsa två gånger, inte romanen.

När jag sätter mig framför datorn för att åter ta itu med essämanuset blir jag först förvirrad över att Henry inte är där.