Monthly Archives: oktober 2014

Att göra fiktion av verkligheten

Det är en onsdag, en ögonblicksbild ur ett liv. I matsalen där jag sitter med två vänner surrar det av ljud, av människors rörelse, av interaktion. En man är klädd i kostym och slips, som han är varje dag. Jag ser inte hans skor men vet att de är välputsade i brunt läder.

Jag undrar vad den mannen tänker om morgnarna då han klär på sig. När, och framför allt varför, han började bära skjorta och kostym som vardagskläder. Jag undrar hur ofta han putsar sina skor. Bakom varje människa finns historier, svindlande berättelser som jag vill samla ihop. Omsorgsfullt ta del av och få bekräftat det jag tror – att under den ofta anonyma ytan på varje främling finns en oändlig, sprakande rymd av liv. Att göra fiktion av verkligheten, som min vän L säger och jag sparar de orden i min inre rymd.

Två bord framför oss sitter en sommarjobbskollega och talar med en före detta älskare. Dåtider och relationer krockar oftare än vad jag alltid är riktigt bekväm med. Det finns en orsak till att han är en före detta och inte nuvarande älskare, och jag undrar vad min kollega ser i honom. Kanske ser hon samma saker som jag en gång såg i honom, purpurglittrande ord och känslan av att vara utvald på nåder. I tanken följer jag relationstrådarna vidare, inser att kollegan är knuten till mig via inte bara en utan två före detta älskare. Dessa destruktiva mörkermän, åh, vad jag önskar att de aldrig snärjer hungrande tonåringar igen.

Ytterligare tre bord längre fram sitter en som jag drömde om att skulle bli en älskare. Hans smala nyckelben hemsöker ännu mina tankar, blir till bleka begär i texter som jag inte vågar visa allmänheten. Att göra fiktion av verkligheten.

I min väska ligger motsatsen till fiktion, Language and Sexuality av Deborah Cameron och Don Kulick. Flera gånger under lunchen sliter jag fram boken för att läsa en rad högt i ett försök att understryka hur ord rättfärdigar tankar. ”Att skriva, att anförto ordet till rummet, vidgar språkets möjligheter till det närmast omätbara”, som Walter J. Ong skriver. Det är genom att uttala ord högt och förkroppsliga dem i papper och bläck som tankarna bakom orden blir begripliga, och därmed hanterbara. Sanningen finns i det explicit sagda, och det finns så mycket i denna värld som skulle behövas sägas mer explicit:

  • Sexuality makes up a large share of the self-perceived identity of some people, a small share of oterhs’.
  • Some people spend a lot of time thinking about sex, others little.
  • Some people like to have a lot of sex, others little or none.
  • Many people have their richest mental/emotional involvement with sexual acts they dont do, or even don’t want to do.
    (Eve Kosofsky Sedgewick (1990), ur Languange and Sexuality, s 9.)

Det är alldeles för mycket som omgärdas av skam, av osäkerhet och känslan av det onormala, bara för att ingen rättfärdigar det genom ord. Med stor iver försöker jag berätta för mina vänner om hur stor del av sexualiteten som finns och försiggår i sinnet, eller med bara sig själv involverad. ”Men det är bara den utagerade sexualiteten tillsammans med någon annan som lyfts fram!”, säger jag och vet att jag predikar för de redan frälsta. Men det är skönt att säga det högt. Det är genom att uttala mina tankar som jag rättfärdigar och bekräftar, och det är genom att göra fiktion av verkligheten som jag hanterar den oändliga, sprakande rymd vi lever i.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Att älska någon kort

Att älska någon kort
betyder inte
att älska någon mindre

Kärlek mäts inte i
hur länge
eller hur hårt hjärtat slår
utan i att
det slår

 

och visst ska vi leva lyckliga
i alla våra dagar
men inte samma dagar

och när våra vägar korsas
ska vi nicka och le
tänka goda tankar om den andra
och fortsätta gå åt motsatta håll.

Dagens dikt, varsågoda, ett skrivbordslådeverk från i våras. Det får vara en fortsättning på mina tankar om att kärleken är mangleis, ”mångledes”, alltså att den kan se ut på många olika vis. En kort kärlek är inte sämre än den livslånga, och definitivt inte mindre sann.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Spikar i tårna

Jag drömde att jag tryckte in spikar i tårna.
En spik rakt in i varje tå, så långt att bara spikhuvudet syntes.

Tio tår, tio spikar.
Och så haltade jag omkring.
Det gjorde inte ont att trycka in dem, men sedan hade huden börjat växa över spikhuvudena och jag måste riva bort den.

Så drog jag ut spikarna, en efter en. Och såg hålen i mina tår.
Det kom nästan inget blod.
Och jag lovade min lillasyster att inte göra om det.
Lovade precis som förra gången och gången före det.

Så jag låste in mig i badrummet och väntade på att såren skulle läka.

X
X
X

Daterat: 2/11-05 kl 20:55 på dåvarande helgon.net,
lätt bearbetad 22/10 -14 kl 19:42

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Då den romantiska kärleken blir uttjatad

Då den romantiska kärleken blir uttjatad eller
Men vänner och syskon, då? eller
Hur det kommer sig att jag ser på Supernatural

Då det kommer till fiktiva verk – filmer, romaner, teveserier – kan jag vara mycket lättflörtad. Ge mig vackra ord och jag faller för dem. Förlägg handlingen i en tilltalande, gärna historisk, miljö och jag lapar i mig den till sista pärlhalsbandet. Låt en snygg skådespelare inneha huvudrollen och jag behöver ingen annan orsak att se filmen. Visst hjälper det om berättelsen i sig är bra, om orden har substans och om skådespelaren inte bara är attraktiv utan dessutom duktig, men det behövs inte för att jag ska dyka upp på festen.

En av de saker som däremot får mig att stanna på festen, är karaktärerna. Eller närmare bestämt relationerna mellan karaktärerna. Jag har insett att jag är en stor vän av intensiva, okonventionella relationer (hello Sherlock, hello Doctor Who… och nu senast, hello Supernatural) där kärleken – i vilken form den än må vara – är smärtsamt påtaglig men sällan uttalad. Där båda parterna i slutändan alltid, alltid sätter de(n) andra före sig själv. Det blir så spännande, rörande, frustrerande och oerhört vackert. Jag har dessutom insett att jag har börjat tröttnat på den heterosexuella, romantiska kärleken som finns överallt, hela tiden. Då är det skönt att kunna ta till fiktiva verk där kärleken mellan vänner eller mellan syskon och familjemedlemmar är i fokus, eller historier där den queera eller den odefinierade kärleken får komma till tals.

För det känns som att all annan sorts kärlek än den romantiska på något vis förminskas hela tiden inom (populär)kulturen. Kärleken graderas och en älskad vän eller en förälder står lägre i kurs än en äkta make eller flickvän, trots att jag inte vill tro att det är så i verkligheten. Jag vill tro att kärlek kommer i alla möjliga former och intensitetsgrad, att det finns oändligt många olika sätt att älska någon. Alla olika, alla jämlika, som det heter, och att det även gäller kärlek. Jag tror på mångfald och på variation, och speciellt då det i mitt eget liv för stunden är rätt glest med den klassiska, romantiska kärleken så känns det än viktigare att få lyfta fram och ta del av andra sorters kärlekar.

Därför, bland annat, ser jag på Supernatural.

1 kommentar

Filed under dagbok

Att alltid vara femton

Det finns en liten novell av Sandra Cisneros, som börjar på följande vis: ”What they don’t understand about birthdays and what they never tell you is that when you’re eleven, you’re also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one.”

Det var då jag läste en dikt av Marja som jag stannade upp och kom att tänka på novellen om att vara elva. Hur ens dåtida jag (i plural) fortsätter leva inom en själv.

Jag tänker sällan på mitt elvaåriga jag. Däremot har jag insett att jag ofta tittar tillbaka på mitt tonårsjag. Jag tänker henne som 15 år, även om hon nog också är något år yngre. Jag tänker på högstadietider, då det fysiska livet kretsade kring skola och fotboll och obekvämhet i sin egen kropp och det själsliga livet sprängde gränser. Då världen var svart och rosa och ibland framtvingat glittrig om vartannat, en era av hårspray och ny, mörkare musik och timslånga bussresor. Då jag surfade på nätet efter ting och fenomen som jag kanske inte borde men som jag behövde. ”Jag sitter på golvet i skolans vessa fastän jag borde vara på engelskatimme”, skrev jag i ett svart häfte med en dödskalle på pärmen som jag hade dekorerat med silverpenna, ”men jag räknar inte det som skolk, för jag skulle faktiskt inte klara av att vara på lektion i det här skicket.”

Det är alltid med en stor ömhet jag närmar mig mitt tonårsjag. Vi står varandra mycket nära. Visst är hon fånig på många sätt, dramatisk och med en önskan om att vara alternativ. Men hon är fortfarande bara 15, hennes lycka och motgångar är lika äkta som alla andras och den för henne sanna version av världen tänker jag inte ta ifrån henne. Hon var aldrig en av de populära i skolan, men heller inte en av de som stod lägst i hierarkin – hon och hennes vänner lyckades med konststycket att stå utanför korridorernas maktspel. Hon älskade och kände så mycket men kunde inte alltid hantera det. Det var en balansgång mellan att förbli det barn hon var och verka som den vuxna som hon kände att hon borde vara.

Trots allt gjorde hon ju så gott hon kunde. Jag minns hur hon en fysiktimme satt och ritade upp omvandlingsscheman åt en klasskamrat, som hade svårt att greppa area- och volymmåttens alla decimaler, och hur glädjen var stor från bådas håll då klasskamraten slutligen förstod systemet. Jag minns hur hon och hennes glam rock-vän klädde upp (ut) sig i paljettsjalar och nitbälten på en idols födelsedag och hur hon en gång blev kallad ”häxa” i skolbussen för sin svarta kjol och kajal. Jag minns en födelsedagsfest då hon låg med huvudet i en väns knä och där i halvmörkret, bland alla andra tonårsflickor som också tittade på film, strök vännen med fingret över hennes ansikte och godiskladdiga läppar i något som kunde ha varit vänskap, men som kändes som något annat. Något varmt och pirrande och före det aldrig tänkt, än mindre uttalat.

Då jag får mitt 15-åriga jag på besök vill jag att hon ska känna sig välkommen, hemma. Se att det fortfarande ligger färggranna strumpbyxor i min byrålåda, att det fortfarande bor stjärnor i mina ögon. Då jag idag pratar om Sherlock och Children of Bodom vill jag att hon hör samma iver som då hon talar om The Crow och HIM. Att hon ska se sig omkring och konstatera: ”Jag tycker om vad det blev av mig”.

The Muff

Hälsningar från 8 år och 337 kilometer sedan
och oändligt mycket kärlek skickad lika långt tillbaka.

P.S. Hela novellen Eleven finns att läsas här: http://mspalof.weebly.com/uploads/1/1/5/5/11555515/eleven.docx.pdf)

6 kommentarer

Filed under dagbok

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

England, baby, Enland

Till Ludde

Det kändes poetiskt att börja min resa precis som en av mina älsklingsböcker: ”Det regnade den där natten, ett milt, susande regn”… Regnet förföljde mig ända till landsgränsen. Så fort planet hade lyft bröt solen fram och jag valde att ta det som ett gott tecken. Jag har alltid haft lätt för att ljuga för mig själv och verkligen tro på det.

Det var som att komma hem. Jag hade bara inte råkat bo där tidigare. Alla ändlösa, avmätta meddelanden om följande tågstation, alla take away-muggar och luncher i förbifarten, alla darling och love som inte betydde mera än de plikttrogna leenden som följde. Jag både hatade och älskade det. Alla grönsaker som var inpackade i plast och hur folk bekände sin kärlek till vänner som de knappt visste mellannamnet på och som de aldrig i livet skulle ha anförtrott sina drömmar och hemligheter. Samtidigt var det så befriande. Anonymiteten i vänliga artighetsfraser. Bekvämligheten i likadana grannskap. Alla följde samma regler, spelade samma spel. Det var lätt att leva, att arbeta, att umgås, utan att behöva tänka eller känna efter. Jag kunde förstå att han tyckte om att leva här.

Vi lekte mamma-pappa-barn, fast utan barn. Ett låtsasförhållande, en alternativ relation. Ett spel för våra egna gallerier. Jag tillbringade dagarna på stan; i butikerna, i kyrkan, på konstmarknaden som hölls om lördagarna. Han stannade hemma och arbetade, låtsas förtjäna ihop till det levebröd jag låtsades spendera på nya skor och afternoon tea med varma scones och jordgubbssylt. Sent om eftermiddagen ringde han för att berätta att han lagar skinkstek till middag. Han undrade när jag är på väg hem. Jag svarade att jag bara ska läsa klart dagens tidning på biblioteket och erbjuder mig att handla grönsaker på vägen.
”You’ll have to tell me all about your day later”, säger han med uppriktig älskvärdhet och jag förvånar mig själv med ett darling i avskedsfrasen. Det är en lek, ett spel där det är svårt att veta var gränserna går.

Jag vaknar av ljudet då han slår upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen. Det är lätt att föreställa sig hur han lutar sig ut över fönsterblecket, kisar mot solen medan han blåser rök över den lilla stenbelagda bakgård som engelsmännen envisas med att kalla trädgård. Vi låtsas vara ett par, men har inte legat med varandra, inte än. Sover i skenäktenskapets skilda rum. Han sitter uppe länge om kvällarna i sitt rum och arbetar, jag kan höra tangentknattret in till gästrummet där jag har gjort mig förvånansvärt hemmastadd. De engelska husen är inte bara dåligt värmeisolerade, de är dåligt ljudisolerade också. Uppriktigt sagt är husen så felkonstruerade att det är skrattretande. Enkla fönster och dragiga dörrar, öppna spisar som inte värmer men däremot sotar ner, och så dessa eländiga heltäckningsmattor. I hemlighet njuter jag av det obekväma. Det känns äkta, solitt. Bakom en finputsad fasad är det defekt. Precis som det engelska folket är, precis som vi är.

Den sista natten innan min hemfärd hamnar vi i säng med varandra. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, båda var slitna efter gårnattens katastrofalt roliga pubrunda och mitt tåg gick alltför tidigt morgonen därpå. Vi hade suttit i hans rum och tittat på film men somnat halvvägs. Jag vaknar av att han krånglar sig upp för att stänga av teven, och jag frågar om han vill att jag ska gå.

”No, please stay”, svarar han och kryper ner i sängen igen, smyger sin hand runt min midja som för att visa att han menar allvar och kommer att försöka hindra mig om jag försöker ge mig av. Klockan är halv tre, han ligger sömnvarm och tätt intill mig och håret faller ner i hans ögon då han kysser mig tillbaka. Vi vet att det här inte alls ingick i vårt ursprungliga skådespel och att regissören, om vi hade haft någon, skulle ha suckat över att vi inte följde utstakat manus. Men gjort är gjort, tänker jag, och korsade gränser ändrar ovillkorligen spelets regler. Jag vet bara inte till vad.

Han följer mig inte till tågstationen som han har lovat. Istället sätter han sig på trappan och rullar en cigarett, vinkar lätt till avsked. I fickan på min läderrock ligger hans tändare, en pant så att vi måste ses igen. Det är en ljum vårdag och doften av magnoliaträden hänger tung i luften.

”What happened?”, hade jag frågat jag vid frukosten. Det som alltid hände, hade han svarat och skrattat åt min oförstående min. Jag tyckte inte om hans skratt, det var hårt och överlägset.
”England, baby, England. That’s what happened.”

Det var efter det som jag stal tändaren.

”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hotade min vän Ludde mig med då jag hälsade på honom i Winchester våren 2013. Jag tog emot hotet med glädje. Han har fått vänta länge på sin novell, men nu är den så klar som jag tror att den någonsin blir. Varsågod, världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Bön

Vi tar tillflykt till sömnen
men natten är alltför kort
och hur vi än vill bort
är det värre att vakna ur drömmen.

Älskling, håll min hand och
se upp för strömmarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver dig, ditt löfte om sanning och vila.
Ge oss ditt ord om att det ska sluta.
Ge oss det absoluta.

Vi vänder oss från förfallet
men kan inte göra mer
– vi är på väg ner
och kan bara dämpa fallet.

Älskling, släpp ditt svärd och
se upp mot skyarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver veta, att du ännu vill ha oss.
Ge oss något nytt, en ordning ur kaos.
Gör något nytt, något brinnande av oss.

En dikt/bön/sångtext som jag skrev i ren envishet under en tågresa norrut. Jag har skamlöst och medvetet lånat ord och tankar från såväl en profan sång (Absolute av Thousand Foot Krutch) som en sakral sång (psalm nr 471, vers 4).

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Vansinne

Det är då vi sitter mitt emot varandra på kaféet,

och jag kan se rakt in i hans ljusa ögon,

som jag tänker på hur vansinnigt mycket jag älskar den här människan.

4 kommentarer

Filed under dagbok

”En jävla lång lista”

Det fanns en tid då jag hängde på X3M:s community med andra fina typer. katarhino, lustmord, banankokaren, steph… Minns ni det? Jag stormdiggade det. X3Misterna blev som egen liten nätfamilj och där kunde jag skriva vad som helst. Då jag började skriva här, så lovade jag först mig själv att inte censurera mig, att låta orden flöda ut ur hjärtat lika obehindrat som tidigare.

Inte blev det ju så. Här skriver jag med mer eftertanke, mer redigering. Det har sina fördelar och det har sina nackdelar.

Kata och jag chattar om bussbiljetter och stundande resor till hufvudstaden och studieångest och kaffe, då hon länkar till ett gammalt inlägg, en av de där långa listorna som snurrade runt på X3M:s community och som snoddes till höger och vänster. Nu snor jag tillbaka den, för lite nostalgi och tidsfördriv. Jag vet med mig själv att jag ändå inte kommer studera mera idag. Istället ska jag dricka kaffe och komma ihåg att hämta min tvätt och kanske skriva brev och definitivt se på Supernatural. Och skriva vad Kata kallar ”en jävla lång lista”.

10 saker jag vill göra innan jag dör

1. Bo i England.
2. Träffa – och helst också kyssa – Veronica Varlow.
3. Ge ut en poesibok.
4. Äga ett par röda, högklackade skor.
5. Skaka hand med Ian McKellen.
6. Dricka otaliga afternoon tea, med äkta scones och clotted cream.
7. Dansa tills stängningsdags.
8. Krossa patriarkatet.
9. Bli bjuden på mina vänners bröllop.
10. Sova en hel dag.

9 saker om mig själv

1. Jag blir hela tiden bättre på att hantera mina nojor (hurra!).
2. Jag ogillar disk som står framme länge, och diskar därför oftare än strängt taget nödvändigt.
3. Jag blir arg av väldigt få saker, men cykla i regn är en av dem.
4. Jag trodde mig vara en minimalist, men ack så fel jag hade.
5. Jag älskar att hitta ord som är på pricken något jag tänkt, känt eller trott, men inte vetat att det finns ett vedertaget begrepp för. Queer, till exempel.
6. Jag har SAOL som min bibel och tumblr som min himmel.
7. Då jag fick veta att Emilie Autumn har överbett, blev jag mer okej med mina egna tänder.
8. Jag lärde känna mitt första alter ego på högstadiet. Rikki Moonshine heter han.
9. Jag är en farbror, och om någon påstår att jag inte kan vara det så tar jag väldigt illa upp.

8 sätt att vinna mitt hjärta

1. Var feminist.
2. Var ärlig.
3. Sjung en serenad.
4. Bejaka.
5. Ta te och teveserier på största allvar.
6. Våga diskutera allvarligheter och fånigheter om vartannat.
7. Gör mig uppmärksam på det du tycker är vackert här i världen.
8. Respektera mina val och viljor.

7 saker jag tänker på ofta
(ingen inbördes ordning!)

1. Mat
2. Supernatural
3. Sherlock
4. Doctor Who
5. Studier
6. Feminism
7. ”Jag borde gå och lägga mig”

6 personer jag tycker är snygga
(klicka på namnen, du kommer inte ångra dig)

1. Veronica Varlow
2. Tom Hiddleston
3. Jensen Ackles
4. Andrew Scott
5. Emilie Autumn
6. Benedict Cumberbatch

5 saker jag gillar att göra

1. Baka godsaker
2. Prata viktiga saker med sådan inlevelse att jag viftar med händerna och halvskriker
3. Titta på teveserier, i ensamhet och mörker och med ångan från en tekopp som skymmer sikten litegrann
4. Äta saker som jag (eller någon annan) har bakat
5. Sitta i solstolen på villaverandans hörn och titta ut över gården

4 saker jag tycker är tändande

1. Uppriktiga uttalanden
2. Fiktivt blod
3. Välsittande västar
4. Mycket och mörk kajal

3 saker jag tycker är avtändande
1. Sexism
2. Rasism
3. Taktlöshet

2 favorilåtar

1. Arsonist’s Lullaby av Hozier

2. One Foot In Front Of The Other av Emilie Autumn



1 bekännelse

1. Jag skäms lite över att jag numera dricker kaffe, då jag så länge var en anti-kaffeist och så väldigt starkt pro-te.

10 kommentarer

Filed under dagbok