Omsätta idéer i praktiken

För flera månader sedan köpte jag biljetter till en Steve ’n’ Seagulls-konsert, i ett lite aggressivt steg i en lös plan om att aktivera sig, omsätta idéer i praktiken och inte bara vänta och se om man har ork och feelis när dagen kommer (för det har man sällan, trött liten människa som man är, särskilt i november).

Så en lördag i november, när åtminstone jag egentligen inte hade ork och feelis för något annat än ligga på soffan resten av kvällen – efter en smaklig och riklig brunch med familjerna – så drog jag på mig min lilla svarta, sotade kajal kring ögonen och omsatte idéen i praktiken.

Och vilken briljant idé det var. Och vilket knäppt band det är. Sanslöst skickliga musiker som spexar i hängselbyxor, avklippta jeans och pälsmössa. De slog igenom på bred front efter sin video av AC/DC:s Thunderstruck, där dragspelaren anländer på en sittgräsklipparen och ett av instrumenten är ett städ.

Jamen ni ser ju.

Mina favoriter från kvällen var Ich will (av Rammstein), Over the hills (gammalt Nightwish-fan som jag är) och Carry on my wayward son (jag kanske eller kanske inte gapade och slog ihop händerna av förtjusning när den låten började, gammalt Supernatural-fan som jag är – och med tanke på reaktionen också gammal mommo som jag tydligen också är). Allt detta i bluegrasstappning med banjo, manolin, ståbas, trummor, dragspel, flöjt, orgel. En riktig show där ljuset flashade och svetten lackade, så där att man hade velat stå och dansa, men samtidigt ändå skönt med en konsert med sittplatser, trött liten människa som man är, särskilt i november.

I det stora hela såg jag kvällen som en återgång till livemusik, för det är något som har fått ta bakersta raden i mitt livs salong rätt länge, minst sedan pandemin, och som en uppvärmning inför gothmetalbandet Lord of the Lost i Tammerfors i december. Då är det inga sittplatser som gäller! Då gäller vitsmink och bondagebyxor och svarta snörkängor, blood and glitter. Jag har inte sett fram emot en spelning så här mycket på åratal!

I mina flikar

Eftersom jag hänger på internet fler timmar om dygnet än vad jag riktigt skulle vilja erkänna, tänkte jag att vi skulle kolla i vilka cyberrum jag riktigt rör mig! De här är de flikar som för tillfället är öppna i min webbläsare. Vissa har varit där länge, andra är nykomlingar, men ingen av dem är jag riktigt färdig med än.

Vi börjar med en inceptionbild, hah! Här ser ni också de flikar i vilka jag bor. Facebook är den första fliken. Standard. Jag är där jämt. Kanske jag har sålt alla mina personliga uppgifter och min själ till Facebook, men då må det vara så. Det är där jag håller kontakt med mina vänner, bestämmer kaffeträffar, skickar roliga videor, har djupa samtal, håller koll på vad som händer i stan. Det är vardagsrummet, biblioteket och torget i cymberrymden, helt enkelt!

Den andra fliken är ett personligt Etsy-galleri som en vintageinspirerad (får jag säga vintagebesatt?) vän har gjort åt mig. Hon erbjöd sig att vintagefiera en virtuellt. Jag bara nämnde stil eller tidsperiod, budget och storlek, och sen fixade hon ett virtuellt vintageprovrum åt mig!

Flik nr 3 är videon till Lord of the Losts nya singel Loreley. Det är som om alla mina mörker-estetiska tonårsfantasier har kommit samman i en enda video. Jag får akta mig för att inte dregla. Sminkningarna! Smyckena! De vita prästkapporna! För att inte tala om musiken, rösten, skriken. Vissa saker kan inte beskrivas, utan ska ses. Se videon här: https://youtu.be/ai3LrJ2MPSs

Nästa flik är också en Youtubevideo, fast av helt annat slag. Jag har lyssnat på den här dagligen i flera veckor. Den är inte krävande, inte påträngande, men absolut inte heller tråkig. Den är tvärtom den ultimata bakgrundsmusiken när man behöver lite lugn och sinnesfrid. Lyssna på de vackra harporna här: https://youtu.be/vpn1lWvoI2I

I Vasabladet fanns för några dagar sedan ett recept på en one pot pasta, alltså en pastarätt där man kokar allt i samma kastrull. För en som inte tycker om att laga mat, och som verkligen tycker om pasta, lät det här mycket gott. Dessutom innehöll receptet smörbönor, och jag råkade hitta en burk smörbönor i skafferiet hemhemma, så jag lade beslag på den. Det kändes som om det var meningen.

(Ska se när jag faktiskt kommer mig för att laga den här pastan. Äter för tillfället en enorm sats kikärsgryta, och mommo har försett mig med matpaket den senaste tiden. Hon föder halva Vasa med sina burkar risgrynsgröt och morotssoppa, känns det som!)

Flikn nr 6 är min favorityoutuber Jessica Kellgren-Fozard. Jag väntar otåligt på den kommande videon: hennes födelsedagsvideo! Hon är lesbisk, vintagevacker, superbrittisk, döv, funktionsnedsatt, julälskare och historieintressead. What’s not to love?

Jag kanske inte aktivt följer med och ser på Supernatural-teveserien längre, men betyder det att jag inte följer med den på tumblr? Svar: nej. Winchesterbröderna har fortfarande en egen plats i mitt lilla fangirlhjärta.

Här är ett ögonblick från ett av de senaste avsnitten (skärmdumpat från rörliga gif:ar, därav suddet). 14 säsonger tog det för oss att få en uttalad kärleksförklaring från Dean till Sam (och då är den ju inte ens helt förbehållslös, då den har tillägget ”for trying” (men vi vet ju alla att de nog älskar varandra djupt, även om de inte säger det)).

En vanlig torsdag

Tänk så mycket det ryms i en vanlig torsdag. Jag har varit trött, småförkyld och ångestfull. Tvättat en maskin och besvarat mejl. Stressat över en tillställning som jag ska hjälpa till att ordna och planerat min kommande flytt. (Det är sådant jag ligger och tänker på om nätterna när jag egentligen borde sova.) Jag har sagt upp mitt elavtal och handlat ingefära och honung.

Med kort varsel träffade jag en vän på lunch och det kändes som många timmars samvaro. Att det går att få in så mycket välgörande vänskap på en dryg timme! Sedan kokade jag te, hett och starkt med skivad ingefära och så mycket honung att det var ett under att tungan inte klistrade fast vid gommen. Kröp ihop i soffan under täcket och såg på senaste avsnittet av Supernatural. ”Ett så sympatiskt avsnitt”, berättade jag åt mina vänner. Min vän under lunchen frågade, om serien fortfarande håller måttet efter tio säsonger, pågående elfte. Inte skulle jag börja se den som den är nu, inte, men jag är så investerad i historien och karaktärerna och relationerna (relationerna!) att jag fortfarande får ut något av serien. Och när jag idag hade 41 minuter av osedd Supernatural framför mig, slog det mig att jag var både ivrig och förnöjd, så visst är det värt det.

Så hittade jag filmen A Room With A View, av samma regissör som gjorde Maurice, så nu tillbringar jag kvällen på italienska kullar och torg, gläder mig åt ljuset och musiken och låtsas att sommaren är mycket närmre än vad den är.

Twisted and messy

Dagen som jag inte trodde att skulle komma är här. Jag har sett ikapp Supernatural. Tio fulla säsonger och en påbörjad elfte med mellan 16 och 23 avsnitt per säsong, ungefär 40 minuter per avsnitt. Jag vill inte räkna hur många timmar det sammanlagt är – och då räknar jag inte all den tid jag har sett om avsnitt, skrotat runt på tumblrbloggar, drömt om, fantiserat om, tänkt på och talat om Supernatural. För skrotat har jag, och drömt, och talat, och tänkt.

Filmkväll med Sam, Dean och whisky.

Det finns otroligt mycket fint med Supernatural. Förstås det visuella – alla oändliga vägar, blankglänsande motorhuvar och knivar, rutiga flanellskjortor, glassplitter och blod. All musik som passar serien perfekt. All den folklore som utforskas. Tankarna kring familj: ”A wise man once told me, ’family don’t end in blood,’ but it doesn’t start there, either. Family cares about you, not what you can do for them.”

Det finaste av allt är ändå den kärlek som finns mellan Sam och Dean Winchester. Att gå genom skärseld och helvete för någon har aldrig varit så bokstavligt som när det handlar om bröderna Winchester och vad de gör för varandra. ”All that matters now –  all that’s ever mattered – is that we’re together”.

Må de alltid få vara tillsammans.

(Gif-serie lånad från tumblrbloggaren ackles.tumblr.com.)

4322: juni – augusti

Som alla somrar har jag tillbringat denna med att läsa. Gamla favoriter, nya favoriter! Kanske till och med den bästa boken i hela världen…

1. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn

Omläsning av en av förra sommarens stora favoriter. Ett fiktivt år i Karin Boyes liv. Vi får följa med henne under ett år i Berlin under 1930-talet, genom fängslande poetiskt språk och spännande upptäcktsresor i queer kärlek.

”På spårvagnen stirrar folk på blodet på mina kläder.
Jag tänker:
Stirra ni. Det är Berlins blod ni ser.”

2. De kanske lämpade av Peter Høeg

En historia om tre socialt missanpassade elever på en brutal internatskola. Boken lät mer spännande än den sist och slutligen var. Väldigt filosofisk, där Tiden skrivs med versal.

3. The Goldfinch av Donna Tartt

Det var här jag lärde känna Boris, den mörkhåriga tonårspojken som beskrivs som  ”gloomy, reckless, hot-tempered, appallingly thoughtless” och ”budding alcoholic, fluent curser in four languages” Jag har redan talat om den här boken, men jag kan inte tala nog om den. En av de intensivaste romaner jag någonsin läst, så överjordisk bra att jag blir rentav provocerad. Jag har kommit på mig själv med att tänka ”Stackars de som aldrig kommer läsa Donna Tartt, så fattigt deras liv måste vara!”. Till den grad, kära vänner. Gör er själva en tjänst och investera i Donna Tartt.

4. Oloflig beblandelse av Anita Salomonsson

Historisk roman om hur stigman av att vara oäkting förföljer en kvinna hela livet. Sorglig och lite bisarr historia.

5. Gentlemän och spelare av Joanne Harris

Även den här boken har jag skrivit om tidigare. En förunderlig historia om en het barndomssommar och en pojkskola som är värd att bekanta sig närmare med.

6. Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger

På rekommendation av min goda vän J tog jag mig äntligen an Niffenegger, och det var en mycket tilltalande bekantskap! I denna gotiska roman får vi följa två tvillingflickor, som oväntat får ärva en lägenhet i London. Det visar sig att den avlidna mostern inte till fullo lyckats lämna lägenheten… Glasklara och skarpa karaktärer med utsikt över en gravgård.

7. Crush av Richard Siken

Det var här jag lärde känna Henry. Om The Goldfinch var sommarens (livets?) stora roman, är Crush sommarens (livets?) stora diktsamling. Den har inspirerat mig storligen i termer av desperation och kärlek, vägdamm och blod.

P.S. Är du Supernatural-fan och vill läsa dikter – bekanta dig för allt i världen med Richard Siken! Du kommer att förstå varför.

8. Myndlingen av Sara Medberg

Jag såg mycket fram emot denna historiska, finlandssvenska roman, men tyvärr hade den alltför många Harlequin-drag för att falla mig på läppen. Att beskriva en tekanna som ”utsökt formgiven” eller att någon ”svimmar graciöst” är heller inte tilltalande i mina språkvetarögon. En romantisk dröm om fagra damer i rosa muslin och stiliga herrar i hatt, om inte annat!

9. Hyresgästerna av Sarah Waters

Om föregående historiska roman inte levde upp till mina förväntningar, var Sarah Waters’ historia precis så bra som jag hoppades på! På grund av ekonomiska skäl tvingas en ung kvinna av hög börd hyra ut rum i sin lägenhet åt ett par från lägre klasser. Queer kärlek mellan klassgränserna med vettlöst spännande utveckling, förlagd i 1920-talets London – what’s not to like?

10. Till flickorna i sjön av Elin Olofsson

En i efterhand mycket fängslande berättelse om att komma tillbaka till sin barndomsbygd och vara tvungen att göra upp med det förflutna. Ovanligt och lite krävande, men mycket givande, språk.

11. Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood

Att Atwood är bra visste jag ju redan, men hon är också mångsidig! Denna roman utspelar sig i en dystopisk och totalitär framtid där regimen härskar med en dömande, aggressiv attityd mot det nära förflutna med sin sexuella frigjordhet. Fertila kvinnor blir ”tjänarinnor”, vars enda uppgift är att föda barn åt barnlösa par och denna historia berättas av en sådan tjänarinna.

12. Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

En söt men kanske lite för enkel historia om hönan Knopp som lyckas fly ur hönshuset och strävar efter att uppfylla sina drömmar om att ruva ett ägg och få en unge. Berättelsen går säkert att läsa på fler plan, men jag orkade inte med det metaforiska utan läste den rakt upp och ner.

Hur var er lässommar? Vilken är den största upptäckten, bästa boken, värsta besvikelsen?

Någon slags frid

Jag kan inte lägga fingret på vad som är fel. Det är ingen enskild känsla, ingen konkret händelse. Det är som om världen har förskjutits några grader åt höger. Den skaver. Jag snubblar in i saker för att djupseendet inte fungerar som det ska, jag glömmer vad jag ska göra då jag fryser. Barriärerna är nere, det främmande sipprar in. Jag har ont i magen ett dygn i sträck och vågar inte äta.

Så jag gör som jag brukar. Inte för att det är det bästa sättet att hantera en vriden värld på, men för att det är det enda sättet jag har krafter till. Att sköta om en opasslig själ kräver resurser som jag inte har när skevheten smyger sig på. Jag drar mig tillbaka, flyr till teveserier och tekoppar och whisky. Talar inte i telefon, lyssnar på death metal då jag måste till butiken för att klara av att röra mig i folkmassorna. Väljer vad jag visar upp av mig då jag måste interagera med människor.

Så jag gör som jag brukar. Väntar ut det. Förr eller senare kommer världen vridas rätt igen, eller så lär jag mig hantera den nya vinkeln, jag är inte säker. Förr eller senare, tänker jag och kokar en till kopp te. Det är okej, tänker jag och ser på ytterligare ett avsnitt Supernatural.

Det är någonstans där det händer. Vid kanten av en stor sjö, mjukt ljus över grusväg. Ljusa blickar, en luftad tanke, ett avslut. En början på något nytt. Så kör de iväg.

Och jag, jag förnimmer någon slags frid. Inser att jag är hungrig och funderar på havregrynsgröt med blåbär. Förr eller senare, tänker jag. Det är kanske här det vänder.

Tisdag

Idag har varit en bra dag. En omväxlande dag, en givande dag. En dag då jag trots allt känner att jag har en plats i akademin, att universitetslivet passar mig.

Morgon. Radio och en yvig bukett tulpaner på köksbordet. Te och smörgås i soffan medan jag läser tidningen. Det blåser friskt då jag cyklar iväg mot akademin.

Förmiddag. Långtråkig föreläsning om det moderna genombrottet, men tacksamt nog mycket fokus på den feministiska kampen. Jag sitter och vickar på tårna och funderar på att skriva en dikt, men hittar ingen inspiration. Otillfredsställande lunch med den djefla Strindberg som sällskap. Jag dissar honom och dricker kaffe istället medan jag planerar min vår. Det positiva med att vara studerande är att det, efter lite tråcklande, går att ta påsklov på 1½ vecka. Österbotten, here I come.

Eftermiddag. Ett mycket hjärnkittlande och givande seminarium om queera läsningar. Vi ställde alla stolar i en ring för att kunna diskutera bättre. Det kändes naket, skavde och var lite obekvämt men just därför var det precis rätt. Jag antecknade inte en enda rad men talade desto mera. Queera sprickor i fiktion – det som inte riktigt syns men ändå finns, det som talar i tystnaden – fascinerar mig oerhört. Jag tänkte mycket på hur det är helt möjligt att läsa (eller snarast se) Supernatural ur ett queert perspektiv, om hur det går att se en romantisk och/eller sexuell relation mellan bröderna Winchester utan att för den delen ignorera eller ogiltigförklara den broderliga och vänskapliga relationen. ”You know Sam and Dean Winchester are psychotically, irrationally, erotically codependent on each other, right?” En sak behöver inte utesluta en annan, och en queer läsning av ett verk är bara en möjlig av otaliga sätt att närma sig fiktionen.

Ett av mina många ensamnöjen – Supernatural och whisky.

Sedan. Steka plättar till middag och äta dem med vispad grädde och jordgubbar (jordgubbar!) medan jag ser på en teveserie och diskuterar populärkultur med en vän. Det är fortfarande ljust och jag har inga kvällsplaner.

Fy farao, vad fint.

Living the dream

Det är en sketen måndagskväll. Jag sitter framför datorn och dricker te och äter banankaka, medan jag skrotar runt på tumblr. Bland bilder på Benedict Cumberbatch och bröderna Winchester blir jag så till mig att jag tappar skeden. ”Kaksmulor över hela mitt tangentbord!”, utropar jag och slår dramatiskt ut med händerna. Jag är ensam hemma, living the Wayward Victorian Girl dream.

Lördagsnatt

De senaste dagarna har varit ganska tunga. Orken har inte räckt till, studierna har gett mig huvudvärk och mina nojor har börjat ge sig till känna. Fredagsnatten öste jag ur mig ångest i ordform för en vän som tacksamt nog ville lyssna.

Lördagsnatten blev ett underbart avbrott. Jag bjöd in mig själv till min goda vän Karin. Hon lät mig bestämma bakverk för kvällen. Det blev en överdådig Devil’s Food Cake, en saftig chokladkaka med tjock chokladglasyr och dekorerad med strössel, krokant och amerikanska pastiller.

Till det: starkt, rykande hett svart te med bara en aning mjölk.

Till det: mörk folk & americana-musik med sydstatskänsla.

Till det: diskussioner om tatueringar, fanfiction, sex, barndom, livsval, ekonomi, drömkök, vänner. Sådant stort och viktigt som vi brukar prata om.

Mot slutet av kvällen var jag så mätt och nöjd att jag låg raklång på golvet och tittade upp i taket. Tänkte att det kan vara så här för alltid, dämpat ljus och chokladkaka och te och vänner.

Ungefär halv tre på natten cyklade jag hem genom en tacksamt tom stad. På gården mötte jag tidningsutdelaren och jag undrade, om han hade sovit alls inatt eller om han är en nattuggla som går och lägger sig då tidningarna är utdelade och andra människor så småningom börjar vakna.

Med mig hem hade jag tre blyertsteckningar som Karin hade givit mig. Tre heta män att hänga upp på min vägg. Tre män som jag nu ser varje gång jag går från köket till sovrummet.

Dean Winchester från Supernatural (spelad av Jensen Ackles)

Sam Winchester från Supernatural (spelad av Jared Padalecki)

Tom Hiddleston

(Alla tre porträtt ritade av Karin Holmström. Fler mästerverk i varierande tekniker finns på www.karinholmstrom.fi.)

Imorse vaknade jag av att bländande ljus och vithet. Det hade snöat under morgonnatten och har fortsatt hela dagen.

Då den romantiska kärleken blir uttjatad

Då den romantiska kärleken blir uttjatad eller
Men vänner och syskon, då? eller
Hur det kommer sig att jag ser på Supernatural

Då det kommer till fiktiva verk – filmer, romaner, teveserier – kan jag vara mycket lättflörtad. Ge mig vackra ord och jag faller för dem. Förlägg handlingen i en tilltalande, gärna historisk, miljö och jag lapar i mig den till sista pärlhalsbandet. Låt en snygg skådespelare inneha huvudrollen och jag behöver ingen annan orsak att se filmen. Visst hjälper det om berättelsen i sig är bra, om orden har substans och om skådespelaren inte bara är attraktiv utan dessutom duktig, men det behövs inte för att jag ska dyka upp på festen.

En av de saker som däremot får mig att stanna på festen, är karaktärerna. Eller närmare bestämt relationerna mellan karaktärerna. Jag har insett att jag är en stor vän av intensiva, okonventionella relationer (hello Sherlock, hello Doctor Who… och nu senast, hello Supernatural) där kärleken – i vilken form den än må vara – är smärtsamt påtaglig men sällan uttalad. Där båda parterna i slutändan alltid, alltid sätter de(n) andra före sig själv. Det blir så spännande, rörande, frustrerande och oerhört vackert. Jag har dessutom insett att jag har börjat tröttnat på den heterosexuella, romantiska kärleken som finns överallt, hela tiden. Då är det skönt att kunna ta till fiktiva verk där kärleken mellan vänner eller mellan syskon och familjemedlemmar är i fokus, eller historier där den queera eller den odefinierade kärleken får komma till tals.

För det känns som att all annan sorts kärlek än den romantiska på något vis förminskas hela tiden inom (populär)kulturen. Kärleken graderas och en älskad vän eller en förälder står lägre i kurs än en äkta make eller flickvän, trots att jag inte vill tro att det är så i verkligheten. Jag vill tro att kärlek kommer i alla möjliga former och intensitetsgrad, att det finns oändligt många olika sätt att älska någon. Alla olika, alla jämlika, som det heter, och att det även gäller kärlek. Jag tror på mångfald och på variation, och speciellt då det i mitt eget liv för stunden är rätt glest med den klassiska, romantiska kärleken så känns det än viktigare att få lyfta fram och ta del av andra sorters kärlekar.

Därför, bland annat, ser jag på Supernatural.