Tag Archives: museum

Liten guide för museibesökare

Denna sommar, liksom flera andra somrar, har jag jobbat som sommarguide på ett stort friluftsmuseum, Stundars. Det är ett på många sätt mycket givande jobb – jag får lära mig saker som att rosta, mala och koka kaffe på vedeldad spis; karda och spinna ull; vässa liar. Jag får klia grisar bakom öronen, berätta för besökare om livet på landsbygden i sekelskiftet 1800-1900, hålla skollektioner. Dessutom får jag arbeta i en otroligt vacker miljö med härliga kollegor!

Stundars 1

Som mångårig museibesökare och numera också rätt erfaren museiarbetare har jag lagt ihop en liten guide för museibesökare, för att det ska vara så trevligt som möjligt för allt folk som rör sig på museet. Allt nedanstående är riktlinjer för friluftsmuseum i allmänhet och Stundars friluftsmuseum i synnerhet. Håll till godo och ha en riktigt fin museisommar!

Liten guide för museibesökare

Rör inte saker. Det känns som om det här borde vara en självklarhet, men det är det tydligen inte. Jag kan ha en viss förståelse för att besökare vill röra vid föremål, eftersom Stundars är ett museum där det är möjligt att som besökare delta i praktiska sysslor såsom brödbakning eller tvätt eller leka i leklanthandeln eller -fähuset, men fortfarande är det ofta museiföremål vi använder. Gamla trampsymaskiner tål inte vilken behandling som helst, tobaksaskar från 30-talet är sköra ting och en kafferostare kanske kräver ett visst handgrepp för att inte falla sönder. Fråga om du får röra vid något föremål, eller rör inte i något utan uppmaning till det. Här är det bättre att be om tillåtelse än om förlåtelse.

Stundars3
Högfors vedspis som är både musei- och bruksföremål.

 Fråga, interagera och lyssna. Man behöver inte bara fråga om lov att få vidröra saker. Fråga gärna om stugan, om föremålen, om sysslorna. Vi finns där för att berätta och visa, och vi gör det så gärna. Interagera med oss! Om vi erbjuder dig att prova att mala kaffe, så tacka bara nej om du inte är intresserad, inte för att du tror att det blir besvärligt för oss. Vi hinner nog mala vårt eget kaffe under regniga dagar med få besökare. Jag blir också personligen glad då besökare ber om lov att ta fotografier av mig – på Stundars kan vi i personalen inte neka folk att fota oss, men det känns alltid bättre om man får frågan ”Kan jag ta ett foto?” än att märka att man blir fotograferad i smyg

En annan viktig del av frågandet och interagerandet är lyssnandet. Om du går på en guidad rundtur – lyssna på guiden. Prata inte i telefon, om du diskuterar något annat med ditt sällskap så gör det tyst så att inte andra störs. Ställ gärna frågor till guiden, så är det lättare att veta vad som intresserar och vad det löns att berätta mera om. Låt däremot helst bli att tenta oss på våra kunskaper. Få saker är lika irriterande på jobbet som när en besökare säger: ”Nå, vet du vad det här är?!” och pekar på något obskyrt objekt med en min som säger att hen definitivt vet vad det är, men vet den lilla sommarjobbaren det? Ibland vet jag inte det (som sagt, tiotusentals föremål) men om du som besökare har ny information så tar jag gärna del av den – så länge du berättar det på ett trevligt sätt. Den bästa guidningen är ju den där både guiden och besökarna lär sig något nytt!

Pruta inte på priset. Ett museum sköter inte sig själv. Det krävs kontinuerlig restaurering och skötsel av byggnader och samlingar, och det finns aldrig tillräckligt med pengar. Även om jag skulle vilja att alla museum skulle ha gratis inträde, så är så inte fallet. Var då så snäll och klaga inte på priset i kassan. Den som sitter i kassan är oftast inte verkställande direktören, styrelseordförande eller någon annan som har befogenheter att ändra på inträdet, utan troligen är det en sommarjobbare som bara gör som hen blir tillsagd. Hen har inga befogenheter att ge rabatterat pris hur som helst, och det kan bli väldigt svårt att på ett artigt och serviceinriktat sätt svara ”nej” på frågan ”Nå, nog kommer jag väl in för bara en femma, inte sant?” och så ett litet skratt på det.

Stundars2
En artig och serviceinriktad sommararbetare som ibland slänger upp fötterna på kökssoffan under kaffepausen.

Ta tid på dig. Mitt sista råd är kanske något oväntat, men ack så viktigt. Ha inte bråttom på museum! Senast idag fick jag i två omgångar höra ”Nä, det hinner vi inte med” av besökare. Vad är det för idé att fara till ett så stort museum som Stundars (närmare 1 hektar stort område, över 60 byggnader, 10 000 föremål) och inte ens hinna stanna för att baka rågbröd eller gå med på en guidad rundtur?

Ofta finns det så mycket att ta in på ett stort museum, att man blir mättad på sinnesintryck. Då är det bra att ha extra tid för att sätta sig ner och ta en paus, kanske dricka en kopp kaffe, prata lite med lanthandlerskan eller bara njuta av solskenet, innan man med nya krafter tar sig an resten av museet.

Välkommen i sommar att klia grisar och baka rågbröd!

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Ekot

Vi kör fel två gånger på vår väg mot museet, men det är mer kartläsarens fel än något annat. Museet Ekot ligger i skogsbrynet, strax utanför en liten by. Det är inhyst i en gammal parstuga med gulmålad dörr och blå fönsterkarmar. På stentrappan sitter innehavaren W med en lång pipa i mungipan, det är svårt att se honom genom röken av hallon- och svartvinbärsblad och det majklara motljuset. Medan han knackar ur pipan mot trappan berättar han att han just har varit och finstämt alla utställningsljud, så museet torde vara i utmärkt skick.

Museet har inte så många besökare, ser vi då vi skriver våra namn i gästboken.

Stugans tre rum, inklusive vinden, är alla fulla med montrar, utställningsskåp och rangliga bord för förlorade eller nästan förlorade ljud. Ljudet av en prasslande morgontidning finns förstås ännu, säger W, men då är det nästan alltid i tabloidformat. Ljudet av en tidning i broadsheet-format som bläddras i över ett köksbord är mycket sällsynt nu för tiden. Vi lyssnar till malandet av en handkaffekvarn, fräsandet av sigillack som smälter mot en ljuslåga och det sjungande ljudet av ett modem som kopplas till telefonnätet. W ber om ursäkt för att museets samlingar inte är så noga kategoriserade, klirret från ett nyckelbälte finns bredvid det omisskännliga knapprandet på en Nokia 3310 då någon i stor iver skriver ett textmeddelande.

Det gör oss inget alls. Vi njuter av höga kulningar på bergssluttningen för att locka hem korna från betet, klangen av hammare mot mässing i en knappslagares verkstad och raspet av stiftpenna mot tunt brevpapper; skrällande telefonsignaler, ”Haru knäck i lurarna?”, frasande av underkjolar över krinolin; ljudet av en papperskniv som sprättar upp de olästa sidorna i en bok, vinandet av en videokassett som spolas tillbaka till början, ticket från ett fickur i kedja.

Då vi har gått igenom hela museet bjuder W oss på kaffe. För att vila öronen slår vi oss återigen ner på trappan till stugan, njuter av solen som nu har hunnit högre på himlen. Kaffet serveras ur en renskrubbad kopparkanna ner i små, kantstötta porslinskoppar. Vi har tagit med oss kardemummakakor och W smakar på dem med synbar förtjusning. Han undrar vilket ljud vi tyckte bäst om. Vi kan inte bestämma oss, velar mellan klinget av handblåsta glas som skålas mot varandra, knackandet på en brödskorpa för att se om brödet har gräddats klart och dunket av en slagbom som anslås så hårt att hela vävstolen ruckas. W berättar att de flesta brukar tycka bäst om Jenny Linds sångröst och tillägger med låg röst, som om det vore en hemlighet, att han själv har kommit att gilla ljudet av då en lie slipas, även om många tycker att det är ett obehagligt ljud.

När vi ska ge oss av erbjuder vi W skjuts tillbaka in till byn, men han avböjer och menar att han ska sitta här och röka en omgång pipa än. Aldrig smakar det så bra som på just den här trappan, säger han. Vi tackar så mycket för kaffet, lämnar kvar de sista kardemummakakorna och vinkar hejdå åt W som plockat fram sin ask med torkade blad. Han stoppar sin pipa på samma sätt som han gör allt annat – långsamt och omsorgsfullt, för att få det att verkligen betyda något.

(Jag ska erkänna att idén inte ursprungligen är min. Tanken om ett ljudmuseum fick jag presenterad av en vän, som i sin tur hade läst om det i en novell, men det gör inte museet Ekot mindre skönlitterärt verkligt för den sakens skull!)

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt