City boy stole my heart

Under högstadiet upptäckte jag rock- och metallmusiken, med dragning åt glamrock och svartrock. Det var HIM, Negative, The 69 Eyes, lite Iron Maiden, Tigertailz, Crashdïet – och Hanoi Rocks, detta finska glamrocksfenomen vars debutskiva fortfarande bär en av de snyggaste titlarna enligt mig: Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks. Mina vänner och jag delade tacksamt nog musiksmak i mångt och mycket. I detaljer som glittrande scarfer, hemtrycka band-t-shirts och Klippotekets hårspray, i orange flaska av den största storleken, finns vår vänskap konkretiserad.

Jag googlade låtar och foton, printade ut bilder för att pryda mina skolkalendrar. En liten svartvit, inplastad bild av en barmagad Mike Monroe har hängt med som bokmärke i mina kalendrar ändra fram till för något år sedan, då jag köpte en kalender med inbyggt bokmärke. Då fick bilden flytta till min arbetsanteckningsbok. Den första Youtubevideon jag någonsin såg var en liveversion av Million Miles Away. Jag köpte en musiktidning med ett reportage om Hanoi Rocks i början av sin karriär. De berättade att de var så fattiga när de bodde i Stockholm att de ibland bara hade råd att köpa gurka till mat, och på bilderna låg Mike Monroe draperad över motorhuven på en bil, iklädd röd cowboyhatt och guldlamékostym med små, svarta prickar.

I Hanoi Rocks’ låt Lost In The City från debutskivan år 1981, med mycket enkel text där refrängen både inleder låten och upprepas många gånger, sjunger Mike Monroe om det hårda livet i storstan, för den som vill fantisera kanske om tiden i Stockholm (och vem är bättre på att fantisera än fangirls?):

”Take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City boy stole my car
City girl stole my heart”

Men ungefär halvvägs in i låten, strax före bryggan, så kastas texten om i en enda refräng:

Now won’t you take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City girl stole my car
City boy stole my heart
Oh yes, he did!”

Jag minns hur det redan då kändes som en hemlighet, något privat mellan mig och Hanoi Rocks, kännbart bara i den bärbara cd-spelaren och bussresorna till och från skolan, något som pirrade och som var synligt endast för de insatta. Man behövde lyssna noga på låten för att inte missa det – jag läste i texthäftet som hörde till, för att vara säker på att jag inte hade missförstått något. Det var mitten av 00-talet, jag var tonåring och såg mig som straight.

Ändå var det något med en city boy som stjäl en annan city boys hjärta som fick mitt eget hjärta att fladdra till.

Aprillyrik dag 8 – Strasstiara

Högstadiet är livets påsk:
grupptryck, våld
död och uppståndelse

lukten av H&M strawberry body splash och smaken av
klädkrokar i metall
skolans häxa och hora
raklång på kyliga linoleumgolv
med black metal på repeat i
den bärbara cd-spelaren
smala kajalprydda män som sjunger
om kärleken och döden
(Vad finns det annat
än kärleken och döden?)
som vore de
våra älskare och frälsare
jeans så låga att könshåret sticker fram
både på kajalmännen på skivomslagen
och på skolans coolaste tjejer
lutade mot korridorens enda varma elementet

Men det är ändå
skolans tjockaste tjej
som kommer till mig i en dröm
som en fet Jesus
den nya uppenbarelsen
strasstiara i stället för törnekrona

Vad är hemligheten till
lyckade tonår?
frågar hon retoriskt
Att inte vara fet.
(den sista måltiden:
snabbnudlar utan vatten)

Men många som är de smalaste
skall bli de fetaste,
och många som är de fetaste
ska bli de coolaste.

Jesus i tajta jeans
som en moderiktig liksvepning
vi vet alla
vad som gäller:
tajta jeans eller korsfäst! korsfäst!

Pontius Pilatus sprejar sig med Dolce & Gabbana
Barabbas har rosa snedlugg och svarta fingervantar
Korset knakar under hennes tyngd
Briljanter droppar från hennes panna

★

Dagens prompt var egentligen tjugo prompt i en: att få med 20 punkter i en och samma dikt, bland annat att använda alla fem sinnen, använda ett ord man aldrig sett i en dikt förr, para ihop ett substantiv med ett oväntat adjektiv och säga något specifikt men alldeles befängt. Inte en chans att jag fick in alla 20 saker i dikten, men ungefär hälften lyckades jag med, och är nöjd så. Denna dikt hade aldrig blivit till utan dagens sanslösa prompt.

After all / Still alive

Idag då jag stod på busshållplatsen och väntade på bussen in till stan kom jag att tänka på alla de gånger jag har stått och väntat på skolbussen på samma busshållplats. Tio före sju vaknade jag, tjugofem över sju var jag ute ur huset och tjugofem före åtta steg jag på bussen.

Min skolväska under högstadiet var en mossgrön axelväska i stadigt tyg. Jag började dekorera framsidan med märken och pinsar vars sammanlagda värde snabbt översteg väskans pris. Jag köpte en regnbågspins, en pins med den brittiska flaggan och en rosa pins på vilken det stod PRINCESS från Camden Market i London. Jag hade musikrelaterade pinsar, mental circus och goth and proud och flera pinsar med heartagram.

Den dyraste pinsen jag hade var en karikatyr av musikern Jonne Aaron. Den kostade mig fem euro, en inte obetydlig summa för en tonåring med en månadspeng på tjugo euro. Jag minns en av de första artiklarna jag såg om Jonne Aaron, ett dubbeluppslag i en finsk gratistidning som jag stavade mig igenom. Han tittade rakt på mig. En ung man med uppnäsa, händerna utsträckta åt sidorna, bar överkropp och oerhört lågt skurna byxor. Han omtalades som änglapojke och beskrevs som så smal att, om han hade varit kvinna, så skulle hans menstruation ha upphört. Jag var alldeles betagen av honom, av hans bleka hud och mörkblonda, långa hår och vita halvvantar. Som en tilltufsad och svältfödd ängel, fransig i kanterna. Senare tapetserade jag mitt rum med planscher och han fanns på flera av dem, i rosaglittriga solglasögon och silverblank läderkjol och han var så vacker att jag ibland fick svårt att andas.

Min skolväska med dess pinsar blev med tiden sliten och skön. Tyget blev trådslitet, kantbanden fransade. Väskan var mjuk då jag strök handen över den och tillsammans med pinsarna blev den en historik över min högstadietid. Skolväskan användes inte bara som väska utan också som kudde, tillhygge och sittunderlag – jag bar sällan med mig något värdefullt och min mobiltelefon, en Nokia 3310, var nästintill oförstörbar. Skolböckerna var ofta ärvda och tålde att bli suttna på, min finskabok var redan illa medfaren med tandmärken i ena hörnet. I stor stress hade jag bitit i den innan en finskalektion. Jag kan fortfarande minnas smaken av kontaktplasten som jag hade klätt in boken med, ordentligt elev som jag var.

Då jag började gymnasiet var min gröna väska så trasig att jag var tvungen att köpa en ny. Det blev en mörkgrå axelväska, också den i kraftigt tyg, men jag flyttade aldrig över mina pinsar och märken och trots att jag använde den grå väskan lika många år som den gröna, så blev den grå av någon anledning aldrig lika sliten.

XX

P.S. Rubriken är två låttitlar av bandet Negative som Jonne Aaron var sångare i.

Att alltid vara femton

Det finns en liten novell av Sandra Cisneros, som börjar på följande vis: ”What they don’t understand about birthdays and what they never tell you is that when you’re eleven, you’re also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one.”

Det var då jag läste en dikt av Marja som jag stannade upp och kom att tänka på novellen om att vara elva. Hur ens dåtida jag (i plural) fortsätter leva inom en själv.

Jag tänker sällan på mitt elvaåriga jag. Däremot har jag insett att jag ofta tittar tillbaka på mitt tonårsjag. Jag tänker henne som 15 år, även om hon nog också är något år yngre. Jag tänker på högstadietider, då det fysiska livet kretsade kring skola och fotboll och obekvämhet i sin egen kropp och det själsliga livet sprängde gränser. Då världen var svart och rosa och ibland framtvingat glittrig om vartannat, en era av hårspray och ny, mörkare musik och timslånga bussresor. Då jag surfade på nätet efter ting och fenomen som jag kanske inte borde men som jag behövde. ”Jag sitter på golvet i skolans vessa fastän jag borde vara på engelskatimme”, skrev jag i ett svart häfte med en dödskalle på pärmen som jag hade dekorerat med silverpenna, ”men jag räknar inte det som skolk, för jag skulle faktiskt inte klara av att vara på lektion i det här skicket.”

Det är alltid med en stor ömhet jag närmar mig mitt tonårsjag. Vi står varandra mycket nära. Visst är hon fånig på många sätt, dramatisk och med en önskan om att vara alternativ. Men hon är fortfarande bara 15, hennes lycka och motgångar är lika äkta som alla andras och den för henne sanna version av världen tänker jag inte ta ifrån henne. Hon var aldrig en av de populära i skolan, men heller inte en av de som stod lägst i hierarkin – hon och hennes vänner lyckades med konststycket att stå utanför korridorernas maktspel. Hon älskade och kände så mycket men kunde inte alltid hantera det. Det var en balansgång mellan att förbli det barn hon var och verka som den vuxna som hon kände att hon borde vara.

Trots allt gjorde hon ju så gott hon kunde. Jag minns hur hon en fysiktimme satt och ritade upp omvandlingsscheman åt en klasskamrat, som hade svårt att greppa area- och volymmåttens alla decimaler, och hur glädjen var stor från bådas håll då klasskamraten slutligen förstod systemet. Jag minns hur hon och hennes glam rock-vän klädde upp (ut) sig i paljettsjalar och nitbälten på en idols födelsedag och hur hon en gång blev kallad ”häxa” i skolbussen för sin svarta kjol och kajal. Jag minns en födelsedagsfest då hon låg med huvudet i en väns knä och där i halvmörkret, bland alla andra tonårsflickor som också tittade på film, strök vännen med fingret över hennes ansikte och godiskladdiga läppar i något som kunde ha varit vänskap, men som kändes som något annat. Något varmt och pirrande och före det aldrig tänkt, än mindre uttalat.

Då jag får mitt 15-åriga jag på besök vill jag att hon ska känna sig välkommen, hemma. Se att det fortfarande ligger färggranna strumpbyxor i min byrålåda, att det fortfarande bor stjärnor i mina ögon. Då jag idag pratar om Sherlock och Children of Bodom vill jag att hon hör samma iver som då hon talar om The Crow och HIM. Att hon ska se sig omkring och konstatera: ”Jag tycker om vad det blev av mig”.

Hälsningar från 8 år och 337 kilometer sedan
och oändligt mycket kärlek skickad lika långt tillbaka.

P.S. Hela novellen Eleven finns att läsas här: http://mspalof.weebly.com/uploads/1/1/5/5/11555515/eleven.docx.pdf)

Chockrosa jeans

Jag läser ”Vad är queer?” av Fanny Ambjörnsson och kommer på mig själv med att tänka på hur det kändes att bo i mitt 15-åriga jags kropp.

Jag önskar att jag någon gång hade kunnat bära tajta jeans (i en chockrosa nyans som på ett fantastiskt sätt hade skurit sig mot de gröna skåpen och de roströda klädhängarna) över smala höfter och platt mage. Iklä mig snäva tröjor med tryck som inte skulle bukta över stora bröst. Se skuggan av mina nyckelben och skramla med tunna armband, de silverfärgade från H&M för 4,95 i storlek S/M, kring smala handleder.

Jag önskar att jag hade kunnat vara pojke, med seniga händer, kantig käklinje och snedlugg, där kajalen hade betytt något så mycket mera än nu, då den sitter runt flickögon. Att jag aldrig hade behövt krypa ihop på ett toalettgolv, kallsvettig och med kväljningar för att mensvärken gjorde det omöjligt att ens stå.

Jag önskar att jag hade haft smärta lemmar, fin benbyggnad och platt bröstkorg.

Inte för att något av det var vackrare än det jag var då, eller det jag är nu.

Inte för att något av det hade varit bättre – eller lättare – än vad det var då, eller hur det är nu.

Men för att det hade varit något annat. Något annorlunda. Kanske något rätt.

Idag har jag vuxit in i och börjat komma överens med den kropp som tydligen är min. Ändå sörjer jag ibland över att jag aldrig fick – och aldrig kan få – vara pojke, bära tröjor utan konvexa tryck, skriva under revolten med svart kajal. Jag sörjer ibland över att jag inte känner mig som fånge i, men så ovillkorligen är bunden till, den kropp jag har givits.