Tag Archives: flicka

Se

Patriarkatet säger:
flickor kan inte
leka tre och tre
tre eller fler
blir bara fel
kvinnor är konkurrenter
bara skvaller och tjafs
hugger varandra i ryggen

Jag säger:
se
mina högstadieår
mitt gymnasiegäng
(jag älskar dem så)
fem flickors famnar

se universitetet
fyra kvinnor
längs fram i föreläsningssalen
nu
(sju år senare)
fyra namn
i daglig Facebookkontakt

Ingen har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 29 – Sockerminnen

Jag minns en högstadiefest
en födelsedagsfest
klassens alla flickor.

Jag minns mörkret
filmen som flimrar
jag låg på golvet
huvudet i hennes famn.

Jag minns hennes fingrar
mot mina godisklibbiga läppar
små rörelser
lätta fingertoppar.

Jag minns hur jag
knappt vågade andas
om jag rörde mig
kanske hon skulle sluta
hon fick inte sluta.

Jag minns ruset av socker
av värmen och närhet
känslan av något nytt
bara delvis förbjudet.

Jag minns att jag
länge efteråt
tänkte på henne
något slags längtan
jag hade ännu inga ord.

Saker jag kom undan med
som tonårsflicka.

Dagens prompt var att skriva en dikt baserad på detaljerade minnen.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Spådom

Du kommer möta
en lång mörk främling
Han kommer ta dig med storm
och ni kommer ha
hus och barn tillsammans

Jag hade inte ord för det då
men inser i efterhand
att jag tänkte:
så begränsande

Istället träffade jag
en flicka med blått hår
och silverring i näsan
en pojke
vars mascara
aldrig ville sluta rinna

Jag träffade
en cirkusdirektör
(sedan länge pensionerad)
som bjöd på kringlor
och visade fotografier
av elefanter och jonglörer

Jag mötte
en kvinna som
log som Marilyn Monroe
skrev som Emily Dickinson
och efterlämnade kyssbeströdda brev
innan hon kastade sig framför tåget

Ett barn med mörkbruna ögon
som hette Sofia
och talade spanska
(jag kan inte spanska)

Jag träffade
en musiker som doftade kanel
och spelade blues
en annan som smakade lavendel
och spelade fiol

Jag mötte
en späd blond främling
som blev en späd blond älskare
som blev en späd blond före-detta
och vi var båda nöjda

Ett rödhårigt yrväder
som reste världen runt
var gång hen var i stan
knackade hen på
och lämnade mig sedan
förvirrad och förälskad
bara lite förtvivlad

Ett par tvillingar
de vackraste jag sett
Senare fick jag veta
att de rymt ur en roman

– och faktiskt

en lång mörk främling
som tog mig
inte med storm
men med ömhet

Vi delade hus
(inga barn)
och om kvällarna
lärde han mig spanska

Dagens prompt var att skriva en dikt utgående från lyckokakor och deras spådomar. Jag valde den mest typiska spådom jag kunde komma på.

3 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aprillyrik dag 10 – En flicka i frack

Jag, en
flickornas historia
kärlekens historia

Jag är djävulen
(när djävulen håller ljuset)
vingklippt ängel
Ronja Rövardotter

En flicka i frack,
svulten fjäril
Sämsta tänkbara sällskap

Världens ljuvligaste flicka

DSC05375

Dagens prompt var att skriva en ”bokryggsdikt”, det vill säga att ta en titt i sin bokhylla och skriva en dikt av boktitlar. Lite som att lägga pussel! De flesta av böckerna äger jag, men jag använde också några biblioteksböcker. Det var fascinerande att märka hur många av mina böcker som har flickor i titeln (då använde jag inte ens alla i dikten) och att jag hade två djävlar i bokhyllan.

Hur diktar du i din bokhylla?

7 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Alla de som lämnat spår

Jag tänker på alla de människor som har gjort ett intryck, tagit plats i mina tankar, mina texter.

Alla de tonårspojkar, grönhåriga ynglingar, rödhåriga flickor och svartögda varelser som jag har mött och som har berört mig på något vis. Alla de vänner och bekanta, de främlingar och okända ansikten i massan som jag har sett – som kanske har sett mig – och som sedan har kommit till liv igen i texter, tankar och drömmar.

Finns jag i någons texter? Har jag någon gång lämnat spår, någonstans? Ett avtryck i sinnet, bläck på ett papper, en statusuppdatering, en anekdot. En blick som möter min, ett delat leende och ögonblick innan vi går skilda vägar igen för att aldrig ses.

Det är något stort i det. Det är något så svindlande enormt att se en annan människa och i det att möta en annan människa och få en glimt av ett annat liv. Det är knappt så jag vet vad jag ska ta mig till, och kanske just därför skriver jag om det, om dem, för att på något vis hålla fast vid detta stora.

Om du vill läsa om dessa möten, dessa mer eller mindre okända pojkar och flickor som har lämnat spår, så kan du göra det till exempel här:

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Aprillyrik dag 4 – Flickor

till Vivi

X

Det har funnits så många flickor

Jenna. Nina. Malin. Linn.

alla de vars namn

jag inte längre minns

och de som jag helt och hållet glömt

X

Ditt namn står skrivet överallt –

på ett kvitto i fickan

en ölburk på min diskbänk

en hatt

(på obestämt tid utlånad)

X

Jag läser dig

i en utländsk tändsticksask

glansen i ett vykort

doften av kamomill i badrumsskåpet

X

i hårslingan jag klippte av

och gömde

Dagens uppgift: att skriva en kärleksdikt utan att använda ordet ”kärlek” eller andra poetiska klichéer.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Att alltid vara femton

Det finns en liten novell av Sandra Cisneros, som börjar på följande vis: ”What they don’t understand about birthdays and what they never tell you is that when you’re eleven, you’re also ten, and nine, and eight, and seven, and six, and five, and four, and three, and two, and one.”

Det var då jag läste en dikt av Marja som jag stannade upp och kom att tänka på novellen om att vara elva. Hur ens dåtida jag (i plural) fortsätter leva inom en själv.

Jag tänker sällan på mitt elvaåriga jag. Däremot har jag insett att jag ofta tittar tillbaka på mitt tonårsjag. Jag tänker henne som 15 år, även om hon nog också är något år yngre. Jag tänker på högstadietider, då det fysiska livet kretsade kring skola och fotboll och obekvämhet i sin egen kropp och det själsliga livet sprängde gränser. Då världen var svart och rosa och ibland framtvingat glittrig om vartannat, en era av hårspray och ny, mörkare musik och timslånga bussresor. Då jag surfade på nätet efter ting och fenomen som jag kanske inte borde men som jag behövde. ”Jag sitter på golvet i skolans vessa fastän jag borde vara på engelskatimme”, skrev jag i ett svart häfte med en dödskalle på pärmen som jag hade dekorerat med silverpenna, ”men jag räknar inte det som skolk, för jag skulle faktiskt inte klara av att vara på lektion i det här skicket.”

Det är alltid med en stor ömhet jag närmar mig mitt tonårsjag. Vi står varandra mycket nära. Visst är hon fånig på många sätt, dramatisk och med en önskan om att vara alternativ. Men hon är fortfarande bara 15, hennes lycka och motgångar är lika äkta som alla andras och den för henne sanna version av världen tänker jag inte ta ifrån henne. Hon var aldrig en av de populära i skolan, men heller inte en av de som stod lägst i hierarkin – hon och hennes vänner lyckades med konststycket att stå utanför korridorernas maktspel. Hon älskade och kände så mycket men kunde inte alltid hantera det. Det var en balansgång mellan att förbli det barn hon var och verka som den vuxna som hon kände att hon borde vara.

Trots allt gjorde hon ju så gott hon kunde. Jag minns hur hon en fysiktimme satt och ritade upp omvandlingsscheman åt en klasskamrat, som hade svårt att greppa area- och volymmåttens alla decimaler, och hur glädjen var stor från bådas håll då klasskamraten slutligen förstod systemet. Jag minns hur hon och hennes glam rock-vän klädde upp (ut) sig i paljettsjalar och nitbälten på en idols födelsedag och hur hon en gång blev kallad ”häxa” i skolbussen för sin svarta kjol och kajal. Jag minns en födelsedagsfest då hon låg med huvudet i en väns knä och där i halvmörkret, bland alla andra tonårsflickor som också tittade på film, strök vännen med fingret över hennes ansikte och godiskladdiga läppar i något som kunde ha varit vänskap, men som kändes som något annat. Något varmt och pirrande och före det aldrig tänkt, än mindre uttalat.

Då jag får mitt 15-åriga jag på besök vill jag att hon ska känna sig välkommen, hemma. Se att det fortfarande ligger färggranna strumpbyxor i min byrålåda, att det fortfarande bor stjärnor i mina ögon. Då jag idag pratar om Sherlock och Children of Bodom vill jag att hon hör samma iver som då hon talar om The Crow och HIM. Att hon ska se sig omkring och konstatera: ”Jag tycker om vad det blev av mig”.

The Muff

Hälsningar från 8 år och 337 kilometer sedan
och oändligt mycket kärlek skickad lika långt tillbaka.

P.S. Hela novellen Eleven finns att läsas här: http://mspalof.weebly.com/uploads/1/1/5/5/11555515/eleven.docx.pdf)

5 kommentarer

Filed under dagbok

Chockrosa jeans

Jag läser ”Vad är queer?” av Fanny Ambjörnsson och kommer på mig själv med att tänka på hur det kändes att bo i mitt 15-åriga jags kropp.

Jag önskar att jag någon gång hade kunnat bära tajta jeans (i en chockrosa nyans som på ett fantastiskt sätt hade skurit sig mot de gröna skåpen och de roströda klädhängarna) över smala höfter och platt mage. Iklä mig snäva tröjor med tryck som inte skulle bukta över stora bröst. Se skuggan av mina nyckelben och skramla med tunna armband, de silverfärgade från H&M för 4,95 i storlek S/M, kring smala handleder.

Jag önskar att jag hade kunnat vara pojke, med seniga händer, kantig käklinje och snedlugg, där kajalen hade betytt något så mycket mera än nu, då den sitter runt flickögon. Att jag aldrig hade behövt krypa ihop på ett toalettgolv, kallsvettig och med kväljningar för att mensvärken gjorde det omöjligt att ens stå.

Jag önskar att jag hade haft smärta lemmar, fin benbyggnad och platt bröstkorg.

Inte för att något av det var vackrare än det jag var då, eller det jag är nu.

Inte för att något av det hade varit bättre – eller lättare – än vad det var då, eller hur det är nu.

Men för att det hade varit något annat. Något annorlunda. Kanske något rätt.

Idag har jag vuxit in i och börjat komma överens med den kropp som tydligen är min. Ändå sörjer jag ibland över att jag aldrig fick – och aldrig kan få – vara pojke, bära tröjor utan konvexa tryck, skriva under revolten med svart kajal. Jag sörjer ibland över att jag inte känner mig som fånge i, men så ovillkorligen är bunden till, den kropp jag har givits.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Den profana treenigheten

Det är sent om kvällen på juldagen och jag är ute och dansar med mina vänner då jag får syn på ett sällskap som bränner sig fast på min näthinna och i mitt sinne.

Det är en pojke med tjockt, lockigt hår och rutig skjorta, en annan pojke, smal, med rödsvart hår i punkig spretfrisyr och silversmycken i ansiktet, samt en blek flicka med långt, blanksvart hår. De dansar tillsammans och det är så oerhört tydligt att de tre tillhör varandra, de är en enhet omöjlig att separera. Det är inte det, att de aktivt utesluter alla andra – de dansar helt enkelt som om det inte vore några andra närvarande, eftersom de vet att det inte finns något bättre sällskap än det de redan befinner sig i.

De är en självklarhet, och det fängslar mig. Jag blir fascinerad av denna profana treenighet, jag blir nyfiken och vill så gärna dansa med dem, trots att – eller kanske just på grund av att – jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra det. Flickan skrattar, jag hör det inte genom musiken men jag ser hur hennes tänder blänker i stroboljuset, jag ser vita blixtar över pojkens glittrande piercingar, klarblå strålar som speglar sig i flickans hår. De är alla vända med ansiktena mot varandra, med armarna om varandra, med huvudena tätt, tätt intill varandra. För mig blir de en bestående treenighet i detta ständigt skiftande nattrike av rök och ljus, och jag kan bara inte sluta titta på dem.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt