Månadsarkiv: oktober 2018

Rebel Girl

Så kom dagen jag lyssnade på riot grrrl-musik. Och vad annat finns det att göra med en bra låttext än att skriva en dikt av den? (Svar: Inget annat. Och inte är den särskilt bearbetad heller. Now that’s punk.)

Rebel Girl

Hon är hela stadens rebell
kvarterens härskarinna
Tusch i fickorna och blicken höjd

Jag tror jag vill vara hennes bästa vän
Jag tror jag vill ta med henne hem
Jag vill prova hennes kläder

När hon pratar hör jag revolutionen
i hennes höfter: revolution
När hon går ser jag revolutionen
i hennes kyssar: revolution!

Dom säger: hon är ett dåligt omen
henne kan man inte lita på
hon förför våra kvinnor
och förstör våra män
och jag vill vara hennes bästa vän
jag vill ta med henne hem
jag vill dela hennes kläder

Jag älskar dig som en syster (alltid)
Jag älskar dig syster (alltid):
själssyster  blodssyster  stridssyster
väninna  härskarinna  älskarinna:

Låt mig vara din bästa vän
låt mig ta med dig hem
låt mig bära dina kläder!

Annonser

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Inget av värde eller vikt

20181010_211819

På väggen står det
hald int käfta.
men jag har inget att säga
av värde eller vikt.

Med jämna mellanrum kommer skrivartvivlet. Denna gång brister det ur ett mejl och de senaste veckornas svaga men påträngande känsla av att jag inte har något av värde eller vikt att säga bryter ut, och jag bryter ihop. Fulgråter och har lust att skita i alltihop och bara klappa Nisse och bildgoogla kaniner och dricka kaffe och se på teveserier och inte skriva något mer alls.

Snabbt torkar ändå tårarna, som de gör, och snabbt tar jag mig samman, som jag gör. Läser mejlet igen med snällare och tröttare ögon. ”Utforska vad det är du vill göra. Fundera på vad du vill säga.”

Fan vet vad jag vill göra, vad jag vill säga. Känslan av inget av värde eller vikt är ännu för stark, men kanske har jag haft något jag velat säga tidigare, men som bara inte har kommit ända fram? Jag letar efter fragment på alla ställen jag kan tänka mig. I anteckningsböckerna (den blå Rawenclaw, den bruna helt i papper (”Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt”)), i utkast till blogginlägg, i mappar på datorn som heter ”Under arbete”, i telefonens memo-funktion. Hittar några övergivna rader (i telefonen: Framtiden, detta / futurumrum, på bloggen: Jag minns aldrig hur många barn jag har / måste räkna de som blir kvar / när alla gästerna har gått), men inget är tillräckligt att haka fast vid. Inspirationen kommer inte klockan nio en onsdagskväll, när veckan har varit full av program och jobb, och nätterna inte har varit fulla av sömn.

”För tillfället varken skriver eller läser jag nästan alls, så jag ska försöka lirka mig ur dödläget”, svarar jag på mejlet. ”Förr eller senare brukar det lossna.”

Förr eller senare brukar det lossna. Tills dess får man försiktigt lirka upp den stängda käften. Eller först vila trötta ögon. God natt.

1 kommentar

Under dagbok

Slå tillbaka

På nyheterna:
En man knivhugger en kvinna
på öppen plats
en förmiddag
en tisdag

Det ryktas om svartsjukedrama

Jag tänker:

svartsjukedrama är
teveserier
pjäser
en bästsäljande bok

Detta är mordförsök

I ett kommentarsfält:
Kvinnor är också våldsamma.
Det är bara det
att kvinnors våld
inte genererar sjukvård
och därmed är kvinnors våld
mycket mer dolt

Svar:
Ja precis
Kvinnors våld genererar inte sjukvård
Tänk på det en stund.
Fundera på
vad det innebär.

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar

Det glöms ofta bort i diskussionen

Männen slår
för att kontrollera
och skada

Männens våld
är mordförsök

De flesta kvinnor som slår
gör det i försvar
När kvinnor slår
så är det tillbaka

Vi
slår
tillbaka.

 

 

 

 

Tack till Lady Dahmer för lånade ord från ett kommentarsfält.

1 kommentar

Under skönlitterärt

Talgoxe

Det är onsdag. En sån där onsdag som strikt jobbmässigt sett är ledig, men som ändå innehåller en massa program. Jag drömde att jag var på museum med en mycket söt, mullig kvinna som var min personliga assistent och tillika flickvän. Eller så var jag hennes personliga assistent och tillika flickvän. Jag vaknar yr ur drömmen.

Morgonyoga, en underbar dryg timme när jag bara får lyssna inåt och på mig själv, och göra saker som känns bra. Många sådana timmar finns det inte i veckan. Mamma kommer på förmiddagskaffi, vi äter lite rester från gårkvällens afternoon tea-kurs och surfar lägenheter. Klockan ett ska jag iväg på snabbesök till en skola där jag ska vikariera nästa vecka, sedan måste jag och handla, för ikväll samlas den lokala, feministiska bokklubben hos mig och jag vill bjuda på något. Och däremellan, allt annat som hör ett vuxenliv till: läsa mejl, ordna med styrelsegrejer, diska, ansöka om stöd från Fpa …

Men –

Och så –

När jag är i supermarketen, bär på en korg full med bomullsrondeller och bananer (ekologiska och rättvisemärkta, för att jag miljömedveten) och chips och specialprisost (definitivt inte ekologiska, för jag är låginkomsttagare också), stannar jag plötsligt till invid texmexhyllan:

”Men lilla vännen då!”

Högt ovanför godishyllan sitter en talgoxe. Den flyger iväg ner över chokladplattorna, rasslar omkring lite i godispåsarna, och återtar sin plats på den översta hyllkanten. Så öppnar den näbben och kvittrar till.

Jag står fortfarande på ställe, med korgen tyngande över armen, med blicken vänd uppåt och, säkerligen, öppen mun. Talgoxen är med ens något av det finaste jag någonsin har sett. Där sitter och flyger och kvittrar den under lysrören, vad kan den annat? Hjärtat glöder och någonstans bakom ögonen känner jag tårarna samlas, blinkar för att få bort dem. Här, mitt i en fullplanerad onsdag, på språng från ett program till ett annat, på det mest osannolika ställe: en talgoxe som kvittrar och som får mig att stanna upp en liten stund. Den är så söt, den är så kvick. Den är något jag aldrig hade kunnat begära men som jag med öppet hjärta vill ta emot ändå. Det slår mig att talgoxen är en påminnelse om något jag ju nog egentligen vet men glömmer ibland: livet är också det där som händer mellan alla programpunkter. Livet är en liten talgoxe vilsen mellan godishyllan och skoavdelningen.

Jag går fram till en försäljare. Vet ni om att ni har en liten fågel som flyger mellan godishyllan och skorna? frågar jag. Jo, försäljaren vet om det. ”Den har varit där redan förra veckan”, säger hon och suckar lite när hon ser den flaxa. Jag suckar inte. Jag ler. Om den har klarat sig så här länge (vad äter den? lösgodissmulor och smakprov?) så klarar den sig säkert i fortsättningen också. Om jag har klarat mig så här länge så klarar jag mig säkert i fortsättningen också.

3 kommentarer

Under dagbok