dagbok

Dessa dagar

Dessa dagar är så långa att de känns som flera i en. ”Skönt att det snart är helg”, sade jag första gången på måndag kväll (var det måndag?) och har sagt varje dag sedan dess. Jag måste måste anstränga mig för att minnas var jag sovit, men jag tror det har varit sol och frost två morgnar i rad nu.

Jag arbetar i en hastighet som är den dubbla mot vad jag är van och bekväm vid, mot en tidtabell som är hälften av den önskade. Dagboken är oskriven sedan flera dagar tillbaka. Igår somnade vi på soffan efter att ha druckit säsongens första glögg – en ny sort med smak av pepparmynta.

Idag bjöd jag hem en vän på mat, värmde soppa från igår. Oväntat dyker en annan vän också upp, jag späder ut soppan lite och tar fram mera bröd. Vi far till gravgården, tänder ljus för bortgångna släktingar och vänner. Jag ska göra samma sak igen på lördag, för samma hädangångna, men i annat sällskap. Ett av ljusen slocknar i vinddraget, men jag försöker att inte se det som ett dåligt tecken. Sedan far vi till ett bryggeri och dricker öl och cider och planerar retreat med påtaglig iver och i stort samförstånd.

Imorgon har jag två olika jobb igen, sen ska jag vara smakråd i glasögonprovning, sen ska jag dansa. Sen ska jag sova, och dagen efter ska jag ordna fest, och sen – ! Sen är det äntligen helg!

dagbok · skönlitterärt

Gårdsljus

Tallarna utanför mitt fönster
finns inte längre

Skuggan från barndomen
när jag låg i sängen
som skänkte mörker och trygghet
finns inte längre

Nu ser jag gårdsljus jag aldrig sett förut

Nya grannar på distans
en tröst
ett spår av liv
att se lamporna lysa bortom kullarna om kvällarna

och en morgon stiger röken tjock
från en skorsten
tidigare osedd

dagbok

Rimligt

”Det är inte rimligt att behöva stiga upp när det ännu är mörkt”, säger jag åt pojkvännen när klockan ringer halv sju. Rimligt är ett nytt favoritord det senaste halvåret eller så. Det får det att låta som om det är en objektiv sanning, inte min personliga åsikt. Stiga upp halv sju = orimligt. Stiga upp halv sju i oktober = absolut orimligt. (Jag hittade favoritordet som en annan persons favoritord, i en kort intervju i Språktidningen tidigare i år. Där tyckte personen det var roligt att använda ordet i helt orimliga (!) sammanhang. ”En helt rimlig orgasm”. Jo, jag tackar, jag.)

Trots de mörkare tiderna är det ändå morgnarna som är de bästa, tänker jag. I alla fall när man inte prompt behöver stiga upp och vara aktiv redan från början, inte har ett jobb att infinna sig och vara effektiv på redan klockan åtta. Speciellt när man sover bra bara ungefär varannan natt. I stället kör jag hem genom en regnblank stad, alla gatlyktor och trafikljus speglar sig i våt asfalt, det är kyliga vindar och blöta löv. Väl hemma packar jag upp, tänder ljus, dricker två glas vatten och kokar kaffe. Känner inte för att läsa något till frukosten, vill absolut inte skrolla på nyhetssidor, skulle ändå vilja ha någon förströelse till mina rostade bröd och vitaminbrustabletter.

Jag bestämmer mig för sista avsnittet i Downton Abbeys första säsong. När jag hälsade på min vän KJ introducerade jag henne till Downton Abbey-serien, och vi såg de sex första avsnitten under två mycket trevliga kvällar med stearinljus, glass och te. Nu är jag sugen på att se om hela serien, reserverar dvd:na från biblioteket, så gammaldags som jag är.

En tisdagsmorgons omstart med kaffe och teveserier = helt rimligt.

okategoriserat

Vecka 40

När folk frågar hur det är, vad jag har gjort, om jag hade en trevlig helg, vet jag sällan vad jag ska svara. Dagarna flyter ihop, kvällarna är mörka, morgnarna är grå. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till det här som är oktober, men det går bättre och bättre. Här är min vecka, ihopskrapad från kalender, dagboksanteckningar, mobilfoton.

IMG-20191002-WA0003

MÅNDAG

Vaknade upp i en lägenhet som inte var min, men som jag börjar lära känna bra vid det här laget. Tittade ut över röda lönnlöv under frukosten, den sista tillsammans på en tid.

Tillbringade dagen hemhemma med en glad hund och en lite trött pappa. Plockade med mig ved, ägg, gräslök och äpplen när jag for hem – typiska saker att ta med sig till stan från landet. Klockan åtta är det redan mörkt och jag är redan trött. Jag läste inte en enda bok under hela september månad.

TISDAG

Tror jag fick fem jobbsamtal innan klockan ens var elva. Det passade bra in i dagens tema: administration. Att frilansa är till femtio procent att bara hålla saker rullande, känns det ibland som. Till middag lagade jag en revanschmakaronilåda – här om veckan gjorde jag en mycket osmaklig vegevariant med Härkis, broccoli och fullkornsmakaroner. Nu köpte jag maletkött och vanliga makaroner. Den blev utsökt.

IMG-20190930-WA0010

Läste en novell!

ONSDAG

Jag inser hur bra morgonyoga är när jag verkligen lyckas andas och vara närvarande och koncentrera mig endast på övningarna. Jag märker också hur svårt det är att göra just det.

På kvällen höll jag min första riktiga poesikurs någonsin. Den blev av tack vare att mina gulliga vänner anmälde sig för att uppnå minimiantalet deltagare ♥ Tre timmar skrevs det poesi. Om jag var nervös? Litegrann, sådär halv fem på eftermiddagen. Men jag hade stort självförtroende gällande denna kurs, jag litade på att jag skulle klara det.

Att-göra-listorna är spretiga.

Längtan efter obrutna tider.

TORSDAG

Jag hade bestämt mig för att klä mig i höstiga kläder, promenera in till ett kafé, och skriva brev. Precis det gjorde jag. Svarta läderkängor och buteljgrön, veckad kjol. Pumpkin latte, bara för att. Brevet blev skrivet och jag njöt av pausen från lägenheten och jobbet.

20191003_120533

På kvällen drack jag te, lyssnade på From The Gutter To The Stars och var lite ledsen.

FREDAG

I dag har jag jobbat och bloggat.

I dag ska jag donera blod, besvara ett mejlbrev, äta smörgåstårta med mommo och moffa.

Kanske läsa en novell!

Ha en trevlig helg allihopa ♥

dagbok

Tredje advent

Tredje advent.

20181217_234300

Fast egentligen var det redan igår. Men den senaste veckan har varit väldigt rörig, med en familjemedlem på sjukhus (hen är hemma och mår bra nu, tackar som frågar!) och framskjutna fester och ändrade planer. Tiden blir liksom lite åsidosatt. Datum är inte lika viktiga. Man firar det man kan när man kan.

Men igår, tredje advent. Pepparkakshus och julklappsrim till den grad att jag helt glömde helt bort adventssöndagen. Idag, andra dagen på tredje advent. En sista, mycket lyckad förlovningsfest. (Men tro inte att firandet slutar där, ånej. Här kommer det firas all slags juligheter och festligheter så mycket som bara går. Det blir så ibland, när livet inte riktigt sammanfaller med kalendern. Då vinner ändå livet och man firar julafton när det passar, kanske den tjugofjärde, kanske någon annan dag. Vi får se, vi får se!)

Nu. En lugn stund efter midnatt. Julmusik och – nu! – det tredje adventsljuset tänt. Jag silade nyss glöggkryddorna ur den 80-procentiga Viru Valgen som ska till den tänkta syrénglöggen. Den glöggen får nog drickas på egen risk.

Trevlig sen tredje advent, allihopa!

dagbok

Första advent

20181202_210934

Första advent. Jag kom hem för några timmar sedan, efter en hel helg i lindy hoppens tecken. Tårna värker, vaderna stramar, huvudet är alldeles dimmigt. Efter ett par oväntat och (vad jag tycker) orimligt tunga veckor var det skönt att gå helt in i dansbubblan för en helg. Bara dansadansadansa, äta stora portioner mat där emellan, och sova litegrann också. Beundra skimrande vackra proffsdansare på håll, och lära känna den egna swingscenens meddansare bättre. Inga tårar. Mycket skratt, svett och trötta ben.

Nu ska jag julpynta lägenheten, så att jag känner att jag kommer ikapp med omvärlden. Glad första advent på er alla!

dagbok

Ljuset, ljuset

Jag tillbringar timtal framför datorn, framför texten. Stänger ute eftermiddagssolen bakom persienner. Huvudet värker, nacken värker. Det är så ljust där ute om kvällarna, ingen idé att lägga sig klockan 22 när jag nästan kan läsa utan lampa ännu. Jag är trött varje morgon, stiger varje morgon upp lite tidigare för att hinna läsa allt innan deadline. Inte heller denna natt kommer jag få sova tillräckligt.

Text text text text jag måste få en paus från dem, byter medium och ser på teveserie. Har längtat och väntat på nästa avsnitt, avnjuter det till te och knäckebröd med ost. Ser om scener, igen och igen och igen, väntar spänt på vilka kronblad i historien som vecklar ut sig, vad som blottas till näst, alltid något ännu dolt, allt det mörkröda och sammetslila och kronblå.

Och så:

The midsummer evenings are so enchanting, don’t you think?

Och ljuset, l j u s e t! Hur det faller snett, solen står lågt på himlen men det är bara för att den aldrig går ner under horisonten, den kastar långa skuggor över klargröna gräsmattor och björkar, glitter i alla vatten, i luften. Och jag kan nästan känna det där ljuset mot mitt ansikte, kisar mot det, kroppen tung efter vaknatt men blodet varmt och sinnet lätt, det är något magiskt över det, ja, ja, det är det. Och det är på väg, det ljuset, det är på kommande. Så ljusa nätter att det aldrig behövs en lampa, något bekant och ändå, varje år, helt nytt mot huden, och jag dricker det då med alla sinnen, nästan desperat.

So enchanting, indeed.

 

dagbok

Tre favoriter och en sämsta

Tre favoriter och en sämsta – julsånger, förstås! Här kör vi dem till den vackra synen av ljus som mötte mig när jag kom hem imorse. Hjärtat blir varmt av mindre.

IMG-20171220-WA0000

TRE FAVORITER:

1. Have yourself a merry little Christmas av bland annat Frank Sinatra

En underbar julsång som jag egentligen har upptäckt först i år. Den är mjuk, förtröstansfull och hoppfull, tar vara på det viktiga, det lilla som blir det stora: ljuset, vännerna, gemenskapen. Jag vill ha den i just denna textversion.

Have yourself a merry little Christmas
Let your heart be light
From now on, our troubles will be out of sight
 
Have yourself a merry little Christmas
Make the yule-tide gay
From now on, our troubles will be miles away
 
Here we are as in olden days
Happy golden days of yore
Faithful friends who are dear to us
Gather near to us once more
 
Through the years we all will be together
If the fates allow
Hang a shining star upon the highest bough
So have yourself a merry little Christmas now

 

2. Bered en väg för herran

Denna psalm vill jag sjunga och höra med melodi enligt Bodatraditionen. Folksång när den är som vackrast! Det är först då som texten verkligen kommer till sin rätt: Bereden väg för Herran! Berg, sjunken, djup, stån opp!


3. Combined Carols
av Rebecca Clarke

Jag råkade höra den här i flödet på en julradiokanal på nätet en vinter, och letade sedan förtvivlat efter vilket verk det var. Tack vare internet hittade jag sedan Rebecca Clarke, som i sig är en mycket intressant person. Clarke (1886-1979) studerade vid Royal Academy of Music och Royal College of Music i London och blev senare en av de första professionella, kvinnlig orkestermusikerna. Trots att hon var en mycket duktig kompositör skrev hon lite, bland annat på grund av samhälleliga (och egna) idéer om kvinnor som kompositörer. Clarke brottades med såväl yttre svårigheter i form av motarbetande och avsaknad av uppmuntran som med inre svårigheter som dystymi, en slags mild men kronisk depression. Många av hennes kompositioner publicerades aldrig och hon föll snart i glömska. Först på senare år har man börjat uppmärksamma henne och år 2001 grundades The Rebecca Clarke Society för att föra fram hennes verk.

Combined Carols komponerades år 1941 och här får man alla julsånger på en och samma gång i en underbar blandning!


..och så den SÄMSTA:

I’ll be home for Christmas av bland annat Elvis Presley

Den här låten gör mig arg. Så här går texten:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me

och lite senare avslutas den så här:

I’ll be home for Christmas
If only in my dream

Va? Just sade du ju att du kommer hem till julen, och sen kommer du dragande med ett ”om inget annat så i mina drömmar”. Då är du ju inte hemma! Kom inte här med löften i jultid, speciellt inte om du uppmanar dina nära och kära att ställa allt i ordning för din hemkomst, för att sedan bryta löftet! Nä du, inga julklappar till dig i år.

dagbok

Tredje advent

20171217_222403

En vecka till julafton. I bakgrunden ses julgranen, som jag trots allt släpade upp från källaren och dekorerade med allt pynt jag har. Jag känner att jag vill ha guld, glitter och ljus i överflöd. Allt som förmedlar stämning, värme, skönhet och godhet. Det finns tillräckligt med karghet och kyla och jag svär när jag läser nyheterna. Vidriga värld.

Vanligen är advent den tid jag trappar ner, men denna advent blir det mer jobb nu närmare jul vi kommer. Ibland blir jag andfådd i hjärtat när jag ser kommande veckors schema – när ska jag få en helt ledig dag, utan minsta programpunkt? Jag trodde den dagen var i morgon, men plötsligt fylls även den av program. Roliga saker, visserligen, men fortfarande – program. För det mesta går det ändå bra, och när mitt jobb tar slut i månadsskiftet januari-februari tänkte jag vara ledig, och resa. Först till Pargas, sedan till Kap Verde. Omväxling förnöjer!

I helgen var jag på mitt andra fadderbarns dop. Jag har inte varit på så många dop i vuxen ålder (det blir väl just två: mitt första fadderbarn i oktober, och nu mitt andra i december, och bådas namn börjar roligt nog på A). Det jag har upplevt är ändå att dop är en tröstande blandning av andligt och jordiskt. Allt går på barnens villkor, och trots att det sällan blir som tänkt, blir det ändå bra. Ett sådant medmänskligt sätt att vara, agera; att utgå från barnet, medmänniskan, en livssyster, en älskad. Det kunde med fördel överföras till andra livsområden. Och sedan kaffe på det.

Jag har också börjat läsa igen. Den senaste veckan har jag plöjt Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood inför en bokträff, och nu läser jag lite annat varje kväll. Sömnen blir kanske lite kortare, men själen blir också lite lugnare. Och bokträffen: där har vi något som är gott för själen. Aj ändå, att få träffas med lokala feminister och diskutera litteratur och liv. Världen är kanske karg och kall, men om det finns värme någonstans så är det där.

Fridfull tredje advent önskar jag er!

dagbok

Andra advent

20171210_223207

Det har varit en intensiv vecka. Jag har inte läst vidare en ena sida en påbörjad roman. Bråda dagar på jobbet, med en paus mitt i för självständigheten. Det finns så mycket som är förskräckligt med Finland 100 år, men det finns också så mycket som är fantastiskt. Jag kände hur jag behövde fokusera på det fantastiska, ta en dag av vila och festligheter och tacksamhet för att kunna orka kämpa vidare nästa dag. Så självständighetsdagen firades hemhemma, med flagghissning och glögg i soffan och slottsbalsmiddag hos grannarna. Jag matchade fammos folkdräkt från Terjärv med eyeliner och rött läppstift, och kände att detta var mycket jag. En utstyrsel att återanvända å det snaraste.

24862284_1395929513851509_4456151147662167380_n

Den uppspjälkta arbetsveckan har gjort att jag är helt dagavill, och jag var riktigt tvungen att fråga: Är det måndag imorgon? Ja, det är måndag imorgon, och det stundar åter en intensiv arbetsvecka, följt av en intensiv helg. Det är mycket nu, men det är bra nu.

Jag har tänkt lite på generositet och gästfrihet här i helgen. Hur det den senaste tiden har varit mer självklart än någonsin att säga ”klart du kan sova hos mig!”, ”vill du ha skjuts?” eller ”jag bjuder, det blir nog jämnt i slutändan”, eftersom jag känner hur så mycket generositet och gästfrihet riktas åt mitt håll. En god vän som upplåter sitt hus för att rollspelsföreningen ska kunna ha sitt höstmöte och julfest där. Folk som dukar långbord i köket, lagar mängder god mat. Delar ut madrasser och kramar och gåvor. Nästa dag: en annan som bjuder till middag, igen, av julmatsresterna. Erbjuder bastu och örtlikör. Välviljan och vänskapen ligger varm i rummet.

Att få ge och få ta emot. Hur givmildhet, gästfrihet och välvilja växer och sprider sig genom att delas. ”Delad sorg är halv sorg, delad glädje är dubbel glädje”, som det heter. Och med åtta, tio, tjugo gamla vänner och nya bekantskaper är glädjen stor.