Upprorsmakerska

Glad lucia!

Lucia är en av mina favorithögtider i advent. Till mina traditioner hör att dagen innan baka lussebullar. Det är det viktigaste baket på hela året. Jag köper saffran flera veckor på förhand, bara för att inte stå utan när det väl gäller. Ofta far jag hemhem för att kunna stöka i ett ännu större kök än det vi har. Jag har förfinat receptet under årens gång, bakar alltid med två kuvert saffran och tar till alla knep jag har – mortla saffranet med socker, blanda ut det i en skvätt brännvin – för att få ut så mycket smak som möjligt ur den dyrbara kryddan (som faktiskt inte är dyrare än guld, trots att det ibland påstås: dagskursen för ett gram rent guld är i skrivande stund 59,02 €, medan ett gram saffran från en godtycklig butik går på kring 8 €). Det som jag ännu skulle behöva för det ultimata lussebullsbaket är en smidig kökstermometer och en hushållsassistent, men visst blir det bullar också med stektermometer och degkrokar på elvispen.

Medan degen jäser första gången städar jag undan i köket och dricker glögg, medan degen jäser andra gången tar vi en promenad med Nisse. Det är –14 grader men känns inte så kallt. I skuggorna från gatlyktorna blir vi korta och knubbiga, och snön knarrar under kängorna. Jag går en lite längre vända när mamma och Nisse svänger om, tittar på granar och rönnar som böjer sig djupt under snötyngden och tänker att det ju nog vore trevligt att bo på landet på heltid ändå. När bullarna är klara provsmakar vi en, två. Jag lämnar ett fat lussekatter åt föräldrarna, smyger in en påse åt mommo innanför ytterdörren i hennes höghuslägenhet, och tar med mig resten hem.

På luciamorgonen dricker jag kaffe, äter lussebullar och tittar på SVT:s Luciamorgon. Någon gång under dagen ska jag också se på Jonna Jintons luciafilmer. Kanske den allra senaste från förra året, kanske alla som hon har gjort under åren?

Min favoritlucia är ändå den av Elli Maanpää som hänger uppe året om, upptejpad på toalettväggen bland andra vykort, gamla foton och klistermärken. Det är fart och fläng, en rörelse som sällan syns i luciasammanhang. I alla diskussioner om att det är svårt att hitta luciakandidater och att luciatraditionen kanske behöver förnyas tänker jag att det finns något att ta fasta på här: en aktiv lucia, en rebell, en upprorsmakerska. Det känns inte heller långsökt med tanke på historierna om helgonet Lucia. ”Stopp där”, tänker jag mig att hon säger. ”Det räcker. Kom inte närmare. Sluta med det där. Du kommer inte förbi här. Jag skyddar det här.”

Med den lucian i tankarna går jag in på SVT:s inlägg om Luciamorgon, läser alla kommentarer och anmäler kommentarer som är rasistiska eller sexistiska. ”Stopp där, Bengt”, tänker jag och klickar. ”Det räcker. Sluta med det där. Du kommer inte förbi här.”

Efter lajvet

Täcket är aldrig så lent och kudden aldrig så mjuk, luften aldrig så sval äntligen äntligen som mellan klockan två och fyra på morgonen när jag halvsover och däremellan jagar myggor som smitit in på vinden. Det är nästan (men bara nästan) värt de där förlorade sömntimmarna för de där smeksamma lakanen.

Min sambo stiger upp strax efter att jag har somnat för gott för natten. Om det är en bra dag kommer han hem tio timmar efter att han for. Om det är en sämre dag dröjer det femton timmar tills vi ses igen. Det enda jag kan tänka är efter lajvet efter lajvet efterlajvet då vardagen stabiliseras igen och ingen av oss måste sy kjortlar och pösbyxor så svetten lackar på en kvav villavind, och en av oss inte måste sitta i möten, bygga stockbänkar och brygga kotikalja. (Vi kunde ha sytt kjortlar och pösbyxor i februari, mars, april, när som helst innan nu, veckorna före lajvet – men samtidigt: det kunde vi inte, uppenbarligen. Någonstans i all leda känner jag starkt att det här trots allt är det enda sättet det kan ske på. Det betyder inte att jag tycker om det.)

Men det suger att behöva vänta på bättre tider när de bästa tiderna ska vara nu. När det är piontider och midsommarrosorna blommar och det doftar torra tallbarr i skogen. När solendgången sätter skyn i brand och skogen fått ett nytt djup efter grannens fjolårsgallring, det är bara djupare och djupare grönt där mommo och jag sitter och dricker förmiddagskaffe på hennes veranda, i skuggan, i brisen. Om vi inte rör oss eller gör något så är det inte ens varmt.

En eftermiddag lägger jag mig i gårdsbjörkens skugga med en roman och kaffe, hasar stolen allt längre bak vartefter solen sticker fram. Jag storgråter i kylan från luftkonditioneringen medan jag diskar undan en morgon, gråter därefter inte på flera dagar. Jag städar utedasset, fångar dagen i sekundssjok, fyller glaset med isbitar och Fanta, kliar Nisse på magen när jag går förbi honom i gräset. ”Sitter ni här och äter och dricker igen”, beskärmar sig mommo när vi intar kvällskaffe med gris. Så klart vi gör det. Allt handlar om skuggan, värmen, svetten, tiden som går, tvätten på tork, kaffet och sittandet, det trotsiga umgänget när det finns så mycket att göra, de där varma nätterna när myggorna jagar.

Vi hörs på efter lajvet efter lajvet efterlajvet.

Första februari

Första februari betyder grodbakelser. Enligt min goda vän Karins gamla lågstadielärare får man äta gräddtårta den första februari för att fira att våren är i antågande. Vi har bestämt att ”gräddtårta” får tolkas i dess allra vidaste betydelse, och äter någon särskilt utvald godsak som man inte äter så där till vardags.

Så här såg våren ut på gatan i morse.

Senare under dagen var om inte våren, så i alla fall ljuset, mycket mer påtagligt.

Denna vinter har gått hårt åt mina krukväxter. Det är en enda som inte ser miserabel ut, och så vitt jag vet kan den också bara luras. Blommorna skulle behöva pysslas och planteras om, men de får helt enkelt klara sig tills jag är redo att ta mig an dem. Det är andra omhändertaganden som står högre upp på prioriteringslistan när orken, som den ofta är under vinterhalvåret, är begränsad. Jag har ändå påbörjat projektet. Jag har tänkt på att köpa mer jord.

Däremot behöver jag överlag öva på att inte tänka på så mycket. Inte tänka på så många saker samtidigt, inte tänka så långt in i framtiden. Nu över jag mig på att tänka på endast en sak i taget. Eller egentligen två: Jag får tänka på det som sker nu, och det som sker till näst. När jag vaknar får jag tänka på att vakna, och på att göra yoga. När jag gör yoga ska jag visserligen helst inte tänka på annat än just att göra yoga, men om jag riktigt måste får jag tänka på att äta frukost. När jag äter frukost får jag, förutom på frukosten, tänka på dagens arbete (i dag var det ordna med FöPL-försäkring, ett åtagande som jag dragit mig för att göra), och under dagens arbete får jag tänka på lunchen medan jag också tänker på arbetet. Och så fortsätter det, fram till exempelvis en solpromenad där jag tänker på hur ljuvligt vädret är och på att jag ska koka kaffe och äta grodbakelser när jag kommer hem.

När jag sitter i soffan och dricker det där kaffet och äter den där grodan tänker jag faktiskt inte på så mycket annat. Jag tomglor in i väggen, synar noga lagren i bakelsen och gottar mig åt marsipanen, gläds åt att solen orkar ovanför grannhusets tak såpass mycket att spegelmobilen i fönstret kastar solkatter i rummet.

När kaffet är slut skymmer det redan.

40 grader

Det är över 40 graders temperatursskillnad mellan Österbotten och Florida. En knapp vecka efter hemkomsten från Florida tar jag en kvällspromenad. Det är tjockt med frost på alla träd och svidande kallt. Luften är fylld av glitterkorn och alla lampor skickar ljuspelare upp mot himlen genom diset. I Florida var luften av den där varma, fuktiga sorten som aldrig finns i Finland, och träden behängda med spansk mossa.

I Florida drack vi vårt morgonkaffe i tikibaren på verandan. Smaksatt kaffe med sötad mandelmjölk, färska bär, rostade bagles med färskost. På gården sprang en massa grå ekorrar, och ibland hörde och såg vi tranor som spatserade ute vid de efter höstorkanen ännu översvämmade bryggorna. Det var overkligt att tänka sig att det var adventstid. Ändå var det ju julpyntat överallt. Hus, parker, butiker. ”Vad är bildspråket där?” frågade min vän. ”Det kan ju knappast vara snö och slädar och jultomtar?” Jodå. Det är slädar och Rudolf med röda mulen och snögubbar och polkagrisar och grankransar och ljus ljus ljus.

Det bästa med USA var förstås att träffa min syster och hennes man. Det näst bästa var ju att äntligen få fira deras bröllopsfest, men på mycket stark tredjeplats (faktiskt kanske andraplats ändå) kom att få se hur de bor och hänga i deras hus. Att få dela någons vardag gör att det blir mer påtagligt och lättare att greppa när man sedan är en ocean ifrån varandra igen. Då vet man vad de menar när de säger att de cyklade till Central 28, promenerade i Blue Springs eller lagade mat i sitt nyrenoverade kök. Eller för all del hyr genomskinliga kanoter och paddlar i djungeln.

En hel delegation av min systers vänner anlände vartefter till USA för bröllopet, så mot slutet av veckan var det mycket gemensamt program: basketmatch, drinkar, top golf, pizzaparty i poolhuset. Conny och jag passade på att ta ledigt en kväll och cykla iväg till det lokala(ste) favoritbryggeriet för öl och musikbingo. Om någon hade sagt att musikbingo kan vara så skoj, så hade jag inte trott det. Jag vann ½ pint för att jag prickade in och kunde en Spice Girls-låt.

Bröllopsfesten blev, med min systers egna ord, ”livets fest”. Alla förberedelser och vårt hårda arbete lönade sig, och sista minuten-kriser fixade sig så att jag inte tror att någon icke-insatt någonsin märkte något. Det var en kort och stämningsfull ceremoni som jag inte alls grät så mycket under som jag hade trott. (Kanske för att jag grät desto mer när vi övade intåg på deras garageuppfart tidigare under dagen. Bra att få ut tårarna redan då.)

Själva festen blev fullt ös från början till slut. Jag har aldrig varit på ett bröllop av den kalibern. Välkomstdrinken var en shot minttu – mycket uppskattad av finländarna, och kanske ännu mer av amerikanerna. Vi blandade finska och amerikanska traditioner, så det blev både skoleken och line dance. De första danserna var rörande, och de sista danserna var vilda. Kärleken, uppsluppenheten och stämningen tog aldrig slut. Jag har exakt noll foton från den festen.

Om ni tycker att brudparet är ofantligt tjusigt och matchar årstiden och miljön, så har ni rätt!

Om ni tycker detsamma om brudtärneparet, så har ni också rätt.

Två dagar efter bröllopsfesten samlade vi våra krafter och tog oss till Universal. ”Jag vill bara se en toppenattityd!” sa syrran, och jag tycker vi, utrustade med vattenflaskor, snacks och bekväma kläder, gjorde vårt allra bästa med att på cirka 10 timmar ta del av det bästa som två nöjesparker hade att erbjuda. Conny och jag var ju främst där för allt Harry Potter. Precis som när vi var till Disneyworld för tre år sedan är det allra lyxigaste att ha privata guider i familjen, sådana som varit där många gånger först och som vet precis vad som är värt att göra, vad man kan skippa, var man kan äta och i vilken ordning man ska göra allt.

Det allra vackraste var ljusshowen på Hogwarts till kvällen. Det allra godaste var varm butterbeer, serverad av en bartender i kilt. Det allra häftigaste var Hagrids motorcykelbergochdalbana. Bra sätt att ladda upp inför 24 timmars resa hemåt följande dag. Det enda jag ångrar är att vi inte kunde stanna längre i USA. Det ska vi göra nästa gång, banne mig.

Kyssar, stjärnor

Luften är
februarisolsval
sövande, stilla
tupplur under dun

Inget är så skinande
som vinterbar hud
sned sol över bröstbenet
bleka handleder
en ljusgata över täcket

Stygnen stramar på magen
mellan brösten ett raster
ovan naveln en båge
med spänd sträng
på höger sida
två små kors,
kryss, kyssar, stjärnor –
eller tecken:

här

Klyschig och sockersöt

Jag skulle kunna bli klyschig och sockersöt om den gångna helgen med alla hjärtans dag, men det är inte riktigt min stil. Jag slår ifrån mig allt romantiskt betonat, ibland med mera kraft än vad jag kanske innerst inne skulle vilja. För kärlek är kärlek är kärlek, och bara för att min kärlek de senaste åren har breddats till att också innefatta den romantiska kärlek, som förr var mig så främmande (och, för att vara ärlig, ännu ibland är det), så är den romantiska kärleken även den en kärlek som numera finns i min vardag, sida vid sida vid de andra sorters kärlekar – den till familj, den till vänner – som är och alltid har varit närvarande.

Men kanske, om jag får vara lite lite klyschig och sockersöt, så har den gångna helgen med alla hjärtans dag varit en underbar helg. Min pojkvän har jobbat de senaste fem lördagarna, så vi har saknat att få umgås ostört och nära och utan tider att passa. Jag är in between jobs, som det heter, och har ägnat några dagar åt att ta itu med saker som släpat efter och kurerat min fot och min själ (opassligheten i de båda är inte relaterade). På fredagen dricker jag kaffe med distanssällskap och tar en promenad i närvarande sällskap. Jag får en blombukett med hälsning om en fin helg, och en ask chokladlöv som tack för lånet av en bok. Båda bor nu på mitt soffbord och matchar varandra. På kvällen badar vi bastu och äter fattiga riddare, och helgen i den goda matens tecken börjar.

(Natten mellan fredag och lördag har jag också oerhörd huvudvärk och på grund av det dödsångest och panik. Det går att skriva lättsamt om helgen så här nu efteråt, men där och då var jag emotionellt beredd på att aldrig vakna igen om jag somnade, även om jag förnuftsmässigt insåg att så inte kommer ske. Och jag vaknade ju på lördagen, och det var soligt och klar himmel, och världen var lättare att hantera även om huvudvärken ännu sitter i, dock med förminskad styrka.)

På lördagen steker vi amerikanska plättar till frukost och går in till stan för att köpa chokladpraliner. Det är inte bråttom någonstans och allt får ta den tid det tar. Jag har nog aldrig vilat så mycket i vardagen som jag gjort detta pandemiår. Kanske har jag alltid behövt eller i alla fall skulle ha haft nytta av mera vila, men inte trott att jag hade tid för det. Nu finns det sällan något att ha bråttom till och redan den minsta tidspress får mig att bli jäktad och spänd. På kvällen lagar min partner mat medan jag sitter framför datorn i en sammankomst och dricker rödvin. (Att någon lagar mat åt mig är något jag aldrig vill ta för givet men som jag värderar likt guld varenda gång.) Sedan dricker vi mera rödvin och äter älgfärsbiffar, potatismos, gräddsås med timjan och surdegsbröd.

På söndagen är det lika soligt och klart som hela helgen, vi hissar upp persiennerna halvvägs för att inte bli bländade men ändå kunna äta brunch i solljus. Kaffe, apelsinjuice, äggröra, salami, sallad, croissanter, surdegsbröd, vindruvor, tunnbrödschips. Jag tänker på citat från en bok som berörde mig starkt som 14-åring: ”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice […]” Det livsbejakande i stora frukostar med ägg och apelsinjuice, precis som denna söndag, denna alla hjärtans dag. Jag har velat se Amélie igen, ett annat verk som berört, och vi ser den under andra koppen kaffe, med pauser nu som då för att koncentrerat äta chokladpraliner och utvärdera dem: mocca crème, jordgubb-vitchoklad, jordgubb-champagne, salted caramel cup, golden champagne. De två förstnämnda var godast, den andra smakade som Hesburgers jordgubbsmilkshake. Den sistnämnda lämnar, till min förtjusning, guldglitter på pojkvännens läppar. Det försvinner inte hur han är slickar.

Liksom halva stan beger vi oss ut på isen. Säkert tio gånger stannar jag för att slå ut med handen och säga: ”TITTA NU, vad fint det är!” För det är så fint, med snön och solen och himlen och ljuset ljuset ljuset. Snålblåsten kyler näsor och öronsnibbar, vi följer skoterspår och upptrampade stigar och när vi kommer iland vid stranden igen måste jag gråta lite, för att björkarna med snön och de blå spåren på isen och ljuset och alltihop är så vackert, och för att det på bänkarna i solskenet sitter ett sällskap som pratar och skrattar högt och har termosar och emaljmuggar och det är så vackert, det också.

nattens stilla glasets brus

om dagarna kaffe och tårta
om nätterna regnsus och fukt

om nätterna osömn och dovhet
om dagarna porlar champagne

om dagarna glass på terrassen
om nätterna vilar och väntar

om nätterna vaklånga lakan
om dagarna vitklöverdoft

allt handlar om samordning
perspektiv

när jag blundar kaffet mot solen
minns jag inte nattens stilla

när jag blickar mot mörkret
minns jag inte glasets brus

Aprillyrik dag 10 – Halv sju

Ljuset
väcker mig
redan halv sju

Fiskmåsarna
har vaknat
tjuter utanför fönstret

Någon
sover tungt
vid min sida

Vårens
första soluppgång
genom skitiga köksfönster

Jag
läser dikter
med trötta ögon

Kanske
jag ska
sova lite till.

❦

Dagens prompt var att skriva en hay(na)ku, som är en slags haiku. En hay(na)ku består av en treradig strof, där den första raden har ett ord, den andra två och den tredje tre. Man kan skriva en enda hay(na)ku, eller flera i rad för att skapa en dikt. 

Fredag lördag söndag

Allt som är fint och behövs just nu. Spetsgardiner, broderad duk från fammos, tulpaner, ljus. En kanin, lite i smyg.

Det är förunderliga tider. Jag jobbar hemifrån köket, som jag alltid gör, men skillnaden i luften är påtaglig. Själen är rätt skakig och pendlar mellan lugn och uppgivenhet. Försöker att inte tänka för mycket framåt, sia om en framtid jag inte kan förutspå, men misslyckas ofta och fastnar i oroliga tankegångar. En dag byter jag de mörkmönstrade gardinerna mot tunna vita. Jag vill ha allt ljus.

Utsikt från en sovalkov.

FREDAG

Vårdagjämning! Denna välsignade festdag. Jag firar med en morgonpromenad i skogen. Sedan bakar jag semlor till frukost och äter dem varma med smör, ost, apelsinmarmelad. Världens enklaste, världens godaste. Sväng ihop degen kvällen innan, låt jäsa i kylskåpet över natten, grädda nästa morgon. Går även bra med utgången torrjäst, avsaknad av köksvåg och rågmjöl istället för det ursprungliga grahamsmjölet.

Här får ni receptet. BARA GÖR DET.

På eftermiddagen är det traditionsenlig grillning hemhemma. Vi grillar alltid på vårdagjämningen. Oavsett väder. Nisse är helt galen av all korvdoft. Sedan bär vi ved, mina föräldrar, min partner och jag, och avslutar kvällen med bastu. De är de enda människorna jag träffat den senaste veckan. De lär bli de enda jag träffar också nästa vecka. Och väl veckan efter det. Fast nu var det ju det där med att inte tänka för långt framåt.

Prinsen i familjen.

LÖRDAG

Vi går till det närmaste loppiset för att hitta en påskkrans åt mig. Det finns inga påskkransar. Jag köper ett gult ljus och ett glasägg, och tvättar sedan händerna som besatt. Känslorna är svåra att hantera och jag får ingen ordning på tanke eller planeringsförmåga.

Sist och slutligen går vi och handlar och sedan bakar vi bakar bullar. Klokt beslut. (Jag säger ”vi”, men för att vara ärlig var jag mest hjälpreda som blandade socker och kanel med ena handen och textade familj och vänner med andra.)

När vi inte kan enas om vilken film vi vill se, så ser vi ingen alls. Det är också ett klokt beslut. Vi äter största delen av en bullalängd till ett sent kvällskaffe.

SÖNDAG

Vi lämnar fyra liter mjölk och lika många bullar åt mommo i dörren, byter några ord med henne. Hon har dammsugit och våttorkat golvet, dammat mattor, vädrat alla kläder i stora garderoben, och torkat alla kökshyllor. Sådant kan man också göra i självisolering.

Det är halvsoligt och blåsigt i Kuniskogen, isigt längs stigen och vackra klippor där stigen går som ett vitt band tvärs över annars mossbelagda hällar. Vi pratar om att vandra och om vilka hus vi vill bo i; om gemensamma intressen och om olika; om oss.

På kvällen äter jag mera bullar och lyssnar på en livekonsert via Facebook. Det är ett ryskt band jag aldrig hört om tidigare, men deras musik gör mig glad.

Torsdag

Inspirerad av min syster Julia tänkte jag skriva om en helt vanlig dag, en torsdag i februari.

Dagens väder: Får jag börja med något så klyschigt som vädret? (Klart jag får, det är ju min egen blogg, hah!) Det är några frostgrader, snö och klar himmel med sol. Allting känns ungefär fem gånger mer genomförbart med ett sådant ljus. Min lägenhet har tre stora fönster. Här är utsikten i precis skrivande stund genom mitt ena köksfönster.

Dagens aj: Förutom att jag fortfarande har ont i ryggen (jag sträckte ryggen en dag hos KJ förra veckan, när jag skulle plocka bort magnetbokstäver från köksbokstäver, ni vet, sånt där som händer) och av nån anledning har haft huvudvärk hela eftermiddagen, så var jag dessutom på både papa-prov och till gynekologen idag. I två olika omgångar, alltså, så att jag två gånger måste klä av mig och ligga med benen i vädret. Aldrig skoj. Men sköterskan som tog papa-provet var världens bästa, så vänlig och lyhörd och förtroendeingivande. ”Du kan bara sitta här på kanten medan jag gör i ordning litegrann, och sen berättar jag precis vad jag kommer göra. Jag kommer inte röra vid dig utan att säga till först.” Rätt person på rätt plats ♥

Efteråt unnade jag mig själv ett tjog tulpaner i rosa och lila, samt blodapelsiner och en mango.

Dagens arbete: Jag sitter i soffan och språkgranskar del 2 av ett tredelat manus. Det är dessutom en översättning från finska, så det finns en hel del att klura på. Idag har jag bland annat funderat kring om ”smällde fast dörren” är en finlandism, hur genitivformer av initialförkortningar fungerar samt om jag kan fortsätta hävda att ”partner” är den rekommenderade pluralformen.

Dagens dans: Torsdagar betyder lindy hop, så lite senare ikväll ska jag iväg och dansa. Jag hoppas på att huvudvärken försvinner senast då.

Dagens dag: Förutom att det är samiska nationaldagen idag, så är det också semikolonets dag. Av uppenbara orsaker är jag mer insatt i det senare; det blir så inom min bransch. I varje text jag språkgranskar så håller jag utkik efter detta lilla besvärliga tecken. Om jag ska ge ett enda råd gällande bruket av semikolon, blir det: Använd det inte. Oftast är det ändå fel. (Eller, för all del, använd det fritt! Och var medveten om att läsare kan irritera sig något alldeles gruvligt på felanvändningen.)