Etikettarkiv: vänner

Vad jag gjorde en lördagskväll

42918552_1767763680001422_8497785939815301120_o

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Klädde mig i lånat guld
svart sammet och vit päls.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Firade femton år som gått
och alla år som komma skall.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Åt oxfilé och crème brûlée
med rödvinssås och päronsorbet.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Drack gin & tonic (Napue)
blev bjuden på än mer.

Vad jag gjorde en lördagskväll?
Åh, inget speciellt.
Fick sällskap hem men
sov (med vilje) ensam sen.

Annonser

9 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

7 kommentarer

Under dagbok

Dagen efter kvällen före

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: det finns något så älskvärt över människor dagen efter kvällen före. Hjärtat gläds över alla festfina vänner en lördag, men ömmar nästan ännu mer för de slitna varelserna nästa morgon.

Kvällen före:

Det är utflyttningsfest. Jag har lånat ett matt, rött läppstift och bär regnbågsörhängen som jag får komplimanger för. Alla är snygga och alla är glada. Jag dricker en root beer och är inte riktigt övertygad om smaken. Vi har frågesport om värdarna och mitt lag, Major Arcana (jag är The Queen), vinner varsin slickepinne. Vi drar roliga (dåliga) skämt, den ena värden spelar piano för oss, i något skede riskerar den andra värdens säng att gå sönder av tyngden av sju-åtta människor.

Folk bär mörkt läppstift och hatt och klockan är över midnatt innan vi drar ut för att dansa och dricka och kramas. Musiken är dålig men sällskapet underbart. När det är så sent att det har blivit tidigt ramlar vi hem på efterfest, men vi tänder inga lampor. Jag ligger uppkrupen i soffan och en vän stryker mig över ryggen, gång på gång, och någonstans i lugnet och välbehaget slumrar jag till.

Morgonen efter:

Vi rör oss långsamt, och ofta mot kaffebryggaren. Garden är nere och ens väsen lite mer hudlöst än annars. Vi är lite tillrufsade, tilltufsade både till hår och hjärta. Man tänker tillbaka på gårnatten och skrattar åt vad man gjorde. Man tänker tillbaka på gårnatten och rodnar kanske lite över vad man gjorde, men det är inte skam utan mera en slags road förlägenhet åt att ens vänner pikar en för sugmärket som dykt upp på ens hals. Någon ligger ännu och sover i sovrummet. Någon annan tvättar läppstift ur skägget. Ingen är riktigt klädd. I soffan ligger fem personer i en oorganiserad hög – ben och händer läggs där de ryms, helt enkelt. Det är varmt, och svettigt, och nära.

En vän kastar tomater och vindruvor på folksamlingen i soffan. Sedan äter vi gårdagens chipsrester, och lyckan är gjord när det finns en flaska Coca-Cola att skölja ner saltet med. Det är vår frukost. Ingen har bråttom hem.

Lämna en kommentar

Under dagbok

Kokkola Pride

Efter en vecka av intensivt arbete och tacksamt nog inte riktigt lika intensiv ångest blev det Pride. Pride är lite som julafton – den kommer när den kommer, oavsett om man är beredd eller inte. Och vi regnbågsmänniskor är ju regnbågsmänniskor hela tiden, oavsett om vi förbereder oss inför Pride eller inte. Och när jag vaknade på lördag morgon så kände jag mig faktiskt pirrig och förväntansfull inför dagen.

Min första Pride någonsin blev alltså Kokkola Pride 2018. Jag valde kläder samma morgon. Vi utrustade oss med ett regnbågsfärgat paraply och vattenflaskor. I sista stund hittade vi ett par burkar glitter som vi slängde med. Picknicksmaten handlade vi på vägen.

IMG-20180616-WA0006

Min allrahjärtanskäraste Pridesällskap ♥

Som min kloka syster sade, när jag tidigare i veckan grämde mig över att jag inte hade hunnit eller orka planera något alls till Pride, allra minst picknicksmaten: ”Vad är det att fundera över? Bara att svänga in till Lidl på vägen när ni far!”

Så vi gjorde precis det.

Sedan picknickade vi i Västra parken, bland alla glada och färggranna människor. Det var en så skön stämning, avslappnad och gemytlig, precis vad en trött själ behövde. Vi åt ost och vindruvor och godis, pyntade oss med glitter och stjärnor, målade plakat inför paraden:

20180616_125436

Och sedan slöt vi upp i stora skaror, tog vi vår rättmätiga plats på stadens gator och torg, visade världen att här är vi och där var vi, rakt upp och ner som vi är och vill och ska få vara.

20180616_135944-1

Glad Pridemånad på er ♥

2 kommentarer

Under dagbok

MAKE ART MAKE OUT

Jag eldar i spisen på villan. Chattar med folk och njuter av ensamlugnet. Tänker på att läsa en roman senare ikväll. Går igenom instagramkonto efter instagramkonto fyllt av feministiska, antirasistiska och queera poster. Läser lite nyheter. Äter lite müsli.

Vän på chatten: Hur går din kväll?
Jag:
Jovars, den går rätt bra! Jag chattar lite med folk och snurrar på instagram.
Vän:
Åh så fint! Det beteendet understöder jag verkligen!
… Såväl chattande och instagramsurfande som att göra art och göra … annat.
Jag:
Haha! Ja, det kunde bli en fin kombination av allt samtidigt!
Vän:
Ja, men absolut! Nån i chatten bara ”vad gör du då?” Man bara ”hm, ja, hur ska jag förklara det här?”
Jag:
Jag känner det finns diktmaterial här.

MAKE ART MAKE OUT

Vi ligger på varsin sida av sängen
skrollar på våra telefoner
stökiga lakan i blekblått
godisskålen precis i mitten

Jag chattar med en långväga vän
du skrattar åt en video med valrossar
jag rotar efter chokladfylld lakrits
du kastar skumsvampar på mig

”Make art make out”
säger en instagrampost
som du visar mig

Vi lägger telefonerna åt sidan
och snart välter godisskålen

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Miles to go

Under maj månads varmaste dagar befinner jag mig i huvudstaden på semester. Jag har packat ner en jacka men använder den aldrig, går istället i kort kjol och sjal och solkräm. Under nätterna sover jag sporadiskt, alltid någonstans mellan vakenhet och vila, medan Henry Winter besöker mig i drömmen och trafikljuden letar sig in genom fönstret, som står öppet dygnet runt från måndag eftermiddag till fredag morgon. Det bor dikter i luften och i bokhyllorna.

Jag bor i vanlig ordning hos min vän A, bland böcker och torkade blommor och svartvita fotografier. Det är precis lika poetiskt som det låter. Vi äter rostat bröd och kokta ägg till frukost. En dag åker jag alla kommunala färdmedel som finns: buss, metro, spårvagn, närtåg, och färja. Vi åker till Sveaborg.

32498287_10156475416052716_2278550587991654400_n

Överallt doftar det av lönnarnas honungsblomster, av hägg och hav. Till och med en tågperrong blir romantiskt i försommarkvällens ljus. Det gör inget att jag missar tåget. Det kommer snart ett till. Jag sitter kvar och andas.

Vi flanerar längs med Boulevarden, sitter på kafé, går i bokhandlar och antikvariat. Jag stjäl påskliljor en natt. Vi tittar på teveserier och jag får mitt fangirlhjärta krossat, igen. Vi dricker cava, 2,90 per glas, på en uteservering när vi egentligen skulle ta bussen hem. Det är alltid varmt. Det finns alltid något att läsa, något att titta på, något att tänka på.

Tidigt på morgonen, dagen för hemresan, det har blivit mulet och blåsigt, sitter vi i köket, de stulna påskliljorna torkar i sin vas. Jag förklarar hur jag en gång tyckte det var en bra idé att resa hem på fredag morgon, och direkt vidare till en 30-årsfest. Efter en vecka intensivliv känns det inte som en lika bra idé. You have miles to go before you sleep, parafraserar min vän Robert Frost. Så sant, så sant.

7 kommentarer

Under dagbok

Påskliljor

En vän som dyker upp
mitt i natten
med stulna påskliljor i handen
väcker så många frågor:

Vad är meningen med livet?
Stängde jag av spisen?
Köpte jag mera kaffe?
När kom vykortet fram?

Är du hungrig?
När går bussen?
Vem älskar egentligen vem?
Varför just påskliljor?

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Inåt snarare än utåt

Det har varit en givande men intensiv helg. Jag sov i olika städer, träffade olika människor. Köpte violtabletter och lagade mat och pratade arbete och liv. Hundratals kilometer under däcken innan helgen var över. Skrev små dikter sådär på sidan om, för att det inte fanns en stund över att vara ensam och arbeta.

Fyra nätter i
nya sängar men
samma mänska som
sover.

Nu känner jag att jag behöver sakta av några dagar, nästan stanna helt. Jag behöver läsa fler djupa romaner och färre stora bloggar, tillbringa mer tid i min lägenhet och mindre tid på vägen. Rikta blicken och handlingen inåt snarare än utåt. Stiga upp tidigt om morgonen, men ändå så att jag vaknar av mig själv. Följa kroppen och sinnet, känna efter, lyssna.

I kalendern lyser vardagsdagarna vita. Ett par små uppgifter i bläck varje dag, möjligen något större program. Annars: tomt. Så vill jag ha det. Så kan jag ha det. Så ska det bli.

Lämna en kommentar

Under dagbok

When I am good, I am very, very good, but when I am bad, I am fucking gorgeous!

För sex år sedan firade jag påsk tillsammans med min vän Jan. (Det gjorde faktiskt jag i år också. Och har gjort minst två gånger tidigare: en gång för många år sedan var vi ut och dansade, stroboljus och Swedish House Mafia och blonda hårgardiner; en annan gång lajvade vi på ett mentalsjukhus.)

För sex år sedan, påsklördagen den 7 april 2012, reste vi till Helsingfors för att se Emilie Autumn. Jag springer omkring i min lägenhet och försöker förtvivlat komma på vad allt jag behöver med mig, vad jag ska ha på mig och vem jag egentligen är.

Så här skriver jag då: ”J har roligt åt min nervositet. Klockan elva startar vi från Åbo och beger oss mot huvudstaden. GPS:en har slutat fungera, men vi lyckas ändå hitta rätt i Helsingfors. Klockan fem traskar vi iväg mot Nosturi.”

Vi har VIP-biljetter och är uppfixade till tänderna; mohawk och vit blus och rött läppstift och svart kajal och läderkorsett. I ena örat dinglar ett örhänge, vars make Emilie ska få. Jag har köpt blåbärste åt henne. Det snöar och blåser iskall aprilvind, utanför klubben står andra plague rats och vi kurar alla ihop oss för att hålla värmen. ”Dead is the new alive”, svarar Jan på en förmaning om att rökning dödar och ingen kan säga emot.

img_0878

Vi får se ett soundcheck, en övningslåt, träffa Emilie, för en liten pratstund, ett foto, en autograf. Hon får det matchande örhänget och blir ivrig när hon ser att mitt sällskap har ett likadant. Hon hänger örhänget i sin diamantglittrande hårprydnad.

”Sedan blir det dimmigt. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände då jag äntligen fick möta Emilie Autumn i egen hög person. ”Hello Emilie”, hinner jag säga innan hon kramar om mig. Jag ger henne min present, blåbärste och ett påskkort. Hon ger ifrån sig ett förtjust pip då hon ser kaninerna på kortet. Hon kallar mig my love, håller i min hand, kramar mig igen. Svarar ”Me too!” då jag säger att jag tror att denna påsk blir den bästa någonsin. Frågar om hon får rita på min VIP-plansch och ritar ett hjärta och skriver sitt namn och kysser planschen innan hon lämnar tillbaka den. Och kramar mig igen, säger så fina saker om och till mig, saker som jag inte kommer ihåg. Kanske ber hon mig saker, att sjunga, att marschera, att make her proud. Jag minns bara att jag svarade ja. Jag gör allt för henne.”

img_1114

Och sedan börjar showen. Vi har de bästa platserna någonsin – i mitten, allra längst fram vid säkerhetsstaketet, rakt i the cake and tea zone (vilket innebär att du får kakor och muffins slängda på dig och te sprutat över dig, vare sig du vill det eller inte – min vita blus har fortfarande tefläckar, sex år senare.) Det är musik och burleskdans och cirkus och teater och tebjudning på samma gång.

Jag kastar upp ett pärlhalsband på scenen under textraden ”If you haven’t got a dime, toss us your pearls!” Veronica Varlow uppträder med burleskdans och kysser en flicka ur publiken på scen. Blessed Contessa håller en kort andakt i sin egen religion och Captain Maggot crowdsurfar. Emilie Autumn sjunger, dansar och spelar cembalo och fiol. Jag gråter, skrattar, sjunger, skriker, stampar, marscherar, applåderar, dansar och älskar varje sekund av det. Scenen fullkomligen svämmar över av korsetter, glitter, paljetter, blommor, läkarinstrument, te, muffins och randiga strumpbyxor.

veroncia-gif

Och i slutet av showen förklarar Emilie Autumn att hon inte har några betänkligheter emot att ge oss nyckeln till The Asylum för Wayward Victorian Girls. Tvärtom. ”Welcome home!”, ropar hon och jag känner att jag är hemma.

img_1068

8 kommentarer

Under dagbok

Good Friday

Det är påsk och det blir traditionellt otraditionellt med min vän J som kommer och hälsar på. Vi har bokat bord för en trerättersmiddag, äter oss genom långfredagen: sniglar och musslor; ankbröst; crème brûlée. Vitt vin och rött vin och dessertvin och skumpa. Levande ljus och linneservetter. Under efterrätten säger han: ”Är det nu vi ska sitta och hålla varandra i handen?” och jag brister ut i ett så frustande gapskratt att jag blir generad. Ofta när vi umgås undrar jag hur många som tror att vi är ett par, men vi vet var vi har varandra idag: det har varit tio år av vänskap och obesvarad förälskelse och märkliga relationer och tider av tystnad, men: vi vet var vi har varandra idag.

Sedan drar vi ut och dansar. Det är tvära kast i musiken, Depeche Mode till finsk pop inom en minut, men vi dansar likväl. Kvällen får mig också att inse hur låg nivån kan vara på folk: en kille drar ner byxorna och moonar åt hela dansgolvet – efter ytterligare en incident blir han bortledd av en säkerhetsvakt. När vi hämtar nattmat på en pizzeria är det ungefär 25 fulla, finländska män som raglar kring salladsbordet och glömmer vilken mat de har beställt. De är rentav motbjudande. I’m not saying, but I’m just saying.

Jag drömmer om att hälla tio liter över vatten över huvudet för att få insikt i tidigare liv. Jag har varit en skogshuggare som omkommit klämd under en trädstam. I ett annat liv hade jag en liten son, Arvid, som dog för att pestläkarna inte visste vad de gjorde.

Dagen efter äter vi traditionsenlig frukost på Arnolds (toast, donits och kaffe). Sedan går vi hem och dråsar ner i sängen, där vi skrollar på våra telefoner, delar roliga videor och citat med varandra, och lyssnar på Marilyn Manson. Jag tänker att det här är fiktion levandegjord, eller snarare: det här är det verkliga livet i fiktionstermer.

I något skede märker jag att han har gömt mina små påskägg runt om i lägenheten, och jag skrattar när jag hittar dem i en grönväxt, i bokhyllan, balanserande ovanpå dörren.

1 kommentar

Under dagbok