skönlitterärt

Betonggolv

Vi träffas som alltid i den stora lagerlokalen. Det är varmt och torrt i luften av att solen har legat på sedan tidig morgon, men betonggolvet är svalt. Ingen jobbar här sedan teaterutbildningen flyttade till en annan stad. Enligt anslagen fasttejpade på väggen i korridoren ordnas det ibland samtalsstödgrupper och yogakurser här, men vi har aldrig sett någon annan.
”Jag har något att berätta!” har du skrivit till mig samma morgon, och jag har svarat: ”Det har jag också!”, och sedan finns inget annat att göra än att ses så snart som möjligt.

Vi kokar te, vattenkokaren skramlar omkring direkt på golvet i ett hörn. Du har hämtat muggarna från toaletten, där vi diskar i en balja och ställer dem att torka i torkstället jag snott från min arbetsplats när personalköket renoverades. På min blåa mugg står det ”I work hard so my dog can have a good life”. Du har den vita ananasmuggen i ena handen och ett paket Mariekex i den andra.

”Jag hade en så märklig dröm i natt”, säger jag och gräver i honungsburken som du köpt hit bara för min skull. ”Jag drömde att vi träffades och att vi båda hade något stort och spännande att berätta för varandra. Jag skulle äntligen berätta att jag var förälskad i dig, och jag var säker på att du kände detsamma. Så mycket som vi hade umgåtts och pratat och planerat och drömt och skrattat? Hur kunde det vara annat än kärlek?

‘Börja du!’, sa du i drömmen. ‘Nej, börja du!’, sa jag i drömmen. Så du började, berättade att du hade tänkt på ett nytt skrivprojekt som vi skulle göra tillsammans. Och när du berättade kände jag något sjunka inom mig, långsamt, för jag kommer inte kunna göra annat än berätta, jag med, men inget kommer bli som jag har tänkt och inget smärtar så som en ensidig kärleksförklaring. Det är obekvämt för alla inblandade, och hur kommer det bli med vårt gemensamma skrivprojekt? Jag var så generad när jag vaknade, förstod inte hur jag skulle kunna se dig i ögonen förrän insikten hade landat i mig att det ju bara var en dröm.”

Jag skrattar lite ut i den tysta lokalen, makar på mig för att ha väggen som ryggstöd. Du sitter tyst, benen i kors på en kudde som skydd från betonggolvskylan, virar sakta snöret runt tepåsen för att klämma ut den sista vätskan.

”Jag hade faktiskt något stort och spännande att berätta”, säger du, sätter ner tepåsen på det ännu oöppnade Mariekexpaketet, lägger ifrån dig muggen, tar upp den igen. Ser förbi mig.
”Jag hade tänkt på det ett tag nu. Det var ett nytt skrivprojekt som vi hade kunnat göra tillsammans.”

Jag känner hur något sjunker inom mig.

dagbok

Vändagen

20200214_163702

Här om dagen fick jag en bok i vändagshälsning, skickad ända från USA. Avsändaren var min gulliga syster, som i dedikationen på insidan av pärmen skrev att hon vet att jag ”tycker om böcker som handlar om England, relationer och vänskap”. Nå att jag gör! Ser fram emot att läsa denna under ljusa februaridagar när jag nästa vecka ska vara hus- och hundvakt hemma, medan föräldrarna är på resa.

Boken har legat framme på köksbordet sedan jag fick den. Jag tycker om att låta vissa saker ligga framme ett tag: nya böcker, brev, kort, nya smycken. Så att man hela tiden ser dem och påminns om det fina de är eller står för. Riktigt ta in dem innan de hittar sin plats i bokhyllan, smyckesskrinet, på kylskåpet.

Denna vändag har mest firats i just vännernas tecken. Vi åt lunch, två av mina äldsta vänner och jag, och jag fick en vacker blomma som nu står med resterna av min tulpanbukett på köksbordet. Blommor, böcker och ljus, alltså. Kan det finnas vackrare bordsdekorationer? Nu har jag en pizza i ugnen, huvudvärk på nedgång, lösgodis och donitsar som väntar på dagens andra firande senare ikväll.

Glad fredag, alla hjärtans dag och vändag allihopa ♥

dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok

Att ta sig hem över Kaskisbacken

Foto0419_001

När jag reste genom Åbo här om veckan kom en tanke till mig: Vad jag skulle vara olycklig om jag bodde här. Jag har först nu, med facit på hand och några års distans, insett att jag var rätt ensam där mot slutet. Kanske gjorde jag fel från början, då jag inte aktivt letade efter mer sällskap när jag en gång hade hittat de tre klasskamraterna som jag bildade en fyrklöver av språk och middagar och resor och vardag och självklar gemenskap med. Älskade vänner, ni var det allra finaste Åbo gav mig.

Visst finns det saker jag saknar med Åbo. Universitetet och kullerstenarna på Biskopsgatan. Långa fria och självvalt ensamma cykelturer och promenader, naturskyddsområdet i Katrinedalsskog (ibland går jag ännu omkring där i drömmen och i dagdrömmen). Hur vackra de böljande landskapen var när man inte visste vad som väntade bakom nästa kulle, bakom nästa krök. Alla små äventyr, picknickar, kafébesök. Men allt det där var då, och nu är nu. Jag skulle inte studera nu, ändå inte röra mig i de kvarteren på daglig basis, i de gemenskaperna. Kanske jag skulle hitta nya sammanhang. Kanske inte.

Kroppen minns, så fort jag rör mig i Åbo centrum. Hur allt det praktiska kunde bli stort och oöverkomligt utan socialt skyddsnät eller bil. (Jag minns en gång då jag opererat bort en visdomstand. Studenthälsan låg i andra ändan av stan och jag tog mig dit och tillbaka med det fordon som jag hade – ensam, på cykel. På hemvägen behövde jag stanna för att köpa värkmedicin från apoteket. Sedan stod jag utanför Kuppis Citymarket och spottade blod innan jag cyklade den sista kilometern hem.) Tröttheten i kroppen, varma ytterbyxor och svettigt under cykelhjälmen. Att ta sig hem över Kaskisbacken oavsett väglag och väder. En lägenhet som stundvis kändes osäker, som alltid kändes dammig. Mina neurotiska drag förstärktes, eller kanske över huvud taget kom fram, under studietiden på ett sätt som jag nu ser att var osunt. Man tog till det som fungerade i stunden.

Jag skulle ju ändå inte vilja byta bort mina Åboår. Inte ett enda. Men jag skulle inte vilja bo där numera.

Det är här jag är som jag också ska vara.

dagbok

Värt det

Vi firar en 30-årsfest, ett år och en vecka för sent. Finklädda människor av olika slag – någon har skjorta och fluga, någon har svart sammetsklänning, någon har nyfärgat hår. Jag har svart eyeliner, grön tröja och stövlar med klack. Jag känner mig som hundra procent mig själv.

Vi äter enchilladas och hamburgare och quesadillas. Själv tar jag franskisar med manchego-ost, smetana, salsa och jättekräftstjärtar. Jag älskar franskisar. Det är roligt att för en gångs skull få äta dom i egenskap av huvudrätt, inte bara sidorätt. Sedan vill jag ha efterrätt, så då beställer jag det också: fattig riddare, glass, pekannötter, stekt banan, dulche de leche.

Något som USA lärde mig: Beställ in en drink före maten om du vill det. Du behöver inte veta vad den kostar. Det är värt det. Du behöver över huvud taget inte tänka så mycket på vad maten kostar. Beställ in det du är sugen på. Att äta utsökt mat i fint sällskap är ändå alltid värt mer. Var alltid vänlig mot servitören, säg tack. Bjud någon annan, om du kan det. Generositeten kommer tillbaka, alltid, trefaldigt.

Vi går vidare till en steampunkbar. Födelsedagsbarnet bär lång kappa och cylinderhatt för att passa in i miljön. Jag dricker en prisbelönt gin & tonic som får mig att tänka på svala skogskällor och granskugga. Mina korta och nylackade röda naglar matchar med de runda, röda tranbären i min drink, med de röda pärlorna i mina örhängen.

Inte en sekund under kvällen känner jag mig utanför, malplacerad, ensam. Inte en sekund funderar jag vad jag egentligen gör där. Jag är sedd, bekräftad, uppskattad. Jag vågar dra fräcka skämt, för att sällskapet är tryggt. Jag vågar tänka vi om mig och min partner, för att folket runtom bekräftar oss som par. Jag skrattar, högt och ofta. Jag smakar på andras drinkar, och bjuder folk att smaka av min. Glaset är fullt av gin och is, och hjärtat är fullt av tillgivenhet.

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643

dagbok

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

dagbok

Flytta saker och dricka kaffe

Det här med att flytta till stan gick ju inte så bra. Varannan natt sover jag länge, varannan natt sover jag kort, alla nätter drömmer jag mardrömmar. Det är något som skaver igen, jag vet inte riktigt vad det är. Om det är omställningen, hösten, hormoner, att-göra-listorna, osäkerheten kring jobb, en kombination av allt det nämnda. Jag kan inte somna om kvällarna för att jag tänker på att jag borde tvätta fönstren.

Ändå: Jag har dansat lindy hop två gånger denna vecka, badat bastu, och fått besök av hela tre kära långväga vänner. Ena hade med sig solrosor och choklad, ”som en dejt!”, en annan gav mig en bok som jag skulle språkgranska i våras men som aldrig blev av, och både jag och författaren var onöjda med det. Det är fint att veta att ens arbete uppskattas. Med den tredje for vi på höstmarknad, och där fick jag hålla i en stor fransk vädurskanin som hette Ivar. Definitivt en av dagens höjdpunkter, värt att nämna.

20190911_131120

(Alltid när jag träffar min vän Y blir jag påmind om och inspirerad till att leva lite mer som jag ju vill leva (feministiskt, humanistiskt, litterärt). Att det går att leva lite mer ideologiskt. Men inspirationen försvinner också så snabbt och sen står jag där med regnvåta skor och tvätt som jag inte orkar vika igen, och litteraturen – för att inte tala om det egna skrivandet – är mil bort, sovande, om inte redan död.

(Ändå: Jag hittar en bild på nätet som jag genast måste skicka till en vän, för det finns en historia bakom den som vill höras och poesi i den som vill skrivas. Kanske jag skriver den, om jag sneglar på den bara lite, i ögonvrån, så att den inte ser mig och blir rädd och flyr.))

I dag har det regnat hela dagen. Jag skulle fara till villan för att hämta mopon, men jag hade ingen lust att köra hem i vätan. Istället drack jag kaffe med mamma och morföräldrarna i deras villakök, gjorde upp planer för fredagsbastu, tog hem saker för vintern (salt, te, febertermometer) och fick skjuts tillbaka till stan. Utanför ytterdörren stod min pojkvän och väntade. Han skulle också hämta saker, och dricka kaffe med mig. Sånt är livet också: att flytta saker från ett hem till ett annat, och dricka kaffe där emellan.

20190328_093753
En av alla de kaffestunder som är livet.

(Det känns så märkligt, förresten, att skriva ”min pojkvän”. Inte för att det känns märkligt att han finns i mitt liv – det är tvärtom så svindlande självklart att jag nästan blir förskräckt ibland. Men jag känner ju honom inte som ”pojkvän”, utan vid hans namn. Men ännu får han stå namnlös i bloggen. Jag funderar fortfarande på hur han eventuellt får vara med här. Att skriva om sig själv går lätt – jag kan fläka ut mig själv rätt oreflekterat och inte känna mig sårbar för det – men så fort någon annan också är inblandad vill jag gå fram med största försiktighet bland orden.)

dagbok

”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

20190615_184320
Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.