Midsommarrosorna har slagit och slår ut

Midsommarbjörkarna utanför lillstugon och mommos villa torkar bort i värmen, björkarna jag i gummistövlar och svett hämtade från skogen på midsommaraftonens morgon. I sådana här väder är det klokt att gå klädd i den blå batikklänningen som nätt och jämnt är en klänning och dricka nästintill frusen Pepsi max från extrakylskåpet i bastukammaren.

De bästa glimtarna från midsommarafton: björkris i bastun (enda gången på året), grönsaksgrillspetten med grekiska kryddor som slog varenda köttalternativ, midsommarrosorna som slagit och slår ut. (Sämsta från midsommaraftonen: USA som fäller aborträtten, skjutningen i Oslo. Hur tydligt är inte hatet mot kvinnor och queera?)

På vägen hem från midsommarfirandet stannar vi till vid Kimo bruk. Jag har aldrig varit där förr, och inte riktigt fattat vad det är, men förstår nu varför folk vill gifta sig bland forsarna och dammarna och grönskan och de rödmyllade husen. Vi köper lösglass och stjäl midsommarrosor på vägen, och jag njuter av känslan av utfärd, roadtrip, tid på tumanhand.

I dag försöker jag vila hjärnan, bara vara i värmen och svetten och planlösheten, tidlösheten, kravlösheten. Söka skugga och förgäves svalka. En glimt av vad sommar kan och ska och kommer vara.

Cruising

Det var en tisdag i juni då vi båda var lediga och bilen – en beige dieseldriven Mercedes från 1982 – hade kommit tillbaka från verkstaden.

Vi klädde upp oss i finaste stassen: hatt, scarf, hängslen och rött läppstift. Jeansjackan med, för det var en blåsig dag. I korgen vatten, filt, körsbär och aprikoser.

Sedan mullrade vi ut till skärgården! Replot, Björköby, Södra vallgrund. Körde runt där vi tyckte. Kastade ut körsbärskärnor genom de nervevade bilrutorna, planerade framtida vandringsturer Bodvattnet runt, körde in på återvändsvägar för att titta på fina hus. Herrgårdsgula liderdörrar och blåmålade fönsterluckor och roliga små torn.

Och fina båthus.

Det doftade hav och dy, och inne i Salteriet nygräddade munkar, som vi åt tillsammans med kaffe.

Efter sex timmar hade jag fått nåla upp håret igen två gånger på grund av all blåst, ätit sommarens första (och troligen sommarens största) mjukglass vid Berny’s och varit till alla ställen vi hade tänkt fara till. Så då körde vi hem igen.

Kära bloggen!

Jag började skriva ett inlägg med reflektioner kring min jobbsituation och en snygg övergång till gårdagens händelser, men det blev så tillrättalagt, tillgjort. Vem försöker jag övertyga, vem försöker jag skriva för? Varför försöker jag göra det snyggt paketerat på bekostnad av uppriktigheten och känslorna? När jag i min privata dagbok började med att skriva: ”Kära dagbok! Idag har varit en så fin dag!” och sen fortsätter med mening på mening som avslutas med utropstecken? För det är det viktiga: uppriktigheten och känslorna.

Nytt försök:

Kära bloggen! Igår var en så fin dag!

Jag gjorde både morgonyoga och mina fysioövningar och märker hur jag mår bra av det. Pojkvännen kom ut till villan och var här nästan hela dagen. Han kom inkörandes med sin moffas beige Mercedes från 1982, en riktig raggarbil som hördes mullra på flera hundra meters avstånd. Jag skrattade högt när jag såg den och blev mot min vilja alldeles överförtjust i den. Vi ska fara ut och cruisa någon dag, och jag ser så fram emot det. Denna sommar är små planer de nya stora, och en roadtrip blir lätt hela veckans höjdpunkt. Jag drömmer om havsglitter och nedvevade rutor.

Jag fick ägna mig åt min favoritsysselsättning: titta på när en snygg karl lagar mat åt mig. Han är så fin, på så många sätt, och jag är så glad över att han är min. Vi åt säsongens första muurikkaplättar, tvättade bilarna, pratade om framtid och jobb och ekonomi, gjorde upp födelsedags- och midsommarplaner. (Jag tycker mer och mer att födelsedagar borde firas ungefär som jul och påsk – dagen innan födelsedagen är det födelsedagsafton, sedan kommer födelsedagen, och dagen därpå är det annandag födelsedag. Fira i dagarna trenne.) Ungefär var tionde sekund tänkte jag hur lyckligt lottad jag är och ville bara trycka ansiktet mot solvarm hud och andas in doften av solkräm och sommar. Så jag gjorde det.

Aprillyrik dag 8 – Som sandpapper

Vi gjorde oss en gravgård
av den benvita eftermiddagen,
smugglade in oss själva
i oss själva.

Ljuset som sandpapper,
eller en välsignelse,
eller ett blåmärke.

Din jeep. Din tändare.
Kaffet du köpte mig på bensinstationen.
Smörgåsen i plast, uppskuren på mitten.

Om vi hade velat berätta allt
hade vi lämnat fler spår i snön,
kysst varandra hårdare.

Det fanns andra försök, förstås: frukostar,
tallrikar som bars iväg.

Det var aldrig värt pengarna.

Du skriver vykort med slitna kanter
i pauserna:
”Kära den-och-den, jag är ledsen att jag inte kunde komma på din fest.”
”Kära den-och-den, jag är ledsen att jag kom på din fest.”
”Kära den-och-den, här är dina orkaner.”

❦

Dagens prompt var att låna en första rad av en dikt, och sedan fortsätta skriva. Jag tog nästan alla rader av Richard Siken, och översatte dem till svenska, gjorde dem mina. Tack, Siken.

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!

Aprillyrik dag 18 – Roadtrip

När man talar om en roadtrip
talar man om
dom långa obrutna vägarna
landskapen som flyger förbi
nedrullade fönsterrutor, vinden i håret
ljudet av motorer, doften av bensin

Aldrig om
stela axlar och kalla knän
åksjuka och törst
radion som brusar
mellan två stationer

Vi kör bil
pratar om konfirmationsläger
hur bönehusen
var porten
till både helvetet och frälsningen

Det ser likadant ut överallt
skiftningarna är så små
att de inte märks
förrän hundra kilometer senare
förrän hundra år senare

♦

Tack till Julia för samtal, inspiration och resesällskap.

Världspoesidagen

I dag, den 21 mars, är det världspoesidagen. Värlsdpoesidagen instiftades av Unesco år 1999 för att ”hylla poeter, återuppliva traditionen att recitera poesi, lyfta fram att skriva, läsa och lära ut poesi, främja det som förenar poesi och andra konstformer som teater, dans, musik och bildkonst, samt öka poesin synlighet i media”. Poesi är den äldsta sortens litteratur vi har – poesi som konstform är till och med äldre än text som medium!

(Ibland tänker jag på folk som säger att de gärna skulle läsa men att de ”inte hinner”. Jag undrar om de någonsin har tänkt på att läsa poesi. Man hinner läsa en dikt eller tre på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe. Med fördel kan man ju dricka kaffet medan man läser dikterna.)

Min första nedtecknade dikt är daterad till 27.11.1997. Jag var sju år gammal. Grovt räknat har jag alltså skrivit poesi i dryga 21 år. Det är snart tre fjärdedelar av mitt liv. Om det inte börjar räknas som ett livsverk, så vet jag inte vad.

Snart är det National Poetry Writing Month. Min förhoppning och avsikt är att bloggen ska fyllas av poesi under hela april månad. Tills dess får vi fira världspoesidagen (själv ska läsa diktsamlingen Sämsta tänkbara sällskap av Birgitta Boucht, hade jag tänkt), och dagen till ära delar jag här med mig av tre dikter som bränns på olika sätt:

1. Driving, Not Washing av Richard Siken (vars dikter jag läste under tre dagar en sommar, och som var en stor inspirationskälla till min chapbook Road trip.)

(Dikten skärmdumpad från tumblr, och radbruten på precis samma sätt som i originalkällan.)

2. Still I Rise av Maya Angelou (ett solklart exempel på hur poesi ofta ska läsas högt.)

(Dikten finns förstås också i skriven version.)

3. Nordisk vår av Edith Södergran (och inte alls en av de förväntade Södergransdikterna.)

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Glad världspoesidag på er alla!

Riksåttan

Att köra längs riksåttan
i Österbotten en sommar

byar som börjar
på över och ytter

husnummer
med fyra siffror
(där den första
ibland är 2)

blankvarmt bilbälte
som skaver
mot nyckelbenet

1082 km under hjulen

Still on the road

För ungefär ett år sedan gav jag ut Road trip. Min första diktsamling någonsin i form av en chapbook. En svit bestående av sex dikter, skrivna inom samma universum av blod och vägdamm. Jag tänkte att om jag sålde tio exemplar så var det långt över förväntan. Och jag gick över förväntan.

Nu har jag printat ut en bunt nya exemplar. Sytt ihop dem med vit eller svart sytråd (mina fingertoppar kan vittna om det). Eller med tandtråd. För känslans skull. För en av dikternas skull.

Om du är intresserad av Road trip, ta kontakt genom att till exempel kommentera här, på Facebook eller mejla sandra.j.holmqvist@gmail.com! Priset är 3 euro (+ eventuellt porto), för att täcka kostnaderna för papper, utskrift, tråd och eventuell frakt.

Let’s hit the road together once again.

 

Det klaraste ljuset

Värmen håller i sig för andra veckan. På arbetet svettas jag konstant och håller mig i skuggan, går långsamt mellan bondstugan och lanthandeln. Väl hemma sitter jag på verandan med solhatt och kaffe, försöker fördriva huvudvärken. Luften rasslar av trollsländor.

En kär vän är tillbaka i landet.

– Är du ledig ikväll? frågar han.
– Mer eller mindre, svarar jag. Vad hade du tänkt?
– Tänkte om vi sku fara och cruisa lite.
– Men jååååå! ♥

Så vi kör genom österbottniska småbyar, korsar Kyro älv, bilfönstren nere och solen i ögonen. Det är sommarens varmaste dag och det klaraste ljuset som finns. Jag rullar en cigarett, den blir inte vacker men går att röka.

På natten har svårt att sova i hettan, kastar av mig täcket. Båda fönstren står öppna men ingen svalka når mig. Av någon anledning tänker jag på faffa, som dog efter en varm natt för snart två år sedan. Jag läser Americanah, torkar svetten av överläppen.

Senare vaknar jag av en kort regnskur, och nästa dag blåser det friskt.