Monthly Archives: maj 2013

Skatten

IMG_3375

Idag hittade jag en skatt på jobbet. Den låg kvarglömd på en bänk.

IMG_3369

Skatten är så liten att den inte ens ryms på mitt lillfinger, så jag bär den på medeltida vis på andra fingerleden.

IMG_3366

Tills den rättmätiga ägaren ger sig tillkänna tänker jag hålla skatten i gott förvar och till exempel leka att jag är en nobel dam som spatserar i sin fruktträdgård.

Annonser

1 kommentar

Filed under dagbok

Fiskardottern

Jag talar ej om hvarifrån jag kom,
men jag gick precis dit det lyste mig.
Vid gnistornas sprak
under smedjans tak
den svarta smedpojken kysste mig.
Vid skuggande stack
med skördarn jag drack
ur hans kruka den surnade drycken.
Min kjortel vardt våt
i fiskarens båt
och bär sikfjäll ännu som smycken.

~ ”Maja hönstjuv” av Erik Axel Karlfeldt

xx

De orden ringer i mitt huvud där jag står i solgasset och ser fiskfjällen glittra över arbetsbordet. Jag har bestämt mig att jag ska lära mig fiska i sommar och ibland, då jag får något för mig, så är genast inte fort nog. Jag inser dessutom att det inte finns någon genväg till praktisk kunskap. Så jag tar ett djupt andetag, försöker tänka bort mina äckelkänslor och bestämmer mig för att bara göra och lära mig under tiden. De teoretiska, akademiska studierna tog slut i samma stund som jag lämnade studiestaden. Nu är det sommar och då gäller andra slags föreläsningar och tentamina.

Det är sällan jag ror, men det hindrar mig inte från att ge mig ut i på sjön med min mormor för att ta upp näten. Jag blir blöt, råkar ro på en sten och på kvällen kommer mina armar att värka av ansträngningen. Vi vittjar båda näten och får två gäddor och flera abborrar, en på nästan ¾ kilo, som vi bär upp i hinkar till villan. På vägen stannar vi för att byta några ord med grannarna om vädret och fiskelyckan. Så lär mormor mig hur man reder ut nät och lägger upp dem på ”stickon”. Redan nästa dag får jag själv ta upp ett av näten medan mormor sköter årorna och jag lär mig förtöja båten vid bryggan. Det blåser friskt och vattennivån är lägre än någonsin då jag drar i repet för att försäkra mig om att båten inte kan slita sig.

Sedan står jag med solen brännande i nacken medan morfar lär mig rensa och filéa. Det är förvånansvärt tungt och jag tar i så svetten lackar då jag försöker hålla i en hal fiskstackare i ena handen och arbeta med kniven i den andra. Det är slemmigt och blodigt men till slut viftar jag triumferat med mitt livs första gäddfilé. Jag har fiskrens under naglarna och ännu flera timmar senare plockar jag bort fjäll från händer och armar.
xx
Sådana är fiskardotterns smycken.

xx

9 kommentarer

Filed under dagbok

Hurra!

Mitt alter egos förtjusande sambo sir Ian McKellen fyller 74 år och jag har överlevt min första dag på sommarjobbet.

GRATTIS och HURRA på det!

Sir Ian McKellen, född 25 maj 1939.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Hem till Mattisborgen

Jag ger mig av igen. Som Ronja flyttar jag varje vår och varje höst, fast jag gör tvärtom – bor i min Björngrotta om vintrarna och flyttar hem till Mattisborgen till sommaren. Nu har jag packat mina väskor, tömt kylskåpet och dragit sladdar ur vägguttagen, stängt ner lägenheten med stränga order åt alla inneboende att sköta sig medan jag är borta.

Det är intressant att leva på två ställen. Ena foten i Staden i söder, andra foten på de norra vidderna. Hjärtat på båda platserna samtidigt. Jag lever dubbla uppsättningar liv och även om jag ibland känner att det vore skönt att vara lite mindre splittrad, så kan jag inte tänka mig något annat alternativ. Då skulle jag vara tvungen att välja liv. Nu kan jag få det bästa av två världar, även om jag inte kan få dem samtidigt.

Något annat som är intressant, och frustrerande, är den mängd saker som ska släpas från söder till norr och tillbaka igen. Och trots att jag nu flyttar hela mitt sommarliv så syns det knappt i lägenheten. Det får mig att fundera över hur mycket prylar jag egentligen omger mig med, och då vågar jag ändå hävda att jag inte lever i ett materiellt överflöd. Största delen av min packning är förstås kläder – kjolar, byxor, strumpor, jackor, skor, tröjor… Jag måste ju ha något att iklä mig i sommar också. Den näststörsta delen av min packning består faktiskt av böcker och papper – kalender, dagbok, läsdagbok, anteckningsbok, den lilla älvaboken, adressbok och för det mesta något skönlitterärt för tågresan.

Jag längtar så till mitt sommarparadis, till familjen och vännerna och en värld och tid som är sig evigt lik och trygg. Jag längtar efter ljusa juninätter, skuggnätet av den stora björken på gräsmattan, känslan av spetsgardiner som kittlar i nacken där de svänger i sommarbrisen. Jag ser fram emot att dansa i högklackat och converse, dricka kaffe som jag själv har rostat och kokat på vedeldad spis, cykla med den blommiga klänningen fladdrande kring benen.

”Men du kommer väl hem till hösten, det brukar du ju göra”, frågar mjukiskaninen herr Bukowski mig, såsom Mattis frågar Ronja. Och jag kliar herr Bukowski bakom örat och svarar precis som Ronja: ”Ja, jag gör som jag brukar göra”.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Det virtuella livet

A W (12:52): Jag känner mig så mycket mer dekadent än vad jag egentligen är… Sitter halvnaken framför datorn och dricker vittvin, en vanlig tisdag!
XX
L K (12:52): Haha! Av någon anledning lade min inre blick genast till en cigarett och utsmetat smink! Du vet, i bästa Courtney Love-stil.
XX
A W (12:54): Anything for you, darling… Fast det är nog mentalt utsmetat smink och en imaginär cigarett, jag har inte hunnit så långt som till mascara och tobak än idag. Däremot är det rufsigt och otvättat hår och långa naglar lackade i klarrött, så jag är på god väg!
XX
A W (12:55): Se, så idylliskt fint ute i förorten med tvätt som torkar i solskenet och den ljumma vinden!
XX
IMG_3363
(bifogad bild)
XX
A W (12:57): Jag njuter av utsikten från mitt fönster fastän det inte ens är min tvätt, haha!
XX
L K (12:57): Du är inte klok, du. Ena sekunden pratar du om dekadens och vin, i nästa om idyllisk tvätt i sommarbrisen! Påminn mig igen om varför jag umgås med dig? ;-)
XX
A W (12:58): Love you too, baby, love you too.XX
XX

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Diskursbyten

Jag får ingen rätsida på den här dagen. Att sova tills jag vaknar av mig själv, äta då jag är hungrig och ta en tupplur då jag är trött är tydligen något så främmande för mig att jag blir helt förvirrad. Främst tror jag ändå att mitt slappa sinne och orediga inställning beror på lika delar värme och snabba diskursbyten.

Jag har rört mig mellan så många verkligheter idag. På förmiddagen var jag ute i rymden bland dinosaurier. Sedan sparkade jag mig själv ur soffan och cyklade iväg till stan för att tillbringa en stund i biblioteket, mitt andra eller tredje vardagsrum, beroende på hur man räknar. Vidare det ju Restaurangdagen idag, och eftersom jag har missat den alla tidigare gånger tog jag nu igen den med råge. Jag besökte sammanlagt ett saftstånd på gatan, en restaurang och ett kafé. Det är en lite lustig känsla att sitta och äta falafel och naanbröd i en fullständigt främmande lägenhet bland fullständigt främmande folk och att avnjuta te, red velvet cupcake och fudge på en helt okänd balkong hemma hos helt okända människor, men i slutändan tror jag att världen blir en lite bättre plats av finurliga påhitt såsom Restaurangdagen.

Resten av dagen tillbringade jag på soffan. Det var så varmt och jag hade blivit både frisklufts- och solskensförgiftad, så jag hällde upp ett glas vin och valde bland mina böcker till slut en bok som handlar om hur Gud egentligen är en hormonstinn och lat tonårspojke vid namn Bob som en dag blir blixtförälskad. Där kan vi prata om underliga verkligheter.

IMG_3361
P.S. Den översta boken i högen, ”Kapitulera omedelbart eller dö” av Sanne Näsling, är inte lik något annat som jag tidigare har läst. Jag visste inte att man kunde göra så med språk! Läs den, för allt i världen! Och berätta sedan vad du tyckte.

1 kommentar

Filed under dagbok

Quirky and queer

Jag har världens smartaste vänner. Alltsom ofta tycker jag mig utbrista i ett ”Du är så smart!”, men varje gång är det fullkomligt uppriktigt menat. Det jag tycker bäst om, är då någon av mina vänner kommer med uttalanden som är så mitt i prick eller så självklara, att världen, så fort som orden är sagda, rättar sig efter dem. Som om det alltid har varit så, men ingen bara tidigare har påpekat det.  Som det att sir Ian McKellen är sambo till ett av mina alter egon, eller att ens största problem i tonåren visst var lika stora som ens största nutida problem – de var bara annorlunda då, för man levde livet enligt en annan måttstock.

En annan sak som jag älskar är perfektion i ord, en mening som är fulländad i sig själv. Jag fick en sådan mening serverad åt mig här om dagen, då jag talade med min vän J på facebook. Jag beklagade mig, halvt på skämt, över hur jag är en obotlig fan girl och nu satt halvklädd framför datorn istället för att göra mig i ordning för en lunchträff.

Jag: Keep your priorities straight, liksom…
J: Keep your priorities quirky and queer!


Keep your priorities quirky and queer.
Hur fenomenalt är inte det? Tänk på det, smaka på orden, på innebörden. Jag tänker inte längre ”keep my priorities straight”, för det förutsätter att livet, världen skulle vara straight. Det är den inte. Världen är quirky och queer, den är förunderlig och vild. Livet är plötsligt och överraskande och oförutsägbart. Således borde även ens prioriteringar vara därefter, för att på bästa möjliga sätt passa in i livet och världen. Inte sant?

Nu regnar det. Inte ett milt duggande vårregn, utan ett häftigt majregn som återföljs av åska. Genom köksfönstret ser jag trots det glipor av sol och blå himmel i det mjukgrå molntäcket. Björklöven har slagit ut på bara några dagar, gått från knoppar till mössöron till stora gröna slantar som dansar i regnet. Jag tror bestämt att jag ska promenera till butiken, i skydd av mitt stora paraply, för att handla sockermunkar till picknicken som jag hade tänkt företa mig imorgon om vädret tillåter. Keep your priorities quirky and queer.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Världens bästa dag

Idag har jag haft kanske världens bästa dag. För det första hade jag vårens allra sista föreläsning. För det andra fick jag fixat slutbedömningen, tacka alla högre makter för det, så det blir väl kandidat av mig ännu i år!

Det firades med afternoon tea tillsammans med min vän KJ. Eftersom min förra tebjudning för mig själv blev så lyckad så följde jag samma recept denna gång: Rosy Earl Grey-te, scones och falsk clotted cream, samt jordgubbssylt och färsk ananas. Jag dukade med det finaste porslinet, som sig bör för den finaste gästen, och vi pratade bland annat om hur orchidéer är arroganta blommor (det tycker jag i alla fall).

Sedan lät jag eftermiddagens bruna snörkängorna vila och bytte ut dem mot svarta converse och gladde mig åt hur vild och fri och djärv jag kände mig med svepande röd kjol och militärisk jacka och skor med så tunn sula att asfaltens alla små skavanker kändes i fötterna. Vi undersökte ett nyöppnat loppis, KJ och jag, och letade oss upp på parkberget och njöt av den varma kvällen och all den skira grönskan. I Idrottsparken tittade vi på alla joggande människor och använde träningsställningar som klätterställningar, och jag visade ofrivilligt underbyxorna åt de som sprang förbi då jag hängde upp-och-ner från en ställning, men det gjorde ingenting för jag var vild och fri och djärv med min röda kjol över huvudet.

Då vi hade lekt klart (vi var en sväng via en riktig lekpark också) köpte vi glass och promenerade lite till, och sedan satt vi högt uppe på ett berg och såg hur solen gick ner bakom hustaken. Då var det redan kallt och vi hade varit ute i fyra timmar, så vi gick in för att dricka mera te och äta upp den sista sconesbiten och sedan lämnade KJ mig med ett löfte om att ses imorgon och en massa disk som jag inte har gjort något åt ännu, men natten är lång och jag är fortfarande vild och fri i själen och livet är så fint att det inte är riktigt klokt!

2 kommentarer

Filed under dagbok

Brev från ett dåtida jag

För knappa två veckor sedan fick jag ett mycket intressant e-postmeddelande. Det var nämligen en hälsning från mitt dåtida jag i mars detta år. Så här skrev jag bland annat åt mig själv:

Hej framtida (nutida) jag! Veronica Varlow lärde mig det här i sin dagbok. Hon är en fantastisk kvinna, jag beundrar henne så. Genom att skicka ett brev, eller i det här fallet mail, till sig själv med påminnelse om ett mål man vill uppnå så ökar man chansen att faktiskt uppnå det målet. Det här är mitt mål: KANDIDATEXAMEN. Då jag får det här brevet, så hoppas jag på att ha så gott som allting klart. Förhoppningsvis har jag kommit hem från en härlig vecka i England. Förhoppningsvis är min biämnesuppsats nästan helt klar. […] Så kämpa! Skriv det sista! Lämna in betygsanhållan! Kom ihåg att tro på dig själv! Det gör inget om du inte följer schemat, för du gör nog det du ska göra. Det vet du. Och om du någonsin tvivlar och angstar (vilket du troligen gör), kom ihåg: WWALD?”

Det var en mycket märklig känsla, att läsa vad jag hade skrivit åt mig själv. Ni vet den där tankeleken, om vad man skulle säga till sitt dåtida jag om man hade chansen? Det här är egentligen bättre, att kunna prata med sitt framtida jag, för då har man en verklig chans att påverka. Jag har så gott som allting klart inför kandidatexamen, jag ska på mitt sista proseminarium idag. Jag hade kommit hem från en helt fantastisk vecka i England. Och det kändes bra att få tillåtelse av sig själv, svart på vitt, att angsta och tvivla, för det skulle jag ju göra i vilket fall som helst!

Ifall du också vill skicka ditt framtida jag ett e-postmeddelande, må det så vara två dagar eller nio år in i framtiden, gå in på www.futureme.org och skriv! Förhoppningsvis gör du som jag och glömmer bort det, så får ditt framtida jag en överraskning från ditt dåtida dito.

Och någon dag måste jag skriva om Veronica Varlow, en av de stora inspirationskällorna i mitt liv just nu. Tills dess, låt mig bjuda på en bild av henne doing her thing – burleskdans –  då jag hade den stora lyckan att få se henne som en av Emilie Autumns Bloody Crumpets påsken 2012.

IMG_0962

2 kommentarer

Filed under dagbok

Friheten

Det var en tidig torsdagsmorgon. Staden började just vakna. Själv hade jag inte ens gått och lagt mig. Det verkade bli en varm och fin junidag. Det högljudda fågelkvittret ackompanjerades av tunga klackar mot asfalt. Då jag mötte en äldre dam som var ute och rastade sin lilla pekinges kunde jag inte annat än skratta åt hennes förfärade min. Jag skulle också titta snett på mig själv. Korta, trasiga jeansshorts och svartmålade ögon är perfekta en vild sommarnatt, men skär sig något mer mot verkligheten klockan sju om morgonen nästa dag, speciellt då kajalen har börjat leta sig neråt kinderna. Jag misstänkte att mitt hår aldrig mer skulle gå att reda ut ordentligt och jag var inte riktigt säker på hur, men jag hade en annan tröja på mig nu än vad jag hade haft då jag gick ut kvällen före. ”Kiss the boys and make them cry” stod den på den alltför lilla t-skjortan som jag bar och jag undrade vad den gamla damen riktigt tänkte om mig. Kanske var det bäst att inte veta.

Sanningen att säga var att jag njöt oerhört av det hela. Allt var nytt och junimorgonen hade överseende med sina nattens barn. Jag drog djupa andetag då jag genade genom skolparken, fyllde girigt lungorna med liljekonvaljdoft och frisk sommarluft, så här innan morgonens rusningstrafik hade dragit in med avgaser och damm. Jag njöt av hur solen var mjuk mot huden och lindrade den själsliga frossa som alltid uppstod då jag inte hade sovit tillräckligt. Jag njöt än mer då jag halvvägs hem gav upp, sparkade av mig skorna och fortsatte promenaden barfota. Åh, denna underbara lättnad, att trycka ömmande fotsulor mot grov asfalt och känna hur livet och blodet smärtsamt ljuvligt återvände till fötterna efter timtal på dansgolvet i höga klackar.

Väl hemma i lägenheten släppte jag allt vad jag hade för händer för att rota genom kylskåpet. Två snabba smörgåsar senare slog jag mig ner vid köksbordet, med händerna om en stor tekopp, där jag satt i fullständig tystnad och ljuvlig ensamhet. Utanför fönstret hade solen nått grannhusets tak och jag räknade att jag påbörjade min tjugofemte vakna timme i sträck. Då den tjugofemte timmen omärkligt övergick i den tjugosjätte linkade jag in i badrummet för att tvätta bort svärtan kring ögonen, men fastnade i min egen spegelbild och blick. Jag såg verkligen sliten ut och en kort stund förfasades jag över att jag hade gått genom hela staden i det här skicket. Sedan såg jag strängt på mig själv. ”Walk of shame”, tänkte jag. ”Aldrig i livet!” Walk of freedom, kanske. Friheten i att komma och friheten i att gå. Friheten i att välja. Ur bakfickan på jeansshortsen drog jag fram en tillknycklad papperslapp och tummade fundersamt på den. Så log jag. Friheten i att låta bli.

Utan att tänka desto mer knycklade jag ihop namnet på och telefonnumret till den flicka som jag hade tillbringat natten hos och kastade lappen i toalettstolen. Så spolade jag och stöp i säng utan att ens klä av mig. De högklackade skorna låg på hallgolvet en hel vecka, som ett monument över den frihet jag skulle komma att upptäcka den sommaren.

(Tack till min älva för tanken om walk of freedom, jag lånade den skamlöst.)

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt