Tag Archives: Helsingfors

Vi ses på torsdag

Det här med vänner, alltså. Det är lite som med Donna Tartt – jag kommer väl aldrig sluta tala om någondera. (Denna dag har innehållit båda, då blir det inte mycket bättre.)

En helg i Helsingfors lever jag utan planer och villkor. Jag, som brukar vara kontrollfreaket nummer 1, klarar av att bara följa med världen och gå på känsla, utan att veta var jag är, vart jag ska, när jag nästa gång kommer äta, vilka jag kommer träffa. Det blir kusiner och vänner som lagar middag och bjuder på vin och whisky och sovplats. Vänner som är så självklara att jag knappt tänker på det, men när jag ser två av dem kramas adjö tänker jag ändå på det: denna välsignelse att få ha dem i mitt liv och hjärta är större än jag kan omfatta. Det är soligt jämt, min ryggsäck är inte för tung och att sitta i köket på Drumsö känns så välbekant att jag inte riktigt är säker på att jag någonsin lämnade det sedan förra gången.

”Vi ses på torsdag”, säger jag när vi skiljs åt. Det är det bästa sättet att säga hejdå.

Tillbaka i Åbo fortsätter staden leka sommar, den blommar ut som lönnarna längs cykelvägen. I två timmar sitter vi invid åstranden, jag bränner mig lite i solen och dricker islatte utan is. I ett sällskap som är en oerhörd ynnest, som jag inte riktigt ännu förstår att jag faktiskt får uppleva, talar vi om litteratur och poesi och feminism och vänskap och namn. Allt är lätt, allt är ljust, allt är klart. Igen inser jag att det jag kommer sakna när jag flyttar är vännerna – de jag redan har och de jag håller på att få.

”Vi ses på torsdag”, säger hon när vi skiljs åt. Det är det bästa sättet att säga hejdå.

1 kommentar

Filed under dagbok

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Förtjusta

Huvudstadsäventyret: kort men intensivt och mycket givande. Jag får träffa min favoritsäl Kata, och bara det är ju så prima som det kan bli, men finheterna tar inte slut där. På det följer festligheter i form av hemmasitz, med goda vänner och trevliga ny(gaml)a bekantskaper, spontana stämsånger och fantastiskt god mat (risotto med avokado och räkor, älgstek med rödvinssås och sötpotatismos samt vanilj-vitchokladpannacotta med marinerade apelsiner, vad ger ni mig för det?) kring ett bord dukat med vitt linne och tiotals levande ljus. Jag känner mig hedrad över att ha blivit bjuden till en så fin tillställning.

Efter punschen drar vi vidare till en av kvarterskrogarna. Folk tackar så småningom för sig, och det slutar med att jag och två av mina gymnasievänner är de sista kvar. Vi ger oss in i entusiastiska diskussioner om politik, världsåskådning och feminism. Jag njuter av att åter en gång få vara mina gamla vänner nära, för jag är en nostalgiker av stora mått och det är än bättre att inte behöva förlita sig på endast nostalgi utan inse att vi tre passar bra ihop även nu, och det gör mig så själaglad.

En skäggig man kommer fram till oss och ursäktar sig först på finska, men byter sedan till svenska då han gör att det är vårt språk. ”Jag ville bara säga att jag aldrig har sett två människor som är så förtjusta i varandra”, säger han och pekar fram och tillbaka mellan P och mig. Vi tystnar mitt i vårt ivriga samtal, jag blir alldeles ställd och vet inte vad jag ska svara, för vad finns det att svara? ”Godnatt”, önskar sedan mannen oss artigt innan han lämnar krogen och jag möter P:s blick med ett häpet leende, fortfarande mållös och med en lätt surrealistisk känsla av att vara med i en roman men det här är på riktigt, och det sägs ju att verkligheten överträffar dikten även om det låter som en klyscha men ”det äger sin riktighet och språket rår inte för att det är tafatt”, som änkan Flora von Fieandt i Baton Rouge säger. Och förtjust bara skrapar på den språkliga yta av den kärlek jag känner för P, den värme jag känner för vår vänskap och delade historia och den lite lustiga stolthet jag känner över det faktum att vi på många sätt är väldigt lika.

✻ ✻ ✻

Följande morgon är alla lagom dagen-efter, men luften är klar och skarp och solen gör gott då vi promenerar iväg för att handla frukostmaterial. Sedan ordnar vi en rejäl frukost med extra av allt, och det är nog det bästa sättet att avsluta en lyckad tillställning på.

Sedan jag kom tillbaka till Åbo har jag mest haft tandvärk, molande, förbannat, blodsmakade tandvärk från hakan över vänstra käkbenet och upp till örat. Det känns som om någon har slagit till mig på käften, and not in the good way.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Nattuggla

Inatt vaknade jag flera gånger. Den tredje gången visade klockan 02:39. Jag stod och tittade ut genom mitt sovrumsfönster och såg hur postiljonen kom med morgontidningarna. I ett hus med 16 lägenheter var det en bunt Turun Sanomat och en enda Åbo Underrättelser. Den senare var till mig.

Då jag hade hört postluckan smälla till tassade jag ut i mörkret och lade tidningen på köksbordet, för att ha den nära till hands nästa morgon. Sen kröp jag ner i sängen igen. Men jag kunde inte somna om. Jag var trött, men rastlös. Och hungrig.  Jag funderade över vad det är för idé att ligga hungrig och orolig i sängen.

Så jag steg upp igen, tände ljus och lagade två limpsmörgåsar åt mig. Kokade kamomillte med honung. Sedan satt jag mitt i natten – eller snarare morgonnatten – och åt smörgåsar och läste dagens tidning i skenet från stearinljus. Jag kände hur mommopoängen bara rasslade in.

Idag ska jag på äventyr till huvudstaden. Jag har skrivit en packningslista, på vilket det bland annat står nagellack, sovsäck och slickepinne. Morgonen har jag ägnat åt att fundera över vilka böcker jag ska ta med. Jag kommer vara bortrest i ett drygt dygn, men har ändå beslutat mig för två böcker: favoriten Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling, som är en pocketbok och därmed väger nästan ingenting, samt Baton Rouge av Agneta Ara, som jag har blivit så nyfiken på.

Innan jag kliver på tåget österut ska jag dricka kaffe latte på ett kafé. Och packa. Förslagsvis inte i nämnd ordning.

P.S. En annan intressant sak med att bo i ett hus från år 1939 är att, då lägenheten ovanför storstädas och golvet torkas med stora mängder vatten, så letar sig vattnet ner i springorna vid dörrkarmen, genom den tydligen dåliga tätningen, och tränger ut under mina taklister där det sedan rinner ner för väggarna i små smutsränniler.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Alternativliv

Två timmars resa från Staden finns en annan Stad: Huvudstaden. För mig är de två timmarna som att resa utomlands. Det är som att vara i Helsingfors och Stockholm och London på samma gång.

DSC04782Parken invid Gamla kyrkan.

Jag har haft en fantastisk helg. Gick nya gator, träffade nya människor, provade nya saker. Och förstås, gick gamla gator och träffade gamla vänner och tillbringade tiden med att göra redan beprövade saker som jag vet att är roliga. Länge har vi talat om att jag skulle komma och hälsa på älsklingen Kata, och äntligen blev det av. Vi har varit på världens knäppaste och häftigaste teater, kokat kaffe i otaliga omgångar och hängt i hennes fenomenala kök (det är ljuvligt konstnärshippiefilmiskt).

Vi har varit på en sanslöst rolig inflyttningsfest och vi har promenerat runt i okända och kända kvarter för att titta på allt det fina som staden har att erbjuda. Kata orkade exemplariskt med mina fangirltendenser (som för övrigt fick välbehövligt utlopp för då jag i det bästa whovianska sällskap snackade i över en timme i 110 km/h) och vi köpte fikon och strumpor på Stockmanns galna dagar. Höstlöv och roliga gatunamn och små, knäppa kaféer och solsken och stenbyggnader och amerikanska plättar till second breakfast och fönster på glänt och europeiska innergårdar och mönstrade kjolar och allt sånt som gör livet värt att leva!

DSC04783Kata med fikon och strumpor i kassen.

I möten med nya platser och människor (och gamla också, för den delen) kan jag leva alternativliv till mitt eget. Då jag ser nya ställen och får höra om andras vardag kan jag få uppleva ett parallellt liv, ett ”vad om”-liv. Under helgens gång har jag hunnit leva tusen liv på tusen platser. Jag har bott i ett kristet kollektiv i ett stort, gammalt trähus. Jag har varit proffsmusiker. Jag har tillbringat mina glada pensionär i en fin lägenhet i Kronohagen, jag har varit bloggare i en pastellfärgad 50-talsvardag. Jag har flyttat ihop med min pojkvän, jag har studerat konst. Jag har varit ett troll i läderrock och piercingar. Jag har drivit kaféer och vinylaffärer, rotat i gömda arkiv, skrivit böcker och gjort allt sånt som gör livet värt att leva.

DSC04794I brist på riktiga troll på kaféet så stod jag för läderrocken.
Ni har väl läst Underfors?

2 kommentarer

Filed under dagbok