Kanske både och eller ingendera

Något som jag alltid tjusas av i Thailand är de androgyna skönheterna.

Jag har stött på dem på två olika ställen. Det första är kaotiska marknader, där de står nästan provocerande svala i hettan och folkvimlet. De säljer skor och t-skjortor med tryck och solglasögon och rasslande smycken. Iklädda sandaler och tajta, svarta jeans ler de mot kunderna; blanka och bländvita tänder som förvrider huvudet på en; tunna, tatuerade armar och handleder som visar på alla varor.

Det andra ställen är kufiska bambubarer med mönstrade sittdynor och ljusslingor; tusentals blinkande punkter i regnbågsfärger, oljelampor, röda stearinljus; happy hour all drinks 99฿ hela natten. De serverar spritstarka mai tai och piña colada och billig öl i kondensflaskor, vinklar sig fram mellan borden med smala höfter. Håret bär de kortklippt, spretig lugg över svartglittrande ögon och silverringar i öron, näsa och ögonbryn.

De är som spensliga älvor med mörkbrun hy och lockande blickar, intagande väsen som lever i nattmörkrets elektriska ljus; kanske kvinnor, kanske män, kanske både och eller ingendera eller något mitt emellan eller bortom, och de fascinerar och förtrollar mig tills jag knappt vet vart jag ska titta.

Ännu okända vänner

Det är som om någon har splittrat och spillt ut en neonregnbåge i havet, som sedan har spolat upp skärvorna på en palmstrand. Då mörkret faller tänds lamporna vid alla restauranger; bleknade tygskärmar och flaggor i gult, rött och grönt, oljefacklor i bambu, blinkande ljusslingor som inte har tagits ner sedan jul, stearinljus i lyktor gjorda av gamla plastflaskor. De sprider ett mjukt sken över vägglösa bambuhyddor med låga träbord och högar av mönstrade kuddar som tillåter en att halvligga i timtal medan bordet framför en fylls av immiga flaskor och glas.

Reggaemusiken i bakgrunden gör sinnesgränserna suddiga och det är så lätt att dela ett leende med en främling, som snart får ett namn och en nationalitet och som presenteras som en gammal bekant då det kommer fler människor som slår sig ner, som kommer och går. Det är högljudda Holly och Nicki från England. Det är tyskarna Olli och Wolfgang som artigt bjuder på en joint. Det är Son och Tom och Don, lokala bartendrar som växlar mellan att servera gästerna och dricka med desamma. Det är de omkringresande barndomsvännerna Hansel och Rafael, också de från Tyskland, som äger en välanvänd kortpacke. Det är Liek från Holland, som blev förälskad i en thailändare och flyttade för att starta en bar tillsammans med sin kärlek. Då någon kring bordet drar vidare till nästa bar, eller kanske ska gå och lägga sig inför en tidig avfärd följande morgon, så skakar folk hand och utbyter mångordiga avskedshälsningar.

Det är något rörande med denna uppriktighet. Alla ”take care” och ”see you” är ärliga välgångsönskningar och förhoppningar om att kanske träffas någon gång igen, för de nyfunna vännerna är bra människor och världen är en förunderlig och oförutsägbar plats. Frihetskänslan är lika berusande som mango mojito; att kunna sitta på de små bambuplatåerna och för en gångs skull ha råd att bjuda hela det kortspelande sällskapet på öl, fyra flaskor Chang till priset av en stor stark hemma på krogen. Under de tidlösa, myntadoftande kvällarna och nätterna finns det inga främlingar. Det finns bara ännu okända vänner.

Allt det nya

Här i Thailand är många saker som förut. Jag klarar fortfarande inte av att ligga i solen och svettas, så jag söker mig till skuggan och läser böcker. Vattnet är surrealistiskt varmt och svalkar knappt. Det doftar av rök och kryddor från gatuköken, tuk-tukarna brummar förbi längs med stora vägen och i badrummet bor ödlor som tjattrar om natten.

Jag gör också saker som jag aldrig har gjort förut. Kör motorcykel, till exempel, en 125-kubikare förklädd till skoter. I Thailand kör man på vänster sida av vägen, och bensinen säljs i litersflaskor vid små stånd längs med vägarna. De lyser som flytande bärnsten i solen. ”GASOLINE 40฿”, står det på skyltarna, vilket innebär ungefär 88 cent. Man kommer hela ön runt på bara två flaskor bensin. Att köra till staden i gråblå skymning och att senare köra hem i neonblinkande svartnatt kändes så välbekant och samtidigt helt främmande.

I en av strandbarerna jobbar en kille som fångade min uppmärksamhet inom tio sekunder och fyra ord. Han är kortare än jag, har långt hår i knut, örhängen och piercingar, tatuerade armar och en glugg mellan framtänderna som gör att han läspar då han talar den simplaste engelska. Innan jag träffade honom hade jag aldrig blivit bjuden på mango mojito, eller tassat iväg barfota från hotellet för att dricka öl med lokalbefolkningen medan resten av familjen sover, eller blivit bjuden på gräs av en tysk vid namn Wolfgang, men nu har jag gjort allt det och mer. (Jointen tackade jag för övrigt artigt nej åt.)

Annat som jag har gjort är smakat på en efterrätt som består av färsk mango och klibbigt, sött ris, och haft hjärtligt roligt åt att rätten förstås heter mango sticky rice. Det är så fint i all sin enkla självklarhet. Jag har förirrat mig in på en muslimsk marknad och sällan känt mig så malplacerad, i min lårkorta klänning över bara ben bland alla kvinnor i långa klädnader och slöjor. Jag har kittlat svartgula fiskar och blivit nafsad i benen av desamma som hämnd, jag har simmat i smaragdskimrande vatten genom en tunnel till en hemlig lagun, och jag har tittat på svarta fåglar som sjunger så vackert men som ser ut som om de hade en gul dödskallemask på sig.

Vad har du gjort den senaste tiden, som du alltid gör? Och, vad mer, vad har du upplevt för första gången? Berätta om något hemtamt och tryggt, och om något nytt och kanske spännande.

Thailand

Det finaste, så här långt:

Att med blicken följa havets horisont, så vidsträckt att jag måste vända på huvudet för att kunna ta in det hela.

Vackra, androgyna thailändare med smal midja, gnistrande örhängen och kortrufsigt hår. De är som en egen, evig ung sort, med vitblanka tänder och mörka, kisande ögon.

Den mjuka känslan av att ligga i en solstol, i skuggan, och torka efter ett dopp i poolen, med den ljumma vinden mot huden.

Att i den svala, nästintill kyliga, luftkonditionerade butiken köpa iskalla drycker som troligen är roligheter som vattenmelonmjölkdryck, lichilemonad eller grönt iste, men inte kunna läsa tecknen på etiketterna och därmed inte vara helt säker på vad det egentligen är i flaskorna.

Alice Munros novellsamling om kvinnor och kärlek, men ”knappast en romantisk sådan, snarare är det en kärlek som man försöker få att fungera eller en kärlek som man återhämtar sig ifrån”. Noveller som jag läser långsamt, för att de kräver eftertanke och för att jag vill att de ska räcka länge.

Sval sand under fötterna, fin som puder och nästan lika ljus.

En indisk restaurang, där innehavaren önskar en ”most welcome”, och vi blir serverade röd, het och stark kycklingmasala och stora, tunna naanbröd, något av det bästa jag har ätit här.

Doften av pepparmynta i hotellets trappuppgång.