Etikettarkiv: familj

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

Annonser

6 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Imorgon imorgon imorgon

Det är den sista mars, vilket betyder att det imorgon är den första april, vilket betyder att det imorgon är den första dagen av National Poetry Writing Month!

NaPoWriMo 2019

Är du ny på den här bloggen, och har ingen anin om vad NaPoWriMo är? Hej, och varmt välkommen ♥ NaPoWriMo, ibland känd som aprillyrik här hos mig, är helt enkelt en gemenskap, ett fenomen, ett projekt, som går ut på att man under april månad skriver 30 dikter på 30 dagar. Ta-daa! Väldigt simpelt till sin uppbyggnad, inte alla gånger lika simpelt i sin praktik, men icke desto mindre en av de bästa månaderna på året. Detta år blir det femte året jag deltar. Jag förväntar mig storverk. (Jag skämtar bara delvis.)

Är jag beredd? Nå nej. Har jag en anteckningsbok med tomma sidor och en fungerande bläckpenna? Diktböcker i hyllan? En internetuppkoppling? Nå jo. Så egentligen, egentligen är jag ju visst beredd. Inspirationen kommer längs med vägen, och bara det krassa faktum att man (med lite yttre tvång) producerar minst 30 dikter gör att statistiskt sett är åtminstone en handfull av dem riktigt bra, och sånt är ju alltid trevligt!

En notering från den gångna veckan: det märks verkligen att våren är på väg nu. Medan jag under vintermånaderna mest vill sitta hemma för mig själv har jag nu en helt ny social energi, ett socialt behov riktigt. Denna vecka har jag träffat folk varje dag. Det har varit kaffe på stan, familjen på besök, två omgångar hem till Sundom, bastu med vänner, en heldag med en långväga vän – igår köpte jag chips, godis och tre sorters öl, och for hem till en vän med den uttalade tanken att dricka öl. Vad är det som händer riktigt? Jag brukar inte ens aktivt tycka om öl. Så inatt sov jag igen alldeles för kort (och till på köpet en timme offrad åt sommartiden på det), så nu har veckan på nåt sätt kommit ikapp sig själv. Det är verkligen Söndag idag. Jag är trött, dricker kaffe, snart ska fara en vända ut till villan med familjen.

Och ikväll är det lindy hop.

Och imorgon imorgon imorgon!

Ja, vi vet ju vad som händer då.

4 kommentarer

Under dagbok

Vindfällen

Efter nyårsstormen ligger det vindfällen i hela skogen. Från övre badrumsfönstret ser man hur två träd i grannens skog korsat varandra, ritar ett stort X. Nere i sänkan har en enorm gran fallit över bäcken, rotvältan står flera meter upp. Här om dagen har pappa till sist sågat upp alla stammar, stora kubbar ligger på hög. De grövsta skulle fungera som soffbord.

”Vad har du för skor på dig?” ropar pappa från skogen, där han har byggt två lador och ett vedlider vartefter vi har behövt mera förvaringsutrymme för ved, hö, trädgårdsmöbler. ”Gummistövlar”, ropar jag till svar och han vinkar dit mig.

Pappa klyver ved, starkt doftande sälg med brandgul kärna och vitt trä längre ut mot barken. Två grankubbar staplade på varandra, de av soffbordsstorlek, får agera huggkubbe. Han visar mig var han staplat kortare vedklabbar, sågade och kluvna för att de ska passa min mindre kakelugn i den nya lägenheten. Sedan får jag prova yxan. Sälgen klyvs lätt när jag träffar rätt, klabbarna flyger åt sidan. Det är ändå inte ofta jag träffar rätt. När jag med tre yxhugg har träffat tre olika ställen på klabben skrattar pappa och säger: ”Du sku nog få frysa, du.”

Tur är det att jag har fjärrvärme och inte behöver förlita mig på min egen vedklyvningsförmåga. Fint är det att jag har en far som sågar, bär och klyver ved till hemmet och villan, och till på köpet måttanpassar klabbar till min kakelugn.

6 kommentarer

Under dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”

2 kommentarer

Under dagbok

Mosters kökshanddukar

20190308_175429

När jag ordnar upp låda efter låda med saker i den nya lägenheten, kommer jag över ett par fina kökshanddukar i linne, som min moster vävde och broderade innan hon hade gift sig och bytt efternamn. (Eller, om vi ska vara riktigt noga är det min gammelmoster, men så noga är vi inte.) Jag fick dem av henne för flera år sedan, och de är de absolut bästa kökshanddukarna för att torka disk. Nyköpta bomullshanddukar har inget att komma med i jämförelse.

Jag tänker att jag måste berätta för moster hur bra hennes kökshanddukar passar i mitt nya kök, tills jag en sekund senare minns att moster dog för ett par år sedan. Plötsligt känns det alldeles absurt. Vad är det för värld som är ordnad så, att jag inte ens kan berätta för en släkting om hennes kökshanddukar, bara för att hon inte längre är bland de levande? Hur snålt är det inte, att inte ens tillåta en så enkel kommunikation över gränsen mellan livet och döden?

Jag blir riktigt arg. Vem har bestämt att det ska vara så här? Vilken begränsande skitordning. ”Moster”, säger jag, medan jag hänger tvätt i badrummet. ”Dina kökshanddukar passar så bra in i min nya lägenhet. Du måste komma och hitta nästa gång du har vägarna förbi.”

Jag tänker att någonstans så hör moster det jag säger. Jag tänker att någonstans så ser hon hur bra hennes kökshanddukarna passar i mitt nya kök.

3 kommentarer

Under dagbok

Frigörande av potential

Jag är en sådan som tycker om att fira saker, uppmärksamma påsk, Runebergsdagen, villaavslutning, halloween, vårdagjämningen. Alla hjärtans dag. Men sådant kräver lite planering, lite frigörande av potential för att en viss dag ska få chans att bli så bra som den kan bli.

Det lyckades jag inte riktigt med i år. Jag var efter i jobbet (i förrgår: renovering, igår: Okej vilt förslag: Har du lust att hänga med på en milkshake till burger king? Till burger king? Kör du? Jag kör Nu kör vi!) så jag behövde jobba ikapp, dessutom med lite för lite sömn i kroppen. Jag hade ärenden att uträtta i ett glashalt centrum, drabbades av plötsligt och ihållande illamående. Inte som jag hade velat det, med andra ord. Inte det bästa frigörande av potential för den bästa alla hjärtans dagen, med andra ord.

Men: Jag fick ge bort två vändagspresenter, och mottagarna verkade uppskatta dem. Jag fick se insidan av HSS Medias kontorshus. Jag fick äta middag med min familj (ugnsbatat med fetaostsås) och dricka kaffe i soffan (och äta kokos-chokladglass) och gosa med Nisse. Och nu har jag stannat uppe lite för länge, igen, men jag har lyssnat på hemlig valentinmusik av Nightbird, så det är värt det.

20190215_000412

Jag fick dessutom en liten flaska regnbågsskumpa av min syster i vändagspresent. Har jag sagt att jag har den finaste lillasystern någonsin? Jag har den finaste lillasystern någonsin.

3 kommentarer

Under dagbok

Tredje advent

Tredje advent.

20181217_234300

Fast egentligen var det redan igår. Men den senaste veckan har varit väldigt rörig, med en familjemedlem på sjukhus (hen är hemma och mår bra nu, tackar som frågar!) och framskjutna fester och ändrade planer. Tiden blir liksom lite åsidosatt. Datum är inte lika viktiga. Man firar det man kan när man kan.

Men igår, tredje advent. Pepparkakshus och julklappsrim till den grad att jag helt glömde helt bort adventssöndagen. Idag, andra dagen på tredje advent. En sista, mycket lyckad förlovningsfest. (Men tro inte att firandet slutar där, ånej. Här kommer det firas all slags juligheter och festligheter så mycket som bara går. Det blir så ibland, när livet inte riktigt sammanfaller med kalendern. Då vinner ändå livet och man firar julafton när det passar, kanske den tjugofjärde, kanske någon annan dag. Vi får se, vi får se!)

Nu. En lugn stund efter midnatt. Julmusik och – nu! – det tredje adventsljuset tänt. Jag silade nyss glöggkryddorna ur den 80-procentiga Viru Valgen som ska till den tänkta syrénglöggen. Den glöggen får nog drickas på egen risk.

Trevlig sen tredje advent, allihopa!

Lämna en kommentar

Under dagbok

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.

6 kommentarer

Under dagbok

Halloween

Jag hade planerat att fira Halloween ända sedan min syster skickade oss amerikanskt Halloween-godis tidigare under hösten.

IMG-20181031-WA0016

Det var den första delen av planen: äta godis. Så småningom kom planen att innehålla lite mera, då mamma köpte två pumpor. Del två: äta pumpa. Vi googlade pumparecept. Bestämde oss för en pumpapaj och en pumpasoppa. (Lagade i slutändan pumpa i ugn istället för soppa.) Del tre: dricka rödvin (min idé). Del fyra: se en film (sade sig självt).

Några dagar innan Halloween, natten till söndagen den 28 oktober, lämnade vår mörkpälsade kanin Loke oss för de evigt gröna ängarna. Jag grät hela dagen. Vi begravde Loke nere i gläntan, med de flesta av våra andra kaniner, och jag tände en lykta med ett stort gravljus som jag hängde i ett träd. Lyktan syntes bra från vardagsrumsfönstret.

20180608_164940

Låt mig berätta lite om Loke: Loke var unge till Tove, som var en lika mörk och trasslig (”Tove Trasselsudd”) skrutt som min syster i tiden tog sig an. När vi hade både Loke och Tove var det inte alltid klart vem som var vem. Med den ljusa Helga (”Helga vare ditt namn”), efter Toves frånfälle, blev det naturligtvis lättare att veta vem som var vem. Vad vi dock sällan visste var vilket pronomen vi skulle använda om Loke. Vi trodde först Loke var en hane, men fick vid kastreringstillfället reda på att Loke var en hona, så Loke har haft flytande pronomen sedan dess.

Loke var inte en särdeles människosällskaplig kanin, och blev ofta skrämd när man närmare sig eftersom hon troligen var döv och dessutom såg dåligt, men han kom bra överens med Helga. Om somrarna tyckte Loke om att gräva långa tunnlar, därifrån den sedan dök upp med hela pälsansiktet fullt av jord, till våra stora skratt. När jag skulle stänga in dem för natten, hoppade Loke genast in i buren i ivrig väntan på skålen med torrfoder. På grund av allt fluff var det mer regel än undantag att Loke hade hö i sitt skägg och polisonger, som vippade omkring när hen åt. Loke blev 4½ år.

Nu är jag mest bekymrad över hur Helga ska klara sig alldeles ensam. Kaniner ska helst vara två.

Två dagar innan Halloween, den 29 oktober, var jag på möte hos en vän. På vedspisen i hans kök tronade orimligt många, fina pumpor. Ännu mer orimligt kändes det att han hade odlat dem själv, från frön han hade fått av en annan gemensam vän.

Jag fick två pumpor, en stor och en mycket liten, med mig hem!

IMG-20181029-WA0004

Jag lackade naglarna svarta. Lyssnade på Samhain-musik (Samhain är den wiccanska högtiden som firas 31 oktober). Gröpte ur och karvade en lykta av den lilla pumpan. (Finns det något mera Halloweenigt än pumparester under svartlackade naglar?) Kokade och puréade den stora pumpan. Gladdes och fröjdades.

På själva dagen, den 31 oktober, for jag hem till föräldrarna med min lilla pumpalykta; pumpapuré; nejlika, kanel, muskot, ingefära; ett dyrt och varmt rekommenderat rödvin.

IMG-20181031-WA0017

Vi bakade pumpapaj och Nisse bar, mycket motvilligt, sin (även den från USA hitskickade) Halloweendräkt när vi gick över till grannarna för bus eller godis (där vi stod för godiset: några bitar pumpapaj).

IMG-20181031-WA0015

Vi åt allt godis och drack nästan allt rödvin och åt en duktig del av pajen. Vi tittade på ett avsnitt Den unge kommissarie Morse. På spiselkransen lyste den lilla pumpan och ute i skogen lyste gravljuset.

20181031_212556

Så blev Halloween precis som jag hade föreställt och önskat mig. Nere i sänkan lyste ljuset vid kaninernas gravplats, från söndagens begravning, hela Halloween-natten igenom. På torsdagsmorgonen, den 1 november, hade det slocknat. Jag kände: Förstås. Det är precis som det ska vara.

IMG-20181031-WA0005

Kanin och Pumpa som önskar glad Halloween!

7 kommentarer

Under dagbok

Septembersöndag

En fullspäckad vecka slutar på samma sätt som den pågått, med program hela söndagen lång. Jag for hemhem för att tittat på när pappa bytte oljefilter på bilen (det var inte planerat, utan blev bara så), klappa kaniner och gosa med Nisse samt äta citronrisotto och dricka kaffe med familjen och morföräldrarna.

På kvällen var det sedvanlig lindy hop-lektion. Med en ny lärare och en helt ny ingångsvinkel i dansen har de senaste lektionerna varit med frustrerande än givande, men i dag kände jag att någonting lossnade – i dag gick det äntligen att faktiskt dansa.

Sedan skyndade jag mig hem, då syster och kusinerna med pojkvänner skulle komma över på te. Vi trängde ihop oss kring soffbordet och pratade om USA och rostade massor av rågbrödssmörgåsar. Jag diskuterade bostäder med min syster, bondade med min kusin J över gemensamma fandom (Harry Potter, Supernatural, Sherlock). Jag bjöd på Bertie Botts bönor i alla smaker och imponerades lite av pojkvännernas relativt neutrala miner när de fick gelébönor med smakerna rotten egg, earthworm eller earwax. När kusinerna lämnade huset var saltgurkan slut. Ett säkert tecken på en lyckad tebjudning.

3 kommentarer

Under dagbok