dagbok

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

20190810_085150

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

IMG-20190810-WA0038

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

IMG-20190810-WA0035

IMG-20190810-WA0037

IMG-20190810-WA0039

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

20190810_115705

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

IMG-20190810-WA0022

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

IMG-20190810-WA0028

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!IMG-20190810-WA0034

Annonser
dagbok

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

20190616_170112

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

IMG-20190628-WA0002

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

20190616_170221

dagbok · skönlitterärt

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

dagbok

Imorgon imorgon imorgon

Det är den sista mars, vilket betyder att det imorgon är den första april, vilket betyder att det imorgon är den första dagen av National Poetry Writing Month!

NaPoWriMo 2019

Är du ny på den här bloggen, och har ingen anin om vad NaPoWriMo är? Hej, och varmt välkommen ♥ NaPoWriMo, ibland känd som aprillyrik här hos mig, är helt enkelt en gemenskap, ett fenomen, ett projekt, som går ut på att man under april månad skriver 30 dikter på 30 dagar. Ta-daa! Väldigt simpelt till sin uppbyggnad, inte alla gånger lika simpelt i sin praktik, men icke desto mindre en av de bästa månaderna på året. Detta år blir det femte året jag deltar. Jag förväntar mig storverk. (Jag skämtar bara delvis.)

Är jag beredd? Nå nej. Har jag en anteckningsbok med tomma sidor och en fungerande bläckpenna? Diktböcker i hyllan? En internetuppkoppling? Nå jo. Så egentligen, egentligen är jag ju visst beredd. Inspirationen kommer längs med vägen, och bara det krassa faktum att man (med lite yttre tvång) producerar minst 30 dikter gör att statistiskt sett är åtminstone en handfull av dem riktigt bra, och sånt är ju alltid trevligt!

En notering från den gångna veckan: det märks verkligen att våren är på väg nu. Medan jag under vintermånaderna mest vill sitta hemma för mig själv har jag nu en helt ny social energi, ett socialt behov riktigt. Denna vecka har jag träffat folk varje dag. Det har varit kaffe på stan, familjen på besök, två omgångar hem till Sundom, bastu med vänner, en heldag med en långväga vän – igår köpte jag chips, godis och tre sorters öl, och for hem till en vän med den uttalade tanken att dricka öl. Vad är det som händer riktigt? Jag brukar inte ens aktivt tycka om öl. Så inatt sov jag igen alldeles för kort (och till på köpet en timme offrad åt sommartiden på det), så nu har veckan på nåt sätt kommit ikapp sig själv. Det är verkligen Söndag idag. Jag är trött, dricker kaffe, snart ska fara en vända ut till villan med familjen.

Och ikväll är det lindy hop.

Och imorgon imorgon imorgon!

Ja, vi vet ju vad som händer då.

dagbok

Vindfällen

Efter nyårsstormen ligger det vindfällen i hela skogen. Från övre badrumsfönstret ser man hur två träd i grannens skog korsat varandra, ritar ett stort X. Nere i sänkan har en enorm gran fallit över bäcken, rotvältan står flera meter upp. Här om dagen har pappa till sist sågat upp alla stammar, stora kubbar ligger på hög. De grövsta skulle fungera som soffbord.

”Vad har du för skor på dig?” ropar pappa från skogen, där han har byggt två lador och ett vedlider vartefter vi har behövt mera förvaringsutrymme för ved, hö, trädgårdsmöbler. ”Gummistövlar”, ropar jag till svar och han vinkar dit mig.

Pappa klyver ved, starkt doftande sälg med brandgul kärna och vitt trä längre ut mot barken. Två grankubbar staplade på varandra, de av soffbordsstorlek, får agera huggkubbe. Han visar mig var han staplat kortare vedklabbar, sågade och kluvna för att de ska passa min mindre kakelugn i den nya lägenheten. Sedan får jag prova yxan. Sälgen klyvs lätt när jag träffar rätt, klabbarna flyger åt sidan. Det är ändå inte ofta jag träffar rätt. När jag med tre yxhugg har träffat tre olika ställen på klabben skrattar pappa och säger: ”Du sku nog få frysa, du.”

Tur är det att jag har fjärrvärme och inte behöver förlita mig på min egen vedklyvningsförmåga. Fint är det att jag har en far som sågar, bär och klyver ved till hemmet och villan, och till på köpet måttanpassar klabbar till min kakelugn.

dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”

dagbok

Mosters kökshanddukar

20190308_175429

När jag ordnar upp låda efter låda med saker i den nya lägenheten, kommer jag över ett par fina kökshanddukar i linne, som min moster vävde och broderade innan hon hade gift sig och bytt efternamn. (Eller, om vi ska vara riktigt noga är det min gammelmoster, men så noga är vi inte.) Jag fick dem av henne för flera år sedan, och de är de absolut bästa kökshanddukarna för att torka disk. Nyköpta bomullshanddukar har inget att komma med i jämförelse.

Jag tänker att jag måste berätta för moster hur bra hennes kökshanddukar passar i mitt nya kök, tills jag en sekund senare minns att moster dog för ett par år sedan. Plötsligt känns det alldeles absurt. Vad är det för värld som är ordnad så, att jag inte ens kan berätta för en släkting om hennes kökshanddukar, bara för att hon inte längre är bland de levande? Hur snålt är det inte, att inte ens tillåta en så enkel kommunikation över gränsen mellan livet och döden?

Jag blir riktigt arg. Vem har bestämt att det ska vara så här? Vilken begränsande skitordning. ”Moster”, säger jag, medan jag hänger tvätt i badrummet. ”Dina kökshanddukar passar så bra in i min nya lägenhet. Du måste komma och hitta nästa gång du har vägarna förbi.”

Jag tänker att någonstans så hör moster det jag säger. Jag tänker att någonstans så ser hon hur bra hennes kökshanddukarna passar i mitt nya kök.

dagbok

Frigörande av potential

Jag är en sådan som tycker om att fira saker, uppmärksamma påsk, Runebergsdagen, villaavslutning, halloween, vårdagjämningen. Alla hjärtans dag. Men sådant kräver lite planering, lite frigörande av potential för att en viss dag ska få chans att bli så bra som den kan bli.

Det lyckades jag inte riktigt med i år. Jag var efter i jobbet (i förrgår: renovering, igår: Okej vilt förslag: Har du lust att hänga med på en milkshake till burger king? Till burger king? Kör du? Jag kör Nu kör vi!) så jag behövde jobba ikapp, dessutom med lite för lite sömn i kroppen. Jag hade ärenden att uträtta i ett glashalt centrum, drabbades av plötsligt och ihållande illamående. Inte som jag hade velat det, med andra ord. Inte det bästa frigörande av potential för den bästa alla hjärtans dagen, med andra ord.

Men: Jag fick ge bort två vändagspresenter, och mottagarna verkade uppskatta dem. Jag fick se insidan av HSS Medias kontorshus. Jag fick äta middag med min familj (ugnsbatat med fetaostsås) och dricka kaffe i soffan (och äta kokos-chokladglass) och gosa med Nisse. Och nu har jag stannat uppe lite för länge, igen, men jag har lyssnat på hemlig valentinmusik av Nightbird, så det är värt det.

20190215_000412

Jag fick dessutom en liten flaska regnbågsskumpa av min syster i vändagspresent. Har jag sagt att jag har den finaste lillasystern någonsin? Jag har den finaste lillasystern någonsin.

dagbok

Tredje advent

Tredje advent.

20181217_234300

Fast egentligen var det redan igår. Men den senaste veckan har varit väldigt rörig, med en familjemedlem på sjukhus (hen är hemma och mår bra nu, tackar som frågar!) och framskjutna fester och ändrade planer. Tiden blir liksom lite åsidosatt. Datum är inte lika viktiga. Man firar det man kan när man kan.

Men igår, tredje advent. Pepparkakshus och julklappsrim till den grad att jag helt glömde helt bort adventssöndagen. Idag, andra dagen på tredje advent. En sista, mycket lyckad förlovningsfest. (Men tro inte att firandet slutar där, ånej. Här kommer det firas all slags juligheter och festligheter så mycket som bara går. Det blir så ibland, när livet inte riktigt sammanfaller med kalendern. Då vinner ändå livet och man firar julafton när det passar, kanske den tjugofjärde, kanske någon annan dag. Vi får se, vi får se!)

Nu. En lugn stund efter midnatt. Julmusik och – nu! – det tredje adventsljuset tänt. Jag silade nyss glöggkryddorna ur den 80-procentiga Viru Valgen som ska till den tänkta syrénglöggen. Den glöggen får nog drickas på egen risk.

Trevlig sen tredje advent, allihopa!

dagbok

Ibland bara händer det skitsaker

Från senaste adventstid:

”Tur att julen kommer oavsett”, har jag lite käckt sagt i ett försökt att hålla humöret uppe, även om jag kanske inte trott på det.

Men så är det ju. Julen kommer, och innan dess självständigheten, och efter det Lucia. Och Lucia är det och blir det trots att en familjemedlem är akut intagen på sjukhus och ingen vet riktigt vad som felas och jag hatar väntandet och hopplösheten och det långsamma och knackiga informationsflödet.

Kanske det här också är någon slags lektion i livet, säger jag högt medan jag stökar i köket där hemma, bara för att ha något för händer. Men fan, jag tror ju inte på mig själv ens i sekunden jag uttalar det. Jag tror inte på den sortens livslektioner. Ibland bara händer det skitsaker. Det finns inga givna lärdomar att ta med sig från dem, inget inget ont som inte för något gott med sig. Ibland bara händer det skitsaker och så är det med det. Så får man bara försöka navigera kring dem oavsett, Lucia eller inte. Baka lussebullar fastän man inte riktigt har inspiration, för att. För att. För att. För att det är Lucia oavsett om någon är på sjukhus eller inte, och kan man inget göra så kan man inget göra, och det man kan göra kanske är att hänga upp tro, hopp och kärlek, och baka lussebullar.

 

Nu är det inte längre Lucia, och alla är hemma från sjukhuset igen. Allt är inte som det ska än, men om skitsaker ibland bara händer så kan man väl ta de bättre sakerna också på samma sätt: Nu är det så här. Det här är vad vi har. Nu kan vi äta lussebullar.