För en handfull år sedan blev jag intervjuad för lokaltidningen, och som brukligt var avslutades intervjun med en liten genomgång av bakgrundsinformation: namn, ålder, hemort – sådant som kan vara av intresse för lokaltidningsläsarna. Jag fick också frågan: ”Familj?”, på vilken jag svarade ”ja”. Reportern skrattade och frågade om jag ville utveckla. ”Föräldrar, syster och andra”, sa jag.
Under en promenad här om dagen pratade min sambo och jag om just familjer, vem som hör till våra familjer och varför, och i morse såg jag på en video av Jessica Kellgren-Fozard, ”Are kids of same-sex parents winning or losing?”, där det i farten togs upp en massa olika familjekonstellationer. Vem hör till familjen egentligen?
Min familj består till exempel av min sambo och jag, vi som delar vardag och hushåll. Det går ypperligt att vara en familj på två jämbördiga vuxna, låt ingen påstå motsatsen. Min familj är förstås också mina föräldrar och min syster – min ursprungsfamilj, den jag vuxit upp och formats i. Till familjen hör också mommo (och moffa, medan han levde), som jag också vuxit upp med om somrarna och som jag träffar minst en gång i veckan. Och när vi ordnade förlovningskaffe ”för familjen”, så var vi sju personer och en hund runt bordet: min fästman & jag, mina föräldrar, mommo, fästmannens mamma med pojkvän, och så förstås Nisse. (Också mycket viktigt att poängtera att husdjur kan ha en självklar plats i familjen, igen beroende på kontext.) När jag firar jul ”med familjen” kan det vara allt mellan jag, fästmannen & mina föräldrar till jag, fästmannen, min syster med sin man, föräldrarna & mommo. Ibland räknas mina kusiner med i familjen, speciellt under högtider – då är familjebegreppet extra brett.
Kärnfamiljen är en sådan nymodighet som vi tror att har mycket djupare och äldre rötter i vår kultur än vad fallet är. Jag hävdar orubbligt att familj (liksom queer!) är ett socialt begrepp som är flytande både i sin allmänna definition och något som kan variera beroende på situation i sin personliga definition. För mig är ”familj” något som lutar åt att oberoende kontext vara mer inkluderande och expanderande än exkluderande – det är mycket lättare att bli inräknad i min familj än vad det är att hålla sig utanför den, hah!
Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.
I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?
Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.
Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.
På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.
Du trodde kanske att jag hade glömt att skicka dig ett vykort från Florida? Inte då! Postgången mellan Staterna och där du bor är bara så långsam ibland. Jag vet att det nu är adventstider, de första luckorna i alla kalendrar har fått öppnas, jag har ägnat helgen åt den årliga genomgången av ljusstakar, för av någon anledning verkar lampor gå sönder av sig själv under året i skrubben, men vi lämnar frosten och vintermörkret en stund, reser tillbaka till peak-pumpatider, så här är det: disigt solljus, 27 grader varmt, halloweendekorationer överallt; livets resa, något att tänka tillbaka på när kylan kryper på; elva oktoberdagar kvalitets- och kvantitetstid med systern där palmerna bor.
Efter en resa på närmare ett dygn, som resor över Atlanten blir, välkomnades jag till mitt home away from home av den innerligaste generositet man kan tänka sig. I gästrummet, med världens skönaste säng, fanns en diger snacksbar, en extra filt, adaptrar för laddare, ett doftljus … ”Och här är tändstickor till ditt doftljus”, sa min syster. När jag kom tillbaka från badrummet stod ett glas isvatten på nattduksbordet.
I Florida är allt möjligt. Jag drack smaksatt kaffe ur en halloweentematisk mugg varje morgon, och många gånger på eftermiddagarna också. Medan syrran jobbade läste jag deckare. De kvällar vi var hemmavid lagade vi middag, spelade sällskapsspel eller såg en film.
Mitt mål var att äta och dricka allt som smakade pumpkin pie spice – kaffe, paj, pancakes, bagles, glass – så mycket att jag skulle tröttna på det. Enda gången jag fick välja bort pupkin pie spice var om jag kunde välja något med lavendel. Det gjorde jag: lavendel-islatte och en drink med gin, lavendel, English Breakfast-te, grädde och vanilj. Som att någon hade tittat in i mitt huvud och komponerat en drink av allt det jag tycker bäst om.
En lördag for vi till Disney Springs, ett slags nöjes-, mat- och shoppingområde som ligger utanför Disneyworld. Vi tittade in i butiker, tog en drink nere vid vattnet där det fläktade skönt. Vi hade inte tänkt besöka Disney-resorterna, men när Julias man föreslog det: Varför inte? Vi hade en ledig dag och inga tider att passa. Bara att besöka lobbyn i de olika Disneyhotellen är ett nöje i sig. Vi tog buss till Polynesian resort, åkte monorail till Contemporary för en öl och islatte medan vi diskuterade våra olika syner på pengar och arbete, tog flodbåt till Grand Floridian och fick en liten privat rundtur i de nyrenoverade rummen innan vi tog nästa drink på baren Enchanted Rose med Skönheten och odjuret-tema. (Det var där de hade min drömdrink.) När vi efter nio timmar på språng kom hem igen marinerade vi oss i bubbelpoolen. Vilken fenomenal dag! Att vara i Disney är verkligen som att vara i ett magiskt sagoland. På något plan skulle jag inte vilja falla för det – men jag faller för det, och jag gör det med glädje.
En förmiddag gick syrran och jag Black Bear Trail, en vandringsled i träskmark. Vi såg inga björnar, men nog sköldpaddor, en massa olika fåglar, vildsvin – och mina första alligatorer! När vi hade paus på en brygga nära vattnet var jag inte helt avslappnad, om vi säger så.
Annat roligt som vi gjorde:
Var på en glittrande collegemusikal, där min systers svärmor var med i musikensemblen. Bredvid mig satt en långhårig ung man och snyftade ännu värre än jag under den mest hjärtknipande scenen. ”Do you want a tissue?” viskade jag och sträckte fram näsdukspaketet. ”Yes, please”, svarade han.
For på musikbingo till favoritbryggeriet. Jag drack en sour med hallon- och citron och åt ostdrypande vitlöksbröd. Dit for Conny & jag på tumanhand förra gången vi var här, och liksom då vann vi nu också pints på bingot.
Gick en halloweenvandring i en botanisk trädgård. Det var mera stämningsfullt än skrämmande, med ljus- och ljudlandskap som byggts upp.
Besökte favorit-tikibaren och drack starka halloweendrinkar med brinnande sockerbitar och mynta.
Vid flera tillfällen under resan riktigt kände jag hur jag samlade på minnen och upplevelser, insöp allt för att kunna återkomma till det senare, drack mig full på sol och värme och smaker för att orka hela vintern. Jag hade glömt hur sinnligt det kan vara att resa, vara på semester: doften av sjö, värmen mot huden, solen, livliga ställen med livemusik och högljudda gäster, vinddraget i håret. För att inte tala om att jag åt och drack så mycket gott, en riktig fest för sinnena med alla roliga drinkar, räkpasta, hemlagad ravioli med spenat och ricotta, Gideons enorma cookies, Mexican street corn fries på favoritrestaurangen Pig Floyd’s …
Nu måste jag avsluta vykortet, för jag blev så hungrig att jag måste hitta mig något att äta. Jag reste ju hem via Island också! Där deltog jag i en nationell kvinnostrejk och drack skumpa i Blå lagunen. Men det berättar jag om i ett annat vykort.
Hejdå!
P.S. Om du tycker jag har på mig samma t-tröja på typ alla bilder, så är det för att jag hade på mig samma t-tröja nästan varenda dag. Som tur finns det tvättmaskiner.
Den första november börjar snön falla, vinande och länge. Det varnas för dåligt väglag och stormbyar. Jag vet att det kommer smälta till helgen, så jag varken kan eller vill låta bli att försjunka i känslan och det skymmande ljuset av ombonade tider, tända ljus som lyser i kapp med pumpaljusslingan, hålla mig med varmt kaffe och mockakyss i soffan medan jag läser If we were villains som jag lånat om två gånger utan att ha hunnit läsa den och nu måste lämna tillbaka inom en vecka. Jag har mycket arbete på mitt bord, många punkter på att göra-listan, planer som måste dubbelkollas mot arbetsscheman och som bara efter stor tankemöda faller på plats. Vi har husmöte tre dagar i rad för att få allt att stämma. Sambon jobbar delade dagar och kvällar på teatern; jag tågbiljetter och biobiljetter, googlar tårtbeställningar, bokar vaccintider.
Ända sedan jag kom hem från Florida har jag frusit. Kroppen vande sig vid mild värme, sol bakom tunna molnslöjor, fukten som stiger ur träskmarkerna. På Island var det kallt, förstås, men det räknade jag med, rörde mig genom Reyjkavik och lavafälten och kontinentalplattornas skarvar med tre lager byxor och fyra lager tröjor (förutom i Blå lagunen, där jag i strävt, varmt vatten skålade i torr skumpa mot månen, för mig, för mina nära och kära, för att jag hade gjort den här resan och också för att jag snart var hemma igen), men det här var jag inte beredd på.
Jag funderar på vad jag tar med mig från Florida den här gången, inte bara de konkreta sakerna (ett doftljus, tre handgjorda skrivböcker med guldtryck och strukturerat papper, en halloweenpumpakaffemugg som redan åkt i golvet och därefter blivit limmad och numera inte håller kaffe men nog solidare godsaker) utan sådant som inte går att greppa lika lätt. En påminnelse om generositet, som alltid, om att bjuda och bjuda in och bjuda till. Hur värdefullt det är att kunna göra det. Minnena förstås, jag gjorde ju ändå livets resa! Jag ska återkomma till allt det där, bara arbetsbördan minskar och jag gått igenom fotona. Också: känslan av att allt går att köpa, att allt är tillgängligt. Det är inget som jag nödvändigtvis vill inkorporera i min egen vardag. Däremot: inställningen att 30 minuter, 45 minuter, 60 minuter restid till något roligt inte är länge, att det finns ett mervärde i att orka och idas ge sig ut för att uppleva sådant man är nyfiken på. Säga ja. Planera och boka in saker, också långt på förhand, utan att veta hur orken och måendet kommer vara då, våga lita på att man kommer vilja och kunna fara på det när dagen kommer. Och, som min syster säger, om det är skittråkigt, ja, då är det ju bara att fara hem igen.
Min mommo har fyllt 90 år i sommar – min husliga, generösa mommo som prånglar 50-lappar på barnbarnen för minsta lilla, som plockar blåbär och kokar vinbärssylt och som i morse stekte gäddfärsbiffar redan innan frukost. Vi firade henne tidigare i juli med släktlunch, skumpa, tårta och ett ”presentkort” på en all inclusive-resa till Borgå, dit två av mina kusiner rätt nyligen har flyttat. Mommo är bra på mycket, men inte på att bli bjuden på saker – hon vill betala och göra rätt för sig – så det blev en hel del förhandlande. Till sist kom vi överens om att vi bjuder på allt som planerat, förutom att mommo får bjuda när vi är på kaffe på stan. Ingen var riktigt nöjd över det hela, så det var väl själva definitionen av en kompromiss.
En morgon här i veckan steg vi upp med min sambo (vars klocka alltså ringer 5.00 om vardagarna) för att ta ett tidigt morgontåg söderut. Jag lagade smörgåsar på Oravais hembageris rågbröd, och tog med kaffetermos och dricka. Under tågresan arbetade jag på en dikt – min första, betalda beställningsdikt! Det ni!
Vi var en mommo (fammo), en mamma (faster) och fyra kusiner (och emellanåt en hund) som vallade och vallades runt Borgå under två dagar. Sista kusinen i skaran är min syrra i USA – hon var saknad ♥ Vår bas var frontmannahuset där ena kusinen bor, ett gulligt hus med en massa dörrar och skrymslen. Vi gick husesyn ända ner till källarbastun och drack kaffe innan vi drog ut på stan. Dessa resa, alltså, ett sådant vandrande på kullerstensgator! Det var länge sedan jag var så här turistig i en så här turistig stad, med små butiker och kaféer som absolut inte är designade för långa köer och stora folkmängder. ”Det är ju som att vara utomlands!” säger mommo. Så är det.
En av kusinerna är tacksamt nog en planerare av rang, så tack vare henne har vi bokade bord för lunch båda dagarna. Vi äter husmanskost och diskuterar tillitsprincipen, på vilken Finland i mångt och mycket fungerar. Ni vet: självbetjäningskiosker, att våga lämna jackan på kaféstolen medan man går på vessan, hur folk hänger upp tappade vantar och halsdukar för att förbipasserande ska se dem bättre och den som förlorat sitt klädesplagg lättare ska kunna hitta det igen. Det systemet fungerar så länge tillräckligt många är med på det, och med den ärlighet som jag ändå påstår att är en del av den finländska kulturen så vill man ju inte vara den som bryter tilliten.
Vi äter artesanglass (en kusinen drar det längsta strået, med ett glas fyllt av sorbet och cava hälld över – det ska jag prova någon dag under ledigheten!) och tittar in i Borgå domkyrka (som var mindre imponerande än vad jag hade tänkt mig), och när resten far hem för en tupplur promenerar mamma & jag vidare på stan. Jag köper Brunbergs lakrits till sambon och starkt ekologiskt Earl Grey till mig själv. När ska gå hem ångrar vi oss och promenerar tillbaka in till stan för att stärka oss med lite spritz Aperol och spritz Limoncello. Sedan orkar vi promenera hela vägen hem till kusinhuset. Någonstans på vägen tappar jag min blåa scarf, och trots att vi både kör tillbaka senare på dagen och frågar i butiker och restauranger så är den inte där.
På kvällen far vi vidare till den andra kusinens bostad, en lägenhet där hon dukat upp ett dignande kvällsmatsbord med smörgås, dricka, frukt, chips, bulla. Vi sitter i soffan och på golvet, lyssnar på musik. Det är som en knasig hemmafest, med släktingar i stället för vänner, och när vi är tillbaka i huset och mamma och mommo gått och lagt sig sitter vi kusiner uppe, dricker öl och spelar Concept, ett sällskapsspel där man ska förklara ord genom just koncept och symboler. ”Filmtitel med en upp-och-nervänd kon?!? Och våld och explosioner?” försöker vi gissa, och kusinen som förklarar nickar uppmuntrande. Vi skrattar så vi storknar åt svaret: V for Vendetta.
Det går mig att fundera när jag riktigt hängde med mina kusiner på det här viset senast, bara vi. Det känns så självklart, på det där sättet som det kan göra med ens allra bästa vänner. Jag behöver inte föreställa mig, inte anstränga mig. Vi har umgåtts i bokstavligen hela våra liv, bara mindre och mer i perioder, men de har alltid funnits där. En sådan välsignelse att få ha en sådan familj och släkt. När vi följer den ena kusinen hem njuter jag av den nattliga promenaden genom stan – det var länge sedan jag gjorde något sådant.
En enda natt borta är tillräckligt för en 90-åring, resonerade vi, så dagen därpå är andra och sista dagen för den här gången. Mommo har varit uppe i flera timmar när jag kokar gröt och ägg och kaffe, och kusinerna sover ännu på luftmadrassen i vardagsrummet. Tillbaka in i gamla stan har vi vinlunch på en fin restaurang nere vid vattnet, skålar för 90 år och god fortsättning och livet. Sådant där som man behöver skåla för när man fått två alldeles fenomenala, sociala, intrycksrika och uttröttande dagar i självklart sällskap.
När vi går genom gamla stan en sista gång för att dricka kaffe (som mommo nådigt ska få bjuda på) fladdrar något till i ögonvrån. Runt ett dörrhandtag sitter min blåa scarf, som någon har hittat och hängt upp. Vi jublar och tjoar högt åt miraklet i Borgå. Länge leve den finska tillitsprincipen!
På två kalla juni dagar hinner jag med en dimission, en examensfest och en studentfest. Det är något med dimissioner som är så hjärtevärmande; storsmå pojkar i strikt kostym och vita sneakers, så mycket barn men ändå halvt vuxna. Jag ömmar för dem, vill klappa dem på kinden men tar dem i hand, önskar dem grattis och lycka till med allra största uppriktighet.
Min sambo, med en magisterexamen i ekonomi, har gjort ett karriärhopp och blir nu utexaminerad husbyggare. I dimissionstalet gratuleras och hyllas de utexaminderade, men också hemmafolket får ett tack: för att de stöttat och hjälpt till i vardagen. Jag tänker på alla de gånger jag har lagt mig tidigt för att gå till sängs tillsammans, diskat sambons kaffetermos, lagat mat så att han ska ha en lunchlåda dagen efter, och tar åt mig. Han ger mig sina examensrosor. Efteråt dricker vi kaffe och äter jordgubbsgräddtårta, startskottet på en kaffe- och kakfylld helg. När jag var barn tyckte jag illa om den där gelén på gräddtårta, petade alltid undan den, men den här gelén, ja, hela tårtan, var så god så det smackar när man äter den, som Tjorven i Vi på Saltkråkan sa.
På kvällen blir det mera tårta, så god så man smackar, hos villagrannarna, vars son också blivit husbyggare. Som tonåring förstod jag inte vitsen med sådana här fester – konfirmationer, studenter, examina. Jag rynkade i tanken lite på näsan åt socialiserandet, den märkliga blandningen av familjevänner, släktingar, kollegor och grannar, men jag förstår det nu, det är viktigt och givande.Betänk livets korthet, dödens visshet, evighetens längd.
Det finns en trygghet och en välvilja i alla traditioner, med smörgåstårta och kaffe och skål med skumpaglas i trånga hallar och rosor och presentbord med Marimekko-gåvor och värdfolk som trugar en att hämta mera kaka. Jag åker bil en timme för att närvara vid en studentfest ungefär lika länge, för att jag vet att min småkusin från Norge är närvarande. Vem minns när vi senast har träffats? Vem vet när vi träffas igen? Det ser kanske ut som att vi småpratar ytligheter medan vi balanserar gamla Arabia-kaffekoppar med guldkant i knäet, men på djupet finns det, känner jag, igen den där uppriktiga välviljan, ömheten, släktskapet. Ja men, låt gå, jag skriver det jag tänker: kärleken. Denna ogreppbara, allomfattande, ständiga kärlek tar sig så många olika uttryck i olika relationer. Som en helg som denna konkretiseras i att bjuda och bli bjuden på tårta.
Vi kör hemåt, en timme igen, längs en regngrå och junigrön riksåtta. Jag har ännu inte flyttat ut till villan. Det är som att jag väntar på något, fortfarande ett sådant mellanläge, ovisshet, velande. Det blir ju inte bättre, och i veckan gör jag bara slag i saken. Packar mina Ikea-kassar med kläder och necessär och orimliga mängder böcker, och tar basilikakrukan och det öppnade mjölkpaketet i en korg på armen. Sedan drar jag ut till sommaren.
En nära och kär blir oväntat och akut opererad, för något som vi först tror är en mindre olägenhet men som visar sig vara något rejält större och allvarligare som vi undkommer med blotta förskräckelsen. Det är svårt att koncentrera sig på jobbet under några dagar, tills det hela har landat och ångestdammet lagt sig. Där ute har våren äntligen tagit fart, jag följer med termometerns klättring uppåt under dagen. Jag plockar en skral bukett som vissnat morgonen därpå, lappar ett par begagnade nya sneakers med silvertejp. Under en promenad hittar jag en femtiolapp som jag diskar efter att noga har funderat hur jag ska formulera min googling hur man kan tvätta pengar. Sedeln ligger på tork i diskskåpet och jag lovar mig själv att använda den på roliga saker, ett restaurangbesök kanske, absolut ingen elräkning eller veckohandling.
Jag hittar gamla texter i mina arkiv, skrivna tidigt 2010-tal. Vi lever helt enkelt enligt olika skalor. För andra räcker det med att tända doftljus. Jag behöver ett bokbål. Det är stora ord och bombastiska formuleringar, jag skrattar åt tjugoåringens syn på livet och känslor men känner samtidigt, som alltid, en stor ömhet. Det var sant då. Det var äkta då. Aldrig, aldrig, aldrig att jag kommer racka ner på mitt dåtida jag. Jag möter henne med samma uppriktiga värme som jag möter de regnbågsunga som kommer till regnbågskaféet varannan vecka, där jag kokar kaffe och häller upp mera chips och gläds åt nyheterna om att två har fått ett sommarjobb sedan förra gången och repeterar de namn som de har valt till sina alldeles egna.
I skrivkursen pratas det om skillnaden i avskalad och blommig stil, och jag tror jag numera skriver mer avskalat än blommigt, stryker snarare än skriver till, mer återhållsamt än utsvävande. Ett litet liv, men som alltid så finns det stora också i det till synes lilla. Om jag riktigt tänker efter är det allra största att kunna ringa sin pappa och lösa ett korsordsord eller två via telefon, skicka en rolig video åt sin syster på andra sidan Atlanten, möta sin sambo i dörren och säga ”jag har tänkt på dig hela dagen” och inse att alla de där klyschiga kärleksförklaringarna i litteraturen inte är stumma för resonans i ens eget liv trots allt.
Det är som att jag har sportlov fast jag egentligen inte har sportlov, kanske för att mina närmaste också har sportlov (även de som egentligen inte har sportlov). Jag är mycket hemhemma, fördriver tiden i soffan medan de andra i familjen stickar, tvättar bilar, jobbar på vinden, sitter i fåtöljen med hörlurar och skrattar så tårarna rinner åt roliga videor på plattan. Jag halkar runt på isiga byvägar med Nisse, och däremellan jobbar jag hårt hemma vid köksbordet för att kunna ta de där lediga stunderna. Tre gånger på samma vecka står det lunch på stan! i kalendern, och däremellan kaffe hos mommo och, en ljuvlig söndag, SKOGEN!
Ofta är jag en komplex kvinna med många behov, men ibland är mina behov mycket enkla och kan sammanfattas i det här:
Det är som göra ett helt sportlov på en enda dag. Vi startar redan från tidig förmiddag, packar med oss fårskinn och matsäck och spanar efter örnar innan vi släpper lös hunden. Ingen annan människa syns till, kanske vi är tidiga, kanske det soligare vädret dagen innan lockade mera, stigarna ut mot kåtan och sjön är upptrampade. Vi promenerar över mossen och räknar vindkraftverk, de som jag inte ens såg förra gången vi var där i snöyran. Sedan gör vi upp en lägereld, grillar korv och vegehamburgare, kokar kaffe och värmer bullar, dricker Minttukakao. Jag sjunger en suparvisa för att jag känner för det. Jag har drömt om den här dagen i flera veckor.
Efter några timmar ute i skogen åker vi hem och hänger rökluktande jackor på vädring, kokar mera kaffe och värmer bastun medan vi lagar pizza. Det är fortfarande ljust när vi går i bastun, det är eftermiddag och ännu ofattbart ljust. Vi tänker rulla oss i snön men missar skaren som finns under nysnön. Jag skrapar upp skenben och armbåge, det svider mer än den smältande snön när vi är tillbaka in i hettan.
Varenda gång jag umgås med familjen den här veckan, och det är många gånger eftersom systra mi är på besök från USA, är jag djupt tacksam och tänker att jag inte kan eller vill ta det för givet. Det är en slags motsats till när jag bodde hemma och umgicks med familjen varje dag och tog det för givet. Då ska man kunna ta det för givet, att man mer eller mindre har veckans alla dagar tillsammans. Under alla dessa luncher, kaffepauser och hundpromenader funderar jag också på hur jag föredrar kvantitetstid framom kvalitetstid. Kvantitetstid blir kvalitetstid. När min syster frågar ”Stannar du ännu på en kopp te?” är jag ju rakt dum i huvudet om jag skulle svara nej.
Det snöar dagar och nätter i sträck. Drivor på fönsterblecket i alla riktningar, snöplogen som krasar förbi i vargtimmen. Livet går i gråskalor, som när vi bestämmer oss för att under veckans snörikaste dag, under dagens snörikaste timmar korsa ett träsk för att inspektera ett vindskydd. Tillbaka till skogsbrynet söker vi skydd under grilltaket. Vårt sällskap har gjort upp en eld. Över den kokas det kaffe i sotig panna. Med kaffesumpen på bottnen av kåsan påminns jag så tydligt om hur bra jag mår av skog, kall luft och lägereld. Det jordar en som inget annat.
En kväll tar jag en sen promenad medan jag lyssnar på ett vinterprat om vila och återhämtning. Igen en påminnelse om det som är viktigt när vintern sluter sig svart och stor kring knutarna. När det spelas en jazzig låt i vinterpratet får jag lust att dansa, så jag dansar under gatlyktorna på cykelbanan, någonstans lite lättad över att ingen annan är ute i kvällen, men i det stora hela inte heller brydd. Det är länge sedan jag har känt och följt en impuls av det slaget, något innerligt, filmiskt, djupt, genuint. Jag gör piruetter och sträcker mig på tårna och kramar om träd, dansar ner i diken och upp igen på gångbanan, snurrar med blicken upp mot svarthimlen och trädkronorna, blir varm och andfådd på ett inte obehagligt sätt under stickatröjan. Nästa kväll tar jag en till promenad, samma rutt, för att lyssna på andra halvan av vinterpratet. När musiken kommer dansar jag igen.
Den första arbetsveckans sista dag är vi trötta, lite stressade, har tänkt städa och göra yoga. Då skickar min mamma och frågar om de får komma på kaffe, hon, pappa och Nisse. ”Jovisst!” svarar jag. Fast jag är trött, lite stressad, har tänkt städa och göra yoga. I slutändan är det så trevlig, så. Till och med min pappa, som inte är en man med stora ord till vardags, säger det, två gånger. Vi bjuder på whisky, krikonlikör, ingefärsdricka. Kolasnittar med kardemumma, apelsin-jordgubbsfudge och lokalrostat kaffe, allt är gåvor från julen och ska användas precis så här, när julen ännu dröjer sig kvar och någon bjuder in sig på kaffe med inte ens en timmes varsel.
Ännu en påminnelse. Om att man får vila först. Om att man kan städa sedan. Eller städa lite först, och sedan vila och vara social, och sedan städa resten. Vila är inte en ynnest efter arbete, det är en utgångspunkt för allt. Det är inte värt att avsäga sig något trevligt för att man är trött, lite stressad och har tänkt göra yoga. När vintern går i gråskalor utomhus får man skapa sig rödskalor inomhus och inombords.
Det är över 40 graders temperatursskillnad mellan Österbotten och Florida. En knapp vecka efter hemkomsten från Florida tar jag en kvällspromenad. Det är tjockt med frost på alla träd och svidande kallt. Luften är fylld av glitterkorn och alla lampor skickar ljuspelare upp mot himlen genom diset. I Florida var luften av den där varma, fuktiga sorten som aldrig finns i Finland, och träden behängda med spansk mossa.
I Florida drack vi vårt morgonkaffe i tikibaren på verandan. Smaksatt kaffe med sötad mandelmjölk, färska bär, rostade bagles med färskost. På gården sprang en massa grå ekorrar, och ibland hörde och såg vi tranor som spatserade ute vid de efter höstorkanen ännu översvämmade bryggorna. Det var overkligt att tänka sig att det var adventstid. Ändå var det ju julpyntat överallt. Hus, parker, butiker. ”Vad är bildspråket där?” frågade min vän. ”Det kan ju knappast vara snö och slädar och jultomtar?” Jodå. Det är slädar och Rudolf med röda mulen och snögubbar och polkagrisar och grankransar och ljus ljus ljus.
Det bästa med USA var förstås att träffa min syster och hennes man. Det näst bästa var ju att äntligen få fira deras bröllopsfest, men på mycket stark tredjeplats (faktiskt kanske andraplats ändå) kom att få se hur de bor och hänga i deras hus. Att få dela någons vardag gör att det blir mer påtagligt och lättare att greppa när man sedan är en ocean ifrån varandra igen. Då vet man vad de menar när de säger att de cyklade till Central 28, promenerade i Blue Springs eller lagade mat i sitt nyrenoverade kök. Eller för all del hyr genomskinliga kanoter och paddlar i djungeln.
En hel delegation av min systers vänner anlände vartefter till USA för bröllopet, så mot slutet av veckan var det mycket gemensamt program: basketmatch, drinkar, top golf, pizzaparty i poolhuset. Conny och jag passade på att ta ledigt en kväll och cykla iväg till det lokala(ste) favoritbryggeriet för öl och musikbingo. Om någon hade sagt att musikbingo kan vara så skoj, så hade jag inte trott det. Jag vann ½ pint för att jag prickade in och kunde en Spice Girls-låt.
Bröllopsfesten blev, med min systers egna ord, ”livets fest”. Alla förberedelser och vårt hårda arbete lönade sig, och sista minuten-kriser fixade sig så att jag inte tror att någon icke-insatt någonsin märkte något. Det var en kort och stämningsfull ceremoni som jag inte alls grät så mycket under som jag hade trott. (Kanske för att jag grät desto mer när vi övade intåg på deras garageuppfart tidigare under dagen. Bra att få ut tårarna redan då.)
Själva festen blev fullt ös från början till slut. Jag har aldrig varit på ett bröllop av den kalibern. Välkomstdrinken var en shot minttu – mycket uppskattad av finländarna, och kanske ännu mer av amerikanerna. Vi blandade finska och amerikanska traditioner, så det blev både skoleken och line dance. De första danserna var rörande, och de sista danserna var vilda. Kärleken, uppsluppenheten och stämningen tog aldrig slut. Jag har exakt noll foton från den festen.
Om ni tycker att brudparet är ofantligt tjusigt och matchar årstiden och miljön, så har ni rätt!
Om ni tycker detsamma om brudtärneparet, så har ni också rätt.
Två dagar efter bröllopsfesten samlade vi våra krafter och tog oss till Universal. ”Jag vill bara se en toppenattityd!” sa syrran, och jag tycker vi, utrustade med vattenflaskor, snacks och bekväma kläder, gjorde vårt allra bästa med att på cirka 10 timmar ta del av det bästa som två nöjesparker hade att erbjuda. Conny och jag var ju främst där för allt Harry Potter. Precis som när vi var till Disneyworld för tre år sedan är det allra lyxigaste att ha privata guider i familjen, sådana som varit där många gånger först och som vet precis vad som är värt att göra, vad man kan skippa, var man kan äta och i vilken ordning man ska göra allt.
Det allra vackraste var ljusshowen på Hogwarts till kvällen. Det allra godaste var varm butterbeer, serverad av en bartender i kilt. Det allra häftigaste var Hagrids motorcykelbergochdalbana. Bra sätt att ladda upp inför 24 timmars resa hemåt följande dag. Det enda jag ångrar är att vi inte kunde stanna längre i USA. Det ska vi göra nästa gång, banne mig.
Sandra skriver 