Tag Archives: England

Maurice

Jag tillbringar vändagskvällen i soffan med att titta på Maurice, en romantisk dramafilm baserad på en roman med samma namn. Det är en historia om homosexuell kärlek i England under 1910-talet. Tittaren får följa Maurice Halls liv, från skolan till universitet och in i arbetslivet, med homosexualiteten som ständig stötesten.

Jag valde att se filmen av tre orsaker:
1. En ung Rupert Graves, en favorit från Sherlock, medverkade.
2. Historiskt dramamiljöer är en fröjd för ögat – speciellt England, och speciellt skolor, och speciellt de två i kombination.
3. Jag tycker om filmer med queera teman.

Ändå trodde jag inte inte att Maurice skulle beröra mig så mycket som den gjorde. Det var långt ifrån den bästa film jag har sett, men det var något som skakade om mig:

Den enorma ångest, stress och olycklighet som homosexualiteten medförde.

Inte i sig själv – för att vara queera kärlekshistorier var de ovanligt lyckliga. De förälskade kunde vara tillsammans, och i slutet fick de varandra, såsom jag tycker att kärlekshistorier ska sluta. Men i hur andra såg kärleken. Hur karaktärerna måste smyga, ljuga, förneka, förtrycka sig själva, ignorera, låtsas, ge upp. Det gjorde mig illamående.

England år 1910. Finland år 2014. Hur långt har vi egentligen kommit? En bra bit, förvisso. Längre på vissa håll än andra – men fortfarande är homosexualitet (och alla andra sexualiteter som inte är straight) en andra klassens sexualitet, om de över huvud taget räknas med i sexualitetsspektrat. Fortfarande är homosexualitet något udda, något som kan ifrågasättas, diskuteras, dissekeras. ”Det märks att man är tillbaka i Finland”, sade en utomlandsboende vän efter att ha fått höra homofoba kommentarer ropade efter sig. Jag ville bara slå sönder något i raseri.

Jag har studerat på universitet i snart sex år. Det har inte gett mig en yrkestitel eller (ännu) en högre akademisk examen, men det har gett mig ett nytt sätt att se på världen. Det har gett mig perspektiv, analytiskt tänkande, en vidare förståelse och tolerans. Dessutom påstår jag mig vara fantasifull och mycket empatisk. Med andra ord kan jag för det mesta förstå resonemang, åsikter och ställningstaganden – må ibland vara från teoretisk synvinkel som jag själv inte över huvud taget omfattar.

Men åsikter om att homosexualitet är något syndigt/onaturligt/ofattbart/degraderande/skamfyllt/nedvärderande/annat i samma still är så långt utanför min förståelsehorisont att jag inte ens kan börja försöka förstå om så mitt liv hängde på det.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

England, baby, Enland

Till Ludde

Det kändes poetiskt att börja min resa precis som en av mina älsklingsböcker: ”Det regnade den där natten, ett milt, susande regn”… Regnet förföljde mig ända till landsgränsen. Så fort planet hade lyft bröt solen fram och jag valde att ta det som ett gott tecken. Jag har alltid haft lätt för att ljuga för mig själv och verkligen tro på det.

Det var som att komma hem. Jag hade bara inte råkat bo där tidigare. Alla ändlösa, avmätta meddelanden om följande tågstation, alla take away-muggar och luncher i förbifarten, alla darling och love som inte betydde mera än de plikttrogna leenden som följde. Jag både hatade och älskade det. Alla grönsaker som var inpackade i plast och hur folk bekände sin kärlek till vänner som de knappt visste mellannamnet på och som de aldrig i livet skulle ha anförtrott sina drömmar och hemligheter. Samtidigt var det så befriande. Anonymiteten i vänliga artighetsfraser. Bekvämligheten i likadana grannskap. Alla följde samma regler, spelade samma spel. Det var lätt att leva, att arbeta, att umgås, utan att behöva tänka eller känna efter. Jag kunde förstå att han tyckte om att leva här.

Vi lekte mamma-pappa-barn, fast utan barn. Ett låtsasförhållande, en alternativ relation. Ett spel för våra egna gallerier. Jag tillbringade dagarna på stan; i butikerna, i kyrkan, på konstmarknaden som hölls om lördagarna. Han stannade hemma och arbetade, låtsas förtjäna ihop till det levebröd jag låtsades spendera på nya skor och afternoon tea med varma scones och jordgubbssylt. Sent om eftermiddagen ringde han för att berätta att han lagar skinkstek till middag. Han undrade när jag är på väg hem. Jag svarade att jag bara ska läsa klart dagens tidning på biblioteket och erbjuder mig att handla grönsaker på vägen.
”You’ll have to tell me all about your day later”, säger han med uppriktig älskvärdhet och jag förvånar mig själv med ett darling i avskedsfrasen. Det är en lek, ett spel där det är svårt att veta var gränserna går.

Jag vaknar av ljudet då han slår upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen. Det är lätt att föreställa sig hur han lutar sig ut över fönsterblecket, kisar mot solen medan han blåser rök över den lilla stenbelagda bakgård som engelsmännen envisas med att kalla trädgård. Vi låtsas vara ett par, men har inte legat med varandra, inte än. Sover i skenäktenskapets skilda rum. Han sitter uppe länge om kvällarna i sitt rum och arbetar, jag kan höra tangentknattret in till gästrummet där jag har gjort mig förvånansvärt hemmastadd. De engelska husen är inte bara dåligt värmeisolerade, de är dåligt ljudisolerade också. Uppriktigt sagt är husen så felkonstruerade att det är skrattretande. Enkla fönster och dragiga dörrar, öppna spisar som inte värmer men däremot sotar ner, och så dessa eländiga heltäckningsmattor. I hemlighet njuter jag av det obekväma. Det känns äkta, solitt. Bakom en finputsad fasad är det defekt. Precis som det engelska folket är, precis som vi är.

Den sista natten innan min hemfärd hamnar vi i säng med varandra. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, båda var slitna efter gårnattens katastrofalt roliga pubrunda och mitt tåg gick alltför tidigt morgonen därpå. Vi hade suttit i hans rum och tittat på film men somnat halvvägs. Jag vaknar av att han krånglar sig upp för att stänga av teven, och jag frågar om han vill att jag ska gå.

”No, please stay”, svarar han och kryper ner i sängen igen, smyger sin hand runt min midja som för att visa att han menar allvar och kommer att försöka hindra mig om jag försöker ge mig av. Klockan är halv tre, han ligger sömnvarm och tätt intill mig och håret faller ner i hans ögon då han kysser mig tillbaka. Vi vet att det här inte alls ingick i vårt ursprungliga skådespel och att regissören, om vi hade haft någon, skulle ha suckat över att vi inte följde utstakat manus. Men gjort är gjort, tänker jag, och korsade gränser ändrar ovillkorligen spelets regler. Jag vet bara inte till vad.

Han följer mig inte till tågstationen som han har lovat. Istället sätter han sig på trappan och rullar en cigarett, vinkar lätt till avsked. I fickan på min läderrock ligger hans tändare, en pant så att vi måste ses igen. Det är en ljum vårdag och doften av magnoliaträden hänger tung i luften.

”What happened?”, hade jag frågat jag vid frukosten. Det som alltid hände, hade han svarat och skrattat åt min oförstående min. Jag tyckte inte om hans skratt, det var hårt och överlägset.
”England, baby, England. That’s what happened.”

Det var efter det som jag stal tändaren.

”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hotade min vän Ludde mig med då jag hälsade på honom i Winchester våren 2013. Jag tog emot hotet med glädje. Han har fått vänta länge på sin novell, men nu är den så klar som jag tror att den någonsin blir. Varsågod, världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Londonliv

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från London, men först nu har jag fått tid och ro att skriva om resan. Jag har varit sjuk och blivit frisk, börjat se på Supernatural (för att ha alla de tre stora inom tumblrs fandomvärld täckta, I am now beoynd the point of no return), samlat mod för att lätta hjärtat och fått det om inte krossat så i alla fall lite tillknycklat. Men nu är det måndag, nydag, och innan jag tar itu med vardagen på riktigt igen, så kastar jag mig huvudstupa in i en av de tjusigaste veckorna på väldigt länge. Välkommna till London!

1907432_618420991602369_8161364849190513902_n

Jag reste med tre av mina käraste vänner. Vi hyrde en trerummare i Stepney Green med knarrande trägolv och kondens på fönstren. Innergården var en ljuvlig skapelse i sten med grönväxter och feta katter. Det fanns fullt med roliga tavlor men bara ett täcke per säng. Turligt nog står vi varandra nära, mina vänner och jag.

10653693_618420571602411_4439042221460258572_n

10675696_618420528269082_6594171518065234081_n

10626619_618420971602371_1278367297909758036_n

1937476_618420501602418_6316297811175273669_n

Min favoritstund på varje dag var frukosten, då vi åt rostat bröd & kokt ägg och drack te och hela dagen låg framför oss. Sedan var det bara att köra på. Det fanns två lägen under resan: sockerhöga eller dödströtta. Måttfullhet är ingen dygd.

10169188_618420978269037_8063311733627182705_n

Första kvällen promenerade vi längs Themsen. Det var så filmiskt att det inte var riktigt klokt!

10672435_618420891602379_2813353499691787992_n

10593054_618420911602377_8472724186054951433_n

1551578_618420838269051_7533581934438003521_n

Annars roade vi oss med att besöka bokhandlar, kika in på museum, flanera i okända stadsdelar och titta in på varuhus. Fortnum & Mason hade på en av mina favoritbloggar beskrivits som det ”sockersöta och kompromisslöst brittiska varuhuset”. Vi blev inte besvikna. Snarast mållösa av allt överdåd. Där fanns teservisar till tidens ände. Det finns två uttryck som jag förknippar med London. ”Less is more” är det ena. ”Too much ain’t never enough” är det andra. Gissa vilket som Fortnum & Mason landade på?

10702129_618421124935689_1836469600879347678_n

10384665_618421224935679_2195166131007139296_n

En annan kväll promenerade vi längs en annan del av Themsen. Det är förunderligt hur mycket som ryms inom en och samma stad. Vi blev förtjusta i alla gamla fasader, nätta stenhus med färgglada dörrar och drömde om att ha tre engelska älskare i varsin ända av staden med varsin lägenhet. Sedan hamnade vi på en pub med anor från 1520-talet där vi drack cider, mörk öl, varm kakao och billig whisky.

10614211_618421188269016_7811742286579746257_n

10613118_618421288269006_6147853822301995296_n

10412021_618421358268999_8946883637299484825_n

10414895_618420941602374_3285909635135144085_n

10485899_618420878269047_2388902832178734433_n

Eftersom jag ändå var i staden som är hemvist för två av mina favoritfandom, så drog jag med de andra till Earl’s Court för att säga hej åt TARDISen igen, och läsa de nya lapparna på telefonkiosken invid St Bart’s Hospital.

10628383_618420814935720_9020055338606036183_n

10649688_618421408268994_8723498748588502286_n

Den sista dagen avslutade vi på bästa möjliga vis, med afternoon tea och musikalen Wicked på kvällen. Teet var en himmelsk upplevelse. Vi hade fått nys om ett hemligt terum av en kusin, som hade fått höra om det av en vän, som hade fått höra om det av en vän… Så efter lite samtal och bokningar blev vi visade en trappa upp, till ett ljus och vackert rum fullt med porslin som bara har sina motsvarighet i mina vildaste drömmar

.995080_618420568269078_3047256103870660243_n

IMG_3549

Vi beställde in traditional afternoon tea för fyra och fick in två kannor Earl Grey, tre sorters sandwich (peppar&krasse, gurka samt ägg&majonnäs), scones med jam & clotted cream, morotskaka, nötmuffins, pistagekaka, kaffetartelett, syltkaka, gräddtårta, frukttartelett och kokosmuffins.

10616655_618420621602406_4037675971770174441_n

Här njuter vi av att vara i vårt rätta element. Vi åt och drack tills allt läppstift var försvunnet, teet var slut och det enda som lämnade var några sandwichar och en liten kant pistagekaka

10455660_618421421602326_34870219169218509_n

10603737_618420784935723_3150097752475244478_n

Som sista bild bjuder jag på en av de tjusigaste bilderna någonsin på min vän KJ och mig. Vi hittade en herrekipering där jag länge stod och kände på det gula sidenfodret till en ylleväst, och där vi provade hattar. Det här fotot känns så väldigt vi – lite knäpp, mycket suddig och ingen av oss ser riktigt klok ut. Som KJ sade: Knivskarpt och tillrättalagt är för mesar!

IMG_3556

2 kommentarer

Filed under dagbok

England

Jag grävde min grav på en vecka

pendlade mellan sockerhög & bakfullslåg
ångesten efter undergroundsex
tillfredsställselsen och skammen

Det var en stormtid av

starka varor & svaga ögonblick
yrvädersnätter & sena morgnar
borttappade underkläder
en klänning köpt på kredit
ljusen som speglades i kanalen

att dra ut på okända gator
i en främmande metropol
utan kartbok och paraply
men med anteckningsblock och elva pund i småmynt

Jag ville – och lät mig
förföras av sidenfodret på en ylleväst
det sista blosset på en handrullad fimp

det finns ingen ände
ingen yttre gräns
inget slut i staden
där less is more
och too much
ain’t never enough

Jag lovade min vän L, då jag hälsade på honom i England förra våren, att jag skulle skriva en novell. Nu är jag väldigt dålig på att skriva noveller, men ett löfte är ett löfte och jag har en text som föddes under mina dagar i Winchester och som jag snart vågar släppa ut i världen.

Det är något med det landet som får mitt hjärta att bulta och fantasi att spraka. Det är så stort, så främmande och framför allt så extremt. När jag är där råder alltid undantagstillstånd i mitt eget liv. Då blir det också undantagspoesi, alternativa verkligheter som alltid verkar bli mörkare än den jag lever i. Det är lätt att tänka vad om i London och känslan av möjlighet som rusar genom blodet är lika hisnande lockande som skrämmande.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt