DENK

Jag drömmer att en kompis har förlovat sig med en turkisk prinsessa.

I sju år har de varit tillsammans, haft ett hemligt distansförhållande, men den turkiska prinsessan vill fortfarande inte gå ut med deras förlovning. En relation mellan två kvinnor ses inte på med blida ögon, inte i hennes kultur, speciellt inte inom kungahuset.

Min kompis är förtvivlad och vill kasta armbandet som hon fått i förlovningsgåva i stället för en ring. Armbandet består av silverlänkar och en silverplatta med namnet DENK, som den turkiska prinsessan heter, i olikfärgade ädelstenar, en färg för varje bokstav; ljust blå, rosa, gröna, gula.

Jag försöker lugna henne, omhändertar varsamt förlovningsarmbandet, säger att hon kommer ångra sig om hon kastar bort det nu, i affekt. Att det finns tid att reda upp saken ännu. Att hon kan lämna tillbaka armbandet om hon fortfarande känner för att bryta förlovningen senare, men nu måste vi samla oss. Vi ska hålla en kombinerad skriv- och lindyhopkurs. Jag förstår att det är svårt, säger jag, men nu måste vi fokusera. Jag stoppar armbandet i fickan, utom synhåll, och vi drar långa, djupa andetag innan vi går in i byggnaden för att dra igång dagens första lektion.

Konfetti

Konfetti i munnen, konfetti i hårbottnen, konfetti innanför skjortan. Masken skavde mot näsryggen, den hade halkat på sned under nattens gång. Uppe i taket blinkade keruberna sakta mot honom där han låg på rygg. Någonting knölade under ena skinkan, men han orkade inte lyfta på vare sig hand eller bak för att få bort det.

Han spottade de färgglada pappersbitarna över torra läppar, hade gjort vad som helst för ett glas vin. Nej inte vin, nej nej nej. Det där andra? Som man drack? Han funderade, knep hårt ihop ögonen mot dagsljuset, försökte lossa den torra tungan från gommen, halvt uppblött konfetti i mungipan. Vatten! Ett glas vatten. Han smackade lite, saliven började rinna till. ”Min häst, min häst! Min häst för ett glas vatten!” Så hade någon sagt. Igår kanske. Fast inte om vatten då. Vin. Och där fanns ingen häst. Men nog … en get? En get med lavendelblå sidenband kring hornen och en bjällra kring halsen. Och en tjock kvinna, lättklädd i likadant blått siden, med herdestav, den där förgyllda sorten med en kringla på spetsen.

Han öppnade ögonen, försökte fukta läpparna med tungspetsen medan minnesbilderna sakta singlade ner som de sista konfettiflagorna. Där hade också funnits en mager man, helt klädd i svart. Som … gick i koppel? Jo, i högt halskrås som leddes av en annan man, också han i svart. Och ett stort gäng på fem, sex, sju personer, i skinande guld och spets och sammet och snören, de hade tagit rummet med storm och lämnat ännu mera förödelse efter sig, underbara förödelse, omkullvälta vinbägare och trasiga fat och krossade hjärtan och tårar i ögonen, tårar av beundran och kärlek och fylla.

Nu blev det outhärdligt obekvämt, det stora skavande under rumpan började gnaga rejält. Han grävde fram först sin egen hand inifrån manteln som snott sig kring kroppen och grävde sedan fram en halv vattenmelon under sig. Den var gul och mosad, men droppade av vätska. Med ett lyckligt kväkande tryckte han en näve fruktkött i munnen. Min häst, min häst! Min häst för en mosad vattenmelon!

❦

Skrivandet har fått ett lite annat fokus denna höst. För det första har livet krävt mycket. För det andra är jag assisterande handledare på en nätskrivkurs. En uppgift under en chatt-träff var att flödesskriva i fem minuter. Ovanstående text blev mitt femminutersverk, här ytterst lätt bearbetat.

Vecka 40

När folk frågar hur det är, vad jag har gjort, om jag hade en trevlig helg, vet jag sällan vad jag ska svara. Dagarna flyter ihop, kvällarna är mörka, morgnarna är grå. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till det här som är oktober, men det går bättre och bättre. Här är min vecka, ihopskrapad från kalender, dagboksanteckningar, mobilfoton.

MÅNDAG

Vaknade upp i en lägenhet som inte var min, men som jag börjar lära känna bra vid det här laget. Tittade ut över röda lönnlöv under frukosten, den sista tillsammans på en tid.

Tillbringade dagen hemhemma med en glad hund och en lite trött pappa. Plockade med mig ved, ägg, gräslök och äpplen när jag for hem – typiska saker att ta med sig till stan från landet. Klockan åtta är det redan mörkt och jag är redan trött. Jag läste inte en enda bok under hela september månad.

TISDAG

Tror jag fick fem jobbsamtal innan klockan ens var elva. Det passade bra in i dagens tema: administration. Att frilansa är till femtio procent att bara hålla saker rullande, känns det ibland som. Till middag lagade jag en revanschmakaronilåda – här om veckan gjorde jag en mycket osmaklig vegevariant med Härkis, broccoli och fullkornsmakaroner. Nu köpte jag maletkött och vanliga makaroner. Den blev utsökt.

Läste en novell!

ONSDAG

Jag inser hur bra morgonyoga är när jag verkligen lyckas andas och vara närvarande och koncentrera mig endast på övningarna. Jag märker också hur svårt det är att göra just det.

På kvällen höll jag min första riktiga poesikurs någonsin. Den blev av tack vare att mina gulliga vänner anmälde sig för att uppnå minimiantalet deltagare ♥ Tre timmar skrevs det poesi. Om jag var nervös? Litegrann, sådär halv fem på eftermiddagen. Men jag hade stort självförtroende gällande denna kurs, jag litade på att jag skulle klara det.

Att-göra-listorna är spretiga.

Längtan efter obrutna tider.

TORSDAG

Jag hade bestämt mig för att klä mig i höstiga kläder, promenera in till ett kafé, och skriva brev. Precis det gjorde jag. Svarta läderkängor och buteljgrön, veckad kjol. Pumpkin latte, bara för att. Brevet blev skrivet och jag njöt av pausen från lägenheten och jobbet.

På kvällen drack jag te, lyssnade på From The Gutter To The Stars och var lite ledsen.

FREDAG

I dag har jag jobbat och bloggat.

I dag ska jag donera blod, besvara ett mejlbrev, äta smörgåstårta med mommo och moffa.

Kanske läsa en novell!

Ha en trevlig helg allihopa ♥

Prova på poesi!(?)

För några år sedan anmälde jag mig till en poesikurs vid Arbis. Den blev inställd för att det endast var en anmäld (dvs. jag). Nu svänger vi på steken och placerar mig på annat ställe i klassrummet – kanske det går bättre då?

Ren poesi i Lissabon.

Jag kommer alltså att dra två kortkurser i poesiskrivning i höst (förutsatt att jag får tillräckligt många deltagare, hah)!

Tanken med kurserna är att:

• diskutera vad poesi är, gör och används till
• genom korta, praktiska övningar prova på att skriva poesi
• kanske läsa upp de skrivna alstren för de andra i gruppen – allt frivilligt förstås!
• utforska den kreativa, lekfulla och tillåtande sidan av poesi, och komma ifrån uppfattningen om poesi som något svårt eller pretentiöst.

Kylskåpspoesi (på ett köksbord!) är också poesi, är definitivt poesi.

Låter det som något för dig? Kurserna hålls en onsdag, 2.10, i Vasa (läs mer här) och två lördagar, 21.9 och 5.10, i Korsholm (läs mer här).

Inget behov av förhandskunskap inom poesi eller annat skrivande! Kom som du är, med penna och anteckningsblock i väskan. Välkommen med ♥

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

• genusmedvetenhet
• feminism
• translagen
• lesbiska och andra queera kvinnor
• gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

• torkskåp för disk
• mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

Lågstadiet

Flickvessorna i skolan är kyliga, med gula bås och rödbrunt kakelgolv som alltid är kallt. Det hjälper inte ens att ha innetofflor, man fryser ändå om fötterna där. Det finns en ingång från matsalen, två trappsteg upp, och en ingång från skolgården, så att vi kan gå på vessan också under rasterna utan att behöva gå in via skolan. Ett av båsen har ett eget handfat. Det är störst och jag väljer alltid det om det är ledigt. Mellanrummet mellan båsdörrens nederkant och golvet är så stort att man kan lägga på haspen på insidan och sedan åla sig ut på det kalla golvet. Bara för att. En gång gick vi en skarp tillsägelse i klassen om att sluta göra så. Det är så svårt för städerskan att kunna låsa upp dörrarna så att hon kan komma in för att städa. Jag har svårt att förstå hur städerskan ryms att krypa under dörrarna.

Min vän M och jag går på street dance i skolans jumppasal en kväll i veckan. Ofta far vi dit innan dansen börjar, kanske en hel timme tidigare, och ligger i ett hörn på golvet i matsalen, med fötterna insträckta under bordet. Vi tänder inga lampor när vi ligger där och pratar. Golvskivorna är stora och grå. Det känns som en annan matsal än när vi är där om dagen. På väggen ovanför oss hänger ett porträtt av Miras morfar, som en gång var rektor i skolan.

Under lillajul dansar vi alltid långdans genom hela skolan. Vi har alla tomteluvor och har haft mysigt lillajulfirande i klassen innan. Vi samlas upp från klassrummen, en klass efter en annan, och dansar sedan från matsalen, nerför trapporna förbi innerdörren till flickvessan, genom den nedersta korridoren med slöjdsalen på höger sida och omklädningsrummen på vänster sida, uppför trapporna så man kommer upp i korridoren vid sidan om scenen, sedan genom den korta korridoren men inte rakt ut i jumppasalen utan istället genom dörren till höger som går förbi rektorns arbetsrum, sedan förbi treornas till sexornas ytterdörr, nedför trappan, och så är man i matsalen igen. Det går så fort att de allra minsta och lättaste eleverna flyger i luften när vi stormar nerför trapporna, ett sug i maggropen, vilken fart! Jag är en av de längsta och tyngsta, så jag svävar aldrig nerför några trappor, men njuter av hastigheten ändå. Någonstans förstår jag ändå att det inte är bra att vara stor och tung som flicka, att alltid stå längst bak i mitten på alla klassfoton, tillsammans med V och J. V är som mig, också lång och stor, men J är pojke och han är bara lång.

Vasa är ju inte Paris ändå

Det doftar croissanter och kanel överallt, som om staden försöker väga upp det faktum att allt är grått och slask, skapa lite värme och trevnad när årstiden själv inte erbjuder det. Utanför kaféet som vill vara Paris men som bara blir en svag och billig variant – det inser till och med jag som aldrig varit i Paris – sitter en kvinna i blommönstrade nätstrumpbyxor, korta jeansshorts och svarta kängor. Hon har rosa hår och rött läppstift, en gitarr på ryggen och en förstärkare i famnen, blicken ner i telefon.

Inne i köpcentret är det varmt och bullrigt, gamla farbröder dricker kaffe, barnfamiljer ramlar fram, en lång kö sträcker sig från den nyöppnade butiken och runt hörnet. Jag tar tillflykt till bokhandeln, letar efter lugnare rum, bläddrar bland nyheterna och går en vända via poesihyllan för sakens skull. I kassan betjänar en käck flicka en äldre herre, och med den allra sötaste finska brytning berättar hon att de tyvärr inte har just den boken i lager, men att de kan beställa efter den om han vill. Jag hör hur hon tvekar ett kort ögonblick innan hon duar honom.

Väl ute i blötsnön igen går jag en vända över torget, hör skoförsäljarna prata med varandra om hur arbetsmarknaden förändrades efter kriget medan de plockar fram skor, och en man hotar sin dotter med att de inte går dit hon vill om hon ”inte genast sätter bort den där förbaskade mobilen”. Kriget gav oss smarttelefoner som vi sedan inte får använda, tänker jag, och passerar ytterligare ett kaneldoftande kafé.

Utanför Marimekko stannar jag upp. Skyltfönstren är fyllda med grafiska klänningar och butiken med folk, men jag skymtar en bekant profil, höga kindben och hög hästsvans bland alla gråkofteklädda kunder. Det gör mig glad, att se henne utan att hon ser mig, att våra vägar korsas – eller våra cirklar i alla fall sammanfaller, nuddar varandra aldrig så lite genom ett butiksfönster. Att vi fortfarande existerar i samma värld, något som jag smärtsam har insett att inte kan tas för givet.

När jag går tillbaka mot biblioteket går jag långsammare än jag hittills gjort på hela året.

Om jag vore

I

Om jag vore en doft skulle jag vara
Earl Grey med honung
(hett, starkt och mycket)
frånvaron av hårspray
(efter tio år med)
lampolja och pioner
midsommarrosor

II

Om jag vore en känsla skulle jag vara
ett tryck över bröstet
tänder mot halsen
en kort snärt i knäna

Armar som omfamnar
knotiga axlar
runda axlar
breda axlar
stela axlar

III

Om jag vore ett ljud skulle jag vara
skratt tills jag hostar
rinnande vatten
(från köket och duschen
inga romantiska bäckar)
snörvel och suckar
knattertangenter
kullerstensgator
en bildörr som smälls igen

IV

Om jag vore en färg skulle jag vara
röd
svart
blå

eller rödgrönrosa

fast egentligen kanske mest grå och vit
fast egentligen en r e g n b å g s e x p l o s i o n

V

Om jag vore en smak skulle jag vara
blåbär och hallon
blod i munnen
whisky och sprittusch
alltid: grädde
ibland: champagne

Hela helgen

Jag har varit sugen på hamburgare i flera veckor, är så hungrig att jag bara tänker i svärord, men när vi har fått vår mat skrattar jag och äter upp varenda franskis. Vi köper glass och dricker te i en märklig men fin lägenhet, och jag måste lämna mina gamla vänner alltför snabbt då jag ska möta en långtbortavän som befinner sig i staden å poesins vägnar.

Det är poetry slam, jag har aldrig varit med om det förut men gillar varje stund. Vår jurygrupp är nog den mest kritiska, men eftersom det högsta och det lägsta poängantalet stryks så gör det inget. En poet slammar på Närpesdialekt och en annan berättar om sin syster. Det är den mest levande och livfulla poesiaftonen på länge, kanske någonsin. Trots att klockan är över midnatt kan jag inte varva ner.

Jag sover fem timmar. Stiger upp för att skjutsa poesivännerna till morgonbåten, åker hem igen för att äta frukost innan skrivkursen. Där får jag höra olika läsningar av två dikter som jag inte har visat åt någon annan än och som jag har planer för, planer som jag inte vågar yttra högt än.

Med fem timmar sömn i kroppen äter jag choklad, tvättar ansiktet med kallvatten och går sedan lös med hårspray, eyeliner och ögonskugga. Det är ändå fest. Vi har hyrt en vinterbonad villa, med bastu och kök och sovrum som inte riktigt räcker till. Maten är god och musiken är passande och sällskapet är fint, och kvällen flyter på utan att man märker det, mellan samtal och ljussken och vin. Det finns alltid någon att sitta nära. Där ute börjar det snöa.

Jag sover fyra timmar. Kanske. När vi går och lägger oss är klockan tre, och klockan fem sover vi fortfarande inte, men det gör inget. När jag slutligen och något motvilligt lämnar sängen klockan tio för att koka kaffe har någon annan redan gjort det, och jag lägger beslag på den bekvämaste fåtöljen, dricker två koppar kaffe med grädde och äter bottenskrapet i godisskålen. Det är något så roligt med att se folk på morgonen dagen efter kvällen före. Alla är trötta, många är bakfulla. Vi är alla lite tilltufsade, lite tillrufsade, sminkrester i ögonvrån och lösa kläder som hänger lågt. Vid dörren ligger ett halvdussin par svarta snörkängor. När vi ska lämna feststället blir det snöbollskrig mellan alla kramar.

Hela helgen lyssnar jag på denna låt:

Anjusa

Anjusa är en bäck i skogen bakom gården. Gården ligger i byn Sundom, Vasa. Om vårarna och höstarna är vattenflödet i Anjusa stadigt, vid rikligt regn till och med starkt strömmande. Sommartid är Anjusa nästintill uttorkad, och utgör vistelseort för en ansenlig mängd myggor. Under kallare vintrar fryser bäcken till, men vattnet kan ibland höras porla under istäcket. Under gårdsbarnens barndomsår rensades ofta Anjusa på gyttja, löv och kvistar, för att få vattnet att rinna friare, av såväl praktiska (som till exempel tävlingar i Puh-pinne) som av estetiska skäl. Numera är bäcken återigen i sitt naturliga, något tilltäppta tillstånd.

Främst avses med ”Anjusa” ett visst avsnitt av bäcken, som ligger närmast huset och därmed är det mest besökta.

Historia

Under tidigare år har Anjusa med omnejd (gläntan, aspgläntan, åsryggen i skogen, kalhygget med Vargstenen, ängen med häxbron, samt stenåldersstenen med tillhörande klättergran) använts som lekplats för områdets barn. Delar av Anjusa utgjorde också en lång tid gränsen för hur långt in i skogen barnen i gården fick gå (uppskattningsvis endast ett par stenkast från huset). Ett grannbarn har enligt utsago haft bäcken, och speciellt gångbron över, som en plats att komma till när barnet vill ha ”lite lugn och ro”. Anjusa har även figurerat i fotosessioner med stilleben i fantasystil under tidigt 2000-tal av det äldre barnet på gården.

Överfarter

För tillfället finns en trygg överfart i form av en mycket stadig träbro. När husbonden, på husmoderns uppmaning, byggde en trappa istället för en slät gångbro (för att den inte skulle bli så hal vintertid) i den lilla slänten mellan stengångarna, släpade husfadern den gamla gångbron ner till Anjusa. Det var, enligt hörsägen, ett slitsamt arbete.

Tidigare fanns två andra överfarter. Den mer lättillgängliga var i form av två parallellt lagda stockar från gläntan tvärs över till det dåvarande kalhygget. Numera är dock stockarna så gott som bortruttnade, kalhygget igenväxt och den gamla stigen inte längre i bruk. Gläntan hålls dock fortfarande öppen för bland annat risbränning. Den andra överfarten var i form av en fallen trädstam längre västerut längs bäcken. Denna överfart krävde dock klättring på och över såväl klippblock som den fallna och den kvarvarande, ännu upprättstående delen av trädstammen, och rekommenderades endast för barn och insatta.

Bäcken är dock inte ens under vårfloden bredare än att de flesta vuxna och barn kan hoppa över den utan att blöta ner sina skodon.

Upptäckt och etymologi

Anjusa upptäcktes ordentligt av gårdens två barn med en gästande kusin.

Namnet ”Anjusa” bildades genom att kombinera de första två bokstäverna i respektive upptäckarkusins förnamn. Namnleden står inte i någon inbördes ordning, utan endast i den ordning som fick namnet att klinga bäst.

Se även:

• Sundom

I en bloggbaserad skrivkurs jag går var uppgiften att skriva en fiktiv Wikipedia-artikel. Det blev dock inte så mycket fiktion som en faktiskt dokumentation av en existerande bäck. Å andra sidan – vad gör jag, om inte fiktion av verkligheten?