Etikettarkiv: skrivkurs

VOTES FOR WOMEN!

Det är fredag kväll, jag har jobbat effektivt hela dagen, och nyss slukat 1½ pizza och svept ett glas rödvin. Då blir det som det blir.

Jag har varit på lajv till Sverige. Rest tillbaka till år 1912. Mitt första internationella lajv: Suffragette! Så där har jag, i form av min roll Elisabeth Wacklin, kristen nykterhetsförkämpe, i korsett och långkjol och hatt med flor, suttit i oorganiserade kommittéer, fått hela sin världsbild omskakad, lyssnat på tal av bland annat Emmeline Pankhurst och efter talet ställt mig upp för att skandera tillsammans med mina suffragist- och suffragettsystrar: VOTES FOR WOMEN!

Jag har också sovit på luftmadrass i en scoutstuga, rest i sammanlagt 3 dygn, träffat så otroligt många otroligt fina människor, haft så ont i ryggen att jag bokstavligen trodde jag skulle svimma och min vän fick leda mig från badrummet till soffan, träffat vänner, ätit citronkyckling; långfil med björksavssmak; körsbärsyoghurt; mazarin; polarbröd – sån där rolig mat som finns i västra grannlandet, köpt pinsar med suffragettemotiv, besökt gratismuseer.

Saker som Finland borde importera från Sverige:

  • genusmedvetenhet
  • feminism
  • translagen
  • lesbiska och andra queera kvinnor
  • gratis inträde till museer

Saker som Sverige borde importera från Finland:

  • torkskåp för disk
  • mobilabonnemang med obegränsat internet

Jag har vidare blivit antagen till en skrivutbilding i Helsingfors, Skriftskolan. En av de tio som antogs av fyrtioåtta sökande. Kursledare: Hannele Mikaela Taivassalo & Johanna Holmström. Lika delar spännande och skrämmande. Känner den söta smaken av revansch efter att ha blivit ratad till en handfull skrivskolor de senaste åren. Men nu skickade jag in det bästa jag hade, om även inte det mest sammanhängande, och var brutalt ärlig i det personliga brevet. ”Mina favoritdjur är kaniner och igelkottar”, skrev jag, för det kändes relevant just då, och det var bara ett par dagar innan deadline, och jag hade kommit till fuck it-skedet och brydde mig inte längre.

(Fast egentligen brydde jag mig ju, eftersom jag i sista stund bytte ut en del av de inskickade dikterna, eftersom de i och för sig var sammanhängande men inte kändes jag, inte var så uppriktiga som mina dikter kan vara. Jag skickade bland annat in en dikt där kaniner faktiskt förekommer, och de två första dikterna ur Tyll & swing. Något av det bästa jag skrivit, right?)

Ja, så nu kommer jag röra mig och skriva i Hesa en del i höst och vinter. Ifall nån vill säga hej eller så. Utöver det ska jag dansa lindy hop, gå ytterligare en skrivkurs, fara på retreat, yoga (!), lajva, gå på Children of Bodom-spelning. Och jobba lite, antar jag. Fast man vet inte så noga med sånt när man är frilansare. Får man planera sin höst utgående från fritidsintressen? (Ja, det får man!)

En känsla av att det var något annat, något ännu, dröjer kvar. Något jag tänkte att jag behöver berätta (för er, för cyberrymden, för mig själv). Men det försvann i rödvinsglaset, det andra. Nu är det fredagskväll, jag bor fortfarande ute på villan och kommer göra det ett litet tag till. Det finns ännu tid att sova, arbeta i bastukammaren, äta choklad, lägga nät, innan hösten sätter igång på riktigt.

Annonser

7 kommentarer

Under dagbok

Lågstadiet

Flickvessorna i skolan är kyliga, med gula bås och rödbrunt kakelgolv som alltid är kallt. Det hjälper inte ens att ha innetofflor, man fryser ändå om fötterna där. Det finns en ingång från matsalen, två trappsteg upp, och en ingång från skolgården, så att vi kan gå på vessan också under rasterna utan att behöva gå in via skolan. Ett av båsen har ett eget handfat. Det är störst och jag väljer alltid det om det är ledigt. Mellanrummet mellan båsdörrens nederkant och golvet är så stort att man kan lägga på haspen på insidan och sedan åla sig ut på det kalla golvet. Bara för att. En gång gick vi en skarp tillsägelse i klassen om att sluta göra så. Det är så svårt för städerskan att kunna låsa upp dörrarna så att hon kan komma in för att städa. Jag har svårt att förstå hur städerskan ryms att krypa under dörrarna.

Min vän M och jag går på street dance i skolans jumppasal en kväll i veckan. Ofta far vi dit innan dansen börjar, kanske en hel timme tidigare, och ligger i ett hörn på golvet i matsalen, med fötterna insträckta under bordet. Vi tänder inga lampor när vi ligger där och pratar. Golvskivorna är stora och grå. Det känns som en annan matsal än när vi är där om dagen. På väggen ovanför oss hänger ett porträtt av Miras morfar, som en gång var rektor i skolan.

Under lillajul dansar vi alltid långdans genom hela skolan. Vi har alla tomteluvor och har haft mysigt lillajulfirande i klassen innan. Vi samlas upp från klassrummen, en klass efter en annan, och dansar sedan från matsalen, nerför trapporna förbi innerdörren till flickvessan, genom den nedersta korridoren med slöjdsalen på höger sida och omklädningsrummen på vänster sida, uppför trapporna så man kommer upp i korridoren vid sidan om scenen, sedan genom den korta korridoren men inte rakt ut i jumppasalen utan istället genom dörren till höger som går förbi rektorns arbetsrum, sedan förbi treornas till sexornas ytterdörr, nedför trappan, och så är man i matsalen igen. Det går så fort att de allra minsta och lättaste eleverna flyger i luften när vi stormar nerför trapporna, ett sug i maggropen, vilken fart! Jag är en av de längsta och tyngsta, så jag svävar aldrig nerför några trappor, men njuter av hastigheten ändå. Någonstans förstår jag ändå att det inte är bra att vara stor och tung som flicka, att alltid stå längst bak i mitten på alla klassfoton, tillsammans med V och J. V är som mig, också lång och stor, men J är pojke och han är bara lång.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Vasa är ju inte Paris ändå

Det doftar croissanter och kanel överallt, som om staden försöker väga upp det faktum att allt är grått och slask, skapa lite värme och trevnad när årstiden själv inte erbjuder det. Utanför kaféet som vill vara Paris men som bara blir en svag och billig variant – det inser till och med jag som aldrig varit i Paris – sitter en kvinna i blommönstrade nätstrumpbyxor, korta jeansshorts och svarta kängor. Hon har rosa hår och rött läppstift, en gitarr på ryggen och en förstärkare i famnen, blicken ner i telefon.

Inne i köpcentret är det varmt och bullrigt, gamla farbröder dricker kaffe, barnfamiljer ramlar fram, en lång kö sträcker sig från den nyöppnade butiken och runt hörnet. Jag tar tillflykt till bokhandeln, letar efter lugnare rum, bläddrar bland nyheterna och går en vända via poesihyllan för sakens skull. I kassan betjänar en käck flicka en äldre herre, och med den allra sötaste finska brytning berättar hon att de tyvärr inte har just den boken i lager, men att de kan beställa efter den om han vill. Jag hör hur hon tvekar ett kort ögonblick innan hon duar honom.

Väl ute i blötsnön igen går jag en vända över torget, hör skoförsäljarna prata med varandra om hur arbetsmarknaden förändrades efter kriget medan de plockar fram skor, och en man hotar sin dotter med att de inte går dit hon vill om hon ”inte genast sätter bort den där förbaskade mobilen”. Kriget gav oss smarttelefoner som vi sedan inte får använda, tänker jag, och passerar ytterligare ett kaneldoftande kafé.

Utanför Marimekko stannar jag upp. Skyltfönstren är fyllda med grafiska klänningar och butiken med folk, men jag skymtar en bekant profil, höga kindben och hög hästsvans bland alla gråkofteklädda kunder. Det gör mig glad, att se henne utan att hon ser mig, att våra vägar korsas – eller våra cirklar i alla fall sammanfaller, nuddar varandra aldrig så lite genom ett butiksfönster. Att vi fortfarande existerar i samma värld, något som jag smärtsam har insett att inte kan tas för givet.

När jag går tillbaka mot biblioteket går jag långsammare än jag hittills gjort på hela året.

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Om jag vore

I

Om jag vore en doft skulle jag vara
Earl Grey med honung
(hett, starkt och mycket)
frånvaron av hårspray
(efter tio år med)
lampolja och pioner
midsommarrosor

II

Om jag vore en känsla skulle jag vara
ett tryck över bröstet
tänder mot halsen
en kort snärt i knäna

Armar som omfamnar
knotiga axlar
runda axlar
breda axlar
stela axlar

III

Om jag vore ett ljud skulle jag vara
skratt tills jag hostar
rinnande vatten
(från köket och duschen
inga romantiska bäckar)
snörvel och suckar
knattertangenter
kullerstensgator
en bildörr som smälls igen

IV

Om jag vore en färg skulle jag vara
röd
svart
blå

eller rödgrönrosa

fast egentligen kanske mest grå och vit
fast egentligen en r e g n b å g s e x p l o s i o n

V

Om jag vore en smak skulle jag vara
blåbär och hallon
blod i munnen
whisky och sprittusch
alltid: grädde
ibland: champagne

4 kommentarer

Under skönlitterärt

Hela helgen

Jag har varit sugen på hamburgare i flera veckor, är så hungrig att jag bara tänker i svärord, men när vi har fått vår mat skrattar jag och äter upp varenda franskis. Vi köper glass och dricker te i en märklig men fin lägenhet, och jag måste lämna mina gamla vänner alltför snabbt då jag ska möta en långtbortavän som befinner sig i staden å poesins vägnar.

Det är poetry slam, jag har aldrig varit med om det förut men gillar varje stund. Vår jurygrupp är nog den mest kritiska, men eftersom det högsta och det lägsta poängantalet stryks så gör det inget. En poet slammar på Närpesdialekt och en annan berättar om sin syster. Det är den mest levande och livfulla poesiaftonen på länge, kanske någonsin. Trots att klockan är över midnatt kan jag inte varva ner.

Jag sover fem timmar. Stiger upp för att skjutsa poesivännerna till morgonbåten, åker hem igen för att äta frukost innan skrivkursen. Där får jag höra olika läsningar av två dikter som jag inte har visat åt någon annan än och som jag har planer för, planer som jag inte vågar yttra högt än.

Med fem timmar sömn i kroppen äter jag choklad, tvättar ansiktet med kallvatten och går sedan lös med hårspray, eyeliner och ögonskugga. Det är ändå fest. Vi har hyrt en vinterbonad villa, med bastu och kök och sovrum som inte riktigt räcker till. Maten är god och musiken är passande och sällskapet är fint, och kvällen flyter på utan att man märker det, mellan samtal och ljussken och vin. Det finns alltid någon att sitta nära. Där ute börjar det snöa.

Jag sover fyra timmar. Kanske. När vi går och lägger oss är klockan tre, och klockan fem sover vi fortfarande inte, men det gör inget. När jag slutligen och något motvilligt lämnar sängen klockan tio för att koka kaffe har någon annan redan gjort det, och jag lägger beslag på den bekvämaste fåtöljen, dricker två koppar kaffe med grädde och äter bottenskrapet i godisskålen. Det är något så roligt med att se folk på morgonen dagen efter kvällen före. Alla är trötta, många är bakfulla. Vi är alla lite tilltufsade, lite tillrufsade, sminkrester i ögonvrån och lösa kläder som hänger lågt. Vid dörren ligger ett halvdussin par svarta snörkängor. När vi ska lämna feststället blir det snöbollskrig mellan alla kramar.

Hela helgen lyssnar jag på denna låt:

3 kommentarer

Under dagbok

Anjusa

Anjusa är en bäck i skogen bakom gården. Gården ligger i byn Sundom, Vasa. Om vårarna och höstarna är vattenflödet i Anjusa stadigt, vid rikligt regn till och med starkt strömmande. Sommartid är Anjusa nästintill uttorkad, och utgör vistelseort för en ansenlig mängd myggor. Under kallare vintrar fryser bäcken till, men vattnet kan ibland höras porla under istäcket. Under gårdsbarnens barndomsår rensades ofta Anjusa på gyttja, löv och kvistar, för att få vattnet att rinna friare, av såväl praktiska (som till exempel tävlingar i Puh-pinne) som av estetiska skäl. Numera är bäcken återigen i sitt naturliga, något tilltäppta tillstånd.

Främst avses med ”Anjusa” ett visst avsnitt av bäcken, som ligger närmast huset och därmed är det mest besökta.

Historia

Under tidigare år har Anjusa med omnejd (gläntan, aspgläntan, åsryggen i skogen, kalhygget med Vargstenen, ängen med häxbron, samt stenåldersstenen med tillhörande klättergran) använts som lekplats för områdets barn. Delar av Anjusa utgjorde också en lång tid gränsen för hur långt in i skogen barnen i gården fick gå (uppskattningsvis endast ett par stenkast från huset). Ett grannbarn har enligt utsago haft bäcken, och speciellt gångbron över, som en plats att komma till när barnet vill ha ”lite lugn och ro”. Anjusa har även figurerat i fotosessioner med stilleben i fantasystil under tidigt 2000-tal av det äldre barnet på gården.

Överfarter

För tillfället finns en trygg överfart i form av en mycket stadig träbro. När husbonden, på husmoderns uppmaning, byggde en trappa istället för en slät gångbro (för att den inte skulle bli så hal vintertid) i den lilla slänten mellan stengångarna, släpade husfadern den gamla gångbron ner till Anjusa. Det var, enligt hörsägen, ett slitsamt arbete.

Tidigare fanns två andra överfarter. Den mer lättillgängliga var i form av två parallellt lagda stockar från gläntan tvärs över till det dåvarande kalhygget. Numera är dock stockarna så gott som bortruttnade, kalhygget igenväxt och den gamla stigen inte längre i bruk. Gläntan hålls dock fortfarande öppen för bland annat risbränning. Den andra överfarten var i form av en fallen trädstam längre västerut längs bäcken. Denna överfart krävde dock klättring på och över såväl klippblock som den fallna och den kvarvarande, ännu upprättstående delen av trädstammen, och rekommenderades endast för barn och insatta.

Bäcken är dock inte ens under vårfloden bredare än att de flesta vuxna och barn kan hoppa över den utan att blöta ner sina skodon.

Upptäckt och etymologi

Anjusa upptäcktes ordentligt av gårdens två barn med en gästande kusin.

Namnet ”Anjusa” bildades genom att kombinera de första två bokstäverna i respektive upptäckarkusins förnamn. Namnleden står inte i någon inbördes ordning, utan endast i den ordning som fick namnet att klinga bäst.

Se även:


I en bloggbaserad skrivkurs jag går var uppgiften att skriva en fiktiv Wikipedia-artikel. Det blev dock inte så mycket fiktion som en faktiskt dokumentation av en existerande bäck. Å andra sidan – vad gör jag, om inte fiktion av verkligheten?

7 kommentarer

Under skönlitterärt

Novell: Juni natt

Tillägnad min vän Vivi, som sade: ”Skriv en historia som börjar med en sallad”.

Juni natt

Vi hade lovat att stå för salladen och när jag tog mig an rödlöken skar jag mig djupt i fingret. Blodfläckar på kniven, skärbrädet, den färdigt skivade tomaten och gurkan. Med höga svärord och tårar i ögonen stod jag med fingret under kallvatten medan Jonas hämtade plåster från badrummet. Försiktigt torkade han handen min, klippte noggrant en precis lagom bred bit plåster och drog det hårt om fingret. Det blödde genast igenom.

Jag fick lägga mig ner, handen högt över huvudet med gasbinda lindat som en stor kokong kring både pek- och långfinger.

– Det blir nog bra tills du gifter dig, hade Jonas sagt och pussat mig på pannan innan han övertog salladsbestyren, skivade klart rödlöken som han blandade med tomat, gurka och grön paprika.
-När ska vi starta, tänkte du? Jag har ännu inte packat, och vi får inte glömma vinflaskan i kylen. Jag ropade åt Jonas från soffan, blinkade för att få de sista tårarna att försvinna. Fingret pulserade.
– Jag sa till Vestis att vi hämtar upp honom strax före tre. Sen far vi ännu via Charlie och Mill, svarade han och jag låtsades inte om hur det drog till i bröstet när jag hörde ditt namn.

Det hade varit trångt i bilen. Bakluckan full av frysväskor och sovsäckar, pajformer och kuddar i knäna. Vestis satt i framsätet och lekte med radion, jag klämdes i mitten mellan Charlie och dig.
– För att du är minst, hade du sagt med ett leende och lämpat över en stor klirrande plastpåse i min famn. Hela resan kylde den kondenserande plastpåsen mina lår och din axel tryckte mot min.

När vi kom fram till sommarstugan var festen i startgroparna. Folk grillade på verandan, någon högg ved till bastun och ett gäng höll på att slå upp ett tält i skogsbrynet. Värden mötte oss i toga och blomsterkrans, delade ut pussar och kalla skumpaglas.

Vartefter bastuveden brann och flaskor på kylning fiskades upp ur havet blev folk allt mer glada och fulla, gick eftersvettiga omkring med bara en handduk om kroppen. I köket pågick ivriga diskussioner. På verandatrappan satt två och hånglade bland myggen. Några dansade kring och i soffan, klubbmusiken verkade inte höra hemma i stockstugan med den aldrig skymmande natten utanför.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Jag mindes inte var jag hade läst det.

Jag satt i Jonas famn med en ciderflaska i handen, deltog inte i samtalet eller dansen utan funderade på den där juninatten. Hur det kom sig att den aldrig blev av och om den saknade det. Vad annat som aldrig blir av och hur man kan sakna något som aldrig blivit eller varit. I en fåtölj satt du och pratade med någon jag inte kände. Jag tänkte på dig och juninatten. Jonas hand flyttade från min midja till min nacke, smekte upp mot hårfästet och jag njöt av det. Böjde på huvudet för att kyssa honom. Jag kysste honom men tänkte på dig.

När alla andra har somnat eller slocknat och det är så sent att det nästan har blivit tidigt frågar du om jag vill bada bastu ett andra varv.

Vi river tidningspapper och bär vatten, dricker mera cider medan elden tar sig. Värmen ligger kvar sedan tidigare och luften i bastukammaren är tjock. Du berättar om hur du har sagt upp dig från jobbet veckan innan, drar tröjan över huvudet så att orden försvinner för en kort stund. Jag nickar och krånglar av mig byxorna och dricker, trycker plåsterfingret mot flaskan för att dämpa bultandet som jag vet finns i hela kroppen men som jag låtsas kommer från såret.

Jag undrar hur dina bröst skulle kännas mot mina, hur tunga de är i händerna. Drömmer om att slicka svetten mellan dem, neråt över magens mjukhet, ner mellan benen. Rundheten över dina axlar, hur alla kläder liksom halkar neråt. Vill veta hur vassa dina tänder är, hur du andas när du sover. Jag är glad åt mörkret och hettan i en bastu som både döljer och tillåter sådana tankar, rodnaden över kinderna och bröstet, fukten i munnen.

Havet är precis så kallt som det kan förväntas vara vid midsommar, men ovanför en holme skymtar en brandgul gryning och jag tänker här kommer junidagen. Vi simmar frustande och med snabba sparkar för att få upp värmen, cirklar oss ut till stenen.

– Nu får du hålla dig undan, för nu ska jag pissa, säger du och med låtsad förfäran kravlar jag upp på stenen, skrovlig och skarp mot blek hud. Du följer efter och vi sitter huttrande, kallt skinn mot kallt skinn, tryckta hela vägen från knäna upp till axlarna, och ser när solen går upp över västerholmen.

Jag har gåshud över hela kroppen när vi slutligen kommer oss i land, springer tillbaka mot bastun. Mellan tårna fastnar grålera och vi lämnar suddiga fotspår efter oss på bryggan. Lera och gräs och tallbarr under fötterna, dra in smutsen för att sedan rena oss.

Du öser på med vatten på stenarna, ångan stiger upp och får det att picka i hela kroppen. Andfådda av kylan och språngmarschen kurar vi ihop oss i varsitt hörn på den översta laven, låter värmen långsamt ta över våra kroppar igen. Lika delar kyla och hetta över huden, allt blandas i en förvirrande och fullständigt klar känsla av mångtydighet, komplexitet. Att det kan vara så självklart och så främmande samtidigt. Vi två, nakna, tillsammans. Bastu eller inte. Du ler och sträcker ut benen på laven, skitiga fotsulor mot mig, och jag svarar med samma rörelse och trycker fötterna mot dina. Det stramar skönt i baklåren, jag är ännu spänd av vattenkylan och av att inte kunna dölja mig, inte kunna dölja något. Här är vi, rakt upp och ner, visar och ser varandra och oss själva i varandra. Och jag tänker återigen på hur din kropp skulle kännas mot min, mer än bara fotsulorna.

Plåstret på fingret har lossnat efter bastun, såret gapar rött och huden vid sårkanterna är vit och svampig av fukten. Först nu märkte jag hur ont det gör.

– Det svider som satan, beklagar jag mig och blåser på fingertoppen.
– Jag tyckte jag såg plåster på ena hyllan, vänta lite, säger du och går naken bort till det öppna skåpet, rotar på de nedersta hyllorna. Jag tittar efter dig allt jag kan, innan du kommer tillbaka och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte avslöja mig. Mjukt klappar du handen min torr, plockar bort ett ludd från handduken som fastnat i sårglipan. Du hittar ett plåster i passlig storlek och drar det hårt om fingertoppen. Så tar du min hand i din och kysser försiktigt det omplåstrade fingret.
– Det blir nog bra tills vi gifter oss, säger du och ser rakt på mig.

 

2 kommentarer

Under skönlitterärt

Årets sista ord om böcker och skrivande

Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen. Över halsens hud brände den rusande projektilen in ett ytligt sår, som för att på hennes kropp rista in sin riktningsangivelse, innan den på nytt gick in i kroppen, slog en flisa ur nyckelbenet och slet sönder en hel värld av vävnader.

Så börjar romanen jag nyss har tagit mig an, En Marialegend av Niklas Rådström. Det var en så brutal inledning, som följdes av detaljerade misshandels- och våldtäktsscener att jag bara 17 sidor in var beredd att lägga ifrån min boken för gott. Men något i språket fångade, ett poetiskt stråk som gör att jag vill läsa långsamt, så nästa år (imorgon!) ska jag fortsätta.

Igår beställde jag också efter tre böcker: det radikalfeministiska verket SCUM Manifest av Valerie Solanas (som jag har läst, förfasats över och blivit förälskad i tidigare), fantasyromanen Naondel av Maria Turtschaninoff (vars alla böcker jag har tyckt väldigt mycket om) samt en essä om skrivande, författarskap och att vara kvinna, Det är natten av Karolina Ramqvist, som jag är väldigt nyfiken på.

Med de böckerna, plus en handfull olästa i min bokhylla (som jag till största delen har fått, alternativt lånat från biblioteket, men ännu inte har hunnit läsa), tror jag att läsåret 2017 blir ett givande sådan. Skrivåret 2017 är också lovande, med ett konstprojekt tillsammans med en vän (fortfarande på idéstadiet, men icke desto mindre fastslaget), hela två skrivkurser via Arbis, och förstås april månad i form av National Poetry Writing Month (jag längtar redan!).

Må 2017 bli ett givande år för både läsning och skrivning!

Lämna en kommentar

Under okategoriserat

Allt det som varit dött

Att skriva en gradu kväver min kreativitet.

Då jag skrotar runt bland texter och formuleringar hela dagen finns inte lusten kvar att göra det om kvällen. Jag tyngs ner av akademiska begrepp och tankespår – viktiga sådana, javisst – men icke desto mindre hämmande.

”Såväl könsneutralt eller jämställt språk som myndighetsspråk är områden som det har bedrivits forskning inom. Milles (2010, 2013a) har bland annat forskat i den nya introduktionen och användningen av pronomenet hen, då språkplaneringen är ett viktigt led i den feministiska kampen. Att det över huvud taget är möjligt att arbeta med feministisk språkplanering beror på att den feministiska rörelsen har en stark politisk ställning i det svenska samhället (Milles 2010).”

De ord jag skriver för mig själv är framtvingade, krystade. Frustrationen i att ha en känsla, en tanke, en ögonblicksbild men att inte kunna fånga den. Den blir stapplig, felkonstruerad. En tvångströja istället för att slå upp dörren till det svindlande omätbara.

Jag tar tillflykt till gamla skriverier, hoppas på att inspirationen och flödet ska återvända innan jag blir tokig:

”Den blida solen väcker
allt det som varit dött…”

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

”Den allt i bländverk dränker…”

X

Att allt blir återfött
är för mycket att begära
efter så lång tid av mörker
men plötsligt ekar steg i skuggorna.

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

Lämna en kommentar

Under dagbok