Tag Archives: skrivkurs

Novell: Juni natt

Tillägnad min vän Vivi, som sade: ”Skriv en historia som börjar med en sallad”.

Juni natt

Vi hade lovat att stå för salladen och när jag tog mig an rödlöken skar jag mig djupt i fingret. Blodfläckar på kniven, skärbrädet, den färdigt skivade tomaten och gurkan. Med höga svärord och tårar i ögonen stod jag med fingret under kallvatten medan Jonas hämtade plåster från badrummet. Försiktigt torkade han handen min, klippte noggrant en precis lagom bred bit plåster och drog det hårt om fingret. Det blödde genast igenom.

Jag fick lägga mig ner, handen högt över huvudet med gasbinda lindat som en stor kokong kring både pek- och långfinger.

– Det blir nog bra tills du gifter dig, hade Jonas sagt och pussat mig på pannan innan han övertog salladsbestyren, skivade klart rödlöken som han blandade med tomat, gurka och grön paprika.
-När ska vi starta, tänkte du? Jag har ännu inte packat, och vi får inte glömma vinflaskan i kylen. Jag ropade åt Jonas från soffan, blinkade för att få de sista tårarna att försvinna. Fingret pulserade.
– Jag sa till Vestis att vi hämtar upp honom strax före tre. Sen far vi ännu via Charlie och Mill, svarade han och jag låtsades inte om hur det drog till i bröstet när jag hörde ditt namn.

Det hade varit trångt i bilen. Bakluckan full av frysväskor och sovsäckar, pajformer och kuddar i knäna. Vestis satt i framsätet och lekte med radion, jag klämdes i mitten mellan Charlie och dig.
– För att du är minst, hade du sagt med ett leende och lämpat över en stor klirrande plastpåse i min famn. Hela resan kylde den kondenserande plastpåsen mina lår och din axel tryckte mot min.

När vi kom fram till sommarstugan var festen i startgroparna. Folk grillade på verandan, någon högg ved till bastun och ett gäng höll på att slå upp ett tält i skogsbrynet. Värden mötte oss i toga och blomsterkrans, delade ut pussar och kalla skumpaglas.

Vartefter bastuveden brann och flaskor på kylning fiskades upp ur havet blev folk allt mer glada och fulla, gick eftersvettiga omkring med bara en handduk om kroppen. I köket pågick ivriga diskussioner. På verandatrappan satt två och hånglade bland myggen. Några dansade kring och i soffan, klubbmusiken verkade inte höra hemma i stockstugan med den aldrig skymmande natten utanför.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Jag mindes inte var jag hade läst det.

Jag satt i Jonas famn med en ciderflaska i handen, deltog inte i samtalet eller dansen utan funderade på den där juninatten. Hur det kom sig att den aldrig blev av och om den saknade det. Vad annat som aldrig blir av och hur man kan sakna något som aldrig blivit eller varit. I en fåtölj satt du och pratade med någon jag inte kände. Jag tänkte på dig och juninatten. Jonas hand flyttade från min midja till min nacke, smekte upp mot hårfästet och jag njöt av det. Böjde på huvudet för att kyssa honom. Jag kysste honom men tänkte på dig.

När alla andra har somnat eller slocknat och det är så sent att det nästan har blivit tidigt frågar du om jag vill bada bastu ett andra varv.

Vi river tidningspapper och bär vatten, dricker mera cider medan elden tar sig. Värmen ligger kvar sedan tidigare och luften i bastukammaren är tjock. Du berättar om hur du har sagt upp dig från jobbet veckan innan, drar tröjan över huvudet så att orden försvinner för en kort stund. Jag nickar och krånglar av mig byxorna och dricker, trycker plåsterfingret mot flaskan för att dämpa bultandet som jag vet finns i hela kroppen men som jag låtsas kommer från såret.

Jag undrar hur dina bröst skulle kännas mot mina, hur tunga de är i händerna. Drömmer om att slicka svetten mellan dem, neråt över magens mjukhet, ner mellan benen. Rundheten över dina axlar, hur alla kläder liksom halkar neråt. Vill veta hur vassa dina tänder är, hur du andas när du sover. Jag är glad åt mörkret och hettan i en bastu som både döljer och tillåter sådana tankar, rodnaden över kinderna och bröstet, fukten i munnen.

Havet är precis så kallt som det kan förväntas vara vid midsommar, men ovanför en holme skymtar en brandgul gryning och jag tänker här kommer junidagen. Vi simmar frustande och med snabba sparkar för att få upp värmen, cirklar oss ut till stenen.

– Nu får du hålla dig undan, för nu ska jag pissa, säger du och med låtsad förfäran kravlar jag upp på stenen, skrovlig och skarp mot blek hud. Du följer efter och vi sitter huttrande, kallt skinn mot kallt skinn, tryckta hela vägen från knäna upp till axlarna, och ser när solen går upp över västerholmen.

Jag har gåshud över hela kroppen när vi slutligen kommer oss i land, springer tillbaka mot bastun. Mellan tårna fastnar grålera och vi lämnar suddiga fotspår efter oss på bryggan. Lera och gräs och tallbarr under fötterna, dra in smutsen för att sedan rena oss.

Du öser på med vatten på stenarna, ångan stiger upp och får det att picka i hela kroppen. Andfådda av kylan och språngmarschen kurar vi ihop oss i varsitt hörn på den översta laven, låter värmen långsamt ta över våra kroppar igen. Lika delar kyla och hetta över huden, allt blandas i en förvirrande och fullständigt klar känsla av mångtydighet, komplexitet. Att det kan vara så självklart och så främmande samtidigt. Vi två, nakna, tillsammans. Bastu eller inte. Du ler och sträcker ut benen på laven, skitiga fotsulor mot mig, och jag svarar med samma rörelse och trycker fötterna mot dina. Det stramar skönt i baklåren, jag är ännu spänd av vattenkylan och av att inte kunna dölja mig, inte kunna dölja något. Här är vi, rakt upp och ner, visar och ser varandra och oss själva i varandra. Och jag tänker återigen på hur din kropp skulle kännas mot min, mer än bara fotsulorna.

Plåstret på fingret har lossnat efter bastun, såret gapar rött och huden vid sårkanterna är vit och svampig av fukten. Först nu märkte jag hur ont det gör.

– Det svider som satan, beklagar jag mig och blåser på fingertoppen.
– Jag tyckte jag såg plåster på ena hyllan, vänta lite, säger du och går naken bort till det öppna skåpet, rotar på de nedersta hyllorna. Jag tittar efter dig allt jag kan, innan du kommer tillbaka och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte avslöja mig. Mjukt klappar du handen min torr, plockar bort ett ludd från handduken som fastnat i sårglipan. Du hittar ett plåster i passlig storlek och drar det hårt om fingertoppen. Så tar du min hand i din och kysser försiktigt det omplåstrade fingret.
– Det blir nog bra tills vi gifter oss, säger du och ser rakt på mig.

 

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Årets sista ord om böcker och skrivande

Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen. Över halsens hud brände den rusande projektilen in ett ytligt sår, som för att på hennes kropp rista in sin riktningsangivelse, innan den på nytt gick in i kroppen, slog en flisa ur nyckelbenet och slet sönder en hel värld av vävnader.

Så börjar romanen jag nyss har tagit mig an, En Marialegend av Niklas Rådström. Det var en så brutal inledning, som följdes av detaljerade misshandels- och våldtäktsscener att jag bara 17 sidor in var beredd att lägga ifrån min boken för gott. Men något i språket fångade, ett poetiskt stråk som gör att jag vill läsa långsamt, så nästa år (imorgon!) ska jag fortsätta.

Igår beställde jag också efter tre böcker: det radikalfeministiska verket SCUM Manifest av Valerie Solanas (som jag har läst, förfasats över och blivit förälskad i tidigare), fantasyromanen Naondel av Maria Turtschaninoff (vars alla böcker jag har tyckt väldigt mycket om) samt en essä om skrivande, författarskap och att vara kvinna, Det är natten av Karolina Ramqvist, som jag är väldigt nyfiken på.

Med de böckerna, plus en handfull olästa i min bokhylla (som jag till största delen har fått, alternativt lånat från biblioteket, men ännu inte har hunnit läsa), tror jag att läsåret 2017 blir ett givande sådan. Skrivåret 2017 är också lovande, med ett konstprojekt tillsammans med en vän (fortfarande på idéstadiet, men icke desto mindre fastslaget), hela två skrivkurser via Arbis, och förstås april månad i form av National Poetry Writing Month (jag längtar redan!).

Må 2017 bli ett givande år för både läsning och skrivning!

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Allt det som varit dött

Att skriva en gradu kväver min kreativitet.

Då jag skrotar runt bland texter och formuleringar hela dagen finns inte lusten kvar att göra det om kvällen. Jag tyngs ner av akademiska begrepp och tankespår – viktiga sådana, javisst – men icke desto mindre hämmande.

”Såväl könsneutralt eller jämställt språk som myndighetsspråk är områden som det har bedrivits forskning inom. Milles (2010, 2013a) har bland annat forskat i den nya introduktionen och användningen av pronomenet hen, då språkplaneringen är ett viktigt led i den feministiska kampen. Att det över huvud taget är möjligt att arbeta med feministisk språkplanering beror på att den feministiska rörelsen har en stark politisk ställning i det svenska samhället (Milles 2010).”

De ord jag skriver för mig själv är framtvingade, krystade. Frustrationen i att ha en känsla, en tanke, en ögonblicksbild men att inte kunna fånga den. Den blir stapplig, felkonstruerad. En tvångströja istället för att slå upp dörren till det svindlande omätbara.

Jag tar tillflykt till gamla skriverier, hoppas på att inspirationen och flödet ska återvända innan jag blir tokig:

”Den blida solen väcker
allt det som varit dött…”

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

”Den allt i bländverk dränker…”

X

Att allt blir återfött
är för mycket att begära
efter så lång tid av mörker
men plötsligt ekar steg i skuggorna.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Skrivkursfragment

Egentligen är det en fristad från allt det som pockar på, som surrar, som bränner. Häftiga hjärtslag och tårar. Blodet som rinner ur mig, smärtan. Ömheten då jag blickar tillbaka mot mitt tonårsjag. Prestationerna, kraven, förväntningarna. Den sinnessjuka värld jag lever i, den avgasmättade luft jag andas.

Jag har tillbringat de senaste tre dagarna och nätterna i huvudstaden. Två av dagarna har jag varit på skrivkurs tillsammans med tio andra människor som vill sparka igång sitt ordväveri. Det är en överlag fin grupp, vi är alla så väldigt olika och det är såväl givande som skönt. Det ger oss nya perspektiv, samtidigt som konkurrensen uteblir. Jag har samlar tankar och ord som förhoppningsvis kan bli något mera än vad de är nu.

Jag minns en lånad, grön huvtröja på en busstation. Jag minns ett första sms.
Jag minns kondensen på fönsterrutan i köket om morgonen.

Annars har jag suttit i vänners värme, sovit högt ovanför golvet med Kata och druckit fler koppar kaffe än vad som är riktigt klokt. Ätit frukost i stearinljussken och musik, ivrigt betraktat staden från spårvagnsfönster och njutit av höstkylan och de ljusa men korta eftermiddagarna. Nu är jag slutkörd till kropp och tanke. Själen har lämnat kvar någonstans i Österbotten efter förra helgen, hjärtat är stämningsförvirrat och lägenheten är dammig (men kylskåpet fyllt). Så tack och godnatt och vi ses på andra sidan natten då världen förhoppningsvis har lagt sig tillrätta igen.

Det är endast genom att slå hål i taket
som jag kan fylla katedralen med ljus.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Familjen von Trapp

Vår familj påminner lite om familjen von Trapp från The Sound of Music. Ja, bortsett från att vi inte sjunger när något skiter sig. Vi skriker istället, vassa skrik, vrålande rop, dovtunga muller som ekar genom trapphuset och får gubben i lägenheten under att banka med ett kvastskaft i taket. Det händer rätt ofta, för det skiter sig rätt ofta i vår familj.

Senast var det syrran som färgat håret rött och på något vis lyckats kladda ner hela badrummet med mörk hårfärg. Det såg inte alls olikt ut den där gången då jag och min bästis hade stängt in vår hamster och hans katt i badrummet för att de skulle få leka tillsammans. Men det var i alla fall lätt att rengöra kakelväggarna efter det. Det är också vad pappa skriker.

− Det var fanimej lättare att få bort hamsterinälvor från spegeln är att få loss din jävla hennafärg från taket! gormar han från badrummet mot syrran i hallen.
− Jag fick ju inte fara till Sara och färga håret! skriker hon till svar.
− Du har ju för i helsike ännu utegångsförbud!
Mamma sticker ut huvudet ur arbetsrummet.
− Kan ni inte bara hålla käften?! Jag har en stor deadline imorgon!

Jag kan inte höra vad pappa och syrran skriker tillbaka, men jag känner hur dunket från grannen fortplantar sig genom kroppen där jag ligger på mage i min säng, rakt ovanför kvastskaftsepicentrum, med täcket i en hög över huvudet för att slippa ta del av dagens stridigheter. Jag är trött och bara lite bakfull.

Give me a break, tänker jag och sticker ut en hand ur virrvarret av sängkläder, trevar på nattduksbordet efter cigarettpaketet. Jag försöker knöla in en cigarett i mungipan, men den går av och det regnar tobaksflagor i min unkna lilla täckesgrotta. Åtminstone doftar det gott, tänker jag och ligger kvar i den tryckade dunhettan tills svetten lackar i pannan och familjen äntligen har slutat skrika.

Text från höstens ena skrivkurs. De två första raderna är, skamlöst och medvetet stulna, samma rader som inleder Frida och Frida av Emma Juslin.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Aino anno 1994

Jag minns inte lägenheten, men jag minns det röda grannhuset med spinnrocken på vinden, glasbiten i form av en Askungensko som vi hittade vid källargluggen, gården med den grön gungan som pappa byggde.

Jag minns den vita trappan.

Vi bodde på övervåningen och trappan blev vår tambur. Överst fanns en liten avsats där vi ställde skorna och hängde av oss jackorna innan vi gick in i lägenheten. Där härskade de vuxna.

Trappan var vår.

Den var målad i så tjocka färglager, så jag trodde att vi skulle lämna finger- och rumpavtryck där vi satt på andra och tredje trappsteget uppifrån och bytte glansbilder. Ljuset som föll in genom fönstret var kallt men mjukt, som vitt ljus en mulen novembersöndag. Inga lampor tända, det var alltid skumt i hörnen, som det är i gamla trähus.

Jag minns Aino, den finaste med det finaste namnet. Det var ett främmande och magiskt namn på ett lika främmande och magiskt språk.

Jag fick en glansbild av henne, den föreställde en herde och en herdinna. På baksidan textade hon sitt namn med skeva versaler i blå tusch, så att jag aldrig skulle glömma vem jag hade fått glansbilden av.

Muista mut aina.
Aina, Aino.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Slampa

Jag rotar igenom mina texter från de numera avslutade skrivkurserna. Även denna text, som är 100% skönlitterär sanning, föddes ur tanken ”om jag vore man behövde jag inte uppleva detta”.

 ~

Den söta pojken med flygigt hår och ljusblå skjorta påminner mig om min favoritskådespelare. Jag glömmer mig själv och besvarar hans leende genom stroboljus och flimrande rök. Så dansar han tätt intill mig, han doftar svett och tvättmedel och jag glömmer mig själv och skjuter inte bort hans händer då han lägger dem på mina höfter. Jag glömmer mig själv och alla regler och tycker om hans händer på mina höfter och hur hans skäggstubb raspar mot min överläpp.

I samma stund som hans tunga möter min kommer jag på mig själv igen. Skamkänslorna. Samvetskvalen. Skulden. Fina flickor gör inte så här. De kysser inte pojkar på krogen. De kysser definitivt inte pojkar på krogen om de sedan inte är beredda att gå vidare. En drink betyder en kyss betyder ett ligg. Jag bryter reglerna, jag bröt den första regeln och då bryter jag alla regler. Och för att jag en gång har börjat den nedåtgående banan, för att det redan står skrivet ”slampa” i min panna, så låter jag det fortgå. Jag driver på det, bara för att få det undanstökat.

Straffet för självmordsförsök är döden. Straffet för att strula runt är att knulla. Det du gör blir till skam och smuts och det ska bestraffas med mera skam och smuts. Har du en gång dragit ett bloss är det bara att röka klart cigaretten. Har du en gång tagit en munfull är det bara att tömma flaskan.

Så jag låter det fortgå, följer honom hem och skrattar och kysser och är den som knäpper upp den ljusblå skjortan. För att han var söt och jag ville dansa med honom knäpper jag upp hans ljusblå skjorta.

~

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Vådan av att vara skribent

Tankar från tidigare

Ibland avskyr jag ord. Jag vill inte veta av dem. De infekterar mig, min hjärna, min själ. De är krävande. De vill ha min uppmärksamhet, min kraft, mitt vett. De vill bli skrivna och jag försöker försöker försöker men de kräver mer och jag orkar inte.

Ibland svämmar jag över. Av känslor och av ord. ”Texter under bearbetning” heter en mapp på min dator, och där ligger utkast till historier, halvfärdiga karaktärer, ögonblicksbilder, stämningar, korta scener, längre scener, tusen liv och tusen tankar.

Ibland slutar en skrivkurs och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

”Jag orkar inte”, kvider jag där jag ligger på golvet, för jag klarade inte av att ligga på soffan. Ansiktet mot trasmattan, den är sträv mot pannan och lugnar aldrig så litet. Jag biter mig i handen för att kväva snyftningarna, bryr mig inte om att försöka sluta gråta.
”Jag orkar inte”, säger jag utan att riktigt orka tänka på allt det jag inte orkar. På att jag inte orkar skriva och skriva om och om och om igen, på att jag inte orkar bearbeta och redigera. Känna att jag alltid är halvvägs, om ens det. Känna att jag har en tanke, en känsla, som är bra och som kan bli något bättre bara jag orkar. Men jag orkar inte.

”Hur ska man orka?”, mumlar jag där jag sitter i duschen, för jag klarade av att ta mig från golvet i köket till golvet i badrummet. Vattnet strömmar varmt över huvudet och gör att jag inte längre märker så tydligt om jag gråter eller inte.
”Hur ska man orka?”, frågar jag mig och inser att det inte är riktigt lika eländigt, för frågan ”Hur ska man orka?” innehåller en smula acceptans inför ens öde och lite mindre uppgivenhet än påstående ”Jag orkar inte”.

Ibland tänker jag att jag inte orkar, men i slutändan finns det inget annat val än att bryta ihop lite och sedan orka igen. För vad skulle alternativet vara?

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Tre som alla är skyldiga varandra något

”Jag har tre små påsar med kopparmynt,
som alla tre är skyldiga varandra något.”
–  ur Ögonblick av frihet, söndag 3 januari 1915 av Virginia Woolf

Skrivkurser. Varför har det tagit mig nästan ett decennium av aktivt skrivande innan jag insåg vilken oerhörd skatt skrivkurser är? Jag vill aldrig att det ska sluta och jag vågar knappt tänka på att nästa träff är vår sista, så jag låter bli, och berättar om vad vi har gjort istället. Under den gångna helgens skrivkursträff fick vi bland annat försöka skriva en text utan att använda bokstaven A, och läsa ett utdrag ur Virginia Woolfs dagboksanteckningar för att sedan skriva utgående från de(n) rad(er) som tilltalade oss. Min rad kan ni läsa ovan. Min lilla text kan ni läsa nedan.

Vi är tre bundsförvanter, som alla tre är skyldiga varandra något. Vissa skulle säkert kalla oss vänner, men jag tror inte riktigt på vänskap som grundar sig på skulder, gentjänster och förlikningar.

                      Gillis är skyldig mig tre middagar och en kvarts flaska whisky. Jag är skyldig honom fyrahundrafemtiotre kilometer med valfritt fordon. Ruby har lånat två dagar och en essä av mig, samt åtta böcker – varav den ena har tillfogats skada i vänstra hörnet – av Gillis. Han är skyldig henne ett och ett halvt förhållande, en månads hyra och två bläckpennor av finare sort.

                      Och det fortsätter. Vi har en svart skrivbok där vi skriver upp alla lån och – mer sällan – stryker gamla skulder. Det är ett oändligt virrvarr av pubrundor mot kaffekoppar, använda tändstickor mot vita lögner mot ett par solglasögon. Ruby som är skyldig Gillis en guldring som har lånat ett köksbord av mig som i min tur har lånat fyra äpplen och en väggklocka av Ruby och är skyldig Gillis tre komma sju meter hamparep .

Har ni också någon gång provat på något, och a) insett att ni hela livet har gått och väntat på det här! b) funderat varför i hela friden ni inte har börjat med det tidigare? Berätta för mig! Vad är er oväntade skatt här i världen?

5 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Om jag vore man

Om jag vore man

 ❦

Om jag vore man hade jag fått vara med och spela fotboll på rasterna långt
tidigare, och min sport skulle inte ha ett förled i alla nyhetssammanhang.

Om jag vore man kunde jag ha min plånbok och mina nycklar
i jeansfickan.

Om jag vore man skulle jag vara först.

 ❦

Om jag vore man skulle mina träningsskor inte vara rosa och lila, och ingen
skulle varna mig för att springa längs med ån under mörka kvällar.

 Om jag vore man skulle jag vara en bättre feminist, för till och med
i kvinnosaksfrågor väger en mans röst tyngre.

 Om jag vore man skulle jag inte kunna vara en slampa.

 ❦

Om jag vore man skulle ingen skratta och fråga, om jag inte hellre vill ha en
Sex on the beach, då jag beställer en whiskey.

 Om jag vore man skulle mitt kön inte stå utskrivet
i recensionen av min nyutkomna bok.

 Om jag vore man skulle en euro vara en euro.

 ❦

Om jag vore man skulle jag inte behöva tåla en bh som skaver under brösten,
men framför allt inte kommentarer om brösten som skaver i själen.

 Om jag vore man skulle jag aldrig bli kallad ”lilla vän” av gubbar
som inte är mina vänner.

 Om jag vore man kunde jag bära frack.

 ❦

SH

(Text till en av skrivkurserna som jag går, inspirerad av/utgående från tanken ”Saker jag inte behövde uppleva om jag vore man”. 100 % skönlitterär sanningshalt. I det verkliga livet bär jag frack ibland.)

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt