Jag hade lovat att jag skulle följa upp mitt inlägg Jag är fortfarande feminist, där jag reflekterade över ekvationen feminist + ett till synes heteroparförhållande, med en reflektion över ekvationen queer + ett till synes heteroparförhållande. Det tog mig alltså 1½ år att skriva det förstnämnda inlägget, och det omgavs av så mycket obekvämhet, men i slutändan var det värt det. Det ledde till kommentarer och diskussioner, fler tankar hos både mig själv och andra, ja, senast förra veckan nämnde en vän inlägget när vi var på en promenad (första gången vi hade träffats på nästan 1½ år, det också)! Om feministinlägget genomsyrades av osäkerhet och många frågor, är det här mera av ett konstaterande. Hela inlägget kunde egentligen bestå av rubrikens enda mening: Jag är fortfarande queer.
(För det är kanske här en stor skillnad ligger, också i hur lätt – eller svårt – det var att skriva respektive inlägg: identitet kontra ideologi. Queerhet är en identitet. Feminism är en ideologi. Queer är något som jag alltid är. Feminism är, egentligen, något som jag gör. Ibland mer. Ibland mindre. Men oavsett: det finns ett agerande i feminismen som inte behöver finnas i queerheten. Och visst visst, queerhet kan också vara (är) en ideologi, ett agerande; feminism kan också vara (är) en identitet. Men om vi nu generaliserar lite, som man behöver vara ibland, för annars går det inte att gå vidare i diskussionen. Se denna långa parentes som ett bevis på detta. Så om du har bråttom kan du sluta läsa nu. Annars har jag lite mera att säga. Förstås. Inte är det ju så enkelt heller.)
❦
När jag och min partner i augusti 2019 bestämde oss för att bli ett par rent officiellt så väntade jag lite med att berätta det åt folk, höll det som en spännande och lite hemlig sak du har i jackfickan, en kastanj eller en spelkula, som bara du kan känna av när du står med händerna i fickorna. Jag skickade ett par meddelanden senare, berättade för vänner och familj hur läget var. Alla var så glada för min skull, för vår skull.
Ganska länge efteråt var jag rädd för att höra något som skulle förminska, förbise, osynliggöra min identitet och mina funderingar kring aromanticism och alternativa sätt att leva och mitt liv som singel (som ju var ett mycket fint sådant och inte på något vis var halvt eller sorgligt eller saknade något för att jag inte hade en partner). Att jag skulle få höra att det var så bra att jag nu äntligen hade hittat en pojkvän. Att se nu, det fanns någon för mig också. Att mitt liv och min identitet innan dess bara hade varit en fas. Att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! ÖRGH.
Ett par av mina vänner förtydligade och skrev, förutom grattis och vad roligt, också att jag blir ju glad över att du har fått en ny människa i ditt liv att tycka om, inte för att det just är en pojkvän, jag skulle bli glad på samma sätt om du berättade att du hade fått en hund! inte för att jag ju jämför din pojkvän med en hund, men du fattar (jo, jag fattar) och kom ihåg att du är precis lika queer som tidigare! Utan att jag ens hade yppat mina rädslor. För att de känner mig, och kände det på sig, och ville förekomma eventuella orosmoln i mitt sinne. Tack.
❦
Mina rädslor var dessutom obefogade. Ingen i min närhet har ens andats en föraning till att förringa mitt tidigare singelliv, min identitet som queer och min rätt att känna mig hel, fullkomlig och lycklig, parförhållande eller inte. Jag är så tacksam över det. Det finns tillräckligt många kamper jag behöver ta, men denna är inte en av dem. För queer är jag fortfarande. Det är inget som ändras bara för att de yttre omständigheterna ändras. Lika queer vare sig jag har pojkvän eller inte. (Lika mycket österbottning vare sig jag bor i Vasa eller Åbo, lika mycket rollspelare vare sig jag är på ett lajv eller inte.) En av mina närmaste vänner, med vem jag många år har funderat över singelskapet och sätt att navigera i den här världen som singlar, har vid åtminstone ett tillfälle uttryckt sig om oss singlar och jag har nickande hållit med, innan vi båda har kommit ihåg att jag ju inte är singel längre. Så starkt sitter det i, i alla fall i vissa kontexter.
❦
Jag har jobbat med att se mig själv som en av två i en relation, en helt annan slags relation än vad jag tidigare har haft. Singelskapet blev en del av min identitet, jag omformade mig världsbild för att få känna mig bekväm i den. En ny relation gjorde mig förvirrad, jag måste hitta ett nytt sätt att vara i livet i en ny situation. Upplägget finns där, förväntningarna, mönstren – men jag ville (och vill) ju inte finna mig i dem, för jag vet hur illa de gör. Samtidigt: de är det enda jag har haft att navigera efter. Att kartlägga något nytt, totalt från början, är otroligt svårt. Det underlättar oerhört att ta till landmärken. Även i de fall där man inte tycker om landmärkena – de är i alla fall kända, de är något jag har navigerat kring hela mitt liv, även om det i mitt fall då har inneburit att navigera runt dem, hitta nya rutter istället för den utstakade. När jag nu ser milstolparna inom synhåll, eller ens anar deras teoretiska potential en mycket fjärran framtid (hus, barn, förlovning, äktenskap, gemensam ekonomi, ni vet, allt sådant) måste jag hela tiden ställa mig själv frågan: Vill jag det här för att jag vill det? Eller vill jag det för att jag tror att jag vill det? Det, kära vänner, är inte alltid lätt att veta.
❦
Jag hade föreställt mig att dela livet med en kvinna, om någon. Inte för att jag varit särskilt bevandrad i lesbiska relationer, men för att det syntes mig vara det ändå realistiska: en kvinna, tänkte jag, delar med större sannolikhet erfarenheter, tankar, känslor och ideologier med mig, vilket jag såg som en god (om inte till och med avgörande) förutsättning för att kunna leva ihop. Och nu en man. Att när jag ens för en sekund låter tanken svindla till mig själv som 70-åring så är jag kanske inte ensam, och det är inte en annan kvinna som jag dricker morgonkaffe med, utan med en man. Helt sanslöst.
❦
”Om någon någonsin säger något”, säger jag åt min pojkvän en höstkväll när vi ligger i soffan och pratar, ”om att vi är ett straight par, och jag inte är där för att kunna säga till – snälla, rätta dem då.”
”Förstås”, säger min pojkvän. ”Då säger jag: ‘Nä, min flickvän är inte straight.’ ‘Ahaa’, säger dom då, ‘så hon är bisexuell!’ ‘Nä’, säger jag, ‘hon är queer’. Och sen får dom googla det om dom inte vet vad det är.”
Sandra skriver 