Tag Archives: queer

Queerhet ≠ sex

Jag sade att jag skulle skriva mera om myten att queerhet = sex. Det lär bli ett långt inlägg (med många parenteser), som på många sätt tangerar det tidigare jag skrev om queerhet – men om det är något som behöver repeteras och nötas in så är det väl det här.

Tänk dig en generisk straight heterosexuell kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Sexuell läggning, förstås – hon blir attraherad av män. Kanske hon blir kär i en man, kanske de blir ihop. Förhoppningsvis är de lyckliga tillsammans, köper ett hus, har ett bra sexliv och får småningom ett barn. Annat? En straight kvinna kan se ut nästan hur som helst. Ingen höjer ett ögonbryn vare sig hon har volangklänning eller kostymbyxor, ring i näsan eller rött läppstift. Hon är inkluderad i bröllopskort med en brud och en brudgum, i filmer, låtar och böcker som behandlar romantik, i Fpa-blanketter och i reklamer för bostadslån.

Tänk dig en generisk lesbisk kvinna. Vad inkluderas i hennes sexualitet? Hon har sex med andra kvinnor. (Kanske är hon korthårig och kör truck också.) Så mestadels: sexuella praktiker. (Kanske även utseende.)

En heterokvinnas sexualitet omfattar allt från sexuell läggning till relationer till eventuell familjebildning till boende. Vittomspännande, hela livet, med andra ord. En queer kvinnas sexualitet ses som hur och med vem hon har sex.

När det talas om queera människor, finns sex alltid väldigt, väldigt nära ytan. Som jag läste någonstans – president Sauli Niinistö är (till synes) heterosexuell. När man ser bilder av honom och hans fru tänker man ”aha, presidenten och hans fru”. Pekka Haavisto, kandidat i presidentvalet 2012, är homosexuell. När man ser bilder av honom och hans man tänker man ”aha, undra vem som sätter på vem i sovrummet?”.

Nå nej, så tänker man inte. (Hoppas jag.) Men trots raljerandet ligger Haavistos sängkammarvanor de facto mycket, mycket närmare till i det allmänna medvetandet än vad Niinistös gör, enbart på grund av att Haavisto är tillsammans med en man. Och även om jag vill tro att två män i ett äktenskap idag i första hand ses som två människor som lever ihop, så är tankesteget till ”två män som har sex” mycket kortare än om det var ett par bestående av en man och en kvinna. Orsaken, tror jag, är att det är där som queer sexualitet skiljer sig från heterosexualitet. Istället för att fokusera på allt det som är likadant, eller liknande (att bli kär eller inte bli kär, att ha eller inte ha sex, dela liv och vardag, att ha viktiga relationer med andra, att kanske gifta sig eller vilja ha barn tillsammans) så markeras det som är olika (vem man är i förhållande till vem man vill ha sex med).

Att endast fokusera på en del liten av (den queera) sexualiteten, nämligen sex i praktiken, är så förenklande, förminskande och förödmjukande. För att jämföra, så låter en arbetsdefinition av sexualitet från Världshälsoorganisationen WHO (2006) så här, i fri översättning:

”Sexualitet är en väsentlig del av att vara människa genom genom hela livet och innefattar kön, könsidentiteter och könsroller, sexuell läggning, erotik, njutning, intimitet och reproduktion. Sexualitet upplevs och uttrycks i tankar, fantasier, önskningar, normer, attityder, värderingar, beteenden, praktiker, roller och relationer. Medan sexualitet kan omfatta alla dessa dimensioner, upplevs eller uttrycks inte alltid alla av dem. Sexualitet påverkas av samspelet mellan biologiska, psykologiska, sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, etiska, legala, historiska, religiösa och andliga faktorer.”

Eller som ett citat, som tillskrivs biologien och sexologen Alfred Kinsey: ”Sexuality is expressed in the way we speak, smile, stand, sit, dress, dance, laugh and cry”.

Precis som heterosexualitet är queerhet något som finns och (kanske) tar sig uttryck i till exempel kön, sex, erotik, njutning, reproduktion, fantasier, intimitet och relationer. Som queer måste man också, till en högre grad än hetero, förhålla sig till sociala, ekonomiska, politiska, kulturella, rättsliga, historiska och religiösa faktorer. Ens sexualitet är inte ens privata, utan finns hela tiden närmare ytan för skärskådning, ifrågasättande och reducerande till endast sex. Ofta med oförstående eller moraliskt fördömande inbakat.

Jag tänker igen på Prideparader, och på alla de som grumsar över att Prideparader bara är ett sätt för queera att trycka upp sin sexualitet (läs: sex) i ansiktet på Stackars Oskyldiga Heteron. Heterosexualiteten normaliseras och uppmuntras varje dag, överallt. I filmer, i böcker, i skolor, i samhällsinstitutioner, i språkbruk, i politiska beslut, i religioner, på arbetsplatser, i klädbutiker, i reklam. Prideparader är ett tillfälle för queera att låta sin sexualitet – hela spektret av det – synas och vara, i musik och språk och reklam, i skratt och dans och gråt.

4 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Aprillyrik 6 – Tretton variationer av queer

I

att som tonårsflicka
med fingret
följa läpparna
på en annan flicka

II

vänskapen
blev inte något mer
utan något annat

III

en romantisk middag för två
musslor och vin
han drar ut stolen
när jag ska sätta mig ner
i armkrok när vi lämnar restaurangen
(han är gay
jag är mest berusad)

IV

din sjuka jävel

V

ingen skulle tro
att jag är onormal
(jag som ser så vanlig ut)

VI

det var när jag slutade se
alla män
som potentiella partner
som jag kunde
bli vän med dem

VII

alltid
lite smutsig
(det syns inte
men det märks)

VIII

det finns inget bara
med vänner

IX

– så är ni kompisar
eller ligger ni med varandra?

– ja

X

den jag delar liv med
behöver jag inte dela säng med
(och vice versa)

XI

det är sånt här
jag hamnar i helvetet för

XII

allt det jag trodde
att jag var ensam om

XIII

om jag skulle gifta mig med någon
så skulle det vara med henne

Dagens prompt var att skriva en dikt, som betraktar samma sak från olika synvinklar. Jag inspirerades dels av promptet och dels av andra poeters dikter.

 

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Let’s get this queer once and for all

Jag lovade att prata mer om queer och ordets betydelse – och det gör jag så gärna. (Myten queerhet = sex tänkte jag att vi tar i ett senare inlägg.)

I det stora kan ordet queer i princip användas på två sätt: queer som teori eller queer som identitet. För mig finns det ingen skillnad. Queer is queer, liksom. Teori, praktik, identitet och ideologi i ett.

Det finaste och bästa med queer är att det inbyggt i själva begreppet finns en vilja att inte definieras. Att försöka definiera queer går därför inte bara emot själva idén med begreppet – det är helt enkelt inte möjligt. Så fort man slår fast en definition av queer, så är det inte längre queert.

Svårt att greppa? Jämför till exempel med ordet grön. Det finns ingen definition för grön. Vissa saker är gröna, andra är det inte. Kanske. Någon tycker att en vas är grön, en annan uppfattar vasen som en annan färg. Spelar ingen roll – blommorna är vackra i vasen oavsett. (Okej, lite haltande liknelse men ni kanske förstår min poäng.)

Därför kan jag inte definiera ordet queer. Det jag kan göra är att vagt ringa in hur jag uppfattar och använder det, men det finns inga regler, inga system. Bara en vilja att låta alla blommor blomma, grön vas eller inte.

Så, för mig:

Queer är ett sätt att se på världen, ett aktivt förhållningssätt som ifrågasätter normer kring kön och sexualitet, såsom heteronormen och tvåsamhetsnormen. Att alla ska få definiera, eller låta bli att definiera, sitt/sina kön och sin(a) sexualitet(er), eller avsaknad av dem. Utan att någonsin ifrågasättas eller påtvingas etiketter. På samma sätt vill jag att relationer – vänskapliga, sexuella, romantiska, familjära och alla andra – ska få vara som de är, utan att de rangordnas eller nödvändigtvis utesluter varandra.

Queer är att vara och leva som man är och vill, att identifiera sig som man vill eller att inte identifiera sig alls. Queer är att inte vilja, kanske inte ens kunna, identifiera eller förklara sin könsidentitet eller sexualitet. Queer tillåter allt det. Queer omfamnar och till och med uppmuntrar det avvikande. Queer befriar.

Regnbågsankan har en fin förklaring i sin ordlista: ”Queer kan vara ett perspektiv eller identitet där personen eftersträvar att inga sexualitets- eller könsnormer skall vara hindrande för det egna livet”.

Hittar ni nyckelordet i den förklaringen?

(P.S. Det är kan.)

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

Hetero tills annat bevisats

I mitt Facebookflöde dök det upp en artikel med 5 saker straighta kvinna ska sluta säga till queera kvinnor. Jag har själv aldrig fått höra någon av de kommentarerna, tack och lov. Mina straighta vänner och bekanta är väluppfostrade, eller – mer troligt – så är jag inte så synligt normavvikande. Högt upp i kommentarsfältet fann jag en klassiker: ”Varför måste queera personer alltid påpeka att de är queera? Det är som att inbjuda till en diskussion om deras sexliv.”

Åh, denna tanke om att queert folk trycker sin sexualitet i ansiktet på Vanligt Hederligt Folk och att queerhet = sex. Förekommer i varje Pridesammanhang. Stör mig lika mycket varje gång. (Vi ska ta missuppfattningen om att queerhet = sex en annan gång.)

Jag var tvungen att svara på kommentaren: ”Därför att folk annars utgår från att vi är straighta”.

I dagens samhälle i stort ses du som hetero tills annat bevisats – och knappt ens då. För vissa queera är deras queerhet en viktig del av deras identitet. Att uppfattas som hetero kan vara obekvämt, obehagligt eller rentav skadligt. Som att människor inte ser dig som den du är. Att inte uttrycka sin queera identitet är att inte uttrycka hela sig, att på något vis begränsa sig för att inte uppröra folk.

Till det yttre passar jag rätt bra in i heteronormen. Sticker inte särdeles ut ur mängden med mitt utseende, beteende eller uttryckssätt. Ändå avskyr jag när någon utgår från att jag är straight. Om vi tar en enda liten del av min queerhet – sexuell attraktionen (som okunnigt folk tror att är hela queerheten, men som sagt, vi tar det en annan gång) – så verkar jag säkert straight för det mesta. De flesta som jag tycker är attraktiva är män. Men att på något sätt förneka, gömma eller nedvärdera de gånger jag attraheras av kvinnor eller andra, vore att förneka, gömma eller nedvärdera delar av mig själv som är lika viktiga och sanna som vilka andra delar som helst.

Ändå vet jag att jag själv gör samma misstag – tror att folk är straighta. Det går så per automatik att jag inte ens är medveten om det. När det sedan motbevisas är det inga problem att ställa om det i huvudet. Men ändå. Att inte ens jag, som själv är queer, kan utgå från något annat än normen. Så djupt rotad är den.

Åt helvete med heteronormen.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Sköldpaddor

Jag surfade runt på tumblr, som jag brukar, när jag ramlade över denna metafor för aromanticism (att inte känna, eller känna väldigt lite, romantisk attraktion) eller asexualitet (att inte känna, eller känna väldigt lite, sexuell attraktion). Den var så mitt i prick att jag måste dela med mig av den till, tja, alla. Ursprungligen hittas den på pinkdiamondprince.tumblr.com, med ett fint tillägg på sadvulpesboy.tumblr.com. Här är den i fri översättning av mig:

Att försöka klura ut om du är asexuell eller aromantisk kan vara mycket svårare än att komma underfund med andra sexuella och/eller romantiska identiteter, eftersom du försöker hitta frånvaron av något.

Föreställ dig att du är vid en damm och vill ta reda på om det finns några sköldpaddor där. Eller fiskar. Låt oss säga att du hittar en sköldpadda. ”Åh, så bra, nu vet jag att det finns sköldpaddor!” Eller så hittar du en fisk. Eller så hittar du båda, och vet att det finns såväl sköldpaddor som fiskar i dammen.

Men om du inte hittar några sköldpaddor kan det bero på att det inte finns några sköldpaddor, eller att du är skitdålig på att leta efter sköldpaddor och kanske du tror att du såg en sköldpadda där borta – eller så var det bara en pinne. Kanske det bara finns ett fåtal sköldpaddor. Kanske du måste göra något speciellt för att hitta sköldpaddorna. Kanske en hel hop av de där stenarna vid strandkanten egentligen är sköldpaddor, men du ser inte skillnad på stenar och sköldpaddor. Kanske det inte finns några sköldpaddor över huvud taget. Du har ingen aning.

Under tiden finns det folk som säger: ”Åh, men det måste finnas sköldpaddor! Du kommer nog hitta dem för eller senare”, eller ”Hur många sköldpaddor har du hittat i din damm?”, eller ”Försök plantera växter vid strandkanten för att locka till dig sköldpaddorna”, eller ”Åh nej! Vad har din damm råkat ut för, då det inte finns sköldpaddor i den?” Och du bara står där, blöt, med tomt nät och trött uppsyn.

Men oavsett om det finns sköldpaddor eller fisk, eller inte, så fungerar din damms ekologiska system hur bra som helst. För det är vad ekosystem gör – formas till ett system runt det som finns. Du saknar inte något bara för att du inte har sköldpaddor – du har bara en damm utan sköldpaddor. Om någon försökte ändra din damms ekosystem genom att dumpa en hög sköldpaddor i vattnet skulle det troligen bara fucka upp något.

Så du behöver inte vara helt säker. Du behöver inte finkamma varje kubikcentimeter av dammen med håv innan du kan bestämma dig för att det troligen inte finns sköldpaddor i dammen. Om du vill använda begreppet ”aromantisk” eller ”asexuell” om dig själv, för att du tycker att det passar – gör det. Och om du i ett senare skede hittar sköldpaddor, kan du alltid ge dammen ett nytt namn. Det går hur bra som helst.

 

1 kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat

Föräldrar och barn

En av mina närmaste vänner väntar barn på egen hand. Efter flera års noggrant övervägande och funderande kontaktade hon en fertilitetsklinik. Min vän hade tur, hon fick snabbt en passande spermadonator och blev gravid på andra inseminationsförsöket.

Om allt går som det ska får hon sitt första barn i sommar.

I en artikel på YLE konstateras det att 150-160 ensamstående kvinnor blir mammor varje år, med hjälp av fertilitetsbehandling. Folkhälsan ordnar en kurs för sådana blivande mammor, eftersom blivande mammor utan partner kanske inte alltid känner att de har en plats på traditionella föräldrakurser.

Det konstateras också i en annan YLE-artikel att regnbågsbarn (i detta fall barn till samkönade kvinnopar eller ensamstående kvinnor, som använder fertilitetskliniktjänster) är en klassfråga. Det är helt enkelt mycket dyrt att försöka få barn på det viset: vi pratar tusentals euro.

Jag läser artiklarna med stort intresse. Sedan läser jag kommentarsfälten och vill spy.

”Alla barn har rätt till en mamma och en pappa” skriver någon. ”Barn är ingen rättighet”, skriver någon annan. ”Jag tycker barnets behov ska ställas i främsta rummet. Singelkvinnor borde inte ha rätten att kasta bort ett människoliv bara för att de vill ha en liten kelgris att köpa gulliga kläder till”, skriver en tredje i all sin vidrighet och SATAN I GATAN ÄNDÅ, mina versaler och svärord räcker inte till för att förmedla den ilska och förnedring jag känner.

Självklart är barn ingen rättighet, inte för någon, och därför är det så tröttsamt att självklarheter ska användas som argument mot vissa grupper som vill ha barn. Ingen pratar om sådant när olikkönade par söker fertilitetshjälp på grund av barnlöshet.

Och när folk talar om samkönade parförhållanden som ”val av livsstil” och menar att man på grund av det valet har valt bort barn, då ser jag fanimej rött. Allt som över huvud taget kopplar ihop icke-heterosexualitet med ”val” och ”livsstil” får mig att vilja skriva FUCKKKK YOUUUUU (men då skulle jag säkert bli portad från alla kommentarsfält).

Det är personligt. Varje gång någon påstår att ett barn alltid ska ha rätt till en mamma och en pappa, att singelmammor är egoistiska och ”kastar bort ett människoliv” för att de bestämmer sig för att bli just singelmammor, så är det personligt. De som skriver så spottar på min vän, min underbara vän som längtar så efter barn och som tack vare teknologi och liberal lagstiftning (och länge ihopsparade pengar). De som skriver så spottar på mig, för även om jag inte vill ha barn så vill de förvägra mig chansen till barn på egen hand.

Ytterligare en kritisk kommentator skriver att YLE-redaktionen ”framställer den förändring som sker i samhället på denna normkritikens och normnedmonteringens väg som något positivt”. JA FÖR FAN. Att över huvud taget vidga familjebegreppet och -bildningen tror jag bara är positivt. Mer förståelse och respekt. Ett synliggörande av den mångfald som redan finns.

We’re here, we’re queer – get fucking used to it already.

9 kommentarer

Filed under okategoriserat

Lindy hop

Här säger jag att jag är tillbaka, och så går jag åter in i tystnaden? Men det är så mycket som sker. Jag tillbringade en förlängd helg i söder med min vän KJ och det gjorde mig så otroligt gott att få umgås med henne igen. Bara vara ledig, ta promenader, äta glass, titta på film. Jag har ett jobb som personlig assistent på deltid, men ibland blir det trots det på heltid. Energin har kommit tillbaka och jag planerar inflyttningsfest, feministträffar, poesiworkshopar och andra trevligheter med en sådan iver att jag riktigt måste lägga band på mig själv. När jag nu har börjat må bättre vill jag inte falla tillbaka i stressen och orkeslösheten utan hushålla med krafterna litegrann.

Idag har jag dessutom varit på min första lektion i lindy hop.

Det var nervöst, lite obekvämt, svettigt och roligt. Nervöst för att jag inte känner någon annan som ska gå kursen, men anmälde mig trots det. Svettigt och roligt för att det är precis det som dans ska vara! Min bild av den fräscha, rosenkindade lindy hopparen i svängig 1940-talsklänning fick ge vika för en genomsvettig dansare i lenkkiskor och t-skjorta. (1940-talsklänningen och schvunget i kjolen ska väl ändå så småningom gå att ordna fastän man är helt röd i ansiktet och svetten svider.)

Den något obekväma biten uppstod när vi tidigt under lektionen skulle dela upp gruppen i förare och följare. Per automatik gick alla kvinnor över till följare-sidan av salen, och alla män till förare-sidan av salen, trots att rollerna i lindy hop inte är könsbundna (vilket är en av de saker som, tillsammans med musikstilarna och fokuset på det sociala och dansglädjen och inte endast danstekniken, fick mig att bli intresserad från första början).

Jag stod velade kvar i mitten.

Efter att ha frågat, och lärarna hade gjort en snabb räkning för att se att det inte blev alltför ojämna grupper, fick jag naturligtvis dansa som förare. Jag och fem karlar, inga problem.

Men jag kunde nästan höra ljudet av normen som bröts.

”Vad ska de andra tro?”, tänkte jag. ”Lesbisk, wannabe, onormal, hon försöker göra sig till, löjligheter, freak”.

Sedan började vi dansa. Jag bytte par precis som alla andra och fick uppleva en oväntad fördel med att vara förare – jag fick dansa med andra kvinnor. Det kan vara obekvämt att dansa med okända människor, och än mer obekvämt att dansa med okända män. Då föredrar jag faktiskt att dansa med okända kvinnor. Det känns mer otvunget, jag är mindre nervös och har närmare till skratt. För skrattade, det gjorde jag. Skrattade och svettades och tappade räkningen på stegen, men höll också räkningen för det mesta och kände att det här är något jag vill göra också i fortsättningen.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Alldeles betagen och frustrerad

Om jag vore en sån som blir förälskad…” kan jag börja en mening med, i ett försök att ringa in en känsla eller en upplevelse. Berätta hur jag blev alldeles betagen av någon, eller är så förtjust i, med förhoppning om att kunna förklara mina känslor av glädje, hänförelse och intresse för en person utan att för den delen göra dem exklusivt romantiska.

Det gör mig frustrerad. Mitt språk, mitt första och starkaste verktyg att förklara och förstå mig själv och världen, räcker inte till. Jag saknar ord och vinklingar. Indikerar betagen för mycket romans? Hur är det med attraherad? Hur många nyanser av ordet kärlek kan jag använda? Hur kan jag reda ut mina känslor om jag inte har ord för dem? Behöver jag ens ha ord för dem?

En morgon äter jag frukost med en vän. Hon är bland det finaste frukostsällskap som går att ha. Vi samtalar och dricker kaffe och när jag står och diskar nämner jag i förbifarten att jag kan se mig leva ihop med en kvinna lättare än vad jag kan se mig leva ihop med en man. Min vän blir lite förvånad.
– Jaså, säger hon. Det har jag inte vetat.

Och jag ger mig in i en lång utläggning om hur det är enklare för mig att föreställa mig att dela liv och vardag med en kvinna  – om jag nu alls kommer dela det med någon, det är ju inte alls säkert – kanske för att jag helt enkelt känner att jag ofta kommer lättare överens med kvinnor rent praktiskt, sådär med tanke på om man ska bo ihop och så, för att vi kvinnor uppfostras enligt liknande mall – jag menar ju inte att kvinnor och män och andra till naturen är olika, det är bara hur vi formas av samhället? Och det behöver ju inte vara något romantiskt över det, jag tänker mera som något slags alternativ till en romantisk relation, kanske, vänner och livspartner i ett, dela ett hus men ha egna sovrum – fast kanske med stora sängar så att man kan sova hos varandra om man vill det…?

Min vän nickar och fattar förstås vad jag svamlar om. Jag är inte helt säker på att jag själv fattar.

Jag skrotar runt på tumblr, som jag brukar, när det plötsligt är som om jag kan andas lite lättare. Shades-of-greyro skriver:

Honestly, trying to separate feelings into ”platonic” and ”romantic” is like trying to use the words ”black” and ”white” to describe the rainbow.

Återigen blir jag påmind om styrkan, men också dubbelheten, i språk. Styrkan i hur rätt ord berättigar, förstärker och befriar, men också hur det är språket som ska anpassas till oss och inte vi som ska anpassas till språket.

Så kanske det är helt okej att börja meningar med ”Om jag vore en sån som blir förälskad…” utan att veta om man är en sådan som blir förälskad eller inte. Kanske kan jag prata om kärlek i tjugofem olika sammanhang, för kärlek är inte svart eller vitt utan oändliga regnbågsskalor. Kanske jag får vara förtjust i människor utan att veta om det är romantiskt eller inte (jag menar, vad är ens romantiska känslor?), för det är ju inte det viktigaste. Det viktigaste är att det finns människor som jag tycker om, och som glädjande ofta tycker om mig.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Under kontinuerlig bearbetning

Ibland skulle jag vilja skicka alla på en obligatorisk grundkurs i genusvetenskap. Lika ofrånkomligt som sexårskontroll, matematik i skolan och att betala skatt. Det är otroligt givande att läsa genusvetenskap. Det är också otroligt frustrerande att läsa genusvetenskap. Allt du har tagit för givet ifrågasätts, alla så kallade sanningar dras fram i ljuset, skärskådas och – ofta – förklaras godtyckliga, skadliga och förenklade.

Ta något så skenbart enkelt som kön. Vi lär oss att det finns kvinnor och män, att de är på sina respektive skilda sätt, och att de alltid är sina respektive skilda kön. Män är män och kvinnor är kvinnor och män är si och kvinnor är så. Inte för att folk (eller i alla fall tacksamt få) säger så rakt ut, men det är vad som finns i ryggmärgen, det vi har indoktrinerats sedan från den bokstavliga sekund vi föddes.

I verkligheten är det ju inte så enkelt. Under introduktionskursen i genusvetenskap var en av uppgifterna att skriva en arbetsdefinition av kön, det vill säga, försöka ringa in vad vi uppfattar att kön är. Denna definition fick vi sedan vidareutveckla under hela kursens gång. Det är rentav svindlande hur stor skillnad det är på den första och den senaste versionen.

Så låt mig, för mig själv och för er andra, presentera:

Arbetsdefinition av kön (under kontinuerlig bearbetning)

♦ Kön är i vårt samhälle den kanske första gruppering som görs av människor. Kön är en faktor bland andra (såsom ålder, klass, etnicitet, religion, funktionsförmåga, sexualitet med flera) som tillsammans styr hur vi uppfattas av andra (och oss själva) samt vilka erfarenheter och förutsättningar vi har i vårt samhälle. Hur dessa faktorer samspelar kallas intersektionalitet. Kön är med andra ord en bland flera maktfaktorer, där de som uppfattas som män strukturellt sett har större makt än de som uppfattas som kvinnor eller annat.

♦ Kön är flerdelat. Kön är en faktor i identiteten hos många, en del i den mentala självuppfattningen. För andra är kön helt irrelevant i skapandet av sig själv. Kön är ett socialt begrepp och det finns många normer som styr vår uppfattning av kön – kön uppfattas genom utseende, beteende och handlingar, åsikter, yrken, ting, abstrakta begrepp och tankesätt. Enligt den rådande tvåkönsmodellen ses kön som ett av alternativen ”kvinna” eller ”man”. Varje person förväntas tillhöra endera gruppen och endast den gruppen. Att stå utanför, mellan eller bortom uppdelningen ”kvinna” eller ”man” är ofta inget alternativ som ges, trots att människor kan känna sig höra till båda eller ingen av grupperna.

♦ Kön är också biologiska och anatomiska egenskaper, kopplade till reproduktionsförmåga genom könsceller, hormoner och organ. Trots att biologin inte alltid håller sig till den kulturella uppdelningen i kvinna/man, reproduceras den kulturella tvåkönsmodellen även inom biologin. Detta kan till exempel ses i hur intersexuella personer, som vid födseln inte entydigt kan kategoriseras som flicka eller pojke på grund av anatomiska skillnader i gener, hormoner och/eller könsorgan, redan som spädbarn opereras för att passera som flicka eller pojke. Även om det inte finns medicinska skäl för en operation genomförs den för att den rådande tvåkönsmodellen och dess normer ska upprätthållas. Detta binära tankesätt gällande kön syns också i den juridiska aspekten av kön, där alla måste registreras som det ena eller det andra (eller det tredje eller det fjärde eller så vidare, beroende på land, lagstiftning och kultur) och där kön syns i folkbokföring och personnummer.

♦ En person, för vilken det finns skillnader mellan de olika aspekterna av kön, kan kallas transperson. En person, för vilken alla aspekterna av kön stämmer överens med varandra, kan kallas cisperson.

♦ Kön är inte statiskt och naturgivet, utan något som är föränderligt och flytande över tid, både som begrepp inom vår kultur och eventuellt för individuella könsuppfattningar av sig själv. Detta betyder också att kön måste skapas och upprätthållas hela tiden genom olika slags handlingar och tankesätt. Kön kan verka vara en stabil faktor endast för att det hela tiden, på alla plan i samhället, reproduceras, upprätthålls och väldigt långsamt förändras och omskapas.

Låt mig höra! Vad tänker ni kring kön, om ni tänker kring kön? Har ni en egen definition av kön, eller skulle ni vilja ha en? Har ni något att tillägga, ifrågasätta eller spinna vidare på i ovanstående arbetsdefinition?

4 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Lili Elbe

OBS! Detta inlägg innehåller spoilers!

Ikväll såg jag The Danish Girl på bio. Jag åt lösgodis och grät på slutet. Filmen var visuellt mycket vacker. Mjuka färger, dimmigt ljus – ”varje scen var som ett porträtt”, som en vän beskrev det. Filmen baseras på verkliga händelser och jag var glad över att huvudkaraktärerna framställdes i en sympatisk dager, eftersom det ju är verkliga människors verkliga liv som berättas om, må vara att konsten ju alltid tar sig de berömda konstnärliga friheterna.

Under berättelsens gång kom jag att tänka på Maurice. Det var samma slags känsla som grep tag om hjärtat – smärtan i oförståelsen, ovetskapen, okunskapen, olyckan. Jag kunde bara tänka på hur ofattbart svårt det måste vara. Att inte få någon hjälp, att inte ens ha ord för att prata om sig själv, hur man känner, vem man är. Inte konstigt att man då gör det till en lek. Inte konstigt att man då hellre skulle dö än fortsätter leva fel.

Henrik: So what you’re suggesting is that a doctor intervened…
Lili: To correct a mistake in nature. I have a passport to prove it.
Henrik: He made you a woman…?
Lili: God made me a woman. The doctor cured the sickness that was my disguise.

Verklighetens Lili Elbe dog i sviterna efter könskorrigerande operationer. Lili Elbe anses vara den första människa som genomgått könskorrigerande operationer och hur jag än försöker kan jag inte ens i tanken omfatta det hon (och andra efter henne) måste ha gått igenom.

Att vara beredd att – bokstavligen – sätta livet som insats för att kunna bli sig själv.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok