dagbok · okategoriserat

Vem hör till familjen egentligen?

För en handfull år sedan blev jag intervjuad för lokaltidningen, och som brukligt var avslutades intervjun med en liten genomgång av bakgrundsinformation: namn, ålder, hemort – sådant som kan vara av intresse för lokaltidningsläsarna. Jag fick också frågan: ”Familj?”, på vilken jag svarade ”ja”. Reportern skrattade och frågade om jag ville utveckla. ”Föräldrar, syster och andra”, sa jag.

Under en promenad här om dagen pratade min sambo och jag om just familjer, vem som hör till våra familjer och varför, och i morse såg jag på en video av Jessica Kellgren-Fozard, ”Are kids of same-sex parents winning or losing?”, där det i farten togs upp en massa olika familjekonstellationer. Vem hör till familjen egentligen?

Min familj består till exempel av min sambo och jag, vi som delar vardag och hushåll. Det går ypperligt att vara en familj på två jämbördiga vuxna, låt ingen påstå motsatsen. Min familj är förstås också mina föräldrar och min syster – min ursprungsfamilj, den jag vuxit upp och formats i. Till familjen hör också mommo (och moffa, medan han levde), som jag också vuxit upp med om somrarna och som jag träffar minst en gång i veckan. Och när vi ordnade förlovningskaffe ”för familjen”, så var vi sju personer och en hund runt bordet: min fästman & jag, mina föräldrar, mommo, fästmannens mamma med pojkvän, och så förstås Nisse. (Också mycket viktigt att poängtera att husdjur kan ha en självklar plats i familjen, igen beroende på kontext.) När jag firar jul ”med familjen” kan det vara allt mellan jag, fästmannen & mina föräldrar till jag, fästmannen, min syster med sin man, föräldrarna & mommo. Ibland räknas mina kusiner med i familjen, speciellt under högtider – då är familjebegreppet extra brett.

Kärnfamiljen är en sådan nymodighet som vi tror att har mycket djupare och äldre rötter i vår kultur än vad fallet är. Jag hävdar orubbligt att familj (liksom queer!) är ett socialt begrepp som är flytande både i sin allmänna definition och något som kan variera beroende på situation i sin personliga definition. För mig är ”familj” något som lutar åt att oberoende kontext vara mer inkluderande och expanderande än exkluderande – det är mycket lättare att bli inräknad i min familj än vad det är att hålla sig utanför den, hah!

skönlitterärt

Aprillyrik dag 2 – Johnny boy

Skolbiblioteket var inte så mycket bibliotek
som en del av korridoren
avskärmad med tillfälliga mellanväggar
alltid tomt
(förutom jag)

En pocket som låg bra i handen
handlade om ett gäng pojkar:
de hade hårpomada och läderjackor
doftade av blod och våld,
en hette Johnny
och alla bar kniv

Någon av dem
(kanske Johnny)
hoppade ut genom ett fönster

När de två yngsta
(en av dem Johnny)
kom till en fest
hände något –

Jag minns inte vad
men minns rodnande kinder
(mina eller Johnnys)
en naken överkropp och lågskurna jeans

Det var inte så mycket
vad som sades
som vad som gjordes
händelser mellan orden
(händerna under bordet)
något förbjudet på tungan
som jag utan att förstå
förstod redan då

National Poetry Writing Month 2024 är i gång! Trots att det är dag 2 skrev jag dagens dikt enligt promptet för dag 1, eftersom det var ett så inspirerande prompt som jag dessvärre inte hade tid och ro att utforska under aprils första dag. Så här löd promptet: ”Today, we’d like to challenge you to write – without consulting the book – a poem that recounts the plot, or some portion of the plot, of a novel that you remember having liked but that you haven’t read in a long time.” Jag utgick från en uppenbarelse jag hade under studietiden för nästan ett decennium sedan.

skönlitterärt

Hopp och tro – fånga februari #8

– Var det nånsin så
att du hoppades och trodde
(en outtalad, otänkt, otänkbar men likväl
i det fördolda förbannad förhoppning)
att din tjejkompis också kände
att hon ville kyssa dig
(sådär som bästa vänner gör)
när ni satt tätt intill
och pratade om killar?

– Ah, en kuggfråga! Nej.
Jag var nämligen
alltid gay
även när jag
inte visste
det.

Utmaningen ”fånga februari” fortsätter. Jag kommer alltid tillbaka till det queera i min diktning, det är det automatiska, det självklara, det ännu inte tillräckligt omskrivna.

dagbok

Kasta sig in i saker med sämre odds än så

Jag har flera gånger lyssnat på Martina Moliis-Mellberg audioessä Om det här är lycka vill jag inte vara lycklig om varför hon blir provocerad av äktenskapet, särskilt då hennes queera vänner gifter sig. Medan jag har diskat, lagat mat, promenerat har jag lyssnat och reflekterat och speglat mina egna tankar mot den.

”Statistiskt sett slutar ungefär hälften av alla äktenskap i Finland i skilsmässa, men det där bryr jag mig mindre om. Jag har kastat mig in i många saker med sämre odds än så, och kärleken är aldrig självklar, oavsett om den är välsignad av staten eller inte.”

Det är ju inte det som är kärnan i essän, men det är något som har fastnat hos mig. Saker med sämre odds än så. Eftersom jag i mitt förhållande hela tiden balanserar mellan det till synes heterosexuella (= en kvinna och en man i en monogam kärleksrelation) och det queera (= jag är inte straight) vet jag inte alltid vilka förhållningssätt och normer, traditioner, uppfattningar som jag mestadels ska ta avstamp i: de straighta eller de queera. För som Moliis-Mellberg också säger: ”Det handlar inte om riskerna – det handlar i stället om vem som bestämmer värdet i våra relationer, och om anpassning, assimilation.”

Och det är så. mycket. lättare. att bara underkasta sig konventionerna, normerna, gå den väg som förväntas. Hela tiden hela tiden hela tiden märker jag ju hur jag jämför mig, oss, med alla andra: vänner, familj, det heterofokuserade narrativet om hur man ska leva sitt liv, vilka milstolpar som ska uppnås, och när, och i vilken ordning.

De eviga frågorna: Vad vill jag riktigt på riktigt, och vad tror jag bara att jag vill för att jag har blivit hjärntvättad till att vilja det?

Inte undra på att man blir trött ibland.

Med allt detta sagt är jag sedan ungefär två månader tillbaka förlovad med Conny.

För att jag har funderat – känt att jag tvingats till att fundera, just för att jag balanserar mellan det straighta och det queera. Vilka uttryckssätt känns som de mesta äkta för oss? Vilka traditioner och normer vill vi förkasta, vilka vill vi följa för att de känns rätt för oss?

Det här känns rätt. (Även om silverringen på fingret ännu känns ovant.) Kärlek är inte statistik, utan i slutändan är det vad Lars Huldén – en större poet än jag, någon som har fångat det jag försöker fånga – skriver i sin dikt To å ja, vi boåda:

Men hyö do,
dähää sko ja vila du ssko
hall mee åmm:
He foår it kåma naa millan åås,
ja määra millan te å me,
uutåm dyön,
såm vi jåo alldä slippär.
Åm ja it ahltiili e
såm ja ssko boåd vara
så måss do fysyök fylååt me.
Fy sido ja tråo vi bihyövä varaadä
to å ja, vi boåda.

(Men hör du,
det här skulle jag vilja att du
skulle hålla med om:
Det får aldrig komma något emellan oss,
jag menar mellan dig och mig,
utom döden,
som vi aldrig slipper.
Om jag inte alltid är
såsom jag borde vara,
måste du försöka förlåta mig.
För ser du, jag tror vi behöver varandra
du och jag, vi båda.)

dagbok

City boy stole my heart

Under högstadiet upptäckte jag rock- och metallmusiken, med dragning åt glamrock och svartrock. Det var HIM, Negative, The 69 Eyes, lite Iron Maiden, Tigertailz, Crashdïet – och Hanoi Rocks, detta finska glamrocksfenomen vars debutskiva fortfarande bär en av de snyggaste titlarna enligt mig: Bangkok Shocks, Saigon Shakes, Hanoi Rocks. Mina vänner och jag delade tacksamt nog musiksmak i mångt och mycket. I detaljer som glittrande scarfer, hemtrycka band-t-shirts och Klippotekets hårspray, i orange flaska av den största storleken, finns vår vänskap konkretiserad.

Jag googlade låtar och foton, printade ut bilder för att pryda mina skolkalendrar. En liten svartvit, inplastad bild av en barmagad Mike Monroe har hängt med som bokmärke i mina kalendrar ändra fram till för något år sedan, då jag köpte en kalender med inbyggt bokmärke. Då fick bilden flytta till min arbetsanteckningsbok. Den första Youtubevideon jag någonsin såg var en liveversion av Million Miles Away. Jag köpte en musiktidning med ett reportage om Hanoi Rocks i början av sin karriär. De berättade att de var så fattiga när de bodde i Stockholm att de ibland bara hade råd att köpa gurka till mat, och på bilderna låg Mike Monroe draperad över motorhuven på en bil, iklädd röd cowboyhatt och guldlamékostym med små, svarta prickar.

I Hanoi Rocks’ låt Lost In The City från debutskivan år 1981, med mycket enkel text där refrängen både inleder låten och upprepas många gånger, sjunger Mike Monroe om det hårda livet i storstan, för den som vill fantisera kanske om tiden i Stockholm (och vem är bättre på att fantisera än fangirls?):

”Take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City boy stole my car
City girl stole my heart”

Men ungefär halvvägs in i låten, strax före bryggan, så kastas texten om i en enda refräng:

Now won’t you take me down to the way back home
I lost all my money, now I’m all alone
City girl stole my car
City boy stole my heart
Oh yes, he did!”

Jag minns hur det redan då kändes som en hemlighet, något privat mellan mig och Hanoi Rocks, kännbart bara i den bärbara cd-spelaren och bussresorna till och från skolan, något som pirrade och som var synligt endast för de insatta. Man behövde lyssna noga på låten för att inte missa det – jag läste i texthäftet som hörde till, för att vara säker på att jag inte hade missförstått något. Det var mitten av 00-talet, jag var tonåring och såg mig som straight.

Ändå var det något med en city boy som stjäl en annan city boys hjärta som fick mitt eget hjärta att fladdra till.

dagbok

En störning i kyrkan

På söndagen som avslutade prideveckan här i Vasa var det tvåspråkig regnbågsgudstjänst. När jag bodde i Åbo gick jag regelbundet på högmässa i domkyrkan, kanske en gång var eller varannan månad – jag var oftast ensam om söndagarna, och att sitta under de medeltida stenvalven gav en känsla av om inte gemenskap så nog andlighet och frid, en stunds vila. Här i Vasa tror jag inte att jag varit på en enda högmässa en vanlig söndag, knappt ens till julkyrkan alla år. Rent krasst är det väl för att jag numera ofta har sällskap och program om söndagarna – och dessutom är Trefaldighetskyrkan inte alls lika vacker som domkyrkan i Åbo. Men nu var det alltså regnbågsgudstjänst, och biskopen skulle predika, och jag tänkte att om biskopen stöder oss, ja, då vill jag stöda honom.

I kyrksalen hängde några regnbågsflaggor och färgglada vimpellinor, och framme mot altaret låg uppspända fler färgade paraplyer. Den ena prästen hade en regnbågsfärgad stola och den andra hade regnbågsfärgat hår. Förvånansvärt smidigt gick det också att ha förrättningen på två språk – de som talade eller läste växlade eller turades om på respektive språk, trosbekännelsen och Fader Vår reciterade alla på sitt eget modersmål. Psalmerna, hälften av dem på svenska och hälften på finska, var alla från psalmbokstillägget, så jag kunde inte en enda. Men inte kan jag ju spanska heller, som musikinslaget sjöngs på, men jag kunde ju uppskatta musiken och de sydamerikanska rytmerna för det.

Biskopen predikade inte från predikstolen, utan stod längst framme i kyrkan och talade. Han talade om att vara utanför, om hur det lätt uppstår frågor som: Varför får jag inte vara med i gemenskapen? Är jag annorlunda? Är det för att jag stör? Det där sista stannade hos mig. Jag tänkte hur en vän berättade om att man som icke-binär kan få diagnosen muu sukupuoli-identiteetin häiriö. Tänkt att diagnostiseras med störning för att man vill vara den man är. Jag tänker på Eeva Kilpis kända dikt, om hur en störning kan vara ack så välkommen: ”Sano heti jos minä häiritsen, / hän sanoi astuessaan ovesta sisään, / niin minä lähden saman tien pois. // Sinä et ainoastaan häiritse, / minä vastasin, / sinä järkytät koko minun olemustani. / Tervetuloa.”

Nattvardsbrödet var av en helt ny sort för mig – inga tunna pappersrundlar till oblat, utan en skiktad bit bröd med rejält med tuggmotstånd. Jag tuggade fortfarande på det när jag gick tillbaka till kyrkbänken. Nattvardsvinet var precis lika gott som jag mindes det – jag har för mig att det är portvin.

Att gå på högmässa ensam är ändå lite knepigt. Att sitta i kyrksalen och följa med högmässan går bra. Kyrkkaffet efteråt är svårare. Det är en utmaning för den sociala orken (som det varit skralt med den senaste tiden). Och för den sociala kompetensen! Så mycket av den har fallit i glömska under pandemitiden. Jag kunde inte uppbåda någondera tillräckligt för att slå mig ner och prata med okända eller ens halvbekanta människor, utan tog mig kaffekopp och satte mig ensam vid ett bord. Jag hade velat säga hej till biskopen, men också det får bli en annan gång.

Men. De små rosa bakelserna med regnbågshjärtan på. De var så goda att jag tog två.

dagbok

Full av kontraster och samtidigt helt självklar

Vardagen är full av kontraster och samtidigt helt självklar. På morgonen tar jag upp nät, äter gröt och rensar och filéar sju abborrar. På eftermiddagen klistrar jag regnbågsfärgade plaststenar kring ögonen och far på queer paneldiskussion och pubquiz. (Bildbevis i form av en suddig selfie på vägen hem.)

Vi är kanske femtio människor i källarpuben, och jag undrar om jag någonsin sett så många (förmodade) queera på en gång på samma lilla yta. Det är förundrande och befriande. Panelen diskuterar under temat hbtqia+ och ensamhet i Österbotten, och publiken skrattar, applåderar och nickar igenkännande. Jag gör detsamma, känner igen mig i de outtalade, ofta religiöst-kulturellt förankrade förväntningarna – nej, inte ens förväntningarna utan självklarheterna – att alla är hetero. Att det inte ens finns ett alternativ. Att sedan, när man har kommit ut en första gång och sedan alla gånger därefter, alltid bli en slags ambassadör för alla regnbågspersoner. Att känna att ens egen historia, som någon som aldrig lidit av sin queerhet och som passerar som straight, inte är värd att berättas (Får det finnas också andra historier än de om lidande? undrar panelisten). Att känna sig som en fejkqueer, att vilja anamma en viss stil eller ett visst utseende för att det är så man tror att queera ska se ut, att spela upp eller spela ner sin queerhet beroende på situation.

Det är sorgligt och vackert och bekant och stärkande.

Efter paneldiskussionen blir det pubquiz, och vi skriver ”Merete Mazzarella” och ”Albus Dumbledore” och ”Förintelsen” som svar. Vad är Förintelsen? frågar elvaåringen som är med i vår grupp, och det hisnar till. Hur förklarar man det för en elvaåring, i hastigheten i en frågesport? Jag är glad över att elvaåringens mamma är med och hör en viskande förklaring om nazister. Vi vinner inte pubquizet, men jag har roligt och stannar längre än jag tänkt. Folk kommer fram och pratar efter att jag har tagit tillfället i akt och berättat om regnbågskaféet som Folkhälsan ordnar från hösten igen, vill vara i kontakt och dela info. Jag skriver upp namn och mejladresser i telefonen.

Samtidigt.

Ansiktsmaskens gummiband spänner bakom öronen. Jag är den enda med mask men dömer ingen – gudarna vet att vi är trötta på det. Och jag är trött. Stora folksamlingar tär på, nu ännu mera än före pandemin. Jag är inte ensam, men jag är lite lite på sidan, helt utan någons förskyllan. Jag är uppenbart nykter när jag går ut för att ta luft och vidtalas av en som är uppenbart full, och jag kan inte riktigt uppbåda tillräckligt mycket artighet för att bemöta det. Jag längtar hem efter te och smörgås, så jag kör hem och dricker te (Earl Grey) och äter smörgås (rostat bröd med Nutella). Jag är nöjd över att jag for, och jag är nöjd över att komma hem. Som Walt Whitman skrev: Do I contradict myself? / Very well then I contradict myself, / (I am large, I contain multitudes.)

Vardagen är full av kontraster och samtidigt helt självklar. Pride är full av kontraster och samtidigt helt självklar.

dagbok

Lilla lilla baby queer

Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg som jag sparat från X3M-communityns tid. Daterat februari 2011, då jag fortfarande bodde i Studentbyn i Åbo, hade studerat svenska i 1½ år, och nyligen börjat lyssna på Children of Bodom, efter att min vän KJ introducerat dem för mig.

Så här skriver jag:

”Jag har nu sett på Cry Baby och var tvungen att läsa på baksidan av dvd-fodralet för att kunna genrebestämma den filmen. Den kryllade av vippiga kjolar, omsorgsfullt lagade frisyrer, fåniga och trots det tilltalande klichéer, rött läppstift, medryckande sånger, läderjackor och vrickade karaktärer. Jag var överförtjust.”

Ja, det gjorde jag ju också: lånade dvd-filmer på biblioteket. Ofta och många. Jag hade ännu inte börjat se på Doctor Who eller Supernatural, som på den tiden (”på den tiden”, hur gammal är jag riktigt …) sågs i grynig kvalitet via olagliga strömningssidor. I stället lånade jag Billy Elliot, Dead Poets Society och historiska minidramaserier från BBC.

Och så Cry Baby då, av vad jag brukar kalla ”pure fangirl reasons”, vilket i detta fall var Johnny Depp. Men den här gången fick han se sig besegrad i hetast-på-duken-tävlingen, eftersom filmen också innehöll denna uppenbarelse som fick mitt blod att rusa lite snabbare: Wanda.

När jag nu läser det gamla dagboksinlägget skrattar jag så åt mig själv och min bristande självinsikt. Eller kanske den fanns där, som en känsla, men bara inte var formulerad än? ”Då är jag inte ens den som föredrar kvinnor”, skriver jag, och mitt nutida jag bara VOJ LILLA LILLA BABY QUEER. Det står utskrivet svart på vitt att jag ju bokstavligen föredrar kvinnan i det fallet, och ändå trodde jag att jag var straight?

Tur att jag vet bättre nu för tiden.

P.S. Regnbågscafé för unga i kväll igen kl. 17–19 i Folkhälsanhuset i Vasa. Tipsa dina baby queers!

okategoriserat

DENK

Jag drömmer att en kompis har förlovat sig med en turkisk prinsessa.

I sju år har de varit tillsammans, haft ett hemligt distansförhållande, men den turkiska prinsessan vill fortfarande inte gå ut med deras förlovning. En relation mellan två kvinnor ses inte på med blida ögon, inte i hennes kultur, speciellt inte inom kungahuset.

Min kompis är förtvivlad och vill kasta armbandet som hon fått i förlovningsgåva i stället för en ring. Armbandet består av silverlänkar och en silverplatta med namnet DENK, som den turkiska prinsessan heter, i olikfärgade ädelstenar, en färg för varje bokstav; ljust blå, rosa, gröna, gula.

Jag försöker lugna henne, omhändertar varsamt förlovningsarmbandet, säger att hon kommer ångra sig om hon kastar bort det nu, i affekt. Att det finns tid att reda upp saken ännu. Att hon kan lämna tillbaka armbandet om hon fortfarande känner för att bryta förlovningen senare, men nu måste vi samla oss. Vi ska hålla en kombinerad skriv- och lindyhopkurs. Jag förstår att det är svårt, säger jag, men nu måste vi fokusera. Jag stoppar armbandet i fickan, utom synhåll, och vi drar långa, djupa andetag innan vi går in i byggnaden för att dra igång dagens första lektion.

okategoriserat

Jag är fortfarande queer

Jag hade lovat att jag skulle följa upp mitt inlägg Jag är fortfarande feminist, där jag reflekterade över ekvationen feminist + ett till synes heteroparförhållande, med en reflektion över ekvationen queer + ett till synes heteroparförhållande. Det tog mig alltså 1½ år att skriva det förstnämnda inlägget, och det omgavs av så mycket obekvämhet, men i slutändan var det värt det. Det ledde till kommentarer och diskussioner, fler tankar hos både mig själv och andra, ja, senast förra veckan nämnde en vän inlägget när vi var på en promenad (första gången vi hade träffats på nästan 1½ år, det också)! Om feministinlägget genomsyrades av osäkerhet och många frågor, är det här mera av ett konstaterande. Hela inlägget kunde egentligen bestå av rubrikens enda mening: Jag är fortfarande queer.

(För det är kanske här en stor skillnad ligger, också i hur lätt – eller svårt – det var att skriva respektive inlägg: identitet kontra ideologi. Queerhet är en identitet. Feminism är en ideologi. Queer är något som jag alltid är. Feminism är, egentligen, något som jag gör. Ibland mer. Ibland mindre. Men oavsett: det finns ett agerande i feminismen som inte behöver finnas i queerheten. Och visst visst, queerhet kan också vara (är) en ideologi, ett agerande; feminism kan också vara (är) en identitet. Men om vi nu generaliserar lite, som man behöver vara ibland, för annars går det inte att gå vidare i diskussionen. Se denna långa parentes som ett bevis på detta. Så om du har bråttom kan du sluta läsa nu. Annars har jag lite mera att säga. Förstås. Inte är det ju så enkelt heller.)

När jag och min partner i augusti 2019 bestämde oss för att bli ett par rent officiellt så väntade jag lite med att berätta det åt folk, höll det som en spännande och lite hemlig sak du har i jackfickan, en kastanj eller en spelkula, som bara du kan känna av när du står med händerna i fickorna. Jag skickade ett par meddelanden senare, berättade för vänner och familj hur läget var. Alla var så glada för min skull, för vår skull.

Ganska länge efteråt var jag rädd för att höra något som skulle förminska, förbise, osynliggöra min identitet och mina funderingar kring aromanticism och alternativa sätt att leva och mitt liv som singel (som ju var ett mycket fint sådant och inte på något vis var halvt eller sorgligt eller saknade något för att jag inte hade en partner). Att jag skulle få höra att det var så bra att jag nu äntligen hade hittat en pojkvän. Att se nu, det fanns någon för mig också. Att mitt liv och min identitet innan dess bara hade varit en fas. Att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge! ÖRGH.

Ett par av mina vänner förtydligade och skrev, förutom grattis och vad roligt, också att jag blir ju glad över att du har fått en ny människa i ditt liv att tycka om, inte för att det just är en pojkvän, jag skulle bli glad på samma sätt om du berättade att du hade fått en hund! inte för att jag ju jämför din pojkvän med en hund, men du fattar (jo, jag fattar) och kom ihåg att du är precis lika queer som tidigare! Utan att jag ens hade yppat mina rädslor. För att de känner mig, och kände det på sig, och ville förekomma eventuella orosmoln i mitt sinne. Tack.

Mina rädslor var dessutom obefogade. Ingen i min närhet har ens andats en föraning till att förringa mitt tidigare singelliv, min identitet som queer och min rätt att känna mig hel, fullkomlig och lycklig, parförhållande eller inte. Jag är så tacksam över det. Det finns tillräckligt många kamper jag behöver ta, men denna är inte en av dem. För queer är jag fortfarande. Det är inget som ändras bara för att de yttre omständigheterna ändras. Lika queer vare sig jag har pojkvän eller inte. (Lika mycket österbottning vare sig jag bor i Vasa eller Åbo, lika mycket rollspelare vare sig jag är på ett lajv eller inte.) En av mina närmaste vänner, med vem jag många år har funderat över singelskapet och sätt att navigera i den här världen som singlar, har vid åtminstone ett tillfälle uttryckt sig om oss singlar och jag har nickande hållit med, innan vi båda har kommit ihåg att jag ju inte är singel längre. Så starkt sitter det i, i alla fall i vissa kontexter.

Jag har jobbat med att se mig själv som en av två i en relation, en helt annan slags relation än vad jag tidigare har haft. Singelskapet blev en del av min identitet, jag omformade mig världsbild för att få känna mig bekväm i den. En ny relation gjorde mig förvirrad, jag måste hitta ett nytt sätt att vara i livet i en ny situation. Upplägget finns där, förväntningarna, mönstren – men jag ville (och vill) ju inte finna mig i dem, för jag vet hur illa de gör. Samtidigt: de är det enda jag har haft att navigera efter. Att kartlägga något nytt, totalt från början, är otroligt svårt. Det underlättar oerhört att ta till landmärken. Även i de fall där man inte tycker om landmärkena – de är i alla fall kända, de är något jag har navigerat kring hela mitt liv, även om det i mitt fall då har inneburit att navigera runt dem, hitta nya rutter istället för den utstakade. När jag nu ser milstolparna inom synhåll, eller ens anar deras teoretiska potential en mycket fjärran framtid (hus, barn, förlovning, äktenskap, gemensam ekonomi, ni vet, allt sådant) måste jag hela tiden ställa mig själv frågan: Vill jag det här för att jag vill det? Eller vill jag det för att jag tror att jag vill det? Det, kära vänner, är inte alltid lätt att veta.

Jag hade föreställt mig att dela livet med en kvinna, om någon. Inte för att jag varit särskilt bevandrad i lesbiska relationer, men för att det syntes mig vara det ändå realistiska: en kvinna, tänkte jag, delar med större sannolikhet erfarenheter, tankar, känslor och ideologier med mig, vilket jag såg som en god (om inte till och med avgörande) förutsättning för att kunna leva ihop. Och nu en man. Att när jag ens för en sekund låter tanken svindla till mig själv som 70-åring så är jag kanske inte ensam, och det är inte en annan kvinna som jag dricker morgonkaffe med, utan med en man. Helt sanslöst.

”Om någon någonsin säger något”, säger jag åt min pojkvän en höstkväll när vi ligger i soffan och pratar, ”om att vi är ett straight par, och jag inte är där för att kunna säga till – snälla, rätta dem då.”
”Förstås”, säger min pojkvän. ”Då säger jag: ‘Nä, min flickvän är inte straight.’ ‘Ahaa’, säger dom då, ‘så hon är bisexuell!’ ‘Nä’, säger jag, ‘hon är queer’. Och sen får dom googla det om dom inte vet vad det är.”