skönlitterärt

Aprillyrik dag 13 – Ursäkta

Jag förförde din flickvän,
det är sant.
Hon bad om det,
bokstavligen,
sade ”snälla ta mig hem”
så jag gjorde det.

Jag stal din BMW,
det är sant,
hon hade nyckeln i fickan
på jeansen jag tog av henne.
När hon somnat efteråt
körde jag till närmaste nattöppna
och köpte kaffe och mjölk.

Jag kapade ditt Mastercard,
det är sant.
Det låg i handskfacket.
WWF och Unicef
är glada nu.
Och Chanel och Dior,
jag ser det
som hittelön,
ett tack för besväret.

Jag behöll dina Raybans,
det är sant,
tänkte att du inte längre
skulle ha någon nytta av dem.
De passar ändå mig bättre,
får mig att se ut som
den bad bitch jag är
medan du bara såg ut som
det rövhål du är.

Jag bjöd din flickvän på frukost,
kaffe och croissanter,
det är sant.
Hon trivs bättre vid mitt köksbord,
iklädd trosor och min t-shirt.
Hon dricker sitt kaffe med mjölk nu,
bara så du vet.
Jag ser henne le
som du aldrig har sett henne le.

Inte för att något av detta längre
är relevant för dig.

Jag lämnade bilen
vid gamla busstationen.
Det råkade visst bli
några skråmor i lacken. 

phuoc-le-4RgKWUvfEuI-unsplash

 

Dagens prompt var att skriva en ”non-apology for the things you’ve stolen”. Det var ett sant och odelat nöje att skriva denna icke-ursäkt.

dagbok

Ni kunde inte kuva oss

Jag drömmer att jag har en liten flickvän. Samkönade relationer är inget som ses på med blida ögon i vårt lilla samhälle, så vi är tillsammans i smyg, skickar små lappar med kärleksord till varandra då vi inte kan träffas eller ens se på varandra öppet. En av männen i vår församling utpressar mig, tvingar mig att förse honom med sprit (alkohol ses inte heller på med blida ögon, och han tycker lite för mycket om den varan) för att han inte ska avslöja oss. Jag tycker inte om det, men går med på det.

En dag skriver jag meddelanden i svart tusch på en vägg åt min flickvän. Jag hinner inte stryka över och dölja allt innan de andra ser. Det är droppen för mig och andra likasinnade i församlingen.

Vi reser oss och går.

Jag är minst två huvuden längre än min flickvän, agerar partner och livvakt på samma gång, tänker att den som så mycket som försöker ska få se vad jag är kapabel till. Det är med förakt jag ser på de som stannar kvar, ni kunde inte kuva oss.

Som nybyggare beger vi oss av för att hitta en bättre plats att leva på, för att skapa ett samhälle där alla kan få leva som dom vill. Det är en lång resa vi påbörjar. Vi lyckas ta oss till fots till en närliggande stad, kolossala övergivna tegelkatedraler tornar upp sig överallt. Vi har stannat för att vila när flygbomberna börjar vina. Vi väjer för de kilometerhöga tegelstenstornen som rasar kring oss. Jag ser uppåt och ser hur torn efter torn faller mot mig. Långt senare stillnar det. Staden ligger i ruiner och vi hämtar andan. Alla har klarat sig.

Vi tar oss fram till en stor gräsmatta strax utanför tegelstaden. Framför oss ligger en bred flod. I horisonten, tvärs över floden, ser vi berg efter berg, alla täckta av grönska, och vid deras fötter ligger vita städer. Högst upp på ett av bergen skymtar ett enormt träd som blommar i vitt. Utan att någon säger något vet vi alla att det är dit vi är på väg. Hur länge kommer det ta för oss att nå dit, frågar en av oss en församlingsäldste, som blivit något av en ledare på vår färd. Ett år, svarar församlingsäldsten.

Vi tittar ut över floden, de grönskiftande bergen, det vita trädet. Sedan börjar vi i sakta mak ta oss nedför branten mot vattnet.

dagbok

”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

20190615_184320
Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.

dagbok

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39
Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

dagbok · skönlitterärt

Saker jag tänkt på den senaste tiden

Saker jag har tänkt på den senaste tiden:

1.

De dikter jag publicerar här på bloggen
verkar ofta läsas biografiskt,
rakt av gällande
mitt liv.

Efter VERY VERY GAY INTENDED
har jag fyra gånger fått säga:
Flickvännen är fiktiv.

(Klart jag skriver ur
mitt liv
men inte exakt
mitt liv.

Varje text som skrivs
– till och med de faktabaserade –
är ett fiktionaliserande
av verkligheten.)

Jag skulle inte vilja ha
disclaimers efter varje dikt
utan ha tilltro till folks läsförmåga.

Men som en vän sa:
Kanske är feltolkningen
(jag = författaren)
ännu vanligare gällande just dikter?
För att de uppfattas
som så personliga
och känslosamma.

2.

En dag ska vi alla dö
men alla andra dagar
ska vi leva.

3.

Kanske jag borde sluta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

4.

Kanske jag borde fortsätta
leva ett liv där jag
sover alltför lite
och morgonen efter
skrattar för mig själv
(åt mig själv)
åt allt det jag gjorde.

dagbok

I really like this look even though I’m really uncomfortable at the same time so please be nice to me

Det är kall första maj, och jag skickar ett foto till några vänner:

IMG-20190501-WA0008

Jag: Är det vappen? Är det Pride? Vem vet? Vem bryr sig?
Jag: Ska nu dra ut på stan och känna mig ungefär lika delar cool och obekväm.
Vän: Haha, det är just så det är!!
Jag: Det är väl också ett slags statement, hah: ”I’m here, I’m queer – and I really like this look even though I’m really uncomfortable at the same time so please be nice to me”.

Det regnar dessutom, så jag svänger i dörren för att ta med mitt regnbågsfärgade paraply. Vädret till trots är det mycket folk på stan, jag kryssar mellan marknadsstånd, sockervadd, lakritsremmar, hundar.

Inne i köpcentret råkar jag på en vän. Hen har också studentmössa, och har ritat små svarta figurer över pannan och invid ögonen. Ett hjärta, några prickar i konstnärligt utförande. Det första hen gör är ger mig komplimanger för glittret, för nässmycket.

När vi skiljs åt känner jag mig mycket mera cool än obekväm.

skönlitterärt

VERY VERY GAY INTENDED

Jag:

Det är faminej
o m ö j l i g t
att flirta med flickor
i den här skeva världen

Hur ska man få henne att fatta
(hon som är så smart
så söt
så rolig
så sexig —
ska jag sluta
innan jag blir
en kliché?)
att ”I like you very very much”
inte bara är vänner emellan
utan
VERY VERY GAY INTENDE
D

Jag har bjudit henne på bio
Jag har bjudit henne på drinkar
Jag har bjudit henne hem på te
med tydliga och oanständiga avsikter
(vi kysstes i soffan
nästan. nästan.
benen som ett trassel
mina fingrar mot hennes ärmfåll
hennes händer på mitt knä)

Och dagen efter säger hon
hur trevligt hon hade det
vilken fin vän jag är
och jag tänker bara:
JAG KUNDE VARA DIN FLICKVÄN
OM DU BARA LÄT MIG

Vad ska man riktigt göra
för att få dem att fatta?

Hon:

Jag skickar dem en artikel:
10 Signs She’s Actually Flirting With You
och ser till att uppfylla
minst 8 av dem

skönlitterärt

I en annan slags värld

Det var i augusti 1928, en natt när personalbristen på Bedford Lunatic Asylum var extra påtaglig och Flora var enda nattvakten. Patienterna hade alla fått stora mängder lugnande för att natten skulle förlöpa utan katastrofer, men när Flora delade ut medicinskålarna hade Cleos varit tom.

Några timmar senare, när alla andra låg borta för världen i opiumtung sömn och lampan inne hos överläkaren hade släckts, låste Flora försiktigt upp dörren till ett av patientrummen och släppte ut Cleo. De satte sig på en bänk i bortre hörnet av korridoren, med en filt över sig för att hålla den ständiga kylan borta. På himlen stod en försiktig halvmåne och ett svagt sken föll in över deras fötter, men deras ansikten låg i skugga. Flora hade kokat en termos te och smugglat med sig extra socker och skorpor i förklädesfickan.

Cleo berättade om teatern i London och om de överdådiga efterfesterna med alla som var något. Hon beskrev champagnetornen som aldrig slutade flöda och skandalösa skådespelarpar där båda var kvinnor men den ena i paret alltid bar herrkläder. Flora berättade om hur det var att nästan bokstavligen växa upp i skuggan av Bedford. Hon förklarade hur hon alltid hade varit fascinerad av vad som skedde på insidan av de röda väggarna och om hur inget var som hon hade trott. Cleo berättade om en kattunge som hon hade tagit hand om som barn, och om en grannflicka som hon hade varit vän med som barn. På något sätt hörde de ihop. Flora berättade om hur hon tillbringat sena kvällar i biblioteket under studietiden för att i smyg läsa om sapfisk kärlek, de minsta noterna i de mest ouppmärksammade verken. På något vis hörde det också ihop. Månskenet flyttade sig från deras fötter upp till knäna, där Cleo hade fattat Floras hand och hon hade låtit det ske. Filten och teet hade slutligen drivit kylan på flykten men de satt fortfarande tätt intill varandra. Flora hade lutat huvudet mot Cleos axel.

I en annan slags värld skulle du inte behöva vara här, hade Flora sagt.
I en annan slags värld skulle vi dricka te tillsammans i klart dagsljus, hade Cleo sagt.

I en annan slags värld skulle jag ha bett dig att gifta dig med mig, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld hade jag svarat ja, hade Flora sagt.

I helgen var jag på det psykologiska skräcklajvet Asylum, som utspelade sig på ett engelsk mentalsjukhus på 1920-talet. Jag spelade sjuksköterskan Flora, och hade skrivit ovanstående text innan lajvet för att utveckla relationen mellan Flora och hennes flickvän Cleo.

Här är Flora:

20190427_131134

dagbok

Liten handbok i konsten att bli lesbisk: en kort konversation

En Whatsapp-konversation mellan mig och min goda vän härom dagen.

Jag:
Nu är det dags 😄

WhatsApp Image 2019-04-23 at 10.38.05

Vän:
Haha! Lycka till!

Jag:
Tack, kan behövas –
gick just förbi en ung, snygg, vältränad, lättklädd kille
och bara ”jävlarrrr vad het” 😂

Vän:
😝 Det är ju det dumma med män (inte alla män)…

Jag:
Vårkänslor *nickar*
HAH, enda gången ”inte alla män” faktiskt är befogat 😄

Vän:
Hahaha! Ja, inte alla män är nåt ti ha.