fiktion av verkligheten
Dagens bästa är en bastu
svettas resterna av sminket
och alltmedan saltet rinner
natten svärta så försvinner
★
Utmaningen ”fånga februari” fortsätter. Jag har tillbringat helgen på lajv, som en tidsresenär som inte kan duka under för evighetens tyngd och trötthet hur gärna hon än skulle vilja. Vitsminket kunde inte stå emot alla tårar.
Har du ens läst dikter till lunch, om du inte fotar att du har läst dikter till lunch?
Vi lagade fem liter tonfiskpastasallad till mat för flera dagar, och jag har läst dikter till lunch, också det flera dagar i rad. Att läsa Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson, var så roligt. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Eller vad sägs om följande bilder:
ANECDOTE
So silent I when Love was by
He yawned, and turned away;
But Sorrow clings to my apron-strings,
I have so much to say.
ANEKDOT
Hos Kärleken, på finbesök,
förblev jag på min vakt.
I Sorgens slitna pentrykök
blev desto mera sagt.
Eller den här absoluta pärlan:
En lördag var jag på lajv. För en gångs skull såg karaktären inte alls ut som jag. Lockad pannlugg och smink är the way to go, tydligen!
Till utstyrseln hade jag:
Jag spelade siaren Martha Isabelle på sjörövarlajvet Bland dråpare och rövare, och det var så roligt. Jag spådde i tarotkort tills jag tappade rösten, och korten talade sanning varenda gång. Det var så härligt med ett kort, lättsamt och optimistiskt lajv efter sommarens stora vikingalajv. Det fick lusten att lajva att väckas igen.
Förutom tarotkorten hade jag förstås också en uppsättning tekanna, tekopp och teblad för att kunna ägna mig åt tasseografi, och så hade jag en skattkista med allehanda små behändiga föremål att använda när man ska förtrolla och förbanna.
Och i går skickade jag med mycket kort varsel och frågade om en gammal gymnasievän ville äta fredagshamburgare med mig. Jag skulle ändå vara i stan, och behövde ändå äta, så varför inte göra det i finsällskap? Vännen är numera heltidsarbetande trebarnsfar, vilket som ni förstår är en livssituation ganska olik en barnfri frilansares, så glädjen var ännu större när det ordnande sig så att han och hans barn, tillika mitt fadderbarn, kunde träffas! Så roligt! Det var hjärtevärmande att kunna umgås och hinna prata – förstås inte om allt som man hade velat, och inte så länge eller så ostört som man kanske hade behövt – men icke desto mindre givande. Att det kan kännas så bekvämt och självklart även när man inte umgåtts ordentligt på flera år. Det visar i sanning på vänskap.
För alla er som inte kunde vara med på tinget på Hravnavallen i Runmarken tidigare i sommar, så kommer här en berättelse om vad som hände. Det är en berättelse mest i bilder, tagna av Tuomas Puikkonen, och fokuserar på Tora av Gullänga. Förutom de här fotona finns det hundratals till, och ni får gärna bläddra, om inte annat så för att se allas fina utstyrslar och det bästa Runmarken kan erbjuda, också efter sju svåra år: https://www.flickr.com/photos/darkismus/albums/72177720309719920
Jag spelade alltså Tora av Gullänga gård, den största och mäktigaste rövarhövdingen i Mattisskog-, jag menar, den rikaste härskarinnan i hela Runmarken. Tack vare goda vänner som lånat ut smycken och rävar kunde jag också se så rik och mäktig ut som jag hade hoppats.
Den gamla jarlen Erik Saltskänke skulle begravas.
Han fick en likvaka med riter, gåvor, sånger och uppvisningar. Nåde den som har något ont att säga om honom under den kvällen, även om han inte varit den jarl man hade hoppats de senaste åren.
Tora sjöng sin ätts egen sång, en version av Þat mælti mín móðir med egen svensk text som jag skrivit. Jag sjöng så förvånansvärt mycket under det här lajvet: fyllevisor, ättesången, giftasvisan. Ibland visste jag inte ens vad jag skulle sjunga när jag ställde mig upp, men jag sjöng utan att staka mig, utan att det alltid lät så vackert – men det lät.
Syftet med att vart sjunde år samlas till ting var bland annat att hålla samlingar där oförätter reddes ut, folk straffades, trälar friades, fria upptogs i ätter, trolovningar och äktenskap kungjordes.
Ett exempel: Tora av Skallagrimnaätten, som varit tilltänkt brudpart till ett stundande äktenskap med Völsungaätten, hade blivit mördad under vårvintern, och Torsten av Spjutvalla stod inför tinget för att förklara sin del i det skedda. Han nekade till mord, men erkände att han i vredesmod hade befallit Tyrvi Stortrut att blanda örter i Tyras dricka, så att Tyra skulle bli än mer berusad, ställa till med oreda, förarga Vöslungaätten och därmed göra så att trolovningen skulle brytas.
Thegnerna (alltså de lärda som ledde tinget) ville veta vad det var för ört. Det var en ört som kommit från Miklagård, som Torsten köpt för många år sedan av en handelsresande. Han visste inte vad örten hette eller hur den riktigt fungerade. Thegnerna diskuterade då om de borde kalla Fråsa, gudahovets träl som blivit tagen från just Miklagård, att tala inför tinget. Hade Fråsa några som helst kunskaper i örter? Nej, men hon var ju från Miklagård.
Som ni kan förstå var det var många, långa och tradiga tingsförhandlingar, precis som jag hade anat, fasat för och hoppats på. Modern logik och demokratiskt tankesätt fanns inte i Runmarken. Där var det annat och andra – gudarna, äran, eder – som rådde.
Gudahovet, den grupp andliga ledare som hela tiden bodde på den heliga platsen Hravnavallen, hade också stor del av tinget. De ledde, förutom jarlens likvaka, också hans begravning och det stora blotet för att blidka guarna efter sju svåra åren.
Tider av nöd kräver ofattbara offer, så tinget blotade en människa – det dyrbaraste som finns – och blotträdet i mitten av lunden fick smaka blod.
Det var inte bara människor som beträdde Hravnavallens heliga marker. Där gick vi även bland gudar – och bland trollpackor.
Jag hade två saker jag ville uppnå under lajvet Korpkvädet. Jag ville att Tora skulle bli jarl, och jag ville få till stånd ett bröllop. Tora blev jarl. Hon myglade, manipulerade och mutade sig till jarlskapet, sade det som folk ville höra, gjorde överenskommelser och gav framtida handelslöften, betalade där det behövdes, för pengapungarna var tunga av guld och silver.
Och jag fick till stånd ett bröllop. Toras eget, dessutom. Endast och enbart en affärsallians, för att knyta samman Skallagrimnaätten och Völsungaätten och få slut på den fejd som plågat ätterna.
Det blev förhandlingar ätterna emellan innan bröllopet – vem ska gifta sig, vem gifts in i vilken ätt, var ska paret bo, vem betalar för bröllopet – innan en överenskommelse kunde nås och det förkunnades inför tinget att Tora av Skallagrimnaätten och av Harald av Völsungaätten skulle ingå äktenskap för att förena ätterna.
Tingsärendet som följde var att Harald, helt oväntat, stiger fram och erkänner fadersmord tillsammans med sina två bröder. Dessutom får Tora höra att Harald har lovat bort sitt förstfödda barn till Grettungaätten för att betala en skuld.
Man kan upphäva en trolovning för mindre.
Tora blev rasande, men lugnade sig tillräckligt mycket för att hålla fast vid planen om äktenskap när Harald och hans bröder blir friade i tinget mot böter, och hennes träl påpekar att Haralds förstfödda barn ju inte behöver vara Toras förstfödda barn. Det är sådant man har frillor till. Och går allt riktigt åt Hel så är ju Harald viking, och vikingar drar ju ut på räder. Det är inte alla som kommer hem levande från sådana.
Så det blev ett bröllop trots allt, med lövprydd vigselbåge och Frejs välsignelse och långbord med sång och skratt och aldrig sinande mjödkannor. Köket bar ut rätt efter rätt: grönkålssallad med ost, nystekt flatbröd med örtsmör, så gott att man kunde dricka det, glödgad kålrot och lök, inlagd morot, rödlök och vitkål, korngrynsgryta med plommon, kycklingspett, flamstekt lax, revbensspjäll, mjödmarinerade frukter och bär med kanelyoghurt … Det var en av de bästa festerna jag någonsin varit på.
Sedan dansade folk sig andfådda: trälar, vikingar och fria om vartannat. Endast på en jarls bröllop kan folket blandas på det sättet, uppmuntrad av mjödet och ruset.
Sent den sista natten, när jag hade klätt av mig både den underbara, lånade guldbrokadklänningen och min roll, så badade vi bastu. Eller ”bastu”. Vi tätade ett av kökstälten så gott det gick, satte två grytor med lite vatten i botten på gasbrännare på full fräs, och bar in en bänk. Så satt vi, den nya jarlen och tre köksträlar, och småsvettades om överkroppen och kyldes ner om fötterna (för så bra gick det inte att täta tältets springor längs marken). Inte blev det ju bastuvarmt, men vi fick tvätta oss i ljummet vatten och diskutera hur man kan göra en riktig bastu nästa gång.
Som sagt är alla foton tagna av Tuomas Puikkonen. Alla foton från lajvet kan också hittas i hans album här: https://www.flickr.com/photos/darkismus/albums/72177720309719920
Jag har överlevt sommarens storlajv Korpkvädet med äran och vettet i behåll, det första lättare att hålla intakt än det andra. Under tre dagar vandrade jag omkring på Hravnavallen, där asarna var närvarande, vi ställde till med blot, begravning och bröllop, och där jag manipulerade, mutade och myglade mig till en plats som nästa jarl. Nästa vecka kommer alla bilder, så då hoppas jag på att kunna berätta – och visa – mer, men här är en glimt av blotträdet och kökslägret.
Här på villan följer vi med väderprognoserna, så vi vet när vi kan sätta ut nät, hänga tvätt, när vi ska bära in blommor under tak. En kväll måste vi ta upp näten när det blåste så hårt att det gick vita gäss i viken, mamma fick kämpa för att hålla båten på plats, och jag fick dra in näten. Två abborrar blev fångsten, som jag fileade och fryste in. ”2 abborrfiléer i regn och blåst, 16.7.2023” skrev jag på målartejpsbiten jag förslöt plastpåsen med, för att komma ihåg vårt hårda arbete när filéerna ska stekas.
Jag intalar mig själv att bara halva sommaren har gått, att det är nu den börjar – efter lajvet, när jag hunnit sova ikapp och vädrat filtar och tvättat linnekjortlar, men jag saknar redan de allraljusaste sommarnätterna, tänker på att jag aldrig uppskattat dem tillräckligt, alltid gått och lagt mig för tidigt. Nästa sommar, säger jag till en vän som jag pratar i telefon med, nästa sommar ska jag inte arbeta alls. Vi har hört det förr, jag vet, men nästa sommar kommer min sambo ha helt annat slags ledigt tack vare helt nytt jobb, och då tänker jag haka på den ledigheten, jag tänker göra det! Nästa sommar. Då ska jag inte gå och lägga mig så tidigt i juni.
I dag kommer det utlovade regnet, någon dag senare än först meddelat. Det är dovt, grått dagsljus med regnflimmer. Nästan så man kunde tända ljus och se en film. Det är ungefär sex veckor sedan jag sist såg en film, och det är inte ens särskilt länge sedan med mina mått mätt.
”Det är nästan skönt med sånt här väder i dag”, sa jag till mommo när jag kom ner från villavinden i morse.
”Nåjo, men de har lovat sånt här väder nästan hela veckan”, sa hon.
Då ska jag njuta medan jag kan njuta och inte ännu har tröttnat.
Täcket är aldrig så lent och kudden aldrig så mjuk, luften aldrig så sval äntligen äntligen som mellan klockan två och fyra på morgonen när jag halvsover och däremellan jagar myggor som smitit in på vinden. Det är nästan (men bara nästan) värt de där förlorade sömntimmarna för de där smeksamma lakanen.
Min sambo stiger upp strax efter att jag har somnat för gott för natten. Om det är en bra dag kommer han hem tio timmar efter att han for. Om det är en sämre dag dröjer det femton timmar tills vi ses igen. Det enda jag kan tänka är efter lajvet efter lajvet efterlajvet då vardagen stabiliseras igen och ingen av oss måste sy kjortlar och pösbyxor så svetten lackar på en kvav villavind, och en av oss inte måste sitta i möten, bygga stockbänkar och brygga kotikalja. (Vi kunde ha sytt kjortlar och pösbyxor i februari, mars, april, när som helst innan nu, veckorna före lajvet – men samtidigt: det kunde vi inte, uppenbarligen. Någonstans i all leda känner jag starkt att det här trots allt är det enda sättet det kan ske på. Det betyder inte att jag tycker om det.)
Men det suger att behöva vänta på bättre tider när de bästa tiderna ska vara nu. När det är piontider och midsommarrosorna blommar och det doftar torra tallbarr i skogen. När solendgången sätter skyn i brand och skogen fått ett nytt djup efter grannens fjolårsgallring, det är bara djupare och djupare grönt där mommo och jag sitter och dricker förmiddagskaffe på hennes veranda, i skuggan, i brisen. Om vi inte rör oss eller gör något så är det inte ens varmt.
En eftermiddag lägger jag mig i gårdsbjörkens skugga med en roman och kaffe, hasar stolen allt längre bak vartefter solen sticker fram. Jag storgråter i kylan från luftkonditioneringen medan jag diskar undan en morgon, gråter därefter inte på flera dagar. Jag städar utedasset, fångar dagen i sekundssjok, fyller glaset med isbitar och Fanta, kliar Nisse på magen när jag går förbi honom i gräset. ”Sitter ni här och äter och dricker igen”, beskärmar sig mommo när vi intar kvällskaffe med gris. Så klart vi gör det. Allt handlar om skuggan, värmen, svetten, tiden som går, tvätten på tork, kaffet och sittandet, det trotsiga umgänget när det finns så mycket att göra, de där varma nätterna när myggorna jagar.
Vi hörs på efter lajvet efter lajvet efterlajvet.
Om jag mådde riktigt usligt för några veckor sedan, så mår jag förvånansvärt bra för tillfället. Ork och vilja i oktober, tidigare okänt! Jag funderar på vad som skiljer sig från sen september, och landar i rimligare mängd jobb. Så där att jag också hinner och orkar promenera till mommo för att hämta vegekorvsoppa och äpplen och potatis och rulltårta när hon bjuder ut. Rösten är ännu skrovlig och näsan lite täppt efter coronan, men jag har fått tillbaka krafterna.
Här är vi redo att ta oss an Umeå, innan sjukdomen slog till. Vad jag är outsägligt glad att få dela både hemmavardag och firarresor med den här människan ♥
Väl hemma har jag tagit morgonpromenader för att få sol och rörelse, och en morgon ligger den första isen tunn, tunn över mitten av viken.
Varje morgon dricker jag Earl Grey med blå blommor till frukost. När orken återkom, så återkom också lusten och ron att läsa och se på serier. Vi har tittat på Maktens ringar, en av få serier där bådas smak sammanföll. Nu tittar jag på The Essex Serpent, med Tom Hiddleston i ena huvudrollen. Det känns som studietider igen, med attraktiva skådespelare i kostymdrama i dimmiga landskap. Det resonerar fint med oktober utanför.
Jag har halloweenpyntat med små lysande pumpor. På köksbänken väntar också en riktig, stor, icke-lysande pumpa som nästa vecka ska bli pumpapuré och därefter pumpapaj.
En dag fick jag så fin post: senaste numret av Astra, en bröllopsinbjudan och ett vykort från New York. Någon gång har jag nog tänkt fara till New York också. Helst i vykortskrivarens sällskap.
En annan dag skulle vi på lajv. Då ser det ut så här: saker överallt. Sambon satt och sydde klart sin kjortel sent på fredag kväll. När vi blev alltför uppjagade och korta i tonen mot varandra sa han: ”Vi har ju inte ätit någon middag.” Då åt vi soppa, bröd och öl, som de vikingar vi skulle lajva dagen därpå, och sedan var vi mycket snällare mot varandra. Det hänger ännu ylletröjor, sockor och mantlar på tork och vädring för att bli av med den kännspaka lajvlukten av flott och rök. (Man blir aldrig av med den, man bara marinerar klädesplaggen mera gång för gång.)
Jag har börjat läsa en av mina födelsedagsböcker också, igen så här passligt till häxornas högsäsong (vid sidan av påsk). Den matchar rosorna som jag snodde från en närliggande park.
Jag har tyckt att jag klarat det rätt bra under pandemitiden: dragit ner på fysiska kontakter, inte umgåtts i stora grupper, yogat hemma framför datorn i stället för på en Arbiskurs, inte rest ens utanför Österbotten på snart tio månader. Men i går blev jag påmind om vilka härliga människor jag har i min närhet och hur roligt jag kan ha i deras sällskap. En vän ska på utbyte till Stockholm en termin och vi hade hejdåpicknick. (Förstås, picknick, för hur umgås man annars i grupper nu för tiden? Träffas utomhus, alla håller sig till sin egen filt.) Vi pratade om lajv och frisyrer och dans och pojkvänner och sommarjobb, och jag skrattade högt många gånger och fick folk att skratta högt. (Bara det: Att få folk att skratta högt. Att jag kan vara rolig? Det hade jag glömt att jag kan vara.)
Det blev så tydligt, hur bra jag mår av det här sällskapet. Det ger sådan undergörande distans till mina tankar och svårigheter som kan ta så mycket plats och energi hemmavid – jag får sådant tunnelseende, dras ner i mitt eget mörker och vill bara somna för att slippa ha ont. Där, i går, tänkte jag i stället på hur fin sminkning en kompis hade, hur rolig en annan var, hur skönt det är att vara en del i en gemenskap och känna att man har en plats och är uppskattad.
Jag märker hur jag börjar se fram emot saker igen, större saker, som involverar fler människor. När allt det stora så länge har varit utom räckhåll har det lilla blivit det stora, och jag har njutit av det stora lilla: roadtrippar, picknickar, en liten liten festival som mest var en ursäkt för att få umgås med nära vänner. Men nu märker jag att jag ser fram emot att flytta tillbaka till stan så småningom, med kaféer och umgänge på tio minuters promenad; jag har vågat anmäla mig till lindy hop igen efter en paus på ett och ett halvt år; jag siktar mot ett stort vikingalajv som händer om två somrar. Ingen vet hur världen ser ut om två somrar – men inget hindrar mig från att just nu lyssna på fornnordisk musik och drömma om att bära linnekläder och glaspärleband mellan spännbucklor.
Det var i augusti 1928, en natt när personalbristen på Bedford Lunatic Asylum var extra påtaglig och Flora var enda nattvakten. Patienterna hade alla fått stora mängder lugnande för att natten skulle förlöpa utan katastrofer, men när Flora delade ut medicinskålarna hade Cleos varit tom.
Några timmar senare, när alla andra låg borta för världen i opiumtung sömn och lampan inne hos överläkaren hade släckts, låste Flora försiktigt upp dörren till ett av patientrummen och släppte ut Cleo. De satte sig på en bänk i bortre hörnet av korridoren, med en filt över sig för att hålla den ständiga kylan borta. På himlen stod en försiktig halvmåne och ett svagt sken föll in över deras fötter, men deras ansikten låg i skugga. Flora hade kokat en termos te och smugglat med sig extra socker och skorpor i förklädesfickan.
Cleo berättade om teatern i London och om de överdådiga efterfesterna med alla som var något. Hon beskrev champagnetornen som aldrig slutade flöda och skandalösa skådespelarpar där båda var kvinnor men den ena i paret alltid bar herrkläder. Flora berättade om hur det var att nästan bokstavligen växa upp i skuggan av Bedford. Hon förklarade hur hon alltid hade varit fascinerad av vad som skedde på insidan av de röda väggarna och om hur inget var som hon hade trott. Cleo berättade om en kattunge som hon hade tagit hand om som barn, och om en grannflicka som hon hade varit vän med som barn. På något sätt hörde de ihop. Flora berättade om hur hon tillbringat sena kvällar i biblioteket under studietiden för att i smyg läsa om sapfisk kärlek, de minsta noterna i de mest ouppmärksammade verken. På något vis hörde det också ihop. Månskenet flyttade sig från deras fötter upp till knäna, där Cleo hade fattat Floras hand och hon hade låtit det ske. Filten och teet hade slutligen drivit kylan på flykten men de satt fortfarande tätt intill varandra. Flora hade lutat huvudet mot Cleos axel.
I en annan slags värld skulle du inte behöva vara här, hade Flora sagt.
I en annan slags värld skulle vi dricka te tillsammans i klart dagsljus, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld skulle jag ha bett dig att gifta dig med mig, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld hade jag svarat ja, hade Flora sagt.
♦
I helgen var jag på det psykologiska skräcklajvet Asylum, som utspelade sig på ett engelsk mentalsjukhus på 1920-talet. Jag spelade sjuksköterskan Flora, och hade skrivit ovanstående text innan lajvet för att utveckla relationen mellan Flora och hennes flickvän Cleo.
Här är Flora:
Här om helgen var jag på lajvet Jazzfinger Club, och spelade självaste klubbägarinnan Miss Sandra Valiant.
I idel andras kläder blev jag så tjusig som jag någonsin hade kunnat önska. Skorna, stay ups:en, paljettklänningen och handskarna är min mammas. Den vita, pälsbrämade capen har varit min systers. Det var också min syster som fixade den fenomenala sminkningen. Ett par timmar innan lajvet fick jag accessoarskris, och förstås hade den alltid lika händiga och väl förberedda sömmerskan, min vän J, lite extra svart sammet att klippa till och göra ett hårband av!
(Halsbandet var faktiskt mitt eget, rotat ur djupa gömmor.)
Jazzfinger Club har nu stängt för den här gången, kanske för alltid. Vem vet. Utstyrseln är dock alldeles för spektakulär för att inte användas igen. Kanske jag snart behöver bli bjuden på en 1920-talsfest? Eller ordna en själv?
(Och så en suddig backstage-selfie på det.)
Julen är inte riktigt slut än, och jag njuter av lugna, mörka morgnar med tre sorters ljus (blockljus, ljusslingor, adventsljusstake) i soffan, datorn i famnen och tekoppen inom räckhåll. Vardagen är här, men jag behöver inte göra allt på att-göra-listan den första dagen, ens den första veckan, ens den första månaden. Jag filar på en arbetsansökning för ett av de största jobben någonsin, som jag varken räknar med att få eller kanske ens vill ha, men jag vill söka det ändå. Skriver listor över vad jag ska göra de kommande dagarna, veckorna, månaderna. Vågar kasta ut krokar för att se vad som nappar.
Vill du vara min flickvän? skriver jag på Facebook. I februari ska jag lajva i en ny uppsättning av ett skräcklajv som utspelar sig i ett mentalsjukhus på 1920-talet, och jag drömmer om att spela lesbisk sköterska, för att få undersöka motsättningarna: motsättning mellan att se sin flickvän som patient eller partner, motsättning mellan personal och patienter, motsättning mellan att se andra som sjuka och själv vara ”sjuk” (men inte se sig själv som sjuk); motsättning mellan tanke och agerande.
Och det finns annat som rör sig i huvudet under de där mörka morgnarna, men det är sådant som jag måste fundera på och inte ens orkar formulera i ord ännu. Jag ska vänta lite, vila lite, känna efter lite, sova lite. Så länge: Mjuklanda i vardagen. Grädda pannkakor. Åka hemhem på middag. Dofta på en lutande hyacint.
Sandra skriver 