En söndagskväll äter vi rågchips och ser en film. Det är egentligen lite för sent på kvällen, på veckan, vi kommer sova för kort i natt igen, som vi gjort nästan hela veckan. Men vi har inte hunnit ha filmkväll tidigare under helgen. Vi har behövt ta tupplurar, gräva upp trädgårdsland och sätta den sista potatisen. Rensa abborrar, delta i talko och bada bastu. Försommaren brakar in från vänster kuliss och vi fortsätter improvisera med sikte på andra akten.
Filmen är smårolig och mysig, full av kända skådespelare men tillräckligt ny för att inte vara sunkig. Jag fäller en aldrig så liten tår, som jag brukar, och drar paralleller till mitt eget liv, som jag brukar.
Det var sambon som föreslog filmen, och titeln och upplägget lät bekant. Kanske jag hade sett trailern, kanske han hade visat ett klipp tidigare? Ju mer skymningen faller och ju mer vi ser av filmen, desto bekantare känns den. ”Nu kommer han fara med henne på kalaset”, säger jag. ”Och så kommer han flytta in hos honom, eller hur? Och de kommer fara på resan tillsammans, visst?” Sambons tillgjort obrydda min visar att jag har rätt.
Jag inser att jag måste ha sett filmen förr. Men jag minns det inte, och jag kan inte säga hur den slutar innan jag ser slutet igen.
Redan vid de två, tre inledande tonerna av introlåten måste jag blinka bort de första tårarna. Det är något som går rakt in, en schaktgrop lodrätt ner i det som känns. Jag blinkar och blinkar för att inte missa det som sker på filmduken.
Jag förstår plötsligt mommo, som vill se på Let’s dance och Mästerkockarna, för hon ”känner ju dem allihopa”. Jag känner ju dem allihopa, jag också: lady Mary, Tom, änkegrevinnan, Thomas Barrow, mrs Patmore, Daisy, Molesley. Om nätterna när jag inte kan sova – det händer rätt ofta för tillfället – kan jag i tanken gå omkring i Downton Abbeys salar. Jag känner den vindlande trappan, utsikten från övervåningen, biblioteket där de dricker sitt te. Tjänstefolkets vindskrypin, matsalen på nedrevåningen, köket och tänkarbänken under det stora trädet. Vissa fiktiva platser och karaktärer blir ens egna hem och vänner. Ni vet säkert alla hur det kan vara.
Att gå på bio är ett sällsynt och stort nöje. Jag tycker om hela upplevelsen – biljettköp, godis, förväntan. Salongens mjuka stolar, storskärmen, till och med reklamerna innan filmen. Att småviska med sitt biosällskap, att få skratta högt. Att få gråta. Jag var inte den enda som prasslade med näsdukspaket under gårdagens filmvisning. Allt är lite större och mer påtagligt än film hemma i soffan.
Efter filmen dricker vi te hemma hos mig. Jag har dukat med mitt snirkligaste porslin, förberett sconesdeg och gjort falsk clotted cream. Värmer tekannan med kokande vatten innan bryggning. Köksfönstret får stå på glänt medan scones gräddar, för att släppa ut lite av värmen i den dimmiga vårkvällen. Det är fint att inte behöva skiljas åt direkt efter bion, att få prata om filmen och karaktärerna, långsamt få landa i egen tidsålder och eget liv.
Gråten sitter kvar under senkvällen, inte en sorglig gråt, utan en inkännande. Konst och kultur ger upphov till känslor, reflektion, det är något man säger, men det gör det inte mindre sant. Jag klarar inte av att förklara för min sambo hur jag känner inför introlåten utan att börja gråta, igen. Han får googla låttiteln, dra egna slutsatser. Om en film kan påminna om det som är viktigt, det som är viktigt på riktigt, är det väl inget annat än gott.
Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg som jag sparat från X3M-communityns tid. Daterat februari 2011, då jag fortfarande bodde i Studentbyn i Åbo, hade studerat svenska i 1½ år, och nyligen börjat lyssna på Children of Bodom, efter att min vän KJ introducerat dem för mig.
Så här skriver jag:
”Jag har nu sett på Cry Baby och var tvungen att läsa på baksidan av dvd-fodralet för att kunna genrebestämma den filmen. Den kryllade av vippiga kjolar, omsorgsfullt lagade frisyrer, fåniga och trots det tilltalande klichéer, rött läppstift, medryckande sånger, läderjackor och vrickade karaktärer. Jag var överförtjust.”
Ja, det gjorde jag ju också: lånade dvd-filmer på biblioteket. Ofta och många. Jag hade ännu inte börjat se på Doctor Who eller Supernatural, som på den tiden (”på den tiden”, hur gammal är jag riktigt …) sågs i grynig kvalitet via olagliga strömningssidor. I stället lånade jag Billy Elliot, Dead Poets Society och historiska minidramaserier från BBC.
Och så Cry Baby då, av vad jag brukar kalla ”pure fangirl reasons”, vilket i detta fall var Johnny Depp. Men den här gången fick han se sig besegrad i hetast-på-duken-tävlingen, eftersom filmen också innehöll denna uppenbarelse som fick mitt blod att rusa lite snabbare: Wanda.
När jag nu läser det gamla dagboksinlägget skrattar jag så åt mig själv och min bristande självinsikt. Eller kanske den fanns där, som en känsla, men bara inte var formulerad än? ”Då är jag inte ens den som föredrar kvinnor”, skriver jag, och mitt nutida jag bara VOJ LILLA LILLA BABY QUEER. Det står utskrivet svart på vitt att jag ju bokstavligen föredrar kvinnan i det fallet, och ändå trodde jag att jag var straight?
Tur att jag vet bättre nu för tiden.
P.S. Regnbågscafé för unga i kväll igen kl. 17–19 i Folkhälsanhuset i Vasa. Tipsa dina baby queers!
I en Instagrampost frågas det ut i cyberrymden vad man har för planer för dagen. Jag svarar aldrig i kommentarsfältet, men börjar fundera för mig själv. Alla dagar är indelade i små sektioner, sjok av att-göra. Vakna, äta frukost, kanske yoga. Jobba. Idag: gå in till stan för att köpa en vitlökspress på loppis om jag hittar. Tre gånger har jag gjort om middagsplanerna i huvudet. Kommer på att jag nånstans, nångång, läste att vitlökspress är djävulens påfund. Ungefär. Googlar ”vitlökspress dåligt” och kommer fram till att det inte alls är djävulens påfund. Bestämmer mig för att faktiskt köpa en på loppiset om jag hittar en.
Igår låg jag i sängen och surfade på hus till salu, fast telefonens akku var låg och jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt. Jag återkom till vissa hus, skickade länkar till min förhoppningsvisa husköparpartner (jag vet att förhoppningsvisa inte är ett konventionellt ord, men ni förstår vad jag menar, va? vad skulle man annars använda för ord?). Ingen av dem är drömhuset, för det finns väl inte, drömhus som det är, men några har potential. Vissa ligger i hembyn. Några skulle vi faktiskt ha råd med. Efter att i flera år inte har behövt oroa sig över ekonomi så är framtidsutsikten om (ännu ett) bostadslån och månatliga avkortanden ganska skrämmande. För att inte tala om att gå ihop med en annan människa och ta det där stora lånet. Hur ska man göra det rättvist, när våra livssituationer, jobbideologier och ekonomiska förutsättningar ser så olika ut? Hur gör jag för att inte skjuta mig själv i foten i det långa loppet? Jag är medveten om att det inte finns några som helst statistiska fördelar för mig att vara tillsammans med och köpa hus ihop med en man, men hjärtat och livsviljan lyssnar faktiskt inte på statistik över huvud taget, det slår ifrån sig och drömmer om trädgårdar med blommor som jag inte planterat och stora kök med möjlighet för långa frukostar och ett sovrum där det ryms en dubbelsäng, så det är bara att försöka hitta ett sätt att stirra statistiken i vitögat och med hjärtat fullt göra saker mot bättre vetande och landa i en förvissning om att vi klarar det här tillsammans, för att vi vill det (jag skriver ”bara” men det är inte så bara).
Jag har några presentkort kvar från julafton, fick en hel hög till restauranger, ekobutik, bokhandel, spa, bio. Har stornjutit av indisk födelsedagsmiddag för ett av dem och köpt hudvårdsprodukter och schampo för ett annat. Den senaste tiden har jag varit sugen att gå på bio, jag tycker så om hela upplevelsen med små, tryckta biljetter som sedan lämnas kvar i jackfickorna för att återupptäckas och väcka minnen en helt annan dag när man råkar ha samma jacka, biomörkret och snacksplaneringen och hur huvudet (förhoppningsvis) är fyllt av något lite större än vardagen när man kommer ut ur salongen. Eller så är man bom plask tillbaka till vardagen, men har i alla fall fått någon timmes eskapism.
Jag vill se En runda till, en dansk film om fyra gymnasielärare som testar hypotesen att människan blir bättre med en halv promille alkohol i blodet. När jag ser trailern och affischen är det dock bara idel medelålders män, och det är ju inte så lockande. (Jag kommer på mig själv med att tänka att min partner nog skulle kunna vilja komma på bio med mig och se den här.) Jag vill se Promising Young Woman, en film om en kvinna, spelad av Carey Mulligan, som jag är svag för, som tar hämnd på trakasserande män. (Jag kommer på mig själv med att tänka att min partner nog inte skulle vilja komma på bio med mig och se den här.) Jag vet inte riktigt, jag såg bara 1,5 minuter av den nästan 3 minuter långa trailern. Detsamma gällde En runda till. Detsamma gäller alla trailrar. En bra trailer är max 90 sekunder lång. Om de inte kan sammanfatta och locka på 90 sekunder så gör de fel. Jag kan klicka igång en lång trailer och efter ungefär 1 minut och 25 sekunder så stänger jag av, utan att ha tittat på tiden. Kanske det är min dolda och onödiga superkraft – att instinktivt veta när maxgränsen för en trailer nås.
Jag skulle kunna bli klyschig och sockersöt om den gångna helgen med alla hjärtans dag, men det är inte riktigt min stil. Jag slår ifrån mig allt romantiskt betonat, ibland med mera kraft än vad jag kanske innerst inne skulle vilja. För kärlek är kärlek är kärlek, och bara för att min kärlek de senaste åren har breddats till att också innefatta den romantiska kärlek, som förr var mig så främmande (och, för att vara ärlig, ännu ibland är det), så är den romantiska kärleken även den en kärlek som numera finns i min vardag, sida vid sida vid de andra sorters kärlekar – den till familj, den till vänner – som är och alltid har varit närvarande.
Men kanske, om jag får vara lite lite klyschig och sockersöt, så har den gångna helgen med alla hjärtans dag varit en underbar helg. Min pojkvän har jobbat de senaste fem lördagarna, så vi har saknat att få umgås ostört och nära och utan tider att passa. Jag är in between jobs, som det heter, och har ägnat några dagar åt att ta itu med saker som släpat efter och kurerat min fot och min själ (opassligheten i de båda är inte relaterade). På fredagen dricker jag kaffe med distanssällskap och tar en promenad i närvarande sällskap. Jag får en blombukett med hälsning om en fin helg, och en ask chokladlöv som tack för lånet av en bok. Båda bor nu på mitt soffbord och matchar varandra. På kvällen badar vi bastu och äter fattiga riddare, och helgen i den goda matens tecken börjar.
(Natten mellan fredag och lördag har jag också oerhörd huvudvärk och på grund av det dödsångest och panik. Det går att skriva lättsamt om helgen så här nu efteråt, men där och då var jag emotionellt beredd på att aldrig vakna igen om jag somnade, även om jag förnuftsmässigt insåg att så inte kommer ske. Och jag vaknade ju på lördagen, och det var soligt och klar himmel, och världen var lättare att hantera även om huvudvärken ännu sitter i, dock med förminskad styrka.)
På lördagen steker vi amerikanska plättar till frukost och går in till stan för att köpa chokladpraliner. Det är inte bråttom någonstans och allt får ta den tid det tar. Jag har nog aldrig vilat så mycket i vardagen som jag gjort detta pandemiår. Kanske har jag alltid behövt eller i alla fall skulle ha haft nytta av mera vila, men inte trott att jag hade tid för det. Nu finns det sällan något att ha bråttom till och redan den minsta tidspress får mig att bli jäktad och spänd. På kvällen lagar min partner mat medan jag sitter framför datorn i en sammankomst och dricker rödvin. (Att någon lagar mat åt mig är något jag aldrig vill ta för givet men som jag värderar likt guld varenda gång.) Sedan dricker vi mera rödvin och äter älgfärsbiffar, potatismos, gräddsås med timjan och surdegsbröd.
På söndagen är det lika soligt och klart som hela helgen, vi hissar upp persiennerna halvvägs för att inte bli bländade men ändå kunna äta brunch i solljus. Kaffe, apelsinjuice, äggröra, salami, sallad, croissanter, surdegsbröd, vindruvor, tunnbrödschips. Jag tänker på citat från en bok som berörde mig starkt som 14-åring: ”Själv sjöng hon i duschen. Åt stora frukostar med ägg och apelsinjuice […]” Det livsbejakande i stora frukostar med ägg och apelsinjuice, precis som denna söndag, denna alla hjärtans dag. Jag har velat se Amélie igen, ett annat verk som berört, och vi ser den under andra koppen kaffe, med pauser nu som då för att koncentrerat äta chokladpraliner och utvärdera dem: mocca crème, jordgubb-vitchoklad, jordgubb-champagne, salted caramel cup, golden champagne. De två förstnämnda var godast, den andra smakade som Hesburgers jordgubbsmilkshake. Den sistnämnda lämnar, till min förtjusning, guldglitter på pojkvännens läppar. Det försvinner inte hur han är slickar.
Liksom halva stan beger vi oss ut på isen. Säkert tio gånger stannar jag för att slå ut med handen och säga: ”TITTA NU, vad fint det är!” För det är så fint, med snön och solen och himlen och ljuset ljuset ljuset. Snålblåsten kyler näsor och öronsnibbar, vi följer skoterspår och upptrampade stigar och när vi kommer iland vid stranden igen måste jag gråta lite, för att björkarna med snön och de blå spåren på isen och ljuset och alltihop är så vackert, och för att det på bänkarna i solskenet sitter ett sällskap som pratar och skrattar högt och har termosar och emaljmuggar och det är så vackert, det också.
Filmdags! Trots att – eller kanske just för att – jag mestadels ser på teveserier numera, så vill jag fylla i Sevendays veckolista.
Ett minne, som egentligen är många minnen i ett:
Fredag kväll. Vi går på högstadiet, eller har nyss börjat gymnasiet, och vi fem flickor har bestämt för att träffas, eftersom varje dag i skolan helt klart inte är tillräckligt. Träff på Filmtown för att tillsammans bestämma vilken film vi ska hyra. Det kan ta ett tag.
Sedan far vi hem till en av oss (ofta den som bodde i centrum), där vi lagar mat – chili con carne, eller någon slags gryta, eller kanske steker plättar? – och lyssnar på The Ark eller Hanoi Rocks från cd-spelaren. Efter maten sätter vi oss framför teven – i soffan, på golvet – och äter godis medan vi ser på den hyrda filmen.
Så minns jag mina fredagskvällar som tonåring.
Jag tycker att filmer är: nöjsamma, men med en mening. Jag ser sällan ”hjärndöda” filmer bara för sakens skull.
Den bästa film jag sett:Billy Elliott är en av favoritfilmerna som har hållit genom åren. Kontrasterna, musiken, all den missriktade välviljan och dessutom arbetar-England. Det är något med arbetar-England som alltid får mig.
Bio eller hemmamys: Båda! Jag är väldigt förtjust i hela fenomenet med bio: köpa biljetter, godis i väskan, stor duk och bra ljudsystem, väntan i mörkret, reklamen, och så… ! Men under hemmamys kan man ta passliga wc- och glass-påfyllar-pauser, och dessutom se om scener som är extra bra. Och diskutera med sitt eventuella filmsällskap, förstås.
Den här filmen borde aldrig ha gjorts: Det finns helt säkert filmer som aldrig borde ha gjorts, men den första jag kommer att tänka på är Evil Dead 2 från 1987. Jag har aldrig sett Evil Dead 1, men är ganska säker på att den heller aldrig borde ha blivit gjord. En av de stora missarna som mina vänner och jag gjorde en fredagskväll i Filmtown för många år sedan!
En film som berört mig: Jag är en väldigt lättrörd filmmänniska och gråter floder, speciellt på bio. Två filmer som jag har suttit och stortjutit åt i biosalongen är Brokeback Mountain och Pride (det var det där med arbetar-England).
En av scenerna som alltid får mig att gråta. (Inser först nu att de båda filmerna är queerfilmer, hah!)
Mitt bästa biosällskap: Någon som är entusiastisk och har tålamod med mina snyftningar, gapskratt och högljudda flämtningar, och som har tid och lust att diskutera filmen efteråt. Min vän Johanna är utmärkt biosällskap.
Det bästa att äta framför en film: Ben & Jerry’s cookie dough. Speciellt framför Captain America-filmer.
Hen skulle spela huvudrollen i filmen om mig: Tilda Swinton. Hon skulle få mig att verka så cool!
Den senaste film jag såg: Tror faktiskt det var Dunkirk på bio med moffa, pappa och syster. Det var en bra bioupplevelse. Filmen var inte som jag hade tänkt mig, men resten (godiset, mörkret, väntan) var precis som det skulle.
Hur filmiskt är det inte att ha en snygg karl i köket som lagar trerättersmiddag åt en, medan man själv dricker skumpa och tittar på? Väldigt filmiskt, ska jag säga er.
En snöblöt tisdag kom en vän hem till mig och lagade middag. Jag hade till och med fått välja meny.
Så medan han skalade potatis, slog majonnäs, rev gurka, hackade lök, vispade grädde och kokade hallon, så tittade jag på. Klädde mig fint i diamantörhängen och svart klänning. Drack skumpa, skötte musiken, pratade. Berättade var rivjärnet fanns och nej, jag har varken potatisstöt eller hushållsvåg.
Förrätt: skagentoast med citronmajonnäs Varmrätt: lax med duchessepotatis och tzatziki Efterrätt: hallon- och vitchokladsmousse
Och så kaffe med Baileys i soffan. Något av det bästa jag har ätit – och troligen någonsin kommer äta – i min lägenhet.
Sedan dansade vi vals till en låt som inte går i valstakt, medan de som gick förbi fönstret fick vara publik till vår film.
Denna värme, vet ni. Denna känsla av vänskap och kärlek och oändlig tid i ett svagt belyst rum, värmen av en annan nära, att sakta lära känna varandra efter flera år isär.
Sedan sminkade vi oss med svart kajal och silverglitter och dansade till helt annan slags musik, på ett helt annat slags dansgolv.
Ikväll såg jag The Danish Girlpå bio. Jag åt lösgodis och grät på slutet. Filmen var visuellt mycket vacker. Mjuka färger, dimmigt ljus – ”varje scen var som ett porträtt”, som en vän beskrev det. Filmen baseras på verkliga händelser och jag var glad över att huvudkaraktärerna framställdes i en sympatisk dager, eftersom det ju är verkliga människors verkliga liv som berättas om, må vara att konsten ju alltid tar sig de berömda konstnärliga friheterna.
Under berättelsens gång kom jag att tänka på Maurice. Det var samma slags känsla som grep tag om hjärtat – smärtan i oförståelsen, ovetskapen, okunskapen, olyckan. Jag kunde bara tänka på hur ofattbart svårt det måste vara. Att inte få någon hjälp, att inte ens ha ord för att prata om sig själv, hur man känner, vem man är. Inte konstigt att man då gör det till en lek. Inte konstigt att man då hellre skulle dö än fortsätter leva fel.
Henrik: So what you’re suggesting is that a doctor intervened… Lili:To correct a mistake in nature. I have a passport to prove it. Henrik: He made you a woman…? Lili:God made me a woman. The doctor cured the sickness that was my disguise.
Verklighetens Lili Elbe dog i sviterna efter könskorrigerande operationer. Lili Elbe anses vara den första människa som genomgått könskorrigerande operationer och hur jag än försöker kan jag inte ens i tanken omfatta det hon (och andra efter henne) måste ha gått igenom.
Att vara beredd att – bokstavligen – sätta livet som insats för att kunna bli sig själv.
Tack, alla ni som läst och diskuterat! Det har varit givande för mig att skriva strukturerat om feminism, och jag hoppas att det har varit givande att läsa. Självklart kommer jag fortsätta skriva om feminism, men det är sommar nu, systra mi, som Birk säger till Ronja. Sommar betyder villaliv och ljusa nätter och kaffe på verandan. Romaner och vedeldad bastu och kaniner att ta hand om. Inte så mycket tillgång till dator och internet. Så att sånt.
Som avslutning kommer här tre feministiska verk av olika slag att ta del av:
1. Ett blogginlägg
En av mina feministiska förebilder är burleksdansösen och artisten Veronica Varlow. Hennes texter står på en feministisk grund och ett blogginlägg jag ofta återvänder till är det där hon skriver om ”when feminism became the F word”. Personligt, argt och ögonöppnande och alldeles underbart ♥
2. En video
I denna video pratar hayleyghoover, med utgångspunkt i det för några år sedan uppmärksammade våldtäktsfallet i Steubenville, om samtycke. Samtyckte kan egentligen sammanfattas i ett citat från videon: ”Anything that’s not a YES, means NO”.
Dagens samhälle står, i teorin, på offrets och inte på förövarens sida i ett våldtäktsfall. I praktiken gäller något annat. Kvinnor lärs hur de ska agera för att undvika att bli våldtagna och män lärs (förhoppningsvis) att ett nej är ett nej, men det är att åtgärda problemen i helt fel ända.
Hayley poängterar bland annat att hon vill ta upp vissa saker för att ”make them explicitly clear, in case no one has ever told you. Because no one had ever explicitly told me”. Det här är så viktiga saker att de inte kan lyftas upp tillräckligt mycket eller ofta, och då jag för några år sedan såg videon för första gången var det en stor, personlig lättnad. Att någon explicit sade Det är okej. Det är okej att säga nej. För ingen hade någonsin sagt det åt mig tidigare.
Bonus: En annan kort, bra, informativ och rolig video om samtycke är denna video om te.
3. En film
Okej, det här är lite fusk, för filmen Suffragette har premiär först i höst (datum för Finlandspremiär är ännu okänt). Filmen handlar om suffragetterna, som i sekelskiftets England kämpade för rösträtt för kvinnor. Jag har sett trailern flera gånger och varje gång hotar tårarna att börja rinna. För att det är så berörande. För att det är så viktigt. För att jag påminns om hur långt vi har kommit, men också hur långt vi har kvar. Som huvudrollsinnehavaren Carey Mulligan har sagt: Det har tagit hundra år för den här filmen att bli gjord.
Sandra skriver 