Ett år i pandemi

När jag klickar mig in för att läsa dagens blogginlägg av min mer kända bloggnamne möts jag av ånger. Ångra Ångra Ångra Ångra Ångra Ångra Ångra över hela skärmen. Jag förstår att det bara är webbsidan som hakat upp sig, men kan inte låta bli att tänka att det finns någon slags symbolik bakom det. Jag vill inte tänka på vad för symbolik, och när jag uppdaterar sidan beter den sig som vanligt. Jag läser dagens blogginlägg och glömmer det hela.

Det är fasta enligt det kristna kyrkoåret. Jag fastar från Instagramskrollande. Två gånger om dagen får jag kika in på Instagram: en gång på morgonen och en gång på kvällen. Jag får titta genom mitt (mycket korta) flöde och se på tillhörande storys. Jag får inte klicka mig in på och skrolla vidare på utforska-sidan, inte titta in på konton jag inte följer. Jag försöker lägga mig tidigare om kvällarna för att jag märker hur jag mår bättre av det. Jag saknar ibland att ligga på soffan och skrolla på Instagram.

❦

Regeringen meddelar i skrivande stund att undantagsförhållanden råder och en nedstängning kommer ske i mars. Jag tittar på det enda arbetsskiftet jag har inplanerat på teatern i mars, och konstaterat att det knappast blir av, det heller. Annars kommer nedstängningarna inte påverka mig desto mer. ”Vad har du gjort idag?” kan någon fråga, och mitt svar är som alla andra dagar: jobbat, promenerat, yogat, läst. Här om veckan var jag faktiskt hem till en kompis på te. Det var första gången jag var och hälsade på hemma hos en vän sedan oktober, då jag trotsade rekommendationerna och körde till Pargas en vecka, och det lär bli den sista gången på länge nu igen. Jag räknar de nära och kära jag träffar inomhus på ena handens fingrar. Jag är än en gång tacksam över att vi blev tillsammans, min pojkvän och jag, just när vi blev det. Och ändå:

”Jag känner att vi är så tråkiga som par!” beklagar jag mig för honom en kväll när vi lagar mat. ”Vi är mest bara hemma, hittar inte på något roligt. Vi har knappt träffat folk som ett par – när vi hade varit ihop i ett år fanns det de som blev förvånade, för de visste inte att vi var ihop. Vi har inte ens varit längre än Jakobstad tillsammans!”

Jag jämför mig med andra par trots att jag vet att jag inte borde, trots att jag vet att våra lokala roadtrippar och villavistelser i somras var otroligt fina dagar, trots att vi har planerat och jag ser fram emot nya vägar att köra i sommar. ”Sandra”, säger han, ”vi har varit ett par under en pandemi. Det är inte läge för att hitta på sociala och utsvävande saker då.” Jag vet ju att han har rätt. Förra veckan firade vi 1½ år tillsammans; av dem har nästan ett år varit i pandemins tecken. Det är klokt att vi inte har varit längre än till Jakobstad tillsammans.

❦

Förra veckan började jag spara i fonder. Jag har inget intresse av det över huvud taget, men inser att det är något som kan vara förnuftigt. När jag inte har lagt pengar på resor, kafébesök och kultur detta pandemiår har jag köpt saker på nätet istället.

En ny, dyr och underbar yogamatta i naturgummi och jute. En ny, dyr och stilren ihopplockbar datorställning för att kunna arbeta stående. Sex kilo ekologiska blodapelsiner. En stor blombukett. En plansch på Finlands fiskar, nu då moffa inte längre är med oss och kan gubbgissa vilka okända fiskarter vi tar ur nätet, de som inte är abborre eller bliko eller gädda eller mört eller ruda. Min moffa – min generösa, snälla, lärda, pratglada, sjungande, envisa och älskvärda moffa, som spelade bridge och pidro och schack och dragspel, som tittade på all slags sport på teve under dygnets alla timmar, som jag ofta drömmer om och tänker på varje dag – har lämnat ett arv till sina fem barnbarn. Jag tänker att det ska bli en del av handpenningen till ett hus.

Slukhål

Demonstration av ett klassiskt slukhål på internet:

Det börjar med att man tittar på Pride & Prejudice, teveserieversionen från 1995, från en turkisk sajt som tacksamt nog ändå har engelsk text.

Man tänker: ”Hmm, det där är nog en mycket fin sångröst. Undra om skådespelaren sjunger själv, eller om det är någon skolad sångares inspelning som lagts över?”

En timme senare har man trettiosju öppna flikar och läser på om förlovningsringar.

Dagarna är så otroligt mycket … vardag just nu. Vilket väl inte är konstigt, egentligen, eftersom det är vardag. Vakna, yoga, frukost, jobb, promenad, mat, jobb, serier, skriva dagbok, sova. Senast i går skrev jag i min dagbok att jag har mycket jobb, men att jag ändå känner att jag har kontroll, har integritet, kan välja vad jag tar emot och vilka ramar jag sätter upp för arbetet. I dag, efter tre olika jobbmejl varav ett på finska, känner jag hur kontrollen så sakta börjar upplösas. Integriteten vägrar jag dock tumma på.

Jag har nog aldrig legat så mycket på golvet som jag har gjort det senaste året. (Ingen annanstans har jag heller haft ett så liggvänligt golv som här.) På golvet kan man vila, lugna sig, söka stöd, ta nystart. Hela coronaåret har gjort att man har fått reflektera, stämma av med sig själv, på gott och ont. Ofta är det nyttigt. Ofta är det också obekvämt. Det blir påtagligt hur alla nyanser i kroppen och själen syns och känns så mycket bättre i det avstannade tillstånd vi befinner oss i.

Mot bättre vetande lagar jag inte en ordentlig middag, men jag rättfärdigar det inför mig själv och min partner i telefon där jag ligger på golvet med att jag faktiskt åt en ordentlig lunch. I stället kokar jag havregrynsgröt som jag äter med blåbär och mjölk. Sedan kokar jag kaffe och äter tre nygräddade kanelbullar, sådana där halvgräddade att ha i frysen om man skulle få oväntade kaffegäster. Jag har inte haft oväntade kaffegäster på väldigt väldigt länge. När jag inte orkar hämta ett grytunderlägg från köket till min lilla presspanna med kaffe ställer jag den varma kannan på yogablocket av kork i stället. Tänker att korkunderlägg som korkunderlägg, det här är bara av den lite tjockare sorten.

Det liggvänliga golvet.

Fredagsfemma

Det är fredag, familjens Amerikafarare är ur karantänen, och det firar vi med ledig helg, och innan dess 5 skärmdumpar som jag sparat. Kanske något som någon annan också kan relatera till? Med önskningar om en trevlig helg, från mitt lilla privata(re) internethörn till ditt ♥

ETT. Jag blev tipsad om Pohjois-Karjala av Ylioppilaskunnan Laulajat i oktober och sedan gick den på repeat. Hade en lång utläggning med en sång- och musikintresserad vän över vad det var som gjorde sången och musikvideon så betagande. Till största delen var det av rumsrena och smakfulla orsaker, såsom det fina i hur videon både är något välbekant, något hemma, något förståeligt, och samtidigt precis utanför ens egen verklighet, främmande och ändå hemvan, och hur välbalanserat stycket är, med baserna som kommer starkt in för att sedan hålla sig stadigt kvar i botten som en trumma medan de högre stämmorna virvlar omkring.

Andra saker var kanske av den ytligare sorten, som skärmdumpen ovan. Ren och skär estetik och attraktion.
”Kanske det är nåt med hängslena och den blonda kalufsen som får mig på fall”, skrev jag.
”Kan hans smäckra hals och nyckelben och mjölkvita hud ha med saken att göra?” skrev min vän, som känner mig alltför väl. Jag erkänner:
”En gång mager-emo-boy-lover, alltid mager-emo-pojk-lover. Också, SPECIELLT, den bleka, finska sorten.”

TVÅ. Alla vänner som känner er träffade och undrar om det här handlar om er: Ja, det här handlar om er.

TRE. Min syster postade den här i sin story och jag skrattade så åt den och tittade på den säkert tio gånger den dagen. Kände djup samhörighet. Så här har det varit nästan hela hösten. Otroligt upptagen och samtidigt inget alls på gång.

FYRA. Under en vecka skärmdumpade jag tre grova språkmissar på offentliga och officiella kanaler. Det var det beryktade K♥k-k♥la, Posten som hade lite för många treman ovanför sina vokaler när de skrev om ”närä och kärä” (visserligen är Postens bedrövliga svenska inte någon nyhet), och så SPT som gjorde bort sig ovan. Jag sökte en gång jobb som språkvårdare där. De borde ha anställt mig.

FEM. Om någon undrar varför jag läser fanfiction nu som då så är det här svaret.
We could leave. / Yeah, we could.

I mina flikar

Eftersom jag hänger på internet fler timmar om dygnet än vad jag riktigt skulle vilja erkänna, tänkte jag att vi skulle kolla i vilka cyberrum jag riktigt rör mig! De här är de flikar som för tillfället är öppna i min webbläsare. Vissa har varit där länge, andra är nykomlingar, men ingen av dem är jag riktigt färdig med än.

Vi börjar med en inceptionbild, hah! Här ser ni också de flikar i vilka jag bor. Facebook är den första fliken. Standard. Jag är där jämt. Kanske jag har sålt alla mina personliga uppgifter och min själ till Facebook, men då må det vara så. Det är där jag håller kontakt med mina vänner, bestämmer kaffeträffar, skickar roliga videor, har djupa samtal, håller koll på vad som händer i stan. Det är vardagsrummet, biblioteket och torget i cymberrymden, helt enkelt!

Den andra fliken är ett personligt Etsy-galleri som en vintageinspirerad (får jag säga vintagebesatt?) vän har gjort åt mig. Hon erbjöd sig att vintagefiera en virtuellt. Jag bara nämnde stil eller tidsperiod, budget och storlek, och sen fixade hon ett virtuellt vintageprovrum åt mig!

Flik nr 3 är videon till Lord of the Losts nya singel Loreley. Det är som om alla mina mörker-estetiska tonårsfantasier har kommit samman i en enda video. Jag får akta mig för att inte dregla. Sminkningarna! Smyckena! De vita prästkapporna! För att inte tala om musiken, rösten, skriken. Vissa saker kan inte beskrivas, utan ska ses. Se videon här: https://youtu.be/ai3LrJ2MPSs

Nästa flik är också en Youtubevideo, fast av helt annat slag. Jag har lyssnat på den här dagligen i flera veckor. Den är inte krävande, inte påträngande, men absolut inte heller tråkig. Den är tvärtom den ultimata bakgrundsmusiken när man behöver lite lugn och sinnesfrid. Lyssna på de vackra harporna här: https://youtu.be/vpn1lWvoI2I

I Vasabladet fanns för några dagar sedan ett recept på en one pot pasta, alltså en pastarätt där man kokar allt i samma kastrull. För en som inte tycker om att laga mat, och som verkligen tycker om pasta, lät det här mycket gott. Dessutom innehöll receptet smörbönor, och jag råkade hitta en burk smörbönor i skafferiet hemhemma, så jag lade beslag på den. Det kändes som om det var meningen.

(Ska se när jag faktiskt kommer mig för att laga den här pastan. Äter för tillfället en enorm sats kikärsgryta, och mommo har försett mig med matpaket den senaste tiden. Hon föder halva Vasa med sina burkar risgrynsgröt och morotssoppa, känns det som!)

Flikn nr 6 är min favorityoutuber Jessica Kellgren-Fozard. Jag väntar otåligt på den kommande videon: hennes födelsedagsvideo! Hon är lesbisk, vintagevacker, superbrittisk, döv, funktionsnedsatt, julälskare och historieintressead. What’s not to love?

Jag kanske inte aktivt följer med och ser på Supernatural-teveserien längre, men betyder det att jag inte följer med den på tumblr? Svar: nej. Winchesterbröderna har fortfarande en egen plats i mitt lilla fangirlhjärta.

Här är ett ögonblick från ett av de senaste avsnitten (skärmdumpat från rörliga gif:ar, därav suddet). 14 säsonger tog det för oss att få en uttalad kärleksförklaring från Dean till Sam (och då är den ju inte ens helt förbehållslös, då den har tillägget ”for trying” (men vi vet ju alla att de nog älskar varandra djupt, även om de inte säger det)).

MAKE ART MAKE OUT

Jag eldar i spisen på villan. Chattar med folk och njuter av ensamlugnet. Tänker på att läsa en roman senare ikväll. Går igenom instagramkonto efter instagramkonto fyllt av feministiska, antirasistiska och queera poster. Läser lite nyheter. Äter lite müsli.

Vän på chatten: Hur går din kväll?
Jag: Jovars, den går rätt bra! Jag chattar lite med folk och snurrar på instagram.
Vän: Åh så fint! Det beteendet understöder jag verkligen!
… Såväl chattande och instagramsurfande som att göra art och göra … annat.
Jag: Haha! Ja, det kunde bli en fin kombination av allt samtidigt!
Vän: Ja, men absolut! Nån i chatten bara ”vad gör du då?” Man bara ”hm, ja, hur ska jag förklara det här?”
Jag: Jag känner det finns diktmaterial här.

MAKE ART MAKE OUT

Vi ligger på varsin sida av sängen
skrollar på våra telefoner
stökiga lakan i blekblått
godisskålen precis i mitten

Jag chattar med en långväga vän
du skrattar åt en video med valrossar
jag rotar efter chokladfylld lakrits
du kastar skumsvampar på mig

”Make art make out”
säger en instagrampost
som du visar mig

Vi lägger telefonerna åt sidan
och snart välter godisskålen

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

#dammenbrister

Det har varit intensiva dagar. I dolda flöden rullar berättelserna fram, bakom ridåer samlas namn.

I dag brister dammen. 6111 kvinnors namn på ett upprop mot sexuella trakasserier, mot kvinnovåld, mot tystnadskulturen i Svenskfinland och i hela samhället.

Många, för många av mina vänners namn finns där. Mitt namn finns där. Jag hade redan från början tänkt att inte dela med mig av mina berättelser. Iddes inte röra till det som redan hade lagt sig till ro inom mig.

Men när dammen brast, brast också något inom mig. På jobbet började jag skriva ner händelser i punktform på en post-it-lapp. När jag var 16 år och blev manipulerad och utnyttjad av en sju år äldre man. När KJ och jag är på Ruisrock och i godan ro går omkring bland försäljningstälten och en förbigående man tar mig på rumpan. Alla gånger män har tafsat och ”dansat” objudet och närgånget på krogen.

Sedan orkade jag ändå inte, svor, rev sönder post-it-lapparna och slängde bitarna i roskis.

Men det finns berättelser. Det finns de som berättas, och de som av olika orsaker inte berättas. Det finns tusentals kvinnor som nu har sagt ifrån.

Läs deras berättelser. Lyssna till dem. Reagera och agera. Tystna aldrig igen.

http://www.astra.fi/dammenbrister

Hetero tills annat bevisats

I mitt Facebookflöde dök det upp en artikel med 5 saker straighta kvinna ska sluta säga till queera kvinnor. Jag har själv aldrig fått höra någon av de kommentarerna, tack och lov. Mina straighta vänner och bekanta är väluppfostrade, eller – mer troligt – så är jag inte så synligt normavvikande. Högt upp i kommentarsfältet fann jag en klassiker: ”Varför måste queera personer alltid påpeka att de är queera? Det är som att inbjuda till en diskussion om deras sexliv.”

Åh, denna tanke om att queert folk trycker sin sexualitet i ansiktet på Vanligt Hederligt Folk och att queerhet = sex. Förekommer i varje Pridesammanhang. Stör mig lika mycket varje gång. (Vi ska ta missuppfattningen om att queerhet = sex en annan gång.)

Jag var tvungen att svara på kommentaren: ”Därför att folk annars utgår från att vi är straighta”.

I dagens samhälle i stort ses du som hetero tills annat bevisats – och knappt ens då. För vissa queera är deras queerhet en viktig del av deras identitet. Att uppfattas som hetero kan vara obekvämt, obehagligt eller rentav skadligt. Som att människor inte ser dig som den du är. Att inte uttrycka sin queera identitet är att inte uttrycka hela sig, att på något vis begränsa sig för att inte uppröra folk.

Till det yttre passar jag rätt bra in i heteronormen. Sticker inte särdeles ut ur mängden med mitt utseende, beteende eller uttryckssätt. Ändå avskyr jag när någon utgår från att jag är straight. Om vi tar en enda liten del av min queerhet – sexuell attraktionen (som okunnigt folk tror att är hela queerheten, men som sagt, vi tar det en annan gång) – så verkar jag säkert straight för det mesta. De flesta som jag tycker är attraktiva är män. Men att på något sätt förneka, gömma eller nedvärdera de gånger jag attraheras av kvinnor eller andra, vore att förneka, gömma eller nedvärdera delar av mig själv som är lika viktiga och sanna som vilka andra delar som helst.

Ändå vet jag att jag själv gör samma misstag – tror att folk är straighta. Det går så per automatik att jag inte ens är medveten om det. När det sedan motbevisas är det inga problem att ställa om det i huvudet. Men ändå. Att inte ens jag, som själv är queer, kan utgå från något annat än normen. Så djupt rotad är den.

Åt helvete med heteronormen.

Sköldpaddor

Jag surfade runt på tumblr, som jag brukar, när jag ramlade över denna metafor för aromanticism (att inte känna, eller känna väldigt lite, romantisk attraktion) eller asexualitet (att inte känna, eller känna väldigt lite, sexuell attraktion). Den var så mitt i prick att jag måste dela med mig av den till, tja, alla. Ursprungligen hittas den på pinkdiamondprince.tumblr.com, med ett fint tillägg på sadvulpesboy.tumblr.com. Här är den i fri översättning av mig:

❦

Att försöka klura ut om du är asexuell eller aromantisk kan vara mycket svårare än att komma underfund med andra sexuella och/eller romantiska identiteter, eftersom du försöker hitta frånvaron av något.

Föreställ dig att du är vid en damm och vill ta reda på om det finns några sköldpaddor där. Eller fiskar. Låt oss säga att du hittar en sköldpadda. ”Åh, så bra, nu vet jag att det finns sköldpaddor!” Eller så hittar du en fisk. Eller så hittar du båda, och vet att det finns såväl sköldpaddor som fiskar i dammen.

Men om du inte hittar några sköldpaddor kan det bero på att det inte finns några sköldpaddor, eller att du är skitdålig på att leta efter sköldpaddor och kanske du tror att du såg en sköldpadda där borta – eller så var det bara en pinne. Kanske det bara finns ett fåtal sköldpaddor. Kanske du måste göra något speciellt för att hitta sköldpaddorna. Kanske en hel hop av de där stenarna vid strandkanten egentligen är sköldpaddor, men du ser inte skillnad på stenar och sköldpaddor. Kanske det inte finns några sköldpaddor över huvud taget. Du har ingen aning.

Under tiden finns det folk som säger: ”Åh, men det måste finnas sköldpaddor! Du kommer nog hitta dem för eller senare”, eller ”Hur många sköldpaddor har du hittat i din damm?”, eller ”Försök plantera växter vid strandkanten för att locka till dig sköldpaddorna”, eller ”Åh nej! Vad har din damm råkat ut för, då det inte finns sköldpaddor i den?” Och du bara står där, blöt, med tomt nät och trött uppsyn.

Men oavsett om det finns sköldpaddor eller fisk, eller inte, så fungerar din damms ekologiska system hur bra som helst. För det är vad ekosystem gör – formas till ett system runt det som finns. Du saknar inte något bara för att du inte har sköldpaddor – du har bara en damm utan sköldpaddor. Om någon försökte ändra din damms ekosystem genom att dumpa en hög sköldpaddor i vattnet skulle det troligen bara fucka upp något.

Så du behöver inte vara helt säker. Du behöver inte finkamma varje kubikcentimeter av dammen med håv innan du kan bestämma dig för att det troligen inte finns sköldpaddor i dammen. Om du vill använda begreppet ”aromantisk” eller ”asexuell” om dig själv, för att du tycker att det passar – gör det. Och om du i ett senare skede hittar sköldpaddor, kan du alltid ge dammen ett nytt namn. Det går hur bra som helst.

 

Önskeläsning

”Jag har inte bloggat sedan den andra januari”, sade jag till min syster där jag hälsade på henne på arbetet. ”Ojdå”, svarade hon, ”dags att skriva något? Eller har du ingen inspiration?”

Det känns fanimej som om jag aldrig har inspiration längre. Har bloggen förverkar sitt syfte? Känner jag inte längre att jag vill eller behöver dela med mig av mina tankar och skriverier? Borde jag bara skriva ett tack-för-allt-och-hejdå-inlägg? (Hah, nä. Jag avskyr ju farväl och speciellt tillsynes permanenta sådana.)

Jag ger inte upp riktigt än.

Så jag gick till Gala Darlings 50 tips på att övervinna bloggkramp, en länk som jag har haft bokmärkt i flera år men aldrig använt mig av. Sedan googlade jag fram en nummergenerator och lät den slumpa fram tre alternativ mellan 1 och 50 åt mig. Och sedan valde jag nr 12:

Ask your readers what they’d like to read.

Och jag tänkte ”frågestund och önskeinlägg, herregud, inte kan jag ha något sådant, liten fjantbloggare i cyberrymden som jag är, det är sådant som storbloggare har och klarar av”.

Och sedan tänkte jag ”fuck jantelagen och kan-inten, vem bestämmer över min bloggs innehåll om inte jag? Dags att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen nu!”

Så här är jag, utanför bekvämlighetszonen men med ett av mina motton (”no shame”) ringande i huvudet. Kära läsare, ni få men trogna:

vad skulle ni vilja läsa om?

Alla förslag och tankar tas med tacksamhet och nyfikenhet emot. Med återhörande inom en förhoppningsvis kort tid,

er fjantbloggare