När jag skrev gårdagens datum i dagboken, 7.5, var det något som glimmade till i minnet. Den sjunde maj hade vi som födelsedag för våra första två kaniner, Stampe och Svartnos. (Vi hade egentligen också en kanin innan dem, Långöra, men Långöra levde bara en vecka.)
Jag skrev en dikt om Stampe och Svartnos i april för 25 år sedan. Så här lyder den:
Två kaniner
Jag har två kaniner som är så söta så.
Hit hem jag fick dem när de var riktigt små.
De fyller år den 7 maj.
Då brukar de få grönsaker, de gillar inte paj.
De är mina två kaniner. En är Julias förstås.
Och från vår stora kärlek kan dom aldrig hoppa loss.
Även om versen inte kräver desto djupare analys för att förstås, finns det ändå mycket man kan säga om nioåriga Sandras diktande. Jag ids ändå inte säga så mycket. Det jag väljer att ta fasta på är att poesin faktiskt har varit mitt primära konstnärliga uttryckssätt ända sedan barnsben. Kanske det är skäl nog att hålla fast vid lyriken även när jag känner att det vacklar.
Jag drömmer om våra kaniner ibland – Långöra, Stampe, Svartnos, Skrållan, Skuttan, Vitnos, Halvvitnos, Tove, Loke, Helga; alla deras ungar. Vi har bara haft dvärgkaniner i någon form, vissa korthåriga, de tre sista någon långhårig blandras. Oftast är det jobbiga drömmar där jag har glömt att ta hand om kaninerna; det är vinter och vattnet har frusit, jag har glömt att städa buren. Eller så har de rymt; små kaninungar som slinker igenom hönsnätsgallret, haspar som glömts och dörrar som glipar. Men jag minns också Svartnos, hur hon brukade slicka ens hand med sin lilla, lilla rosa tunga. Hon var utan tvekan det mest kärvänliga kanin vi haft. Den lilla spräckelpälsen som sina sista år var blind och lite skygg men som fortfarande sökte kontakt och gärna blev klappad.