Vem hör till familjen egentligen?

För en handfull år sedan blev jag intervjuad för lokaltidningen, och som brukligt var avslutades intervjun med en liten genomgång av bakgrundsinformation: namn, ålder, hemort – sådant som kan vara av intresse för lokaltidningsläsarna. Jag fick också frågan: ”Familj?”, på vilken jag svarade ”ja”. Reportern skrattade och frågade om jag ville utveckla. ”Föräldrar, syster och andra”, sa jag.

Under en promenad här om dagen pratade min sambo och jag om just familjer, vem som hör till våra familjer och varför, och i morse såg jag på en video av Jessica Kellgren-Fozard, ”Are kids of same-sex parents winning or losing?”, där det i farten togs upp en massa olika familjekonstellationer. Vem hör till familjen egentligen?

Min familj består till exempel av min sambo och jag, vi som delar vardag och hushåll. Det går ypperligt att vara en familj på två jämbördiga vuxna, låt ingen påstå motsatsen. Min familj är förstås också mina föräldrar och min syster – min ursprungsfamilj, den jag vuxit upp och formats i. Till familjen hör också mommo (och moffa, medan han levde), som jag också vuxit upp med om somrarna och som jag träffar minst en gång i veckan. Och när vi ordnade förlovningskaffe ”för familjen”, så var vi sju personer och en hund runt bordet: min fästman & jag, mina föräldrar, mommo, fästmannens mamma med pojkvän, och så förstås Nisse. (Också mycket viktigt att poängtera att husdjur kan ha en självklar plats i familjen, igen beroende på kontext.) När jag firar jul ”med familjen” kan det vara allt mellan jag, fästmannen & mina föräldrar till jag, fästmannen, min syster med sin man, föräldrarna & mommo. Ibland räknas mina kusiner med i familjen, speciellt under högtider – då är familjebegreppet extra brett.

Kärnfamiljen är en sådan nymodighet som vi tror att har mycket djupare och äldre rötter i vår kultur än vad fallet är. Jag hävdar orubbligt att familj (liksom queer!) är ett socialt begrepp som är flytande både i sin allmänna definition och något som kan variera beroende på situation i sin personliga definition. För mig är ”familj” något som lutar åt att oberoende kontext vara mer inkluderande och expanderande än exkluderande – det är mycket lättare att bli inräknad i min familj än vad det är att hålla sig utanför den, hah!

Motigt

”Det känns som att hela den här månaden har varit så motig”, säger jag åt min sambo efter ännu en trög dag. Dagens bästa var när vi åt lunch ute, en massa goda röror och sallader, frasiga och varma ostrullar; till och med kaffet, som brukar kunna vara av diskutabel kvalitet på lunchrestauranger, var gott. Även i dag tänker jag med värme tillbaka på gårdagens lunch. Vi var trötta och disträ, men vi var också mätta och tillsammans. Jag sörjer att april, som brukar vara en kreativ och inspirerande vårmånad med daglig dikt, nu är ytterligare en motig och tung vintermånad (visserligen med daglig dikt, men också det är mera ett måste, ett jobb, än ett nöje och en lust).

Jag börjar fundera om jag bara tror att jag är låg, om jag bara lurar mig själv att de tankar jag tänker sent om kvällarna är sanning, så jag bläddrar tillbaka i dagboken:

2.4
Kära dagbok! Jag orkade inte skriva i går kväll, då jag var helt slut i huvudet efter att ha arbetat sent och sen tagit en promenad i snålblåsten för att svalka hjärnan. Jag har lämnat in förra månadens stora arbetsprojekt, men alltså, vad man kämpar och stretar, och sen är man bara lättad men inte alls desto mera nöjd eller stolt, bara ett ”jaha” och så får man fortsätta med nästa jobb.

7.4
Kära dagbok! Vilken absolut gråregnig söndag – imorse till och med snöslaskade det! Humöret har varit därefter.

10.4
Kära dagbok! Det har nog varit en motig april, känns det som. Ingen inspiration eller motiatvion till något. Ont i magen har jag också i dag igen.

19.4
Kära dagbok! Jag är ännu så trött efter Solmukohta, orkade inte skriva igår. Skör är jag också, har gråtit flera gånger om dagen den senaste tiden, redan före frukost. Kanske just för att det är före frukost, och jag behöver äta? Men jag har gråtit vid middagsbordet också, åt oklara saker, jag minns inte nu och visste väl knappt då.

Jag undrar vad det är som felas. Vårvädret som aldrig vill infinna sig? Kroppen som fortsättningsvis krånglar på flera plan? En överansträngning, först massor av jobb och social resa till Åbo & Pargas i mars, ingen egentlig påskledighet, och sedan mera jobb och Solmukohta i april? Världsläget, ekonomin, regeringen? Jag märker ju att jag är deppig, tankarna snurrar åt det negativa, hur mycket jag än gör känns det alltid som för lite – en dag när jag har gjort lite morgonyoga och tagit en promenad hackar jag ner på mig för att jag inte har styrketränat också – samtidigt som jag har svårt att komma till skott med sådant som jag vet att jag brukar vilja göra. Allt går nog, men inget går motståndslöst.

Hav förtröstan, viskar jag åt mig själv och fortsätter. Fortsätter stiga upp om morgnarna, ta mina D-vitaminer och järntillskott, äta bra mat (och där emellan: inte så bra mat), ta mina promenader (och där emellan: ligger på soffan), svettas framför Youtube-pass och veta att det är gott, leverera på jobbet och hålla deadliner, övertala mommo att komma in på kaffe när hon nu en gång kommer promenerandes för att få hjälp med att läsa ett sms på telefonen, försöker lägga mig i tid och höra av mig till mina vänner. Där emellan gråter jag, mår inte jättebra men inte heller jättedåligt. Mårar å på, keep calm and carry on. Vad tråkigt det måste vara att läsa det här, en ändå välfungerande, privilegierad människa som beklagar sig över i det hela struntsaker. Men så är det nu. Är det tungt så är det tungt oavsett hur tungt eller lätt andra har det. Snart är det förhoppningsvis något annat, något bättre, ljusare, varmare. Hav förtröstan.

Aprillyrik dag 16 – Hotellrummet

De franska fönstren vetter ut
mot en tennisplan, en sjö, en skogshorisont.
Vita lakan med skarpa kanter
och fluffiga kuddar.
Det finns en taklampa, en hallampa,
en skrivbordslampa, en sänglampa
för att mota bort
allt tänkbart mörker.
På skrivbordet en bricka
med: två glas, två kaffekoppar, två teskedar,
fyra tepåsar, fyra rör snabbkaffe, fyra påsar kakao,
sex kuvert socker, sex minitetror mjölk;
en vattenkokare.
I badrummet en hårfön,
tre handdukar i olik storlek, en badrock;
en skenhelig lapp
om att spara vatten.
Det doftar vagt lavendel
och klor.
Dörren stängs mjukt, knappt ett ljud,
dämpade steg på heltäckningsmattan.
Det var inte meningen
att det skulle bli så här.

★

Dagens prompt var att skriva en dikt i vilken man noggrant beskriver ett föremål eller en plats, och sedan avslutar dikten med en mycket mer abstrakt versrad som inte verkar ha något att göra med nämnda föremål eller plats – men som, förstås, har allt att göra med nämnda föremål eller plats. Det blir alltså en slags överraskning i slutet på dikten; ett abstrakt, filosofiskt påstående som avslutar en dikt som överlag fokuserar på fysiska, sensoriska detaljer. Jag lånade en plats från helgens vistelse på rollspelskonferensen Solmukohta.

Aprillyrik dag 7 – Jag önskar att du vore här

Jag önskar att du vore här
att det inte regnade så mycket
att jag hade mera ork
och mindre ont i ryggen

Jag önskar att du vore här
att det fanns fler planlösa dagar
att kvällarna vi har tillsammans
var fler än de vi har isär

Jag önskar att du vore här
att längtan inte var olidlig
att postgången var pålitlig
att kärleken var outsinlig

Jag önskar att jag finge allt!
Är det för mycket att begära?
Att vilja, få och klara allt
och dela det med dig, min kära

★

Dagens prompt var att skriva en dikt med titeln ”Wish You Were Here”, som tar sin inspiration från ett vykort. Till promptets vykortsgrund hörde också att dikten skulle vara kort och leka med idén om resa, avstånd eller sevärdheter. Om man tolkar den andra halvan av promptet generöst kan man väl säga att jag följde det …

Det har nu gått en vecka av NaPoWriMo. Verkligen inga mästerverk så här långt. Det här gått trögt, inspirationen har undflytt mig, och fast jag vill prioritera diktskrivandet så gör jag det inte. Vadan denna tendens till självsabotage? För när jag tar mig tid, tvingar mig att sitta kvar, lyssna inåt, inte stiga upp, börja läsa eller fippla med telefonen så fort den första inspirationsvågen har ebbat ut, när jag står ut med den korta obekämheten i att känna mig håglös och idélös, jobbar mig igenom det … Då brukar det ju oftast utkristallisera sig något, trots allt. Inspiration är envishet snarare än uppenbarelse. Att det ska vara så svårt att komma ihåg!

Aprillyrik dag 5 – Nåd

Byggaren blundar mot himlen
närmare än de flesta
Det är sexton grader mulet
knappt kännbar vind
svag nog att inte kyla ryggen
stark nog att svalka nacken
Det har inte regnat
sedan förra veckan

Det är en nåd
när ett tak ska läggas

En hare har dragit sig undan
grangrenarna skymmer och skyddar
vajar sakta i den milda brisen
Den har använt
alla krafter
nattfuktig harsyra svalkar nosen

Det är en nåd
när tiden är inne

Hundloka och jätteloka liknar varandra
men jättelokan är ett giftparasoll
hundlokan en luftig brudslöja
krusar sig i skuggan
av tremetersstjälken
De skira klasarna kastar
spetsmönster över sekatören

Det är en nåd
när trädgårdsmästaren nalkas

★

Dagens prompt var att först läsa Alicia Ostrikers dikt The Blessing of the Old Woman, the Tulip, and the Dog”, för att sedan skriva en egen dikt om hur ett par eller en trio av väldigt olika saker skulle uppfatta en välsignelse eller något annat (tur, sorg, glädje …). Här blev det nåd, som går hand i hand med välsignelse. Jag blir mindre nöjd med dikten vartefter stroferna framskrider (även om jag blev tårögd när jag skrev om haren – tänkt att man kan få sig själv att gråta) så vi får se hur hårt jag eventuellt beskär (hah!) den.

Aprillyrik dag 4 – Ömhet och Ängslan

Två systrar går i rosengård
den äldre heter Ängslan
den yngre heter Ömhet

Det doftar mull och vår

De sitter vid ett vitmålat bord
blå och gröna linnekjolar
faller över smäckra stolar
fållen fläckad av nyväckt jord

Skinande står en silverkanna
två guldkantade koppar
kardemummakex att doppa

På bordet tronar en honungskaka
det är Ömhet som bakat
dekorerat med gul suckat

De har vikt varandras servett

Ömhet häller teet som ångar
frågar om socker
tröstar och lockar

Ängslan skakar på hand
lätt grepp om gräddsnäckan
rädd att spräcka finporslin

Skuggan är kylig men
solen värmer ända in

Ömhet sopar smulor
slänger in i rosenbuskagen
för fåglar och igelkottar

Ängslan sänker sina axlar

★

Jag tog en långpromenad med min vän Ludde, som pratade om allt möjligt och som nämnde en idé han fick i stunden: två systrar vid namn Ängslan och Ömhet i en trädgård.

Aprillyrik dag 2 – Johnny boy

Skolbiblioteket var inte så mycket bibliotek
som en del av korridoren
avskärmad med tillfälliga mellanväggar
alltid tomt
(förutom jag)

En pocket som låg bra i handen
handlade om ett gäng pojkar:
de hade hårpomada och läderjackor
doftade av blod och våld,
en hette Johnny
och alla bar kniv

Någon av dem
(kanske Johnny)
hoppade ut genom ett fönster

När de två yngsta
(en av dem Johnny)
kom till en fest
hände något –

Jag minns inte vad
men minns rodnande kinder
(mina eller Johnnys)
en naken överkropp och lågskurna jeans

Det var inte så mycket
vad som sades
som vad som gjordes
händelser mellan orden
(händerna under bordet)
något förbjudet på tungan
som jag utan att förstå
förstod redan då

★

National Poetry Writing Month 2024 är i gång! Trots att det är dag 2 skrev jag dagens dikt enligt promptet för dag 1, eftersom det var ett så inspirerande prompt som jag dessvärre inte hade tid och ro att utforska under aprils första dag. Så här löd promptet: ”Today, we’d like to challenge you to write – without consulting the book – a poem that recounts the plot, or some portion of the plot, of a novel that you remember having liked but that you haven’t read in a long time.” Jag utgick från en uppenbarelse jag hade under studietiden för nästan ett decennium sedan.

Den svala sidan uppåt

Mitt skrivande sover. Det har gjort det en längre tid. Emellanåt har jag försiktigt försökt väcka det. Då har det vaknat till, plirat på mig med små ögon, ibland roat, ibland irriterat. Det har mumlat lite, som att försäkra mig om att det fortfarande är där. Sedan har det svängt kudden med den svala sidan uppåt och vänt ryggen mot mig, förnöjt sjunkit ner i slummer och drömmar igen.

Och jag har låtit det sova, gjort andra saker i stället medan vinterhjulet rullat på med snötyngda ekrar – läst romaner och noveller, firat förlovningsfest och trettioårsfest, tagit skogspromenader med Nisse, nyligen tillbringat en vecka i Åbo och Pargas för att i vanlig ordning träffa vänner (och i vanlig ordning älska att jag har så fina vänner). Jag känner mer och mer hur jag vill tillbringa mindre och mindre tid framför datorskärmen, det blir tillräckligt av det i arbetets tecken. Kroppen kräver annat, huvudet behöver rymd, ögonen vill tomglo ut genom ett fönster länge efter att kaffet i koppen är slut.

Men nu, när marssolen packat ihop snön och de första gatorna blivit rensopade, när det är ljust om morgnarna och koltrasten börjat sjunga om kvällarna, så har mitt skrivande också börjat röra på sig. Jag hör hur det suckar till i sovkammaren, bökar omkring i sängen mer än vanligt. Haspen skallrar när det puffar upp fönstret för att släppa in lite luft. Vattenglaset klinkar mot nattduksbordet. Den första april ringer väckarklockan. Då börjar National Poetry Writing Month, som mitt skrivande inte har missat på tio år. Jag är tryggt förvissad om att det kommer att vakna och stiga upp till det även i år.

Tills det låter jag det vakna och morna sig i egen takt, såsom jag själv vill få vakna. Jag öppnar också fönstret i köket för att släppa in lite luft, så småningom låta det bli korsdrag. Jag har en biografi att fortsätta språkgranska. Jag har en fånig fantasyroman att börja läsa. Jag har en påskhelg fylld med arbete som avbryts av brunscher, kaffe, kanske en konsert.

Och sedan – sedan ringer väckarklockan för april.

Askspade

Jag är konvalescent samt hus- och hundvakt ett par veckor. Om morgnarna väcks jag av skall som kräver frukost, med lite tur kan jag sova en halvtimme till innan det är dags för morgonpromenad i ullunderställ och dubbskor, tunn dunjacka och påsavantar. Efteråt sätter jag sätter mig framför den rappade spisen på fotpallen, robust och hemsnickrad som så många pallar och småbord här, och öppnar glasluckan med spiskroken i mässing. Eldstaden behöver askas ur. Det blir så med den ved jag har, grova och lite sura björkklabbar som pyser när fukten flyr, ved som kräver mycket tidningspapper för att ta fyr. Det hjälper inte att jag låter veden stå i grovköket och torka ett extra dygn innan jag flyttar över den till vedlådan.

Jag stiger upp och går iväg, sticker fötterna i pappas stora, fodrade gummistövlar, och slirar ut till skjulet. Det finns många små byggnader på tomten: förrådet, skjulet, lilla ladan, stora ladan, vedlidret. Ved förvaras på flera ställen, enligt ett roterande torksystem som bara pappa har full insyn i. Vi hämtar ved därifrån han säger att vi ska hämta ved. För tillfället hämtas veden från vedlidret, längst bort på en hal, slingrande stig. Men nu går jag till skjulet i gummistövlar, där jag vet att det ska finnas en askspade. Också den robust och hemlagad, inte helt bekväm i handen. Jag tror det är min numera bortgångna gammelmosters man som gjorde den. Han har tillverkat mycket av stål och järn: marschallhållarna som vi sticker ner i snön vissa högtider, den väldigt industriella lyktstolpen som lyser upp villatomten sena augustikvällar och som inte alls passar in stilmässigt men som är mycket praktisk. Jag snokar runt i skumrasket i skjulet, vi har aldrig fått något fungerande ljussystem där, far med blicken över hönsnät, utemöbler, lyktor, krukor, komposttunnan som måste stå skyddad eftersom den bara har frusit till hela vintern. Askspaden står förstås lutad mot väggen direkt till höger innanför dörren – varför skulle den ställas längre bort än nödvändigt.

Jag går tillbaka in med askspaden, stiger ur stövlarna och dimper ner på pallen framför spisen igen, skyfflar upp aska och kolbitar, den rejält tilltagna askspaden blir rågad och kräver bägge händer för att hållas stadig. Sedan stiger jag upp igen, gummistövlarna, går förbi skjulet till vedabackan. På vedabackan kastas allt som anses vara skräp eller förbrukat, men som kan få en andra chans: kvistar, rabarberblad, vissna krukväxter. Inget växer så bra som på vedabackan. Där frodas ett par vinbärsbuskar och två krikonträd som ger rikligare skörd än vad vi alltid vet vad vi ska göra av den, och över rishögen slingrar sig en murgröna. Nu är förstås allt dolt under snön, där jag rakt upp och ner kippar ut askan, svart och grått mot det vita. Jag undrar om askan får snön att smälta snabbare eller långsammare. Om dagarna hörs takdropp, och isen på stenplattorna framför huset både tunnas ut och brakar i större sjok under dubbskorna för var dag som går, allt det viskar om vår, men mulenheten inbjuder inte till eftermiddagskaffe på den nu helt snöfria lilla verandan. Inte ännu.

Jag skakar av askspaden, ställer tillbaka den innanför skjuldörren. Kliver ur stövlarna när jag kommer in, öppnar spjället och dimper ner på pallen framför spisen en tredje gång denna morgon. Staplar tunga vedträn, det smärtar i armen av lyftet. Dessa kroppsligheter som avlöser varandra, det är för mycket för att orka fokusera på mer än en krämpa i taget. Jag river strimlor av och knycklar ihop det senaste numret av Österbottniska posten, trycker in papper mellan vedklabbarna och avslutar med en tändbit. Pappret brinner snabbt, tändbiten sakta, och med misstro lämnar jag spisen för att laga frukost. Jag dricker café au lait ur kaffekapsel, rostar rågbröd med rödbetssallad, paprika, sallad, ost, häller upp ett glas hallonkefir. När jag ställt ner allt i vardagsrummet på ett sidobord, detta faktiskt inte hemsnickrat, får jag ta till eldgaffel och mera tidningspapper och tålamod för att dalta med elden. Veden pyser. Tre omgångar brukar det ta innan jag får ordentligt fyr. Jag tänder en pappersstrimla från ljuset på bordet, använder den för att tända vidare i spisen. Inte sparar man något på en tändsticka, egentligen, men det är något i ryggmärgen, varför slösa en tändsticka när det redan finns en öppen låga inom räckhåll.

När elden slutligen tagit sig och jag flyttar mig från pallen till fåtöljen för frukost hörs tassande. Hunden har lämnat sin korg för att lyftas upp i famnen och tigga om dagens lilla ostranson.

Mitt emellan

Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.

I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?

Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.

Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.

På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.