Tag Archives: smärta

Sparka utåt

Att svimma av smärta
XXXXXXär ingen konst
det är kroppens sätt att fly
vägra ta ansvar

det finns inga ord
XXXXXXför att vakna av smärta

det är att sparka utåt
XXXXXXi cirkel
tills något tar emot
och erkänner:
XXXXXXPrecis så här ont gör det.

och det är ont intill förbannelse

att tvingas in i snäva rum
XXXXXXenkelriktade

fokusera på
XXXXXXhur smärtan rör sig genom dem
XXXXXXi sökandet efter de där orden
XXXXXXXXXXXXatt besvärja den med

för varje dörr till vare rum
XXXXXXsom man sparkar in
XXXXXXsom man sparkar ut

men inget som binder smärtan.

Skrivet en natt, halvt i sömn, helt i smärta.

 

 

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

1500+ ord om mens

Jag vaknar klockan 01.06 av mensvärk. Suckar av lika delar frustration och uppgivenhet, kurar ihop mig på sidan för att försöka få smärtan att släppa, orkar inte stiga upp.

Jag vaknar klockan 02.04 av samma orsak. Trevar omkring med handen i mörkret för att få veta om det har läckt blod på lakanen. Det har det inte och jag orkar fortfarande inte stiga upp.

Jag vaknar igen klockan 03.10. Den här gången hasar jag till badrummet, sväljer en värktablett av den billigaste sorten och förbannar värken, världen och morgondagens oundvikliga trötthet.

Jag minns när jag var 10 år och vi skulle till simhallen från skolan. Innan bussens avfärd berättar en klasskompis att hon inte ska simma. Jag undrar varför och hon svarar att det är för att hon har mens. ”Vet du vad det är?” frågar hon och jag nickar, fastän jag inte är riktigt säker. Det är något jag har läst om i frågespalten i Kamratposten, men jag förstod det aldrig riktigt.

Det finns ett menstest på nätet, How metal is your period? Jag gör testet och får svaret ”Your uterus is a dark storm cloud and once a month it RAINS BLOOD out of your vagina for days on end. You, my friend, are very fucking metal”. Jag skrattar gott och skickar länken vidare till några av mina vänner, som också har erfarenhet av mens. Vi diskuterar testet nästa gång vi ses, skrattar så vi gråter över hur very fucking metal vi är (det är kul att få det bekräftat), men under skrattet finns förundran och frågor som vi efter en stund vågar lufta. Då vi gjorde testet upplevde vi alla en förvåning, kanske en lättnad: ”Finns det andra som känner så här och går igenom det här? Är det här en grej då det kommer till mens?” Det visar sig att vi delar många kroppsliga erfarenheter som har ett samband med menstruation, men som vi aldrig har vetat att även andra upplever, för ingen har någonsin pratat om det.

Jag minns när jag var 12 år och fick min första mens. Ett halvt år tidigare hade vi varit till skolsköterskan och hon menade att jag nog snart kommer få mens. Jag blev arg. Vem var hon att komma och bestämma om något sådant? Inte ville jag ha något med det att göra, jag var nöjd som det var. I slutändan hade jag förstås ingen talan och min kropp gjorde som den ville. Jag ropade skärrad på mamma, som undrade om jag behövde hjälp med bindan. Jag nekade och krånglade lite med bindan innan jag sprang ut för att leka med en kompis som var på besök. I efterhand ser jag det som något väldigt poetiskt och symboliskt. Jag må ha fått mens, men jag var fortfarande ett barn.

Menstruationen för med sig en väldigt tudelad känsla inför min egen kropp. Å ena sidan känner jag mig så distanserad till min fysiska uppenbarelse. Är det där verkligen mitt röda blod som rinner ur mig, är de där svarta, koagulerade klumparna faktiskt en del av mig som nu ska ut och bort? Det känns surrealistiskt, som om blodet inte är riktigt blod, inte mitt riktiga blod. Å andra sidan binder menstruationen mig obönhörligt till min kropp. Den svullnar upp och spänner, krampar och molar: magen, ryggen, underlivet, huvudet fungerar inte som jag är van vid. Jag måste förhålla mig till min kropp och dess funktioner på ett helt annat, mera medvetet sätt än under resten av min oreflekterade menscykel.

Jag minns när jag var 14 år och började ta p-piller, efter att jag en gång för många hade legat på golvet och gråtit av smärta. ”Nu får det vara nog, nu gör vi något åt det här”, tyckte min mamma. Det var i samband med det jag besökte gynekologen för första gången och jag är fortfarande inte helt bekväm med det. ”Har du någon pojkvän?” var en av de frågor som mitt 14-åriga jag fick under utredningen, och även om jag anade att frågeställaren egentligen var intresserad av något annat än min relationsstatus så kunde jag sanningsenligt svara nej, för nej var svaret både på den explicita frågan och på den outtalade frågan som jag anade bakom orden. Då jag fick samma fråga som 17-åring blev det svårare att veta vad jag skulle svara och jag kände mig olustig. Om jag svarar ja, så svarar jag kanske också ja på den outtalade frågan, där svaret kanske är nej, och svarar jag nej så kanske jag ljuger på den uttalade frågan. Mitt 17-åriga jag verkade förstå att det går att vara 17 år och ha pojkvän men ändå inte vara sexuellt aktiv, eller att vara 17 år och inte ha pojkvän men vara sexuellt aktiv ändå – vilket tydligen var mer än gynekologen verkade förstå.

Då jag fick frågan som 20-åring hade jag genomskådat de unkna föreställningarna och normerna som låg bakom frågans formulering och svarade helt enkelt på den outtalade frågan. Min relationsstatus hade inget att göra med huruvida jag kunde få mitt p-pillerrecept förnyat eller inte. Det var först som 24-åring som jag fick den tidigare bakomliggande frågan explicit ställd: Är du sexuellt aktiv? Och jag insåg att inte ens det är rätt formulerat och att den enda rätta frågan skulle vara: Har du sådant sex att du kan bli gravid av det? Jag undrar hur många år det kommer dröja innan jag får höra uttryckligen den frågan.

I somras läste jag Spill: en damroman av Sigrid Combüchen. Det var en fantastisk läsupplevelse av många orsaker. En av dem var hur romanen inte ryggade tillbaka för det mänskliga och/men tabubelagda. Jag läste ord och beskrivningar vars like jag aldrig hade kommit i kontakt med tidigare, och det var nästan att jag blev generad. Sedan blev jag generad över att jag blev generad. Sedan blev jag arg över att jag blev generad, över att det finns så livsviktiga och samtidigt vardagliga skeenden som rentav blir överväldigande i skönlitterär form, för att de så sällan, om ens någonsin, yttras eller känns vid.

”Hedda hade menstruation (”giltiga dagar” som hon skulle säga, om hon måste säga något) på andra dagen, den värsta, och kände blod glida ur slidan, klia utmed hårkanten på blygdläpparna och svämma ut vått, varmt och rikligt. Det som är viktigast att hemlighålla är det som inte går att kontrollera. Hon kunde inte hindra blodet från att rinna ut, man kan inte hålla sig när man blöder, hon kunde inte springa till toaletten i allas åsyn.” (Spill: en damroman, s. 25-26)

Kom inte och säg att du inte reagerade på något vis då du läste de där raderna.

Jag minns när jag var 23 och var ute i skogen en helg för att lära mig mera om läger- och vildmarksliv. Jag gjorde upp eld med tändstål, kokade mat över öppen eld och byggde vindskydd med likasinnade, en del ytligt bekanta men många av dem nära vänner. Under den andra dagen var jag tvungen att dra mig tillbaka till stugan som vi hade som bas, för mensvärken gjorde det omöjligt för mig att fungera som aktiv människa. Jag kallsvettades, tryckte i mig värktabletter och vatten och kröp ihop i fosterställning i soffan medan jag undrade om jag skulle svimma av smärtan och frossan innan medicinen hunnit börja verka. (Nej, det gjorde jag inte.)

Ett tag senare kommer de andra tillbaka till stugan. Jag ligger kvar i soffan, orkar inte bry mig om särdeles mycket annat än om att genomlida och genomleva minut för minut. Flera närmar sig och undrar hur det är med mig – de är fina på det sättet, mina vänner. Jag funderar om jag ska ljuga, en vit lögn om att jag har huvudvärk eller kanske bara säga att jag har ”ont i magen”. Mens är inget som ska nämnas ens för nära (speciellt manliga) vänner, men normer är till för att brytas och tabun är ännu mer till för att brytas, så jag säger som det är – jag har en sådan helvetisk mensvärk. En av mina vänner, som råkar vara man, sätter sig intill mig och frågar var jag har mest ont, och sedan stryker han länge med sina varma händer över min korsrygg medan jag äntligen känner hur de där 800 milligrammen ibuprofen börjar verka.

Det slår mig, hur snabbt jag glömmer bort hur ont jag hade. Då jag vaknar för sista gången är klockan 08.4o. Fortfarande inget blod på lakanen. Jag kravlar mig upp ur sängen, vinglig av sömnbrist men med bara en svag känning i magen. Jag undrar om det verkligen var så där farligt inatt, om jag hade orsak att svära så mycket och om jag inte överdriver mina plågor. (Jo, det var verkligen så farligt och jag hade all orsak, och nej, jag överdriver inte.) Då jag klär på mig väljer jag de bekvämaste kläder jag har, strumpbyxor som inte spänner åt i midjan och en trikåklänning som tillåter kroppen att gå utanför dess vanliga ramar.

♦ ♦ ♦

Jag tror inte att jag någonsin har skrivit mens- så här många gånger förut. Jag har skrivit och skrivit om, sovit på saken och bearbetat, låtit texten ligga och mogna ett par dagar för att sedan bearbeta på nytt. Fortfarande skäms jag lite då jag läser igenom inlägget (varför gör jag det?). Jag har tänkt publicera det här inlägget minst sju gånger, bara för att ångra mig sju gånger. Det känns olovligt att skriva om mens, men det gör att jag bara blir mer säker på att jag ska trycka på ”publicera”, trots att det gör mig obekväm. På samma gång känns det förunderligt befriande, nästan rebelliskt. Det här inlägget får stå för alla de gånger jag i mitt liv har hållit tyst om menstruation, för att det är något som ska kontrolleras och tystas ner, något som en ska dölja och nästan skämmas över.

Nu är jag färdig med att vara tyst och skämmas.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Allt det som är och aldrig blir

”Man ska hålla sig borta från saker som gör en hungrig och arg”. Jag tänker på vad min vän KJ sade där jag sitter på körövningen, trött och okoncentrerad, byter ställning med några minuters mellanrum i fruktlösa försök att lindra mensvärken i mage och korsrygg. (Någon dag ska jag skriva om mens. Om det klarröda, mörkbruna, svarta blodet, om smärtan som får en att ligga kallsvettig och darrande på golvet. Om att känna sig distanserad till sin kropp och samtidigt så förankrad till en kropp som spänner, krampar och är omöjlig att kontrollera. Om att bara försöka vänta ut det. Om det förbannade hyschandet och hemlighetsmakeriet som jag på senare tid har kommit att avsky.)

Jag sitter och vrider mig i stolen, tänker på te och choklad och så bestämmer jag mig för att cykla hem innan jag blir än mer hungrig och arg.

Väl hemma packar jag upp väskan och tygkassen med notmappen. Slänger yllesockorna i rätt låda, hänger upp jackan, lägger penalen prydligt ovanpå kalendern. Så går jag i duschen, varmt, varmt vatten och slutna ögon för att få känna efter och vara istället för att se ut och prestera.

Sedan sitter jag i duschen och gråter. Hulkar och snorar och jämrar mig under varmt, varmt vatten. Jag gråter över allt det jag är och allt det jag aldrig kommer att kunna vara, för att jag är just den jag är. Jag gråter över alla de historier jag har berättat och över alla de som jag aldrig kommer hitta orden till, och jag sörjer alla dessa oberättade historier. Jag gråter över alla de kyssar jag har fått uppleva och över alla de kyssar som kommer förbli okyssta, men som jag saknar ändå. Jag gråter över alla de sorger, smärtor och förluster som vi måste genomlida och genomleva, och jag gråter över alla de kärlekar, glädjeämnen och triumfer som vi med öppna hjärtan och armar får ta emot.

Det jag inte gråter över är studier, pengar, materiella ting. Det jag fäller tårar över då jag befinner mig där alla slags fasader och masker är överflödiga – ensam, naken, på golvet under en rinnande dusch –  är det som är verkligt viktigt, och i slutändan är det en stor tröst i sig.

Då jag har stängt av duschen snyter jag mig, sveper badrocken om mig och kokar upp vatten för att göra mig den där koppen te jag drömde om.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Tankar i björkens skugga

Det här är femte gången jag börjar denna text. Orden vill inte infinna sig i rätt ordning, i rätt nyans. De darrar i luften, glittrar ikapp med de prasslande trollsländor som korsar augustihimlen, villande blå i hettan.

Det har varit en sommar av stora tankar.

Då själen kommit till ro, då sinnet har kunnat förankra sig i en stadig grund av sommargrönska och långsamma morgnar och humlesurr – då kan jag tänka de här stora tankarna utan ångest. Jag flyger inte för högt och jag faller inte för långt, utan hålls tryggt kvar i ett varande, en lätt guppande roddbåt i en vindstilla vik.

Jag har tänkt på vänner jag har, och på vänner jag har och saknar. Jag har tänkt på vänner jag har förlorat, och på vänner jag har förlorat och fortfarande saknar. Jag har tänkt på att hålla av någon inte mer än jag borde, utan mer än jag trodde. Jag har tänkt på den slags vänskap som går bortom och utanför de konventionella gränserna, på närhet och på saker som hänt en gång och som vi aldrig talat om.

Jag har tänkt på frihet, på att välja att stanna och sedan gå istället för att stanna, och på hur jag i slutändan beskyller partriarkatet för det dubbla kval jag känner då jag väljer att gå – jag gör fel i att stanna, jag gör fel i att ge mig av. Jag har tänkt på vad min vän kallar ”den kristna skammen”, den som jag i hjärtat inte omfattar men ändå känner av, eftersom jag är ett barn av min tid och mitt samhälle.

För en dryg vecka sedan dog min faffa och jag har tänkt på det obegripliga i att någon som alltid funnits plötsligt inte finns.

Jag har tänkt på döden. Jag har tänkt på att orden, med all makt de besitter, ändå inte styr över döden och på att jag lever högst två generationer ifrån den. Jag har tänkt på att ”sorgen och glädjen de vandra tillsamman” är obestridbar sanning och inte endast en klyscha, men att jag insett det först när jag själv varit där, mitt i sorgen och glädjen. Jag har tänkt på det oerhört stora i att ha en släkt där vi alla tycker om varandra, och där vi med en självklarhet samlas kring köksbordet, äter smörgåsar och bulla och dricker kaffe. Jag har tänkt på att de blodsband som finns mellan oss syskon och kusiner, föräldrar och farbröder, inte är det som gör att vi hör ihop, utan det som förstärker att vi hör ihop.

Då jag här om dagen satt på villaverandan och lyssnade till tystnaden och lugnet, så nös jag så det ekade i skogen. Det fick mig att skratta så högt att det ekade i skogen. Sedan betraktade jag björken mitt på gården och förvånades över hur hög den var, över hur liten jag skulle vara om jag stod bredvid den.

I tanken ställde jag mig bredvid den.

Och jag visste att det är i denna björks långa skugga som jag hör hemma till tidens slut.

 

2 kommentarer

Filed under dagbok

Då du inte kan sluta titta

Något av det bästa är den omedelbara, ömsesidiga attraktionen. Då du ser en människa och tappar bort nästa andetag. Då det knyter sig i magen, du tänker satan i lika delar desperation och vilt begär. Det enda du vill är gå fram och brutalhångla upp personen mot närmsta vägg. Så tittar personen på dig och du inser att hen vill göra precis samma sak med dig, och de kommande timmarna, innan den första, oundvikliga kyssen, är laddade till vanvett, ett juliåskväder vid horisonten, tre miljoner volt i luften.

Något av det värsta är den omedelbara attraktionen. Då du ser en människa, tänker satan och föreställer dig hens tunga mot dina tänder. Och du ler, och du flirtar, och åtrån rinner kall i strupen och ut i ryggslutet. Du följer nyckelbenens ljuvligt smala linjer med svulten blick, drömmer om händerna på dina höfter och du viskar förgäves snälla bli min medan den jäveln ser på dig med avmätt artighet och ointresse.

Då tänker du satan av endast en orsak och förbannar världens grymhet och skönhet och vill egentligen blunda för att inte bränna hål på hornhinnan men du kan för ditt liv inte sluta titta.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Jävla finnar norrmän danskar

Jag är, som ni troligen redan vet, en ordknarkare av hög grad, även när det kommer till musik. Låttexter is the shit, med andra ord.

Då jag hörde kents nyaste låt La Belle Epoque första gången på radion, så var det som att få en rak käftsmäll på hjärtat (föreställ er det, ni!). Det var raderna ”Jag är den misstänksamma grannen / Jävla finnar, norrmän, danskar” som bara TJOFF. Och resten av texten är precis lika mitt i prick, en fruktansvärt fantastisk/fantastiskt fruktansvärd inblick i samtiden och nutiden och vårtiden. Så jag tycker ni ska lyssna på låten och lyssna på texten.

(Om ni är extra känsliga idag och känner att ni inte kan hantera elände, om än vackert framlagt sådant, så ska ni låta bli. För käftsmällar är alltid käftsmällar, de gör ont även om blåmärkena efteråt kan vara älskade.)

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Hela världen stormar

Det är då hela världen stormar
och grymheten fräter i lungorna
som jag flyr

En själ klarar bara av
så hårda vindar
innan den
förgiftad av ungdomens ideal
vägrar böja sig
och därmed bryts

Jag vill inte leva
brusten

Så jag kokar kaffe
rullar vinbär över tungan
målar naglarna i himmelsblått
glittrande rymdstoft för att förankra min darrande själ
i det vämjeliga kaos till värld
som jag inte vill leva i
medan jag tänker på Edith Södergran
på att vägra ge upp
och på hur stjärnorna trots allt
alltid lyser
utan skräck.

 

3 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Vårens ankomst och jakten på greven

De senaste dagarna har jag gått omkring i livet och varit trött och disträ. Tandvärken ville inte ge med sig, så i måndags bar det av till tandläkaren igen. Besöket resulterade i en utdragen visdomstand. Den tanden var den fulaste jag har sett. Jag var besviken. Sedan har jag knaprat antibiotika och värkmedicin om vartannat, och sådant tär på kroppen. Jag har mestadels sörplat i mig nypon-, frukt- och citronkräm och tittat på teveserier, omväxlande mörka, psykologiska kriminaldraman och ljusa, brittiska kostymdraman.

I morse var en vändpunkt, tror jag bestämt. Där ute var det solsken då jag vaknade, utsövd och relativt smärtfri. Det låg vår i luften då jag cyklade mot skolan i strumpbyxor, kortkjol och lösögonfransar som fladdrade oroväckande i vinddraget. Nu har jag lämnat in de sista uppgifterna till vårens kurs Kär & begär och det var faktiskt riktigt givande att rådbråka med sin hjärna för att komma fram till vad som nu i efterhand känns som självklarheter, som att genren värderas utifrån sina läsare (med andra ord nedvärderas genrer som läses av främst kvinnor), att Damned if you do, damned if you don’t är en dubbel bestraffning som flickor och kvinnor måste förhålla sig till både inom litteraturen och i den verkliga världen samt att jag själv har suttit på en massa fördomar om ”kvinnlig” litteratur såsom chich lit och romance. Förhoppningsvis vet jag bättre nu än att fördöma.

Ikväll ska jag få finbesök och vi ska äta fastlagsbullar tills vi storknar, så jag cyklade till butiken för att handla bullar. Det finns i och för sig ett värde i att baka bullarna själv, men då bakandet blir mera ett måste än ett nöje så är det lika bra att köpa frysta bullar och grädda dem, goda blir de säkert ändå. Sedan drev jag omkring i butiken och råkade stöta på tehyllan (det pågår en renovering i butiken, så hyllorna står inte på de platser jag är van vid). Där roade jag mig med att kika igenom teutbudet och dofta på olika sorters Earl Grey-te. Jag är fortfarande på jakt efter det ultimata Earl Grey-teet. Det te jag har för tillfället är ett ekologiskt Earl Grey-löste av ett märke jag inte minns namnet på, men jag minns förpackningen (det var en genomskinlig plastpåse med grön och gul etikett). Det är helt bra, men inte det bästa jag har smakat. Min favorit då det kommer till Earl Grey (förutom det fantastiska Rose Earl Grey som jag köpte då jag var i Winchester, det är nu på upphällningen och jag vet inte hur jag ska kunna hantera den stundande förlusten av det) är faktiskt Twinings klassiska Earl Grey. Det har en klar och stark smak, ett te att lita på i alla väder och sinnesstämningar. Nu undrar ni varför jag inte håller mig till Twinings då? Tja, jag är ju en omständlig människa, och då det gäller te har jag bestämt mig för att jag vill hålla mig så ekologisk som möjlig. Jag menar, det är torkade blad som får dra i vatten, och sedan dricker jag avkoket. Att dricka avkoket av besprutade blad låter inte särdeles hälsosamt. Tyvärr har inte Twinings förstått detta, och säljer endast konventionellt Earl Grey-löste. Det som gör mig ännu mer frustrerad är att Twinings har ekologiskt Earl Grey-te, men endast i påsar! So close, but so far away… Så om någon av er har stött på ett fantastiskt, ekologiskt Earl Grey-löste – meddela mig, för allt i världen!

4 kommentarer

Filed under dagbok