fiktion av verkligheten
O P P
alla dörrar!
O P P
alla fönster!
O P P
alla luckor
portar
grindar
gluggar
O P P!
K O M
välgörande vind!
O, välsignade vind!
K O M
genom alla dörrar
fönster
luckor
gluggar!
K O M
torka svetten i min panna
lyft luften ur mitt bröst!
Jag har nyss kommit hem från två och ett halvt dygn i Gdansk. Man hinner gå över tusentals okända kullerstenar under den tiden. Vilken bra stad det var! Någon dag kanske jag skriver ett ordentligt inlägg om den, till och med.
Tre finurligheter från resan:
1. Gatumusikanterna, en på gitarr och en på fiol, som spelade Sagan om Ringen- och Game of Thrones-musik.
2. Byggubbarna som satte upp ett staket. Det var ett långt och omständligt arbete. De måste ta en rök och fundera på saken medan de löste problemet med för långa metalldelar mellan för korta stolpavstånd.
3. Två pirater, med trekantshatt och guldsmycken och allt, som rodde en liten eka, stor piratflagga och allt, uppför Motławafloden.
Nu har jag tvättat kläder och ätit kvällsmat. Det blev tortillachips tills munnen skruttade ihop sig av allt salt, mjölk direkt ur paketet, och en bit kylskåpskall choklad som inte var så god.
Någon dag ska jag starta ett Instagram-konto och där lägga upp alla bilder som jag nu skickar iväg till diverse vänner i diverse whatsapp-grupper.
Någon dag ska jag sparka igång den här bloggen på en något regelbunden basis igen – tisdagar och fredagar som jag en gång hade, kanske.
Men det är inte denna dag. Idag blir inte många fler knop gjorda.
Jag drömde att jag var Marilyn Manson och var ute på turné.
Tydligen hade jag/Manson fortfarande ett behov av att revoltera mot sin mor, för varje kväll backstage var det något nytt.
– Mamma, idag har jag kapat håret!
– Mamma, idag har jag tatuerat mig, igen!
– Mamma, idag är jag ihop med keyboardisten!
Hon var liten, söt, blond och korthårig, och i ett incestuöst förhållande med den tredje musikern. Jag vet inte om de var syster och bror på riktigt, eller bara på scenen, men syskon var de, och ihop var de. De viskade hemliga saker till varandra genom musiken under spelningarna.
Så ibland levde jag i något slags förhållande med keyboardisten, var en del av deras lilla familj. For the shock value, förstås, men också på riktigt.
Denna sommar.
Det växer rallarrosor och älggräs överallt. Jag vet inte om det bara är denna sommar, eller om det alltid har gjort det, och jag bara inte sett det förr. Men det är så! det gräddvita fluffiga och det sirliga lila! mot allt det gröna, blåa, gyllene –
Denna sommar är den första gången någonsin som dikter är mer lättillgängliga än romaner. Jag orkar inte ta mig an feministiska manifest, språkpolitiska faktaböcker, olästa och hyllade romaner – men jag orkar ta mig an dikter, de bjuder på minsta möjliga motstånd, de kräver inget av mig, de är korta och intensiva, och kanske är det som jag skrev i en anteckning den 15 april och som aldrig blev en dikt:
Läser dikter
strax innan läggdags
När sinnet är
lagom trött och tillgängligt
liksom mottagligt
för det som inte
underkastar sig dagens
klara regler
Men en roman läser jag i alla fall. Eller två: Anne på Grönkulla och Vi på Saltkråkan. De bjuder inget motstånd utan välkomnar, omfamnar, inbjuder. De är kära gamla vänner, kära gamla världar som jag så enkelt träder in i, jag kan se dem så tydligt, Grönkulla med sina omgivande åkrar, grusvägarna, det vita, östra gavelrummet – och Saltkråkan: törnrosorna, havsblänket, blomsterängarna.
Denna sommar har jag inte dansat. Jag har inte kört hem i gryningen, inte dragit ut på sommaräventyr. Plötsligt har de ljusa juninätterna varit och farit, och det är nästan mörkt när jag somnar och sover oroligt i värmen. Jag har inte omfamnat det queera som jag tänkt mig, jag har tvärtom dragit mig undan världen, bort från debatter, nyheter, elände, motstånd och allt det som kräver något av mig. Jag har inte fiskat som jag har tänkt mig, inte arbetat som jag tänkt mig, inte skrivit som jag tänkt mig.
Men ändå –
Jag njuter, jag lever, jag vilar. Jag har skördat salvia och rosmarin så fingrarna klibbar och doftar. Jag har sett två sommarteatrar och siktar på en tredje. Jag har tagit en evighetslång tupplur i hängmattan, doftat på pioner, blivit bjuden på trädgårdsfest till grannarna och i klänning och stråhatt ätit jordgubbar och lingonlimpa under linden.
Så ändå –
Denna sommar är lång, och varm, och skön. Och den är ännu. Och den är ännu länge. Och den är.
Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.
I
Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)
II
En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet
Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare
III
Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena
(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)
Sandra skriver 