Idag var jag med om något helt nytt, och väldigt oväntat. Jag var på en stormarknad och skulle besöka toaletterna. Då jag kom fram till dem var jag tvungen att välja sida – damer till vänster eller herrar till höger – och jag insåg, med en chock så stor att jag stannade, att jag inte kände mig bekväm med någondera.
För det mesta och till största delen känner jag mig som kvinna, de gånger jag aktivt tänker på att jag tillhör ett visst kön. Biologiskt och juridiskt sett är jag kvinna, och för det mesta blir jag sedd som kvinna av andra. Men just idag var fallet annorlunda.
Jag var en tanke, en känsla, en karaktär. Jag hade lånat min fars jeans, ett par klassiska Levi’s. Svart t-tröja över tillplattad byst. Tennisstrumpor, svarta converse. Kort röd läderjacka och bakåtstruket hår. Doften av bensin och olja, julihetta och löpeld. Sommaren 1953. ”[…] a force of destruction, the natural tendency of things to go to chaos, dry summer heat wildfire burning too hard, too fast: spontaneous combustion.”
Och plötsligt var jag tvungen att kliva ut ur min värld av olja och rök, av läder och hetta. Plötsligt var jag tvungen att sluta vara mig själv, eller någon annan, för jag var tvungen att bli ett kön.
Jag tog dörren till vänster, av gammal vana och för enkelhets skull. Jag tänkte att nog är det fanimej absurt att vi i alla situationer tvingas in i detta antingen eller, då det så ofta kan vara ena eller andra eller både och eller ingendera eller bortom eller något helt annat. Och jag tänkte på de personer som varje dag utsätts för det obehagliga i att tvingas in i fel kategori(er), för att det inte ges andra alternativ än det eviga man eller kvinna.
Snabbläsare, alla gånger. Då jag läser en vanlig roman med inte alltför komplicerat språk snittar jag på 100-150 sidor i timmen. Vissa böcker kräver dock väldigt långsam och noggrann läsning, och även om det tar ett tag att ställa om min läsning så njuter jag också av böcker där varje mening, varje sats måste läsas med den allra största eftertanke. Jag är ju ordberoende, trots allt.
Tegelstenar eller tunnisar?
Ju fler sidor, desto bättre! Förutsatt att det är en bra bok, förstås. Kvalitet + kvanitet = det allra bästa. Den senaste tiden har jag ändå börjat nosa på tunna romaner på hundra sidor eller så, och de har definitivt sin charm! Det kan jämföras med att äta fyra stycken omsorgsfullt utvalda chokladpraliner, istället för att sätta tänderna i en hel chokladplatta Fazers blå. Båda formerna av choklad är fantastiska, men de närmas på olika sätt för att få ut mesta möjliga njutning.
Bibliotek eller bokhandel?
Bibliotek är gudarnas gåva till mänskligheten! Jag köper nästan aldrig olästa böcker, utan börjar alltid med att botanisera i bibliotek. Sedan kan jag köpa böcker som jag vet att är underbara och som jag vill läsa om flera gånger. Det finaste är att biblioteksböcker inte har kravet på sig att bli lästa – det går bra att lämna tillbaka dem oöppnade! Bokhandlar är i och för sig mycket trevliga institutioner, de med, men jag köper mest pennor, kort och kuvert från dem (så egentligen är det väl pappershandlar jag borde besöka).
Ljudbok eller e-bok?
Jag har aldrig läst en e-bok, så jag säger ljudbok. Jag har bara lyssnat på en enda ljudbok för den delen, men det var inte desto mindre trevligt! Konservativ som jag är, så håller jag mig mest med tryckta böcker.
Inbunden eller pocket?
Pocket. De är billigare (hej fattig studerande), enkla att ta med sig, lätta att hålla upp då en ligger i soffan och läser och har sympatiskt mjuka pärmar. Det finns ändå vissa böcker som jag absolut vill ha (och läsa) i inbunden version, där pärmen, pappret, bokmärken och försättsblad spelar en stor roll för läsupplevelsen och historien. Som min älskade Bläckhjärta-serie.
Vampyrer eller spöken?
Vampyrer, tack. Helst i en mycket mörk, lidande och sensuell form, som Anne Rices vampyrer. Det finns många orsaker till att jag väljer vampyrer. Två av dem heter Lestat de Lioncourt och Armand – det som präglats i mitt 16-åriga hjärta stannar kvar länge.
En i taget eller slalomläsning?
En i taget. Jag vill kunna uppslukas totalt av en historia innan jag tar mig an nästa.
Nytt eller gammalt?
Både och! Det nyaste för att bearbeta samtiden, det gamla för att förstå varför samtiden ser ut som den gör. Alla verk bygger på tidigare verk och att ha en förståelse för äldre litteratur ger en så mycket bättre läsupplevelse av nyare dito.
Bokmärke eller hundöra?
Förr var det hundöron som gällde, numera är det bokmärken. Jag har ett par, tre stycken i användning. Två av dem är romantiskt vackra, med Carl Larsson-motiv eller rosor. Ett annat bär texten ”I like my men as I like my books – well-read and bound in leather”. Ja, tack.
Snacks eller godis?
Flottigt snacks fläckar bara ner boksidorna. Det bästa att äta under läsning är sådant som enkelt går att hantera med en hand – godis, glass, en smörgås, ett äpple… Men det jag främst inmundigar då jag roar mig med en bok är nog te. En bok, en soffa och en tekopp – det är allt jag behöver.
Biografier eller memoarer?
Jag läser varken biografier eller memoarer, utan absolut mest skönlitterärt, så jag vet faktiskt inte! Båda kunde säkert vara intressanta.
Skräck eller chicklit?
Chicklit. Efter en litteraturvetenskapskurs i våras insåg jag vilken fördomsfull inställning jag har haft till chicklit. Det finns så mycket mer än vad som först kan tänkas under de rosa titlarna och alla shoppingrundor.
Soffan eller sängen?
Soffan, så kan en bulla upp med kuddar och filtar. Dessutom finns det ofta ett bord eller annan passlig avställningsyta i närheten för tekoppar och fat.
Inne eller ute?
Inne tre årstider av fyra. På sommaren älskar jag att sitta i skuggan och läsa, eller bre ut en filt med de obligatoriska kuddarna på gräsmattan.
Originalspråk (läs: engelska) eller översättning till svenska?
Länge läste jag endast på svenska, men nu försöker jag mig på engelska böcker nu som då. Fortfarande är den överlägsna majoriteten av det jag läser på svenska.
Poesi eller prosa?
Prosa, men jag strävar ständigt efter att ta del av mer poesi. En måste ju vara förtrogen med sin egen konstform, tänker jag.
Kvinnliga författare eller manliga författare?
Fram tills i våras reflekterade jag knappt över huruvida en bok var skriven av en kvinnlig eller manlig författare. Numera försöker jag välja kvinnliga författare för att lyfta fram dem (och få det att synas i till exempel bibliotekens lånestatistik) och för att jag, beroende på bokens tematik, kan identifiera mig lättare med det som kvinnliga författare skriver.
Jag har tröttnat på traditionell, heteronormativ kärlek. Ge mig spännande kärlek, så är jag helt med på noterna.
Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:
Jag har mycket svårt med termen ”vuxenbok”, eftersom jag ofta dras till ungdomshyllan och dessutom har fallit hårt (och förhoppningsvis oåterkalleligt) för så kallad cross over-litteratur. Men Karin Fossums fantastiska deckare Den som fruktar vargen och jag hittade varandra i mina tonår och den kan definitivt klassas som ”vuxenlitteratur”.
Klassiker jag hävdar att jag läst men aldrig tagit mig igenom:
Jag har läst mycket få klassiker som kan anses höra till något litterärt kanon, och jag brukar inte hävda att jag har läst böcker då jag inte har gjort det (har att göra med att jag över huvud taget inte ljuger). Däremot hävdar jag att jag har läst Femtio nyanser av grått av EL James – och därmed kan uttala mig (negativt) om den – även om jag de facto bara läste två tredjedelar för att skumma igenom den sista tredjedelen. Jag påstår att en inte behöver läsa hela eländet för att få ett hum om vad det handlar om…
Jobbigaste bok jag läst:
Det var jobbigt att läsa Vi måste prata om Kevinav Lionel Shriver, eftersom jag hela tiden visste hur usligt det kommer att bli. Det var jobbigt att läsa Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson, då jag så gärna ville tycka om boken men inte alls gjorde det. Det var jobbigt att läsa Vårmarker av Charlotte Roche, för att den var så genomgående äcklig att jag knappt stod ut.
Bästa barnboksförfattaren:
Astrid Lindgren är drottning, kung och president på samma gång.
Bok som berört mig mest:
Omöjligt att säga vilken som berört mig mest, eftersom böcker berör olika mycket under olika tider i livet. Men då jag läste Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling var det som att få en kopp hett kanelte spilld rakt i famnen. Det brände till rejält, det lämnade märken och jag kan aldrig se på kanelte på samma sätt efter det. Jag läste boken, jag beställde efter den, jag läste den igen, jag streckande under ord och meningar med blyerts, jag läste igen och jag hittade uttrycket my kind of violence, ett uttryck jag inte visste att jag behövde men då jag hade fått det så förstod jag inte hur jag kunde ha levt tjugotre år utan det.
Recensera din senast lästa bok:
Jag fuskar och recenserar mina tre senaste lästa böcker.
1.Två sekunder i Byron Hemmings liv av Rachel Joyce. År 1972 läggs två sekunder till, för att justera tiden, och under just dessa två sekunder gör Byrons mor ett oförlåtligt misstag – hon kör på en flicka. Det är bara Byron som märker detta, och för att skydda sin mor håller han tyst om saken. En så stor händelse som två sekunder och en påkörning är dock inte något som kan ske utan konsekvenser, och snart börjar det perfekta livet krackelera. Underbar bok som är både mörk och humoristisk, med oväntade vändningar och mänskliga karaktärer. Verkligen läsvärd! Fyra av fem sekunder.
2. Utanmyr av Sofia Nordin. Stadsbon Johanna hamnar, utan att hon riktigt vet hur, till ett kollektiv i norra Sveriges urskogar. Hon stortrivs med det enkla men hårda livet, men kollektivet och skogen har fler bottnar än vad som först verkar uppenbart. Fina stämningar i boken och även om karaktärerna inte är alltigenom trovärda är det en fin verklighetsflykt. Tre av fem granar.
3. Rosor, kyssar och döden av Maria Lang. Puck och Eje är inbjudna till familjen Malmers herrgård på förlovningsfest. En natt avlider disponenten på grund av en för hög dos hjärtmedicin, dagen efter att han har ändrat sitt testamente till mångas förvåning. En klassisk whodunnit-deckare med härligt språk (skriven 1953), och hur poetisk är inte titeln? Tre av fem rosor.
(Listan är tagen av min namne som bloggar om mycket fina saker på Niotillfem.)
Det är då hela världen stormar
och grymheten fräter i lungorna
som jag flyr
En själ klarar bara av
så hårda vindar
innan den
förgiftad av ungdomens ideal
vägrar böja sig
och därmed bryts
Jag vill inte leva
brusten
Så jag kokar kaffe
rullar vinbär över tungan
målar naglarna i himmelsblått
glittrande rymdstoft för att förankra min darrande själ
i det vämjeliga kaos till värld
som jag inte vill leva i
medan jag tänker på Edith Södergran
på att vägra ge upp
och på hur stjärnorna trots allt
alltid lyser
utan skräck.
Vår familj påminner lite om familjen von Trapp från The Sound of Music. Ja, bortsett från att vi inte sjunger när något skiter sig. Vi skriker istället, vassa skrik, vrålande rop, dovtunga muller som ekar genom trapphuset och får gubben i lägenheten under att banka med ett kvastskaft i taket. Det händer rätt ofta, för det skiter sig rätt ofta i vår familj.
Senast var det syrran som färgat håret rött och på något vis lyckats kladda ner hela badrummet med mörk hårfärg. Det såg inte alls olikt ut den där gången då jag och min bästis hade stängt in vår hamster och hans katt i badrummet för att de skulle få leka tillsammans. Men det var i alla fall lätt att rengöra kakelväggarna efter det. Det är också vad pappa skriker.
− Det var fanimej lättare att få bort hamsterinälvor från spegeln är att få loss din jävla hennafärg från taket! gormar han från badrummet mot syrran i hallen.
− Jag fick ju inte fara till Sara och färga håret! skriker hon till svar.
− Du har ju för i helsike ännu utegångsförbud!
Mamma sticker ut huvudet ur arbetsrummet.
− Kan ni inte bara hålla käften?! Jag har en stor deadline imorgon!
Jag kan inte höra vad pappa och syrran skriker tillbaka, men jag känner hur dunket från grannen fortplantar sig genom kroppen där jag ligger på mage i min säng, rakt ovanför kvastskaftsepicentrum, med täcket i en hög över huvudet för att slippa ta del av dagens stridigheter. Jag är trött och bara lite bakfull.
− Give me a break, tänker jag och sticker ut en hand ur virrvarret av sängkläder, trevar på nattduksbordet efter cigarettpaketet. Jag försöker knöla in en cigarett i mungipan, men den går av och det regnar tobaksflagor i min unkna lilla täckesgrotta. Åtminstone doftar det gott, tänker jag och ligger kvar i den tryckade dunhettan tills svetten lackar i pannan och familjen äntligen har slutat skrika.
❦
Text från höstens ena skrivkurs. De två första raderna är, skamlöst och medvetet stulna, samma rader som inleder Frida och Frida av Emma Juslin.
Den sista eftermiddagen i Åbo tillbringar jag hemma hos KJ. Vi dricker te och äter banankaka. Det är lugnt och svalt, trädet utanför fönstret lägger lägenheten i en mjuk skugga.
Senare läser vi gamla damtidningar. Den äldsta är från 1937 och den nyaste från 1954. Vi sitter på var sin sida om bordet, bläddrar i recept på fiskpudding och apelsinkräm, reklam om tandkräm och deodorant, modereportage och förklädesmöster, annonser om ensamjungfrur och bättre flickor som söker anställning som husa. De sämre flickorna är de som är ”obemärkta” och söker plats hos en barnmorska för att så diskret som möjligt kunna föda sitt utomäktenskapliga barn.
Vi bryter tystnaden bara för att läsa något högt för den andra, något roligt eller fånigt eller rentav befängt, tar en bit kaka till, funderar hur mycket som har förändrats på sextio, sjuttio år, och på hur mycket som inte har förändrats.
Förhoppningsvis måste ingen flicka smyga med sitt havandeskap numera, och ingen menar längre att en god kristen hemmafru inte får lyssna på radio. Men kvinnan ska fortfarande vara vackra, behagliga, sköna, tillfredsställande för mannens skull. Dagens smink, schampo och hårborttagningsmedel kanske säljs med mindre direkt uttalade uppmaningar (”Ni måste ta bort generande hårväxt” är ett exempel ur en annons) och kraven på hur en kvinna bör vara kanske är annolunda, men kraven finns där. Fiskpuddingen och apelsinkrämen har bytts ut mot halloumisallad och raw food-dadelkaka, förklädesmönstren till DIY shabby chic-pyssel, Max Factor och Palmolive tjänar fortfarande pengar på att en kvinna aldrig riktigt duger som hon är – det busrufsiga håret och de naturligt rosa läpparna är lika omsorgsfullt konstruerade som den kvinnoroll som jag och mina systrar varje dag tvingas förhålla oss till. Vi läser en tidning från 1937 och fasar över den unkna kvinnosyn som rådde. Om 70 år kommer vi se tillbaka på 2010-talet och fasa över hur hopplöst inskränkt världsbild vi hade.
Feminismen har kommit en god bit sedan år 1937, men vi har långt – oerhört långt – kvar att gå. Och den som hävdar att feminismen inte längre behövs måtte aldrig ha läst en damtidning.
Det är som en mycket långsam ritual. Ordlöst tar jag mina utdragna farväl.
En dag lämnar jag in alla böcker till biblioteket.
En annan dag slänger jag gamla dagstidningar i pappersåtervinningen.
Jag skriver listor, låser in cykeln i källaren, tvättar allt i tvättkorgen.
Innehållet i kylskåpet minskar stadigt.
Galgarna i garderoben hänger nakna.
Vaniljsockret tar slut och jag köper inte nytt.
Skymningen är lockande ljus och grönskan mjuk
och jag känner hur lägenheten blir lättare, renare, tommare.
Tomma ytor och tomma lådor och tomma skåp.
Jag känner hur det blir lättare att andas.
Inatt kommer jag att sova på nordligare vidder
och jag bryr mig inte om att räkna hur många veckor det är tills jag återvänder.
Uppbrottet ligger i luften. De redan djupgröna löven i björken utanför köksfönstret är alldeles stilla i den heta majmorgonen. Solen är otröttlig i sitt gassande, ingen vind skänker svalka. Allt väntar på dagen för avresan.
Vi cyklar nordväst, genom betongdistrikt och taggtrådskvarter tills grönskan åter tar vid, mjuka kullar och äntligen – en lummig skugga som förlänar skydd från solljuset. Det doftar så jag blir yr – av kåda och torra tallbarr, av försiktigt blommande hägg, av rök från bränt ris, av jord och hav och al. Längst ut på udden, på solvarma men skuggfläckiga klippor slår vi oss ner, barfota, sandbeströdda fötter och blöt byxbunt. Vi lyssnar till vågsvall, koltrast, frasandet av tunna tallbarksflagor i den välsignade vind som trots att den inte orkar till inlandet alltid lurar vid stranden. Vi äter plättar och fruktsallad och choklad och pratar om vad som är viktigt i livet och vad som inte är viktigt.
En disig skymning visar att ännu en dag har gått. Vinden stillnar åter, det lyser ännu ingen stjärna över takåsen på grannhuset men jag vet att den finns där. Kinderna hettar efter en hel dag utomhus, värmen dröjer sig kvar i nacken och tröttheten tynger benen. Jag önskar mig liljekonvaljer och svala lakan. Väntan surrar fortfarande i luften, sticker i blodet. Det är inte dags än. Men snart, snart.
Då jag är ute på promenad lever jag dussintals alternativliv. Jag flyttar in i hus som jag går förbi, för ett annat liv och leverne än mitt nuvarande. Det är allt från hippiekollektiv eller pensionärsliv till – rätt så ofta – en stor herr- eller bondgård på landsbygden där jag bor tillsammans med KJ.
Ett av mina favoritalternativliv (vilket ord, va?) ligger bara ett stenkast från mitt verkliga. Det finns ett område med vad jag brukar tänka på som 50-talshusen, nio stycken – ett magiskt tal – charmiga stenhöghus i en gul nyans som jag tycker allra bäst om i solsken en söndagseftermiddag.
Här bor ett alternativt jag med rödblont hår och nätta klackskor. Jag går omkring i pastellfärgade skjortor och knälånga kjolar, har ett runt köksbord i trä och små krukor med basilika och timjan i fönsterbrädet, som är tillräckligt brett för att en ska kunna krypa upp och sitta i det för att titta ner över lekparken tvärs över gatan. Ibland, sent om natten då jag inte kan sova, springer jag ner för alla trappor för att gunga i gungorna där.
Tvårummaren har trägolv och högt till tak, badkar och en balkong som alltid är full med rökande människor då jag har hemmafest. Det är ofta hemmafest. Jag äter knäckebröd med avokado och kokt ägg till frukost, studerar litteraturvetenskap eller journalistik eller något annat skrivsamt. Helgdagarna tillbringar jag i soffan med engelska ungdomsböcker och en tjock kakbit, eller med min flickvän, som bär rött läppstift och som folk ofta tror att är min syster. Hon får mig alltid att skratta och drar iväg mig ner till hamnen för att titta på alla fartyg och skepp som ligger förankrade där, för hon tycker de är så vackra och vill ha någon att dela skönheten med. Vi lyssnar mycket på radio, en liten rosa sak som står i köket, och dansar bugg så mattan i vardagsrummet flyger. På hatthyllan i hallen har jag faktiskt hattar, inte så många men desto finare, med flor eller slokande brätte eller glittrande hattnål, i bokhyllan ligger en packe tarotkort mellan J K Rowling och Hjalmar Bergman, och tesilarna i kökslådan tar aldrig slut.
Ibland gör jag saker som överraskar mig själv. Som att spela in en sommarpratsdemo utan att egentligen veta vad jag pysslar med. Ibland överraskar världen mig tillbaka. Som med att låta mig bli en av Radio Vegas sju sommarpratskandidater!
Ifall ni vill låta mig ta över etern i sommar – eller för all del om ni vill höra hur jag gör bort mig inför hela Svenskfinland, den risken är också överhängande – så tycker jag att ni ska gå in på Radio Vegas hemsida och rösta på mig. För rättvisans skull kan ni ju lyssna igenom vad de andra kandidaterna har att berätta också innan ni röstar. Så ska vi se vad det blir av det här spektaklet.
Just ja. Jag är alltså den som talar om försiktiga drömmar, vilda festivaler och män i neongröna flätor, ifall ni inte visste det. Så att ni nu röstar på rätt person. Ifall små framtidsdrömmar, alternativa personer och vilda liv är sådant som ni vill lyssna på i sommar, vill säga.
Hon gråter då prinsen hämtar henne från slottet, i ruiner,
från draken som så troget har vakat över henne,
hon sparkar och skriker och snyftar över sitt vidunder,
vädjar gång på gång om att få återvända till den plats
hon har kallat hem under fler år än hon kan räkna:
”Jag behövde aldrig bli räddad”.
❦
Livet vid hovet kväver henne, får henne att vilja skrika
tills hon inte längre har kraft att kämpa emot, hon
flyr till trädgården, springer barfota
genom springbrunnar och blomstersängar
och återvänder inte förrän vakterna hämtat henne,
med sidenklänningen i trasor, täck av smuts.
❦
Hon drömmer om att flyga, om flammor och rök,
och hon längtar efter de nätter då hon kunde somna
med varma fjäll som huvudkudde
i vetskapen om att inget och ingen vågar skada henne
så länge draken vaktar henne
− den världen verkar ha tillhört en helt annan flicka.
❦
Så anländer en ny riddare till det hov som hon så avskyr,
och då han svär sin trohet och lydnad, är det inte till prinsen
eller till den som hon knappt kan tänka på som mor,
utan till henne, och då hans ögon möter hennes
skrattar hon för första gången sedan prinsen tog henne ”hem”,
elden i riddarens blick är lika välbekant som hennes egen.
Hon känner igen sin drake var som helst.
❦
❦
Jag hittade den här fantastiska lilla sagan på tumblr. Om det är något som jag tycker om, så är det sagor, och om det är något som jag tycker än bättre om så är det skeva versioner av klassiska sagor. Därför kände jag att jag ville skriva om sagan till svenska, och hur det kom sig så roade jag mig också med att göra en illustration till sagan. Den är tecknad i svart tusch samt några droppar bläck i rött och guld. Inspirationen och hjälp på traven med drakens anatomi fick jag från en bild i ett Nemi-seriealbum.
Berätta en saga för mig, eller berätta om en saga för mig!
Sandra skriver 