Onåbara

Två tonårspojkar stiger på den redan fulla bussen. Den ena sätter sig i trappan vid den bakre dörren. Han har knäkorta jeansshorts och en grå tröja med smutsiga armbågar. Ljus pannlugg lite för lång, stora händer — mer vuxna än resten av honom — som drar genom håret. Hans vän, med sliten keps och axelväska, står kvar i gången tills den blonda vinkar honom till sig, flyttar sig så att de båda ryms på översta trappsteget. Så smala över axlarna att de nätt och jämt nuddar varandra, men ändå — konstant kroppskontakt.

Jag älskar dem, plötsligt och vilt och obefogat, speciellt den blonda — brunbrända, nakna smalben med ljusa hårstrån, ett blekt ärr, ansiktet fortfarande runt av barndom med med huvudet högt hållet, som den odödliga tonåring han är — oövervinnlig, onåbar, lockande leende, hård blick, ”du vet att du inte kan få mig”.

Vid varje hållplats flyger de upp. ”Ska någon av?” ut i luften, men alla väljer den främre dörren. De talar om tågbiljetter — kommer mobilens batteri räcka för att visa den? bara två procent acku kvar, de där axlarna som hela tiden rör vid varandra. De pratar om tobak, handen genom håret igen, naglarna så kortklippta, nerbitna?, som det bara går, knogar vita. Pojken med keps har ett sår i nacken, ett rivmärke som försvinner upp i det korta, bruna håret och på något vis vet jag att det är den blondas fel, jag vet bara inte exakt hur.

Guld och honung

I skuggan under parasoll, på stranden eller vid poolen, läser jag Donna Tartts The Goldfinch. Det är en roman på dryga 860 sidor och jag älskar den från allra första stycket. Historien är spännande, karaktärerna komplexa och språket är så himlastormande underbart att jag svär inombords och läser stycken högt för familjen, trots att de inte vet vad den handlar om. En amatörorkesters julmusik hänger tinny and fragile in the winter air; en karaktär beskrivs som en fluent curser in four languages och jag är alldeles kär.

”It was weird. Was it weird? It was; and it wasn’t.”

Jag har tänt tre ljus i två kyrkor, bett böner med bivaxljus och lågor i heliga, guldskimrande rum som inte är mina men som jag lånar, för slutändan är det samma himlar, samma högre makter som vi vänder oss till. Efteråt doftar mina fingrar fett och honung.

Maten är kryddad på ett helt annat sätt än hemma. Oregano, timjan, rosmarin. Mycket salt och olja. En kväll äter vi på en restaurang med utsikt över vinodlingar och, längre bort, fiskehamnen. Vi dricker lokalt vittvin och ekologiskt öl; äter kalitsouniapastejer med mizithraost, ölfriterade svampar, stark tzatziki på grillat vitlöksbröd; grönsallad med potatis och mizithraost, rykande het moussaka, kyckling med citron och salvia; färsk frukt och honungsdrypande, munsbitsstora pajer. Det är en matglädje utan like och jag är fortfarande mätt då jag vaknar morgonen därpå.

Vi åker på en kvällsutflykt till den närmaste, större staden. Jag köper lädersandaler och tittar på långklänningar. En försäljare med en rosa blomma i håret frågar oss varifrån vi är, och konstaterar sedan att vi inte ser ut att vara finnar. Hon tycker att resten av min familj ser ut att vara svenskar, medan jag närmast ser norsk ut.
–You could be Greek, säger hon sedan åt mig, with a different colour… Hon gör en gest mot ögonen, och den naiva tanken på att det enda som skiljer mig från greker är mina blå ögon gör mig glad.

Om natten är himlen och bergen ett. I mörkret ser jag glittrande ljus, lampor från små bergsbyar, men de kunde lika gärna vara aldrig tidigare sedda stjärnformationer.

Καστέλι

Vi är tillbaka i den lilla kretenska stad som vi har besökt så gott som varje sommar de senaste tolv åren. Från balkongen ser vi ut över en obruten havshorisont, i väst ligger halvön som liknar en vilande sköldpadda.

Redan den första kvällen går vi till vår favoritrestaurang, den sista på strandpromenaden. Sonen i restaurangfamiljen möter oss med ett stort leende, hälsar och kysser oss på kinderna. Jag vet aldrig vilken sida som kommer först, så jag bara följer.
– I swear to God, säger han till oss och gör korstecknet, I thought about you yesterday!

Vi äter tzatziki och fyllda tomater som smälter i mun och dricker husets vita vin, det bokstavliga – från familjens vinodling, tillverkat av dem själva. Vi blir bjudna på ouzo och drypande söt baklava och pappan i restaurangen tar en paus från grillköket och slår sig ner vid vårt bord. Hans engelska ordförråd är inte stort men vi talar ändå. Då han och mamma funderar kring vad barnen kommer göra i framtiden, Who knows?, pekar han bara upp mot den nu mörka kvällshimlen, som för att säga: Det vet bara de högre makterna.

En solgassande eftermiddag slänger jag mig i havet, som tidigare har känt iskallt men nu är svalkande. Jag simmar under vågorna, spottar saltvatten och njuter av hur skönt det känns kring mina stackars tår som har varit instängda i joggingskor en hel eftermiddagspromenad, i kängor en hel vinter.

Den långhåriga bartendern på hotellet är inte längre långhårig. Vi frågar när han har klippt håret.
– On a beautiful day in March, svarar han med det stora allvar som är så typiskt för honom.

Jag försöker lära mig ha semester. Det innebär att ligga i timtal under parasoll vid poolen och läsa pocketböcker, dricka limsa, spela kort. En dag kör vi till Rethymno och promenerar omkring i gamla stans gränder tills fötterna ömmar. Vi håller oss längs husväggarna för att söka skugga, tittar på vävda tyger och silversmycken, dricker iskaffe och färskpressad apelsinjuice.

Det är något med de kretenska bergen som rör vid djupet av min själ. Jag har ännu inte kommit underfund med vad det är, men jag vill aldrig ta utsikten över olivklädda sluttningar för given. Jag vill aldrig vänja mig vid doften och värmen och ljuset, detta vidunderliga ljus som bryter mot bergssidorna som ingen annanstans på denna jord.

10. Tre tips på verk som på något sätt handlar om feminism

Jag lyckades. Nästan. Tio feminisminlägg under vårens gång, må vara att det tionde och sista kommer under försommaren.

Tack, alla ni som läst och diskuterat! Det har varit givande för mig att skriva strukturerat om feminism, och jag hoppas att det har varit givande att läsa. Självklart kommer jag fortsätta skriva om feminism, men det är sommar nu, systra mi, som Birk säger till Ronja. Sommar betyder villaliv och ljusa nätter och kaffe på verandan. Romaner och vedeldad bastu och kaniner att ta hand om. Inte så mycket tillgång till dator och internet. Så att sånt.

Som avslutning kommer här tre feministiska verk av olika slag att ta del av:

1. Ett blogginlägg

En av mina feministiska förebilder är burleksdansösen och artisten Veronica Varlow. Hennes texter står på en feministisk grund och ett blogginlägg jag ofta återvänder till är det där hon skriver om ”when feminism became the F word”. Personligt, argt och ögonöppnande och alldeles underbart ♥

2. En video

I denna video pratar hayleyghoover, med utgångspunkt i det för några år sedan uppmärksammade våldtäktsfallet i Steubenville, om samtycke. Samtyckte kan egentligen sammanfattas i ett citat från videon: ”Anything that’s not a YES, means NO”.

Dagens samhälle står, i teorin, på offrets och inte på förövarens sida i ett våldtäktsfall. I praktiken gäller något annat. Kvinnor lärs hur de ska agera för att undvika att bli våldtagna och män lärs (förhoppningsvis) att ett nej är ett nej, men det är att åtgärda problemen i helt fel ända.

Hayley poängterar bland annat att hon vill ta upp vissa saker för att ”make them explicitly clear, in case no one has ever told you. Because no one had ever explicitly told me”. Det här är så viktiga saker att de inte kan lyftas upp tillräckligt mycket eller ofta, och då jag för några år sedan såg videon för första gången var det en stor, personlig lättnad. Att någon explicit sade Det är okej. Det är okej att säga nej. För ingen hade någonsin sagt det åt mig tidigare.

Bonus: En annan kort, bra, informativ och rolig video om samtycke är denna video om te.

3. En film

Okej, det här är lite fusk, för filmen Suffragette har premiär först i höst (datum för Finlandspremiär är ännu okänt). Filmen handlar om suffragetterna, som i sekelskiftets England kämpade för rösträtt för kvinnor. Jag har sett trailern flera gånger och varje gång hotar tårarna att börja rinna. För att det är så berörande. För att det är så viktigt. För att jag påminns om hur långt vi har kommit, men också hur långt vi har kvar. Som huvudrollsinnehavaren Carey Mulligan har sagt: Det har tagit hundra år för den här filmen att bli gjord.

Vem kommer med på bio?