Mörkt som i underjorden

Jag drömmer mardrömmar, flera varje natt. Det är folk som vill mig illa och folk som inte vill mig väl. Det kan låta som samma sak, men i drömmarna är skillnaden tydlig. En natt drömmer jag att jag stigit på förgiftade snigelsnäcksskal i strandkanten, och mina tår blånar snabbt av blodförgiftning. Jag först linkar, sedan haltar, sedan släpar mig fram, ropar ”Finns det någon som kan låna en telefon? Jag måste ringa 112!”, men ingen gör det. Blånaden och rodnaden stiger snabbt på min kropp, upp över benet och låret, upp över magen.
”Det slutar nog snart”, säger en bekant som också hon vägrar låna ut sin telefon.
”Ja, det slutar när jag dör!” utbrister jag och ser hur blodstrimmorna under huden stiger mot hjärtat.

När min sambo kommer för att säga hejdå vaknar jag av att jag gråter, och när han stillsamt säger att min väckarklocka snart ringer gråter jag ännu mer, för jag är så bottenlöst trött och har inte fått sova ordentligt på flera nätter.

Men i natt drömmer jag att jag ska resa ut ur USA. Precis som alla andra behöver jag gå igenom en grundlig säkerhetskontroll och genomsökning av allt mitt bagage. En tulltjänstekvinna i khakigrön uniform visar mig till parkeringsplatsen för finländare. Där finns ett cykelställ där jag ställer min cykel, och det har målats upp rutor på asfalten för sauna, bagage och annat viktigt och Finlandsförknippat. Där kan jag lämna allt medan jag går igenom tullen.

Men riktigt allt kan jag inte lämna. I handen, i en försiktigt halvknuten näve, håller jag ett bylte invirat i hushållspapper. Jag är inte ens själv helt säker på vad det är, tror att det möjligen kan vara en hundvalp. Jag vecklar ut hushållspappren, och där under gömmer sig en veckogammal stjärnmullvadsunge, liten och grå som en nyupptagen junipotatis. Förstås! Min mullvad!
”Jag vet att det egentligen är alldeles för tidigt för att ta med den på resa”, säger jag och gråter, ”men den har ingen mamma och jag måste ta hand om den.” Tulltjänstekvinnan gråter också.

I hörnet av parkeringsplatsen finns en stor hundgård och en barack med burar för tillfällig förvaring av olika djur. Jag ser hundar, katter, kaniner, fåglar, tänker att min lilla stjärnmullvad inte kommer att klara sig bland alla de stora, i flera fall löst springande djuren. Jag gråter ännu mera. Tulltjänstekvinnan tröstar mig.
”Vi ska göra ett bo åt din mullvad medan du går igenom tullen”, säger hon och tar fram en svart, rektangulär kartongask och högar med silkespapper i rosa, lila och rött. Tillsammans knycklar vi ihop silkespappren och inreder kartongen, bygger pyttesmå hålor och tunnlar där mullvadsungen kan vara och vila så länge det behövs, trygg i allt det prasslande. Med kartongslocket på glänt kommer det bli lika mysigt och mörkt som i underjorden.

En gammal hederlig blogglista

En gammal hederlig blogglista av en gammal hederlig bloggare, nämligen Underbaraclara! En av de två bloggar jag läser regelbundet. (Den andra är Sandra Beijer.) Jag skulle vilja skriva mera, men för tillfället finns det inte tid eller ork. Jag sitter för mycket framför datorn redan som det är, med jobb i överkant, och efter arbetsdagens slut känns hjärnan friterad. Till och med nu snor jag åt mig bloggtid som jag vet att jag i något skede måste arbeta ikapp – men å andra sidan kommer en del jobb för sent, och då kan det inte förväntas att jag ska jobba ikapp den ursprungliga tidtabellen heller. I slutändan ordnar sig det mesta.

Vad köpte du senast?

Fastlagsbullar från Aroma. De hade salta, knapriga nötter ovanpå grädden, hemlagad mandelmassa och rejäl bulle. 4/5 slickepottar.

Hur lång är du?

175 centimeter. Kanske 176. Vem minns ens när jag mätte mig sist.

Vad gillar du mest med dig själv?

Att jag sällan bryr mig om vad andra (okända) tänker om mig. Ingen änslighet kring mitt varande och agerande, att ta min rättmätiga plats. Det är skönt att kunna leva i världen med en säkerhet i och på sig själv.

Vad gillar du minst med dig själv?

Jag tänker här ”gillar minst” som ”skapar mest svårigheter”, och där säger jag mitt psykes depressiva och katastroftänkande tendenser. Det vore skönt att ta livet lite mer med en klackspark, men jag är nu bara inte funtad på det viset.

Ja, och alla mina måndagsexemplar till diverse kroppsdelar då. Emellanåt har jag sån leidon på att ha ont. Jag kunde bra klara mig utan att kroppsdelar blir inflammerade, är känsliga, eller har ”anatomiska variationer”, som en specialläkare sa.

En person du saknar

Moffa. Jag drömmer ofta om honom och kan ännu komma på mig själv med att vilja berätta något eller fråga något av honom, innan jag kommer på att det inte längre går. Snålt är vad det är!

Här firar moffa sin 87-årsdag med skumpa, bakelser och kaffe på villaverandan.

Är du romantisk?

Ganska så, faktiskt! Jag är väldigt förtjust i många saker med klassiska romantiska konnotationer: blombuketter, bjuda ut någon på restaurang eller kafé, gå på museidejter, skriva kärleksbrev och med allehanda gester visa uppskattning. Det här har alltid varit närvarande i mitt liv, så det är inget jag förknippar med romantisk kärlek per se, utan det går lika bra att vara romantisk i vänskapsrelationer.

Har du söndagsångest?

Sedan jag blev frilansare och på allvar bestämde mig för att hålla mina helger lediga – nej, inte särskilt. Inte är nu tanken på måndagar alltid kul, men mer ofta än inte känns en ny vecka som något positivt.

Vilka städer har du bott i?

Vasa och Åbo. Innan jag dör hoppas jag att Oxford, London eller någon annan stor engelsk stad finns på den korta listan.

Två olika klocktorn, två olika städer.

Lyssnar du på poddar? Vilka?

Jag lyssnar regelbundet på en enda podd: Spöktimmen. Medan En underbar pod ännu sändes lyssnade jag på den också. Jag har aldrig riktigt fastnat för poddformatet, på samma sätt som jag inte är förtjust i vare sig e-böcker eller ljudböcker. Mer sällan än inte tar jag mina promenader utan hörlurar, och har jag de i öronen kan det bra vara för att tala i telefon med någon.

Låt på hjärnan just nu

Jag har omväxlande nynnat på Då som nu för alltid av Kent och Painted by numbers av The Sounds de senaste dagarna.

Är du en ringare eller smsare?

Skickar meddelanden i en handfull chattar dagligen, för det är tidens melodi. Men jag har också några släktingar (syster, mamma, pappa, mommo) som jag ringer regelbundet, och två, tre vänner som jag kan dra av timslånga telefonsamtal med.

När går du och lägger dig?

Mellan halv tio och halv elva. Jag behöver mycket sömn och min sambo har svintidig väckning.

Vad är det modigaste du gjort?

Flytta till Åbo för att studera är kanske det modigaste jag har gjort. Jag var så liten och hemkär och okunnig.

Har du någon gång åkt ambulans?

Nej.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?

Nej, tacksamt nog. Sysslar mest med andra krämpor. Se ”Vad gillar du minst med dig själv?”

Vilken är den lökigaste quoten du vet?

VÄLJ GLÄDJE. Det gör mig aktivt arg. Men det går också att dra det 180 grader och #väljmisär, och sedan drar man det 180 grader igen och är tillbaka i #väljglädje, fast ironiskt. Då är det ju riktigt roligt.

Hur många kuddar sover du med?

En. Förstår aldrig folk som har fler. Vad gör de med dem?

Äter du några vitaminer eller kosttillskott?

D-vitaminer från oktober till maj, ungefär. I veckan ska jag ringa hvc för att fråga om jag behöver järntabletter.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?

I högstadiet hade jag tyska som tillval, så i gymnasiet läste jag hela en kurs tyska innan jag insåg att det fanns roligare saker att göra. Engelska och finska var ju obligatoriskt, och modersmål förstås. Så jag kan engelska, finska och svenska så att jag klarar mig i princip i alla situationer, och kan knaggla mig fram med norska, danska och teckenspråk.

Hav eller pool?

Jag var rätt vuxen när jag insåg att jag ju inte tycker om att simma. Inte längre, i alla fall. Som barn var jag gladeligen i både hav och pool när tillfälle gavs, men nu tycker jag mest det är kallt och inte ger så mycket. Fast havet efter bastu, eller ett svalkande dopp en riktigt svettig sommardag, kan ju nog vara väldans trevligt.

Tycker du det är värt att lägga mycket pengar på fina smycken?

Nä, verkligen inte. I så fall tycker jag det är värt att gräva i sina äldre släktingars smyckesskrin efter smycken som de inte längre använder och som kan få se dagens ljus igen.

Kan du busvissla?

Jag var tvungen att prova om jag ännu kan det: Jo.

Vad har du för ringsignal på telefonen?

Någon lagom intetsägande standardsignal som inte gör mig irriterad eller stressad.

Har du körkort?

Jodå, det är svårt att vara österbottning utan körkort. Jag var ändå inte väldigt angelägen, utan åkte mopo fram tills jag var närmare nitton – ja, och långt efter att jag var nitton också, för den delen.

Är du religös?

Nä. Jag brukar kalla mig vanekristen eller kulturkristen om jag prompt måste definiera mig.

Har du någon tatuering? Vill du göra någon tatuering?

Ogaddad och lär väl så förbli.

Go to-mat som alltid är gott

Spagetti! Spagetti med smör, spagetti med salvia, spagetti med köttbullar, spagetti med ostsås, ljummen eller kall spagetti direkt ur kastrullen …

Hur ofta tvättar du håret?

Det här kan ju inte vara en intressant fråga för en enda att läsa svaret på? Jag blir uttråkad av mig själv bara av att ens tänka på det.

Har du bra självförtroende? 

Det har jag! Jag vet vad jag kan (och vad jag inte kan). Mitt motto är ofta: ”Hur svårt kan det vara?” (Sen gör jag ju sällan saken i fråga ändå. Och om jag måste göra saken: ”Det finns säkert en video om det på Youtube!”)

Har du något klädesplagg som du använt i flera år och aldrig blir trött på?

Många! Min röda basker, min blåa kappa, min buteljgröna kortkjol, mina svarta läderkängor, min småblommiga klänning …

Vad köper man för blommor till dig?

Inhemska tulpaner när det är säsong. Eller så plockar man en sommarbukett av allt vackert som finns. Pioner och midsommarrosor får mig särskilt på fall. Fast jag blir alltid glad av alla slags blommor.

Hur uppvaktar man dig?

Man lagar mat åt mig, är lyhörd för mina känslor och uppmuntrar mig och låter mig hållas med sådant jag är intresserad av (poesi, kostymdraman, litteratur, skogspromenader, skrivande) även om man själv inte tycker det är så hoppsan hejsan.

Vad blir du glad av få höra att du är?

Jag blir alltid glad när någon börjar med: ”Sandra, du som är bra på det här med språk …”

Vad händer i helgen?

Det blir lite workshop, tid med familjen och en promenad i SKOGEN.

Vad bävar du inför?

En liten liten bävan inför den kommande jobbvåren, som verkar bli av den lite lite för fullproppade sorten. En stor bävan inför klimatets kollaps, men jag försöker att inte tänka alltför mycket på det. Se ”Vad gillar du minst med dig själv?”

Vad var det senaste du skrev i Word?

Ett mejlutkast som sedan blev till ett telfonsamtal, för mejlet blev så långt och krångligt och ärendet lättare att ta muntligt.

Sommar, höst, vinter eller vår – vilken tid på året föredrar du?

SOMMAR herregud. Värmen, ljuset, villalivet, ledigheten, familjen, kaffestunderna på verandan …

Nu fick jag akut sommarlängtan.

Är du blyg?

Nä, och det har jag nog aldrig varit. Osocial och introvert kan jag vara, men jag kan också alltid rycka upp mig utan desto större svårigheter om det verkligen behövs.

Vad skulle du som tolvåring tycka om ditt yrke?

Tolvåringen skulle tycka det var roligt att jag fick läsa så mycket i jobbet, fast inte alls förstå hur det ibland är roligare för omväxlings skull att läsa läroböcker än romaner.

Nostalgi

Åbo är en märkvärdig stad. Jag bodde i den sju läsår, men saknar aldrig staden i sig själv. (Däremot kan jag ibland, ännu märkligare nog, sakna min skeva och risiga lägenhet, och framför allt alla mina promenadstråk och närheten till Katrinedals skog med sina hassellundar.)

Det jag förknippar med Åbo är så starkt knutet till studietiden, de vänner jag umgicks med (som är samma som nu! livet! tänk så fint!), den livssituation jag befann mig i. Det är mig fortfarande främmande att kunna gå ut och äta utan att (desto mer) behöva tänka på kostnaderna. Nu äter jag ute lunch, eftermiddagsfika, middag. Den första kvällen äter vi hamburgare i en djungel och skålar i Pepsi. Vi har återigen lyckats: alla fem på samma plats för en förlängd helg tillsammans. Mina kära, äldsta vänner. Må vi alltid fortsätta träffas och skåla för att vi alla fem befinner oss på samma plats för en förlängd helg tillsammans.

Fast alla frukostar äter vi hemma, i den charmigaste lägenheten, där vi maler kaffet själva och har köat för nybakt bröd från kvartersbageriet.

En dag drar vi iväg på apoteksmuseet Qwensel. Det är sådana där passligt stora program med en bebis och fem trötta vuxna. Jag vill flytta in i fruns kammare med de vackraste rosentapeterna, en blottande dam på väggen och en fåtölj formgjord för att sittas i med krinolin. I museishoppen köper jag en liten, handblåst igelkott som fungerar som saltkar.
”Nå bra”, säger min vän L när hon ser mitt inköp, ”du var och pajade på den typ tre gånger redan.”

Skyltarna med Plåster och Pulver, Salter och Kryddor och Diverse får mig att tänka på tavlan i Jungsunds byacafé. Jag tänker på den tavlan säkert en gång i veckan.

Om dagarna går vi i solen och om kvällarna spelar vi Trivial Pursuit med frågor om 90-talet och dricker örtte och äter chips och godis i gräsliga mängder.

När en av oss har föreläsning vid Åbo Akademi hakar jag på för att nostalgibesöka Arken. Allt är så bekant, känns hemma och välkomnande. Tunga glasdörrar. Knarret av kängornas sulor mot stengolvet. I taket vid svenskainsten hänger ännu kavajen och hatten vi med stor koncentration och diverse hemmagjorda verktyg hängde upp en natt. En tid senare kompletterade vi med en klänning och ett pärlhalsband på motsatta sidan. I bokrummet står våra pro gradu-avhandlingar i bokyllan. Vid ingången till litteraturvetenskapen står det citat som jag har tagit till mig till den grad att det inleder mitt cv: Sköntlitteratur är facklitteratur om människan.

Helgen är tiotusentals steg i svarta snörkängor mot kullerstenar, precis som det var under mina studieår. Jag har visserligen inte samma kängor längre – de är utslitna – men …

… jag har ännu samma röda basker och halsduk.

På måndagen har en liten vokalensemble en lunchkonsert. Femton minuter renässansmusik i Domkyrkan. Det är en meditation under hundraåriga valvbågar. Jag sparkar av mig kängorna för att lufta fötterna, blundar och lutar huvudet mot psalmboksstödet på bänken framför mig.

Nostalgi-Åbo fortsätter med besök på finkafé. Hit gick vi om vi ville unna oss något lite extra, något mer än te och kladdkaka hemmavid. Det kändes i studentplånboken. Vad jag ändå är glad över att jag i dag kan gå på kafé fast flera gånger i veckan utan att det skulle märkas desto mer i min ekonomi. Arbetslivet har sina fördelar. (Frilanslivet sina specifika fördelar – som att kunna ta ledigt för att kunna gå på kafé i Åbo en måndag.)

På måndagskvällen lyssnar jag på The Sounds och tänker, som alltid när jag lyssnar på den låten, på en gymnasiekompis när jag i takt med musiken promenerar hemåt från tågstation. Två kvarter hemifrån möts jag av Conny, och kommer sedan hem till ett tjog tulpaner och en skål kall spagetti (min favorit) på köksbordet, en gammal kaffekvarn i behov av rengöring och restaurering, apelsinjuice, två blodgrapefrukter, och en ny säng som han snickrat ihop under helgen. Det är bra att vara hemma igen.

SKOGEN

Jag längtar ut till skogen, har gjort det ända sedan förra gången jag var ut i skogen.
”Jag tänkte bjuda ut dig på kaffe på lördagen”, säger min sambo.
”Vad trevligt”, svarar jag.
”Vid en lägerled i skogen”, förtydligar han.
”SKOGEN!” ropar jag.

Under veckan som går tänker jag på skogen. Inte hela tiden, för jag övar mig ju på att tänka på en sak i taget, men allt emellanåt. Tänker på kaffe och brasrök och vandringsleder. Jag följer med väderleksrapporten, gläds åt utsikterna av några minusgrader och solglimt. Vi söker rätt på en ny vandringsled, en som lär vara bra, en där det finns ved vid rastplatserna.

På lördagen packar vi trangiakanna, vattenflaskor och puukko, klär vi oss i stickatröjor och kängor, köper vi bullar på vägen.
”SKOGEN!” ropar jag när vi tog de första stegen in på leden. ”Nu är jag här!”

Att gå i skogen är att tvingas in i nuet. Fast tvingas låter för motspänstigt. Att gå i skogen är att inte kunna, inte vilja, vara annat än i nuet. Det gäller att se upp för stenar och rötter, sikta in sig på den säkraste vägen nerför en slänt. Stora stenar, öppningar i träden och utsikten över träsk kräver utrop, påpekningar åt sitt sällskap, ”se, vilken stor sten!” Det går så bra att prata när man går, solvitur ambulando, tankarna och samtalet slingrar sig iväg högt över trädtopparna men kommer alltid tillbaka igen, landar i det praktiska, förankrar en på stigen. Ska vi pausa här, eller går vi ännu till nästa rastplats? Titta, vilken stor flock kråkor! Eller är det korpar? Vad fint hållen den här vandringsleden är! Se, här finns till och med sopborste och yxa. Ja, om vi går ännu till nästa rastplats, det är bara 900 meter.

Jag blir bjuden på kaffe vid en lägereld i skogen, i en handgjord kåsa. Solen skymtar fram där vi sitter högt över isen. Brasan väller rök över våra kläder. Vi lindar aluminiumfolie runt bullarna och värmer upp dem, jag är nöjd över idén. Återigen är det bara nuet som räknas: få veden att brinna, inte låta kaffet koka över, stiga upp och göra åkarbrasor när det blir för kallt.

När vi spridit ut glöden och samlat ihop våra saker har kylan och solen sänkt sig. Skymningen nalkas snabbare än vi har tänkt. Stigen slingrar längs med sjöstränderna, bakom oss glöder solnedgången och framför oss stiger månen mot himlen som skiftar i rosa och lila.

”Skogen”, viskar jag. Det var meningen att vi skulle bli lite sena i starten, kommer vi överens om, för om vi inte hade blivit sena hade vi inte fått gå i skogen i skymningen, och då hade vi missat det här. Vi hade inte velat missa det här.

När vi kommer ut på parkeringen igen, sju kilometer senare, är det nästan helt mörkt.

Första februari

Första februari betyder grodbakelser. Enligt min goda vän Karins gamla lågstadielärare får man äta gräddtårta den första februari för att fira att våren är i antågande. Vi har bestämt att ”gräddtårta” får tolkas i dess allra vidaste betydelse, och äter någon särskilt utvald godsak som man inte äter så där till vardags.

Så här såg våren ut på gatan i morse.

Senare under dagen var om inte våren, så i alla fall ljuset, mycket mer påtagligt.

Denna vinter har gått hårt åt mina krukväxter. Det är en enda som inte ser miserabel ut, och så vitt jag vet kan den också bara luras. Blommorna skulle behöva pysslas och planteras om, men de får helt enkelt klara sig tills jag är redo att ta mig an dem. Det är andra omhändertaganden som står högre upp på prioriteringslistan när orken, som den ofta är under vinterhalvåret, är begränsad. Jag har ändå påbörjat projektet. Jag har tänkt på att köpa mer jord.

Däremot behöver jag överlag öva på att inte tänka på så mycket. Inte tänka på så många saker samtidigt, inte tänka så långt in i framtiden. Nu över jag mig på att tänka på endast en sak i taget. Eller egentligen två: Jag får tänka på det som sker nu, och det som sker till näst. När jag vaknar får jag tänka på att vakna, och på att göra yoga. När jag gör yoga ska jag visserligen helst inte tänka på annat än just att göra yoga, men om jag riktigt måste får jag tänka på att äta frukost. När jag äter frukost får jag, förutom på frukosten, tänka på dagens arbete (i dag var det ordna med FöPL-försäkring, ett åtagande som jag dragit mig för att göra), och under dagens arbete får jag tänka på lunchen medan jag också tänker på arbetet. Och så fortsätter det, fram till exempelvis en solpromenad där jag tänker på hur ljuvligt vädret är och på att jag ska koka kaffe och äta grodbakelser när jag kommer hem.

När jag sitter i soffan och dricker det där kaffet och äter den där grodan tänker jag faktiskt inte på så mycket annat. Jag tomglor in i väggen, synar noga lagren i bakelsen och gottar mig åt marsipanen, gläds åt att solen orkar ovanför grannhusets tak såpass mycket att spegelmobilen i fönstret kastar solkatter i rummet.

När kaffet är slut skymmer det redan.