Haista paska, päivä!

Jag tänker alltid att jag inte påverkas av mörkerårstider, jetlag eller omställning från vintertid till sommartid (och tvärtom), tills jag är mer än lovligt trött tredje dagen i rad och funderar om det, trots allt, är så att jag påverkas av omställningar från vintertid till sommartid.

Jag drömmer en massa rådd, om interaktiva KAJ-pjäser och utfärder med min fammo och en ledsen syster. Vill endast äta godis, dricka kaffe och skrolla på Instagram, men det sistnämnda fastar jag från fram till påsk. Youtube fastar jag däremot inte från, och emellanåt orkar hjärnan inte med mer än max tio minuter långa videor om folk som överlevt en uppväxt i en sekt eller känslosamma brudar i Say Yes To The Dress: Curvy Brides Boutique.

På dag två av nämnda dagarna trenne är jag så utled på alltihop och vill bara gå och lägga mig. Jag är bräcklig, skör och tårögd, alldeles färdig med dagen.
”Tack tack för dagningen”, säger jag uppgivet till min sambo. Dagar som denna är han mer än vanligt mitt hjärtas tröst och lilja, som farbror Nilsson i Madicken säger åt sin fru. Vi brukar tacka för en massa saker med den frasen, efter de bevingade orden ”tack tack för vilningen” av min syrra, när hon som barn bökade runt i soffan med mamma (som bara försökte vila lite), för att sedan ligga stilla i två sekunder innan hon tyckte att det tack tack var bra så, med vilningen.

Men ett tack tack för dagningen en dag som denna känns som att ta i.
”Haista paska, päivä!” säger min sambo i stället och viftar med långfingret åt dagen, och då kan jag ju inget annat än skratta, trots allt.

Inget annat

Jag snubblar över rosenbuskar
havtornshäckar blåbärstry
diken av kabbeleka och tussilago
faller över grusvägen och in
i dina armar.

Jag vill inget annat.

Jag stöder mig under falska förespeglingar
lutar kropp mot kropp,
du tar min hand under ursäkter
att stadga mina skakande ben.

Vet att jag kan kyssa din kind
(bara din kind)
till tack.

Vill kyssa din mun
(vet att du också vill)
men kan inget annat
(ingen kan annat)
än kyssa en kind,
trycka en hand.

Lilla lilla baby queer

Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg som jag sparat från X3M-communityns tid. Daterat februari 2011, då jag fortfarande bodde i Studentbyn i Åbo, hade studerat svenska i 1½ år, och nyligen börjat lyssna på Children of Bodom, efter att min vän KJ introducerat dem för mig.

Så här skriver jag:

”Jag har nu sett på Cry Baby och var tvungen att läsa på baksidan av dvd-fodralet för att kunna genrebestämma den filmen. Den kryllade av vippiga kjolar, omsorgsfullt lagade frisyrer, fåniga och trots det tilltalande klichéer, rött läppstift, medryckande sånger, läderjackor och vrickade karaktärer. Jag var överförtjust.”

Ja, det gjorde jag ju också: lånade dvd-filmer på biblioteket. Ofta och många. Jag hade ännu inte börjat se på Doctor Who eller Supernatural, som på den tiden (”på den tiden”, hur gammal är jag riktigt …) sågs i grynig kvalitet via olagliga strömningssidor. I stället lånade jag Billy Elliot, Dead Poets Society och historiska minidramaserier från BBC.

Och så Cry Baby då, av vad jag brukar kalla ”pure fangirl reasons”, vilket i detta fall var Johnny Depp. Men den här gången fick han se sig besegrad i hetast-på-duken-tävlingen, eftersom filmen också innehöll denna uppenbarelse som fick mitt blod att rusa lite snabbare: Wanda.

När jag nu läser det gamla dagboksinlägget skrattar jag så åt mig själv och min bristande självinsikt. Eller kanske den fanns där, som en känsla, men bara inte var formulerad än? ”Då är jag inte ens den som föredrar kvinnor”, skriver jag, och mitt nutida jag bara VOJ LILLA LILLA BABY QUEER. Det står utskrivet svart på vitt att jag ju bokstavligen föredrar kvinnan i det fallet, och ändå trodde jag att jag var straight?

Tur att jag vet bättre nu för tiden.

P.S. Regnbågscafé för unga i kväll igen kl. 17–19 i Folkhälsanhuset i Vasa. Tipsa dina baby queers!

Pengarna strömmade in och folket jublade

”Pengarna strömmade in och folket jublade.” Så sade Boris på Juthbackamarknaden. Boris var min gammelmosters man. Han var en händig karl med oräkneliga projekt på gång hela tiden, hade en så stor glugg mellan de nedre framtänderna att det hade rymts en extra tand dit (mycket fascinerande som barn, när man själv tappade tänder lite nu som då), och var en sådan lurjus i dess positivaste bemärkelse – en spjuver, en skälm, en lustigkurre och spelevink med små skrattande ögon och alltid ett skämt på väg.

Andra bevingade ord av Boris var ”se kestää kaks päivää”, ungefär den enda finska han kunde men fullt tillräckligt för att förmedla hur länge det skulle ta innan reparationen som någon finskspråkig hade lejt honom att göra skulle räcka, och iakttagelsen att ”myggorna var så stora att man sku kuna klubb dem å tork dem å använd dem som föuspallan”.

Fast nu var det inte bara Boris jag skulle prata om. Nu var det pengarna som strömmade in och folket som jublade. Folket är i det här fallet jag, och pengarna som strömmar in är i det här fallet ytterligare ett stipendium, denna gång från den stora Svenska kulturfonden själv.

Vi har glädjen att meddela att Svenska kulturfonden har beviljat dig/er ett bidrag för ändamålet: ”Arbete med en diktsamling under sommaren 2022.”

Det här innebär att jag, förutom att kunna koncentrera mig på poesi hela april, även kommer kunna ta ett par månader skrivledigt i sommar – I SOMMAR! Min bästa tid på året! Må jag aldrig ta den inledningen på ett mejl för givet, och må jag få läsa sådana mejl flera gånger än.

Bakluckan

Det finns, lite förenklat, två sorters bilar: sådana som är fläckfritt städade, och sådana man kan odla potatis i. Sådana där det finns handsprit i handskfacket, en telefonladdare och möjligen några småmynt till parkeringsautomater och kundkärror (om man nu har mynt till sådana längre). Sådana där använda ansiktsmasker väller ut ur dörrfacken, golvet täcks av tomma Mynthon-askar, parkeringskvitton och engångskaffemuggar. Varenda gång någon ska sätta sig i baksätet måste föraren börja med att röja plats och knyckla ner än fler tomflaskor och platspåsar på golvet.

Om framsätet är den halvoffentliga hallen och vardagsrummet, så är bakluckan det mer privata sovrummet och badrummet, som rymmer mycket bra ti ha. Min syster hade alltid ett par högklackade pumps och en pälskappa i bakluckan. Alltid redo för aw eller en fest.

Jag älskar livsinställningen som den bakluckan förmedlade, men som så många gånger förr har jag konstaterat att min syster och jag är väldigt väldigt olika på väldigt väldigt många plan. I backluckan på min bil (som är min systers gamla bil!) huserar en snöborste, en snöspade och ett vindruteskydd. Så praktiskt. Ingen tillstymmelse till fest. (Undrar om bilen saknar pälsen och klackarna.) I sambons bil räcker inte bakluckan till, utan där spiller bra-att-ha-bakluckesakerna över i baksätet. Där finns verktygslådor, extra arbetskläder, fältspade, borrmaskin, gummistövlar. Ibland en cirkelsåg. Som det blir när man arbetar som byggare.

Vad finns i din baklucka? Vad säger det om ditt liv?

Gröt och knark

Mellan midnatt och ett sitter jag i soffan och dricker te, äter smörgås och läser Hemmets veckotidning. (Mommo kom via på dagen med några tulpaner, två påsar kanelbullar (köpta från det lokala bageriet) och nämnda veckotidning.) Jag är för hungrig och för upp i varv för att kunna sova. Skrivkursen har dragit i gång igen, direkt efter regnbågskaféet, så nu är det helkvällsjobb som gäller en gång i veckan. I går var det visserligen inga deltagare på kaféet, så vi ledare fick prata fritt i två timmar – om hus, om skrivande, om kriget, om människors likheter och olikheter – innan vi övergick till att sitta framför varsin dator vid varsin ända av bordet och skriva så tangenterna smattrade. Det är roligt och ovant att jobba i samma rum, för trots att vi har arbetat tillsammans från och till under ett par år redan, har pandemin gjort att nästan allt varit på distans. Det är spännande att se hur en relation som växt fram i chattfönster överförs till det fysiska rummet.

Där mitt i natten med te och tidning är det ju trevligt, men så fort jag lägger mig i sängen igen börjar tankarna snurra. Jag googlar diagnoser, nästa blodgivningstillfälle, allt sånt där som känns viktigt just då men som inte gör något annat än fortsätter hålla en snurrande hjärna i gång. Alltid mot bättre vetande, alltid lika svårt att låta bli.

I dag är orken som förväntat. Den överhängande känslan är örgh, och jag tar mig igenom ett kort yogapass men kommer mig inte ens för att göra frukost. Trött, less och seg beklagar jag mig för en vän.

”Nå verkligen örgh!” svarar vännen. ”Kanske nå knark sku hjälpa?”

I brist på knark ordnar jag gröt och kaffe, och 11.09 känner jag att dagen trots allt kanske kan börja.

Storskiftet, ryssen och armageddon

När min farmor var liten var hon rädd för tre saker: storskiftet, ryssen och armageddon. Det var sådant hon hade hört de vuxna prata om i oroade ordalag.

Det känns inte så orimligt just nu.

Tidigare i dag hördes ett starkt, dovt ljud över stan. Ett flygplan på låg höjd, kanske. Fönsterkarmen vibrerade av ljudet när jag stod för att titta ut och försöka få syn på källan till ljudet. En annan dag hade jag noterat ljudet, och sedan återgått till jobbet. Nu rusade hjärtat och jag tänkte: nu kommer kriget. Jag tänkte på vad närmaste källare ligger, var närmaste bombskydd finns. Att vi hade planerat att promenera bara en halvtimme senare.

Jag råkade chatta med en kompis, som också hört ljudet och visste att berätta att flygvapnet firar sitt 104-årsjubileum i dag, bland annat med att ett Hornet-jaktplan flyger över Vasa. Jag blev märkbart lättad, men var ändå skakig när vi halvtimmen senare gick ut. Vilken överjävlig tajmning av flygvapnet, tänkte jag, och sade senare också detsamma till två kvinnor som högljutt stod och beskärmade sig över det skedda vid brödhyllan i butiken. Vi höll alla med om att det kunde ha varit skäl att ställa in flygningen, sedan plockade jag på mig rågbröd och knäckebröd och godis och vetemjöl, packade varorna i den av biblioteksböcker redan tunga ryggsäcken.

Men det föll ju inga bomber, var inga fiendeplan, och vi kunde i fred och frid promenera i marssolen till lunch med mina föräldrar. Det var varmt på punschverandan, vi åt potatismos och bearnaisesås och drack kaffe med fyra sorters kex. Allt sådant som lugnade en darrande själ. När vi vinkat hejdå och var på väg hemåt igen, strax innan vi skulle skiljas åt för att jag skulle till bibban och butiken och min sambo till teatern, brast jag ut i gråt. Lite för kriget och bomber, men allra mest för att det ändå finns solvarma verandor och föräldrar och luncher och hundar och det förunderligt nog årligen återkommande löftet om ännu en sommar.

Kyssar, stjärnor

Luften är
februarisolsval
sövande, stilla
tupplur under dun

Inget är så skinande
som vinterbar hud
sned sol över bröstbenet
bleka handleder
en ljusgata över täcket

Stygnen stramar på magen
mellan brösten ett raster
ovan naveln en båge
med spänd sträng
på höger sida
två små kors,
kryss, kyssar, stjärnor –
eller tecken:

här