Monthly Archives: januari 2016

En underskrift i taget

En underskrift i taget går jag mot magisterexamen. Det är ett sjå att få rätt papper, i rätt ordning, till rätt ställe. Min medstuderande och jag funderar över hur det är möjligt att betygsanhållan inte kan skötas elektroniskt, i denna teknologiens tid.

Men när jag sitter och småpratar med min professor på kontoret tänker jag, att det kanske är för det här. Vi språkas om hur svårt det var att få en danskavikarie för vårterminen, om vilka framtida jobb som kan tänkas intressera mig. Jag berättar att jag sökt ett sommarjobb med kriteriet att ha en svart basker, trots att jag endast äger en röd. Jag säger, att det vore en dröm att jobba med feministisk språkvetenskap, något där en kan kombinera svenska och genusvetenskap. Professorn skriver upp min e-postadress och telefonnummer ifall något sådant jobb skulle dyka upp. Jag ska tänka på dig, säger hon. Jag berättar att jag gärna skulle fortsätta studera, speciellt nu då jag har upptäck genusvetenskapen, men att jag måste arbeta först för att ha råd att studera vidare. Du är alltid välkommen tillbaka, säger hon.

Det här är något med akademin, kanske med hela den finländska universitetsvärlden, som jag tycker om. Att jag tilltalar min professor – en av de mest kunniga inom mitt ämne i hela landet – med förnamn och inte titel. Att titel inte omöjliggör förnamn. Att trösklarna är låga, att dörrar ofta står öppna. Studenter, forskare och professorer som delar samma korridor – jag tror det får kunskapen att flöda starkare. Som humanist känns det som det enda vettiga.

Det är också någon slags oklar kärlek.

Annonser

6 kommentarer

Filed under dagbok

Två

Du vet att någon kommer att dö.
Du vet bara inte vem av er det är.

X
Tanke: att dö.

Slutna ögon. Hängande huvud. Lungors kollaps.
Och du skulle sörja (men inte ångra)
att du inte fick se himlen en sista gång.

Tanke: att leva.

Du skulle aldrig undslippa smärtan.

X
Han säger: Jag kommer att dö och det finns inget du kan göra åt det.
Du säger: Det ska vi allt bli två om.

Du vet att någon kommer att dö.
Du vet att om det är han, så är det också du.

Kommer döden för honom ska ni allt bli två om den.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Fem böcker

Det figurerade en utmaningslista på Facebook, för bra för att lämnas obesvarad och för lång för mig för att passa i statusuppdatering. Därav en liten lista på böcker, hurra hurra!

1. En bok jag läser just nu: Magisterlekarna av Kristofer Folkhammar.

Med undertiteln Sodomitisk melodram. En kär vän, vars litteratursmak jag uppskattar och ofta delar, tyckte att det här ”låter som en bok för dig”. Jag kollade upp boken och har många gånger skrattat åt att en roman om dominans/underkastelse och homosexuellt liv på en pojkskola låter som en bok för mig. Nu har jag lånat den och läst drygt halva, och visst tycker jag om den. Delvis för temat, mestadels för språket, som är böjligt och koncist och fantasifullt. Mina favoriter så här långt är en svensk version av uttrycket ”not my cup of tea”, nämligen ”inte riktigt är min likör” samt hur en av karaktärerna beskrivs som ”den lilla glittriga pojkhäxan”.

2. En bok jag älskade som barn: Nasses taxi av Sven Nordqvist.

Jag har klara minnen av de fina illustrationerna, speciellt den blå färgen på skottkärran. ”Kör krångligt!”, tjuter jag än idag när vi under familjesemestern kör omkring på Kreta och jag absolut vill ta vägen genom de allra minsta bergsbyarna.

3. En bok som blev på hälft: Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson.

Jag blev förtjust i konceptet och började läsa den under jullovet, men orkade inte mer än ett tiotal sidor. Det var något med språket, något med tonåringarna som inte stämde överens med mig. Kanske var det bara fel tidpunkt, men jag har svårt att se mig själv återuppta den romanen. Annars brukar jag verkligen slutföra böcker jag påbörjar. Förra gången jag inte läste klart en bok (som jag läste av fri vilja, ska sägas) var under högstadietiden. Det var någon bok om människoödlor och det åskade.

4. En bok, som gjorde stort intryck: Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling.

Jag har talat om den förut, gällande en bok som har berört mig mest. Jag har talat om den förut minst två gånger, faktiskt. Så stort intryck gjorde den. Så här skrev jag om den då: ”Boken är en himlastormande ordfest i det dekadent destruktiva, en ironisk jargong i te, rött läppstift, cigarettrök och glitter, allt med engelska stråk. Det var som att återuppleva, eller snarare omleva, högstadietiden i en mer extrem version. Jag blev alldeles andfådd i hjärtat”. Dessutom fick jag uttrycket my kind of violence från den romanen, och det är jag mycket tacksam över.

IMG_3361Ögonblick från en av mina lässessioner ett par vårar tillbaka.

5. En bok som jag alltid återkommer till: Crush av Richard Siken.

Hur skulle det se ut om inte en enda diktsamling skulle hitta sin väg till den här listan? Crush kunde också platsa på plats nr 4, liksom Kapitulera omedelbart eller dö kunde platsa här på plats nr 5. Jag läste Crush under en sommar och jag dras obönhörligt tillbaka till vägen, blodet, desperationen. Det underbara språket som är som inget annat. Jag har inte ens kunnat strecka under mina favoritrader, för då skulle hela boken bli alldeles nedklottad med blyerts och bläck.

XXXXXXXXXXXXXXXXXWe clutch our bellies and roll on the floor . . .
XXXWhen I say this, it should mean laughter,
not poison.

XXXXXXXXXXXXXXX(ur Litany in Which Certain Things Are Crossed Out)

Jag utmanar mina läsare att göra en likadan lista, om ni känner för det! Som kommentar, som eget blogginlägg – eller varför inte som en Facebookstatus, för att återbörda listan till sitt ursprung?

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Utdrag ur livet, 17 januari 2016

Jag går omkring i akademin och märker att jag börjar ta avsked av platser. Tänker: Hur många gånger till kommer jag vara här? En hårt stoppad soffa mellan krukväxter i ändan av litteraturvetenskapens korridor. Rummet på andra sidan väggen. Pippings torn som jag hängde i förut, men sedan böckerna flyttade därifrån så flyttade jag också. Så småningom tar ju min tid här på akademin slut, och jag har ändå kommit att älska den här platsen. Ja, faktiskt — älska. Så som en nu kan älska en byggnad av tegel och stål och glas. Det är den skola (en ska väl inte kalla universitet för skola) som jag har gått längst i. Sju år kommer jag att ha drivit omkring i den här staden och nästan lika länge har jag nött stolarna i Budde.

Det har runnit vatten i mina väggar hela natten. Jag undrar vad mina ovangrannar egentligen gör. Om det inte lugnar ner sig snart, så får jag väl ta mod till mig och knacka på. Det går inte att sova med forsar i väggarna. Kanske det var de som smög sig in i nattens drömmar. Nog för att jag har vetat att mitt undermedvetna är vilt och skruvat, men metal-musikvideor med halvnakna, fastkedjade män som slungas omkring i en liten eka på ett stormigt hav är imponerande till och med för mig.

7 kommentarer

Filed under dagbok

Tjugondag Knut

Det är en ovanligt fin vardag, en Tjugondag Knut som är som vilken annan Tjugondag Knut som helst, bara bättre. Jag skummar genom dagens tidning och muttrar ”idiot” åt en insändare. Jag städar hela huset, torkar damm och skurar badrum och lyssnar på Andy Warhol av David Bowie på repeat.

Systra mi kommer förbi en sväng och dricker kaffe  — det är hennes födelsedag — och jag matar mera ved i spisen. Under en paus i städningen chattar jag med en vän, som utgående från våra konversationer konstaterar Bevisat: ‘Sexfantasier höjer toleransen för språkfel'” och får mig att skratta rakt ut. Sedan duschar jag och njuter av att håret är kortare än på många år.

IMG_5407Jag närmar mig den korta frisyr som min själ har.

För att fira diverse tilldragelser (såsom ovan nämnda födelsedag) samlas vi hela familjen, först för att äta asiatiskt på restaurang och sedan för att dricka kaffe hos morföräldrarna. Det är varmt och vi provar skrattande mommos minkpäls och dricker rött bubbel ur de finaste glas jag kanske någonsin skådat — coupeglas med blå fot och guldrand. Jag leker att jag är med i Great Gatsby.

12544741_10153884203077767_665562776_o

Skål på er!

3 kommentarer

Filed under dagbok

Annars dör man

Den värsta kölden har börjat släppa, men det är fortfarande för kallt för att vänta utomhus. Jag smyger in, sätter mig i en fåtölj vid dörren och iakttar människorna som en lördagseftermiddag har bestämt sig för att gå på kafé. En man med enormt skägg och stickatröja vid ett hörnbord läser en bok, tre goda vänner skrattar i en soffa. Jag grämer mig över att jag inte tagit med en anteckningsbok, för här finns så många ljuvliga människor att skriva om, och i det dämpade ljuset kring kaffekoppar blir de än mer fantastiska.

En stund senare sitter jag med en av mina älskade vänner (och kaffe, dulche de leche-kaka och en enorm bit pavlova) och talar om skrivande. Det är givande att tala med andra kreativa människor, även om uttryckssätten för konsten skiljer sig åt. Om hur vår konst är mindre en hobby och mer en livsstil. ”Om vi tar bort vår konst ur våra liv” – hon är musiker, jag skribent – ”vad finns då kvar?”, frågar jag. ”Hur instabil blir då inte hela vår tillvaro?”

Jag tänker på vad en annan konstnärsvän berättade, på vad hans lärare på konstskolan sade: En äkta konstnär är en som måste få hålla på med sin konst, annars dör man.

Annars dör man.

Jag säger inte att mitt skrivande är hela mitt liv, men jag säger att så mycket av mitt varande kretsar kring skrift, språk, skönlitteratur. Att mitt liv är byggt på ord och att jag, om jag tog bort dem, skulle vackla och troligen falla – jag vill inte ens tänka hur långt. Som nybliven arbetslössökande är min framtid mer osäker än den någonsin har varit, och jag funderar på hur jag ska kunna inkorporera skrivande i min vardag. Helst göra det till min vardag. För första gången har jag någon slags reell möjlighet att göra skrivande till min huvudsyssla, men det är att hela tiden väga ekonomi mot kreativitet. Har jag råd att göra det jag vill? Vågar jag? Det känns som stora beslut som måste få lite tid att mogna, och när jag dessutom är en människa som älskar trygghet så är det nästintill outhärdligt skrämmande att ens tänka tanken på att bege sig utanför det heltidsarbetssystem med fast anställning som jag alltid har sett som den självklara utgångspunkten. (För att inte tala om hela förverkliga-sig-själv-och-sin-konst-tanken mot tro-inte-att-du-är-bättre-än-någon-annan-tanken, men det tar vi en annan gång.)

Jag vet inte, jag. Som sagt, stora och viktiga saker som måste få tid att ligga och gro i bakhuvudet, i bröstkorgen, i magen.

Men jag känner att om jag inte får skriva, så då dör jag.

7 kommentarer

Filed under dagbok