Tag Archives: London

England, baby, Enland

Till Ludde

Det kändes poetiskt att börja min resa precis som en av mina älsklingsböcker: ”Det regnade den där natten, ett milt, susande regn”… Regnet förföljde mig ända till landsgränsen. Så fort planet hade lyft bröt solen fram och jag valde att ta det som ett gott tecken. Jag har alltid haft lätt för att ljuga för mig själv och verkligen tro på det.

Det var som att komma hem. Jag hade bara inte råkat bo där tidigare. Alla ändlösa, avmätta meddelanden om följande tågstation, alla take away-muggar och luncher i förbifarten, alla darling och love som inte betydde mera än de plikttrogna leenden som följde. Jag både hatade och älskade det. Alla grönsaker som var inpackade i plast och hur folk bekände sin kärlek till vänner som de knappt visste mellannamnet på och som de aldrig i livet skulle ha anförtrott sina drömmar och hemligheter. Samtidigt var det så befriande. Anonymiteten i vänliga artighetsfraser. Bekvämligheten i likadana grannskap. Alla följde samma regler, spelade samma spel. Det var lätt att leva, att arbeta, att umgås, utan att behöva tänka eller känna efter. Jag kunde förstå att han tyckte om att leva här.

Vi lekte mamma-pappa-barn, fast utan barn. Ett låtsasförhållande, en alternativ relation. Ett spel för våra egna gallerier. Jag tillbringade dagarna på stan; i butikerna, i kyrkan, på konstmarknaden som hölls om lördagarna. Han stannade hemma och arbetade, låtsas förtjäna ihop till det levebröd jag låtsades spendera på nya skor och afternoon tea med varma scones och jordgubbssylt. Sent om eftermiddagen ringde han för att berätta att han lagar skinkstek till middag. Han undrade när jag är på väg hem. Jag svarade att jag bara ska läsa klart dagens tidning på biblioteket och erbjuder mig att handla grönsaker på vägen.
”You’ll have to tell me all about your day later”, säger han med uppriktig älskvärdhet och jag förvånar mig själv med ett darling i avskedsfrasen. Det är en lek, ett spel där det är svårt att veta var gränserna går.

Jag vaknar av ljudet då han slår upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen. Det är lätt att föreställa sig hur han lutar sig ut över fönsterblecket, kisar mot solen medan han blåser rök över den lilla stenbelagda bakgård som engelsmännen envisas med att kalla trädgård. Vi låtsas vara ett par, men har inte legat med varandra, inte än. Sover i skenäktenskapets skilda rum. Han sitter uppe länge om kvällarna i sitt rum och arbetar, jag kan höra tangentknattret in till gästrummet där jag har gjort mig förvånansvärt hemmastadd. De engelska husen är inte bara dåligt värmeisolerade, de är dåligt ljudisolerade också. Uppriktigt sagt är husen så felkonstruerade att det är skrattretande. Enkla fönster och dragiga dörrar, öppna spisar som inte värmer men däremot sotar ner, och så dessa eländiga heltäckningsmattor. I hemlighet njuter jag av det obekväma. Det känns äkta, solitt. Bakom en finputsad fasad är det defekt. Precis som det engelska folket är, precis som vi är.

Den sista natten innan min hemfärd hamnar vi i säng med varandra. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, båda var slitna efter gårnattens katastrofalt roliga pubrunda och mitt tåg gick alltför tidigt morgonen därpå. Vi hade suttit i hans rum och tittat på film men somnat halvvägs. Jag vaknar av att han krånglar sig upp för att stänga av teven, och jag frågar om han vill att jag ska gå.

”No, please stay”, svarar han och kryper ner i sängen igen, smyger sin hand runt min midja som för att visa att han menar allvar och kommer att försöka hindra mig om jag försöker ge mig av. Klockan är halv tre, han ligger sömnvarm och tätt intill mig och håret faller ner i hans ögon då han kysser mig tillbaka. Vi vet att det här inte alls ingick i vårt ursprungliga skådespel och att regissören, om vi hade haft någon, skulle ha suckat över att vi inte följde utstakat manus. Men gjort är gjort, tänker jag, och korsade gränser ändrar ovillkorligen spelets regler. Jag vet bara inte till vad.

Han följer mig inte till tågstationen som han har lovat. Istället sätter han sig på trappan och rullar en cigarett, vinkar lätt till avsked. I fickan på min läderrock ligger hans tändare, en pant så att vi måste ses igen. Det är en ljum vårdag och doften av magnoliaträden hänger tung i luften.

”What happened?”, hade jag frågat jag vid frukosten. Det som alltid hände, hade han svarat och skrattat åt min oförstående min. Jag tyckte inte om hans skratt, det var hårt och överlägset.
”England, baby, England. That’s what happened.”

Det var efter det som jag stal tändaren.

”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hotade min vän Ludde mig med då jag hälsade på honom i Winchester våren 2013. Jag tog emot hotet med glädje. Han har fått vänta länge på sin novell, men nu är den så klar som jag tror att den någonsin blir. Varsågod, världen.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Londonliv

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från London, men först nu har jag fått tid och ro att skriva om resan. Jag har varit sjuk och blivit frisk, börjat se på Supernatural (för att ha alla de tre stora inom tumblrs fandomvärld täckta, I am now beoynd the point of no return), samlat mod för att lätta hjärtat och fått det om inte krossat så i alla fall lite tillknycklat. Men nu är det måndag, nydag, och innan jag tar itu med vardagen på riktigt igen, så kastar jag mig huvudstupa in i en av de tjusigaste veckorna på väldigt länge. Välkommna till London!

1907432_618420991602369_8161364849190513902_n

Jag reste med tre av mina käraste vänner. Vi hyrde en trerummare i Stepney Green med knarrande trägolv och kondens på fönstren. Innergården var en ljuvlig skapelse i sten med grönväxter och feta katter. Det fanns fullt med roliga tavlor men bara ett täcke per säng. Turligt nog står vi varandra nära, mina vänner och jag.

10653693_618420571602411_4439042221460258572_n

10675696_618420528269082_6594171518065234081_n

10626619_618420971602371_1278367297909758036_n

1937476_618420501602418_6316297811175273669_n

Min favoritstund på varje dag var frukosten, då vi åt rostat bröd & kokt ägg och drack te och hela dagen låg framför oss. Sedan var det bara att köra på. Det fanns två lägen under resan: sockerhöga eller dödströtta. Måttfullhet är ingen dygd.

10169188_618420978269037_8063311733627182705_n

Första kvällen promenerade vi längs Themsen. Det var så filmiskt att det inte var riktigt klokt!

10672435_618420891602379_2813353499691787992_n

10593054_618420911602377_8472724186054951433_n

1551578_618420838269051_7533581934438003521_n

Annars roade vi oss med att besöka bokhandlar, kika in på museum, flanera i okända stadsdelar och titta in på varuhus. Fortnum & Mason hade på en av mina favoritbloggar beskrivits som det ”sockersöta och kompromisslöst brittiska varuhuset”. Vi blev inte besvikna. Snarast mållösa av allt överdåd. Där fanns teservisar till tidens ände. Det finns två uttryck som jag förknippar med London. ”Less is more” är det ena. ”Too much ain’t never enough” är det andra. Gissa vilket som Fortnum & Mason landade på?

10702129_618421124935689_1836469600879347678_n

10384665_618421224935679_2195166131007139296_n

En annan kväll promenerade vi längs en annan del av Themsen. Det är förunderligt hur mycket som ryms inom en och samma stad. Vi blev förtjusta i alla gamla fasader, nätta stenhus med färgglada dörrar och drömde om att ha tre engelska älskare i varsin ända av staden med varsin lägenhet. Sedan hamnade vi på en pub med anor från 1520-talet där vi drack cider, mörk öl, varm kakao och billig whisky.

10614211_618421188269016_7811742286579746257_n

10613118_618421288269006_6147853822301995296_n

10412021_618421358268999_8946883637299484825_n

10414895_618420941602374_3285909635135144085_n

10485899_618420878269047_2388902832178734433_n

Eftersom jag ändå var i staden som är hemvist för två av mina favoritfandom, så drog jag med de andra till Earl’s Court för att säga hej åt TARDISen igen, och läsa de nya lapparna på telefonkiosken invid St Bart’s Hospital.

10628383_618420814935720_9020055338606036183_n

10649688_618421408268994_8723498748588502286_n

Den sista dagen avslutade vi på bästa möjliga vis, med afternoon tea och musikalen Wicked på kvällen. Teet var en himmelsk upplevelse. Vi hade fått nys om ett hemligt terum av en kusin, som hade fått höra om det av en vän, som hade fått höra om det av en vän… Så efter lite samtal och bokningar blev vi visade en trappa upp, till ett ljus och vackert rum fullt med porslin som bara har sina motsvarighet i mina vildaste drömmar

.995080_618420568269078_3047256103870660243_n

IMG_3549

Vi beställde in traditional afternoon tea för fyra och fick in två kannor Earl Grey, tre sorters sandwich (peppar&krasse, gurka samt ägg&majonnäs), scones med jam & clotted cream, morotskaka, nötmuffins, pistagekaka, kaffetartelett, syltkaka, gräddtårta, frukttartelett och kokosmuffins.

10616655_618420621602406_4037675971770174441_n

Här njuter vi av att vara i vårt rätta element. Vi åt och drack tills allt läppstift var försvunnet, teet var slut och det enda som lämnade var några sandwichar och en liten kant pistagekaka

10455660_618421421602326_34870219169218509_n

10603737_618420784935723_3150097752475244478_n

Som sista bild bjuder jag på en av de tjusigaste bilderna någonsin på min vän KJ och mig. Vi hittade en herrekipering där jag länge stod och kände på det gula sidenfodret till en ylleväst, och där vi provade hattar. Det här fotot känns så väldigt vi – lite knäpp, mycket suddig och ingen av oss ser riktigt klok ut. Som KJ sade: Knivskarpt och tillrättalagt är för mesar!

IMG_3556

2 kommentarer

Filed under dagbok

England

Jag grävde min grav på en vecka

pendlade mellan sockerhög & bakfullslåg
ångesten efter undergroundsex
tillfredsställselsen och skammen

Det var en stormtid av

starka varor & svaga ögonblick
yrvädersnätter & sena morgnar
borttappade underkläder
en klänning köpt på kredit
ljusen som speglades i kanalen

att dra ut på okända gator
i en främmande metropol
utan kartbok och paraply
men med anteckningsblock och elva pund i småmynt

Jag ville – och lät mig
förföras av sidenfodret på en ylleväst
det sista blosset på en handrullad fimp

det finns ingen ände
ingen yttre gräns
inget slut i staden
där less is more
och too much
ain’t never enough

Jag lovade min vän L, då jag hälsade på honom i England förra våren, att jag skulle skriva en novell. Nu är jag väldigt dålig på att skriva noveller, men ett löfte är ett löfte och jag har en text som föddes under mina dagar i Winchester och som jag snart vågar släppa ut i världen.

Det är något med det landet som får mitt hjärta att bulta och fantasi att spraka. Det är så stort, så främmande och framför allt så extremt. När jag är där råder alltid undantagstillstånd i mitt eget liv. Då blir det också undantagspoesi, alternativa verkligheter som alltid verkar bli mörkare än den jag lever i. Det är lätt att tänka vad om i London och känslan av möjlighet som rusar genom blodet är lika hisnande lockande som skrämmande.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

I’m back

Jag är tillbaka från artighetens förlovade land, Europas metropol, staden för te och drömmar – London. Snart ska jag ska berätta mera om de sex dagar som jag levde ett alternativt liv som Londonbo, om att bo i en trerummare med knarrande trägolv och kondens på fönstren om morgnarna, om att pendla mellan sockerhög och dödstrött, om att promenera i timtals längs med Themsen och fantisera ihop engelska älskare och dricka den billigaste whiskyn någonsin.

Men inte just nu. Resan tog på krafterna och jag håller fortfarande på att återhämta mig från en rejäl förkylning. Jag sover tiotimmarsnätter, tillbringar dagarna i soffan fram Downton Abbey för att lindra Englandsabstinensen och dricker ingefärsavkok så starkt att det bränner bak i halsen. Där emellan tänker jag på vänner som jag älskar, men som jag inte har hört av mig till på länge (å andra sidan har de heller inte hört av sig, så vi är väl två i samma skamsna båt) och på studierna som jag både vill och inte vill börja med, men som oavsett är ett icke-beslut fram tills dess att jag har jagat sjukdomen ur kroppen. Jag ligger om kvällarna och tänker på min faffa som inte längre finns, och hur det är så osannolikt obegripligt att jag inte riktigt kan tro på det fastän det har gått över en månad sedan han dog. Det är väl som min farbror sade under minnesstunden: Sorgen kommer aldrig att lämna en, men man kan lära sig leva med den.

Så, jag utlyser undantagstillstånd från vardagslivet ännu denna helg, för att återfå balansen i kropp och själ. Tills vi hörs igen följer jag de ord som prydde väggen i mitt londonska sovrum. Kärlek till er, främlingar och vänner!

DSC05063

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 22 – London Islington 1996

London Islington 1996

Det var i korsningen mitt mellan
esplanaden & gågatan
som jag kände doften av ditt hårspray
& plötsligt var jag inte längre här
utan plötsligt var det London Islington februari till maj 1996
(Det var samma vår som jag lärde känna Jess
& vi började hänga med The New New York School Poets
herregud jag har ännu kvar ärren.)
Hur som haver som det heter
det var England & nystulen frihet & jag kunde höra dig skvallra
med Nino & Kevin & Sam.
(Var din röst faktiskt så hes redan då?)
Du sjöng Guns ’n’ Roses & W.A.S.P.
& köpte både cigaretter & sex av Alex
& jag fick dig aldrig att sluta hur jag än försökte
varken med tobaken eller liggen.
Det var en kväll då Londonregnet hade blivit Londonhagel
den sorten som verkar falla underifrån
& du hade använt upp en hel flaska hårspray för att trotsa naturlagarna
Allt för konsten darling sade du
& kysste mig med illröda läppar
(jag önskar att jag hade kvar de ärren)
& jag svarade Well fuck you
för det var vad jag skulle även om vi aldrig hade legat med varann
fastän vi hade varit nära
Det blir så då man delar hårspray & vittvin & jeansjacka
& händer & armar & bröstkorg.

Vi lekte Mike Monroe & Andy McCoy
levde på vårt eget Café Avenue & skämtade om att komma tillbaka
då allt hade blivit bättre.
(Tror du det är bättre nu?
Det är bara annorlunda nu.)
Med svarttuschade ögon & för korta skotskrutiga kjolar gick vi
på British Museum om dagen
(I love this stone! ropade du & försökte kyssa Rosettstenen:
portförbud på livstid
var det vad du hade tänkt dig?)
Moderna museet om kvällen
& spelning i Camden om natten
för att du avskydde punk
& ville se om du kunde konvertera nån i publiken.
Vi levde på hot dogs för £1.49
& coke för £0.89
(& för mycket mer men
du vet att den där långfredagen var första & enda gången.)

Sen levde du inte mer
för det är så det går för såna som du
Sluta vara död din jävel viskar jag
då det inte längre är London 1996
men ditt hårspray fortfarande hänger tungt i luften
& klibbar på min hud
& i mina drömmar
hör jag dig fortfarande sjunga om att du är a wild child
& jag känner hur du trycker en kyss mot min tinning
då Big Ben slår fyra natten till en torsdag
& vi går genom stan
& livet & döden i slitna boots.

Dagens dikt blev något helt nytt: en ordrik tankeström, en flödestext som leker med &-tecken och parenteser och kommatecken (eller snarast frånvaron av de sistnämnda). Om du blir andfådd när du läser dikten gör du rätt. Dikten är skriven enligt inspiration av New York School-poeterna. Så här står det på NaPoWriMo:s sida: ”The New York School is the name by which a group of poets that all lived in New York in the 1950s and 1960s. […] [M]any “New York School” poems display a sort of conversational tone, references to friends and to places in and around New York, humor, inclusion of pop culture, and a sense of the importance of art (visual, poetic, and otherwise).”

Eftersom jag inte känner till New York så bra, bestämde jag mig för att byta stad. Det fanns även en länk till ett ”recept” på New York School-poesi och för att göra det enkelt för mig började jag helt enkelt beta av punkterna, en efter en.

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt