Lontoo, Englanti

Jag står halvvägs ner i pappersinsamlingen och fiskar upp fler tidningar. Mamma och jag packar allt mitt porslin, och det går åt mycket papper till sådant. Min granngubbe kommer förbi med sin cykel. På styret hänger några skräppåsar som han ska slänga, och en liten Ikea-kasse med kärl som han ska föra till det närmsta loppiset. Jag berättar att jag håller på att flyttpacka.

– Jaså, du ska flytta? säger han. Vart då? Nej vänta, låt mig gissa!
Han kniper ihop ögonen bakom de tjocka glasögonlinserna och visualiserar. Så säger han:
– Lontoo, Englanti!

För ett svindlande ögonblick föreställer också jag mig att jag ska flytta till London, England. Till staden som jag på något plan alltid längtar till när jag inte är där, där de statliga museerna har gratis inträde, där punkare i Camden Town artigt drar in benen där de sitter på trottoarkanten och man ska förbi. Där teet är hett och fönstren dragiga och varmvattnet opålitligt och parkerna ljuvliga. Där bokhandlarna är fyllda av böcker jag inte skulle orka ta mig igenom och där jag inte skulle känna en enda själ. Hur annorlunda vore mitt liv inte beskaffat, om jag nu stod i beråd att flytta till London, England?

Så skrattar jag till, pekar, och säger att jag ska flytta tre kvarter åt det hållet.
– Aha. Hur kommer det sig att du ska flytta då?
Jag måste fundera ett par sekunder, letar efter orden på finska. Hur omfattar man en helt ny livsriktning i en enkel mening?
– För att jag vill bo tillsammans med min pojkvän, svarar jag.
– Den bästa orsaken att flytta! utbrister grannen. Han berättar om hur han har bott ihop med sin fru i grannhuset i trettio år, om hur en kvinna på stan en gång kom emot honom och frun, och hälsade så innerligt på honom. Han visar hur hon klappade honom kring båda kinderna. När grannen och frun hade gått åt sitt håll och kvinnan åt sitt, hade frun frågat vem kvinnan riktigt var.
– Det var min första flickvän, skrattade grannen. Det är en så liten stad, det här, så förstås stötte vi på varandra i något skede!

Det börjar regna. Grannen klappar mig på axeln och säger att om vi inte råkas något mer, så önskar han mig all lycka i livet och framtiden, och framför allt önskar han mig god hälsa.
– Det är det viktigaste! påstår han, och jag håller med, uppriktigt glad över hans lyckönskningar.

Jag berättar att jag fortfarande kommer äga lägenheten, och hyra ut den åt en kompis, så vi ses säkert på gården när jag någon gång kommer på kaffe till kompisen. Grannen säger glatt hejdå och leder cykeln vidare, försiktigt så att kassen med porslin inte ska fara illa. Jag går in med tidningarna och flera flyttlådor att senare köra tre kvarter bort.

Fredagspoesi

Kylskåpspoesi som blivit till en höstlovskväll. De två första dikterna är skapade av mig, den sista av min vän KJ. Hennes starka sida inom poesi är s.k. töntdiktning. Vilken är din favorit?

Ha en fin helg allihopa!

Fredag v. 9

Det är fredag, jag bor i en allt mera tömd lägenhet med lådor överallt, och stjäl (och modifierar) en lista av min mycket mer kändare bloggnamne. Hur häftigt är inte ordet namne förresten?

---

Ur Svensk ordbok:

nam`ne substantiv ~n namnar
ORDLED: namn·en
●person med samma för­namn eller efter­namn som en annan person
EXEMPEL: Pelle Nilsson och hans namne Lennart
KONSTRUKTION: ngns namne, namne med/till ngn, ngra är namnar
HIST.: sedan 1514 (brev från biskop Hemming Gadd till klerkerna i Åbo (Grönblad)) fornsv. namne; bildat till namn

---

Nu till listan!

Vad köpte du senast?
Kaffe och en körsbärsbulle på kafé.

Hur lång är du?
175 och en halv centimeter. Tror jag. Måste mäta mig nästa gång jag är till hälsocentralen. Det är ju inte dröja, om man ser till frekvensen av besök i min sjukjournal, hah.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Låter nog som den bästa lördagskvällen 😍”
(Med andra ord har jag bra planer för morgondagen.)

Vad gillar du med dig själv?
Jag gillar att jag sätter tid, tanke och kraft på att upprätthålla relationer med vänner och familj. Alla mina älsklingar ♥

Vad gillar du inte med dig själv?
Jag gillar inte att jag har svårt att inse proportioner ibland och blir orimligt investerad i eller ångestfylld och stressad över något som i det stora hela är en liten skitsak.

Har du söndagsångest?
Inte regelbundet längre. Att dansa lindy hop om söndagskvällarna och dessutom vara frilansare är ett effektivt sätt att motverka söndagsångest.

Vilka städer har du bott i?
Vasa och Åbo. Sedan har några vänner och jag egenhändigt hyrt lägenhet en vecka i London också, så det räknas litelitegrann. (Någon gång ska jag hyra lägenhet i London bra mycket längre än en vecka.)

Lyssnar du på poddar? Vilka?
Jag lyssnade regelbundet på exakt en podd, nämligen En underbar pod. Sedan tog den slut. Nu följer jag en youtuber istället.

Låt på hjärnan just nu?
På blodgivningen spelades nedanstående låt, så jag nynnade på den på vägen hem och måste sedermera lyssna på den.

Är du en ringare eller smsare?
Förriväädi var jag definitivt en ringare. Nu talar jag i telefon med en handfull utvalda, och skriver till resten.

När går du och lägger dig?
Oftast lite för sent. Någon gång mellan 22 och 01.

Vad är det modigaste du gjort?
Jag är ganska o-modig av mig, men tycker det ändå var ganska tufft att jag, som den hemmagris jag är, flyttade till Åbo efter studenten fastän jag också hade fått studieplats i Vasa.

Har du någon gång åkt ambulans?
Tack och lov inte!

Hur många kuddar sover du med?
En. Fattar inte folk som sover med fler kuddar. Vad gör man med dem alla? Bygger en mur?

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Japp, en multivitamin varje morgon med typ 100 % av dagligt intag för alla vitaminer och mineraler och spårämnen och annat som man behöver. Så slipper jag i alla fall fundera på om tröttheten beror på någon vitaminbrist.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Jag läste två kurser tyska (efter att ha läst tyska två år i högstadiet). Sedan insåg jag att psykologi var mycket roligare och hoppade av tyskan. Jag kan kommunicera på svenska, engelska och finska (i den kvalitetsordningen) samt kan grunderna i finländskt teckenspråk och troligen mera danska och norska än gemene nordbo.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Någon av standardringsignalerna. Blir ändå alltid överraskad när telefoner börjar surra och utbrister ofta i ett men vem fan är det som ringer?!

Go to-mat som alltid är gott?
All slags pasta. Mina vänner och jag har ett par gånger lagat en ostpasta med fyra sorters ost, körsbärstomater och purjolök som är himmelsk. Jag överväger att koka mig spagetti bara av att skriva det här.

Hur ofta tvättar du håret?
Varannan, var tredje dag ungefär. När jag hade kortsnaggat hår blev det mer sällan än det och jag saknar det.

Hur uppvaktar man dig?

Man bjuder hem mig på middag, pajar mig på ryggen och skickar mig obskyra tumblr-länkar. (Kanske? Jag har ingen aning.)

England, baby, Enland

Till Ludde

❦

Det kändes poetiskt att börja min resa precis som en av mina älsklingsböcker: ”Det regnade den där natten, ett milt, susande regn”… Regnet förföljde mig ända till landsgränsen. Så fort planet hade lyft bröt solen fram och jag valde att ta det som ett gott tecken. Jag har alltid haft lätt för att ljuga för mig själv och verkligen tro på det.

Det var som att komma hem. Jag hade bara inte råkat bo där tidigare. Alla ändlösa, avmätta meddelanden om följande tågstation, alla take away-muggar och luncher i förbifarten, alla darling och love som inte betydde mera än de plikttrogna leenden som följde. Jag både hatade och älskade det. Alla grönsaker som var inpackade i plast och hur folk bekände sin kärlek till vänner som de knappt visste mellannamnet på och som de aldrig i livet skulle ha anförtrott sina drömmar och hemligheter. Samtidigt var det så befriande. Anonymiteten i vänliga artighetsfraser. Bekvämligheten i likadana grannskap. Alla följde samma regler, spelade samma spel. Det var lätt att leva, att arbeta, att umgås, utan att behöva tänka eller känna efter. Jag kunde förstå att han tyckte om att leva här.

Vi lekte mamma-pappa-barn, fast utan barn. Ett låtsasförhållande, en alternativ relation. Ett spel för våra egna gallerier. Jag tillbringade dagarna på stan; i butikerna, i kyrkan, på konstmarknaden som hölls om lördagarna. Han stannade hemma och arbetade, låtsas förtjäna ihop till det levebröd jag låtsades spendera på nya skor och afternoon tea med varma scones och jordgubbssylt. Sent om eftermiddagen ringde han för att berätta att han lagar skinkstek till middag. Han undrade när jag är på väg hem. Jag svarade att jag bara ska läsa klart dagens tidning på biblioteket och erbjuder mig att handla grönsaker på vägen.
”You’ll have to tell me all about your day later”, säger han med uppriktig älskvärdhet och jag förvånar mig själv med ett darling i avskedsfrasen. Det är en lek, ett spel där det är svårt att veta var gränserna går.

Jag vaknar av ljudet då han slår upp fönstret för att röka sin första cigarett för dagen. Det är lätt att föreställa sig hur han lutar sig ut över fönsterblecket, kisar mot solen medan han blåser rök över den lilla stenbelagda bakgård som engelsmännen envisas med att kalla trädgård. Vi låtsas vara ett par, men har inte legat med varandra, inte än. Sover i skenäktenskapets skilda rum. Han sitter uppe länge om kvällarna i sitt rum och arbetar, jag kan höra tangentknattret in till gästrummet där jag har gjort mig förvånansvärt hemmastadd. De engelska husen är inte bara dåligt värmeisolerade, de är dåligt ljudisolerade också. Uppriktigt sagt är husen så felkonstruerade att det är skrattretande. Enkla fönster och dragiga dörrar, öppna spisar som inte värmer men däremot sotar ner, och så dessa eländiga heltäckningsmattor. I hemlighet njuter jag av det obekväma. Det känns äkta, solitt. Bakom en finputsad fasad är det defekt. Precis som det engelska folket är, precis som vi är.

Den sista natten innan min hemfärd hamnar vi i säng med varandra. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn hemmakväll, båda var slitna efter gårnattens katastrofalt roliga pubrunda och mitt tåg gick alltför tidigt morgonen därpå. Vi hade suttit i hans rum och tittat på film men somnat halvvägs. Jag vaknar av att han krånglar sig upp för att stänga av teven, och jag frågar om han vill att jag ska gå.

”No, please stay”, svarar han och kryper ner i sängen igen, smyger sin hand runt min midja som för att visa att han menar allvar och kommer att försöka hindra mig om jag försöker ge mig av. Klockan är halv tre, han ligger sömnvarm och tätt intill mig och håret faller ner i hans ögon då han kysser mig tillbaka. Vi vet att det här inte alls ingick i vårt ursprungliga skådespel och att regissören, om vi hade haft någon, skulle ha suckat över att vi inte följde utstakat manus. Men gjort är gjort, tänker jag, och korsade gränser ändrar ovillkorligen spelets regler. Jag vet bara inte till vad.

Han följer mig inte till tågstationen som han har lovat. Istället sätter han sig på trappan och rullar en cigarett, vinkar lätt till avsked. I fickan på min läderrock ligger hans tändare, en pant så att vi måste ses igen. Det är en ljum vårdag och doften av magnoliaträden hänger tung i luften.

”What happened?”, hade jag frågat jag vid frukosten. Det som alltid hände, hade han svarat och skrattat åt min oförstående min. Jag tyckte inte om hans skratt, det var hårt och överlägset.
”England, baby, England. That’s what happened.”

Det var efter det som jag stal tändaren.

❦

”Jag kanske tvingar dig att skriva en novell”, hotade min vän Ludde mig med då jag hälsade på honom i Winchester våren 2013. Jag tog emot hotet med glädje. Han har fått vänta länge på sin novell, men nu är den så klar som jag tror att den någonsin blir. Varsågod, världen.

Londonliv

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från London, men först nu har jag fått tid och ro att skriva om resan. Jag har varit sjuk och blivit frisk, börjat se på Supernatural (för att ha alla de tre stora inom tumblrs fandomvärld täckta, I am now beoynd the point of no return), samlat mod för att lätta hjärtat och fått det om inte krossat så i alla fall lite tillknycklat. Men nu är det måndag, nydag, och innan jag tar itu med vardagen på riktigt igen, så kastar jag mig huvudstupa in i en av de tjusigaste veckorna på väldigt länge. Välkommna till London!

Jag reste med tre av mina käraste vänner. Vi hyrde en trerummare i Stepney Green med knarrande trägolv och kondens på fönstren. Innergården var en ljuvlig skapelse i sten med grönväxter och feta katter. Det fanns fullt med roliga tavlor men bara ett täcke per säng. Turligt nog står vi varandra nära, mina vänner och jag.

Min favoritstund på varje dag var frukosten, då vi åt rostat bröd & kokt ägg och drack te och hela dagen låg framför oss. Sedan var det bara att köra på. Det fanns två lägen under resan: sockerhöga eller dödströtta. Måttfullhet är ingen dygd.

Första kvällen promenerade vi längs Themsen. Det var så filmiskt att det inte var riktigt klokt!

Annars roade vi oss med att besöka bokhandlar, kika in på museum, flanera i okända stadsdelar och titta in på varuhus. Fortnum & Mason hade på en av mina favoritbloggar beskrivits som det ”sockersöta och kompromisslöst brittiska varuhuset”. Vi blev inte besvikna. Snarast mållösa av allt överdåd. Där fanns teservisar till tidens ände. Det finns två uttryck som jag förknippar med London. ”Less is more” är det ena. ”Too much ain’t never enough” är det andra. Gissa vilket som Fortnum & Mason landade på?

En annan kväll promenerade vi längs en annan del av Themsen. Det är förunderligt hur mycket som ryms inom en och samma stad. Vi blev förtjusta i alla gamla fasader, nätta stenhus med färgglada dörrar och drömde om att ha tre engelska älskare i varsin ända av staden med varsin lägenhet. Sedan hamnade vi på en pub med anor från 1520-talet där vi drack cider, mörk öl, varm kakao och billig whisky.

Eftersom jag ändå var i staden som är hemvist för två av mina favoritfandom, så drog jag med de andra till Earl’s Court för att säga hej åt TARDISen igen, och läsa de nya lapparna på telefonkiosken invid St Bart’s Hospital.

Den sista dagen avslutade vi på bästa möjliga vis, med afternoon tea och musikalen Wicked på kvällen. Teet var en himmelsk upplevelse. Vi hade fått nys om ett hemligt terum av en kusin, som hade fått höra om det av en vän, som hade fått höra om det av en vän… Så efter lite samtal och bokningar blev vi visade en trappa upp, till ett ljus och vackert rum fullt med porslin som bara har sina motsvarighet i mina vildaste drömmar

.

Vi beställde in traditional afternoon tea för fyra och fick in två kannor Earl Grey, tre sorters sandwich (peppar&krasse, gurka samt ägg&majonnäs), scones med jam & clotted cream, morotskaka, nötmuffins, pistagekaka, kaffetartelett, syltkaka, gräddtårta, frukttartelett och kokosmuffins.

Här njuter vi av att vara i vårt rätta element. Vi åt och drack tills allt läppstift var försvunnet, teet var slut och det enda som lämnade var några sandwichar och en liten kant pistagekaka

Som sista bild bjuder jag på en av de tjusigaste bilderna någonsin på min vän KJ och mig. Vi hittade en herrekipering där jag länge stod och kände på det gula sidenfodret till en ylleväst, och där vi provade hattar. Det här fotot känns så väldigt vi – lite knäpp, mycket suddig och ingen av oss ser riktigt klok ut. Som KJ sade: Knivskarpt och tillrättalagt är för mesar!

England

Jag grävde min grav på en vecka

pendlade mellan sockerhög & bakfullslåg
ångesten efter undergroundsex
tillfredsställselsen och skammen

Det var en stormtid av

starka varor & svaga ögonblick
yrvädersnätter & sena morgnar
borttappade underkläder
en klänning köpt på kredit
ljusen som speglades i kanalen

att dra ut på okända gator
i en främmande metropol
utan kartbok och paraply
men med anteckningsblock och elva pund i småmynt

Jag ville – och lät mig
förföras av sidenfodret på en ylleväst
det sista blosset på en handrullad fimp

det finns ingen ände
ingen yttre gräns
inget slut i staden
där less is more
och too much
ain’t never enough

❦

Jag lovade min vän L, då jag hälsade på honom i England förra våren, att jag skulle skriva en novell. Nu är jag väldigt dålig på att skriva noveller, men ett löfte är ett löfte och jag har en text som föddes under mina dagar i Winchester och som jag snart vågar släppa ut i världen.

Det är något med det landet som får mitt hjärta att bulta och fantasi att spraka. Det är så stort, så främmande och framför allt så extremt. När jag är där råder alltid undantagstillstånd i mitt eget liv. Då blir det också undantagspoesi, alternativa verkligheter som alltid verkar bli mörkare än den jag lever i. Det är lätt att tänka vad om i London och känslan av möjlighet som rusar genom blodet är lika hisnande lockande som skrämmande.

I’m back

Jag är tillbaka från artighetens förlovade land, Europas metropol, staden för te och drömmar – London. Snart ska jag ska berätta mera om de sex dagar som jag levde ett alternativt liv som Londonbo, om att bo i en trerummare med knarrande trägolv och kondens på fönstren om morgnarna, om att pendla mellan sockerhög och dödstrött, om att promenera i timtals längs med Themsen och fantisera ihop engelska älskare och dricka den billigaste whiskyn någonsin.

Men inte just nu. Resan tog på krafterna och jag håller fortfarande på att återhämta mig från en rejäl förkylning. Jag sover tiotimmarsnätter, tillbringar dagarna i soffan fram Downton Abbey för att lindra Englandsabstinensen och dricker ingefärsavkok så starkt att det bränner bak i halsen. Där emellan tänker jag på vänner som jag älskar, men som jag inte har hört av mig till på länge (å andra sidan har de heller inte hört av sig, så vi är väl två i samma skamsna båt) och på studierna som jag både vill och inte vill börja med, men som oavsett är ett icke-beslut fram tills dess att jag har jagat sjukdomen ur kroppen. Jag ligger om kvällarna och tänker på min faffa som inte längre finns, och hur det är så osannolikt obegripligt att jag inte riktigt kan tro på det fastän det har gått över en månad sedan han dog. Det är väl som min farbror sade under minnesstunden: Sorgen kommer aldrig att lämna en, men man kan lära sig leva med den.

Så, jag utlyser undantagstillstånd från vardagslivet ännu denna helg, för att återfå balansen i kropp och själ. Tills vi hörs igen följer jag de ord som prydde väggen i mitt londonska sovrum. Kärlek till er, främlingar och vänner!

Aprillyrik dag 22 – London Islington 1996

London Islington 1996

Det var i korsningen mitt mellan
esplanaden & gågatan
som jag kände doften av ditt hårspray
& plötsligt var jag inte längre här
utan plötsligt var det London Islington februari till maj 1996
(Det var samma vår som jag lärde känna Jess
& vi började hänga med The New New York School Poets
herregud jag har ännu kvar ärren.)
Hur som haver som det heter
det var England & nystulen frihet & jag kunde höra dig skvallra
med Nino & Kevin & Sam.
(Var din röst faktiskt så hes redan då?)
Du sjöng Guns ’n’ Roses & W.A.S.P.
& köpte både cigaretter & sex av Alex
& jag fick dig aldrig att sluta hur jag än försökte
varken med tobaken eller liggen.
Det var en kväll då Londonregnet hade blivit Londonhagel
den sorten som verkar falla underifrån
& du hade använt upp en hel flaska hårspray för att trotsa naturlagarna
Allt för konsten darling sade du
& kysste mig med illröda läppar
(jag önskar att jag hade kvar de ärren)
& jag svarade Well fuck you
för det var vad jag skulle även om vi aldrig hade legat med varann
fastän vi hade varit nära
Det blir så då man delar hårspray & vittvin & jeansjacka
& händer & armar & bröstkorg.

Vi lekte Mike Monroe & Andy McCoy
levde på vårt eget Café Avenue & skämtade om att komma tillbaka
då allt hade blivit bättre.
(Tror du det är bättre nu?
Det är bara annorlunda nu.)
Med svarttuschade ögon & för korta skotskrutiga kjolar gick vi
på British Museum om dagen
(I love this stone! ropade du & försökte kyssa Rosettstenen:
portförbud på livstid
var det vad du hade tänkt dig?)
Moderna museet om kvällen
& spelning i Camden om natten
för att du avskydde punk
& ville se om du kunde konvertera nån i publiken.
Vi levde på hot dogs för £1.49
& coke för £0.89
(& för mycket mer men
du vet att den där långfredagen var första & enda gången.)

Sen levde du inte mer
för det är så det går för såna som du
Sluta vara död din jävel viskar jag
då det inte längre är London 1996
men ditt hårspray fortfarande hänger tungt i luften
& klibbar på min hud
& i mina drömmar
hör jag dig fortfarande sjunga om att du är a wild child
& jag känner hur du trycker en kyss mot min tinning
då Big Ben slår fyra natten till en torsdag
& vi går genom stan
& livet & döden i slitna boots.

❦

Dagens dikt blev något helt nytt: en ordrik tankeström, en flödestext som leker med &-tecken och parenteser och kommatecken (eller snarast frånvaron av de sistnämnda). Om du blir andfådd när du läser dikten gör du rätt. Dikten är skriven enligt inspiration av New York School-poeterna. Så här står det på NaPoWriMo:s sida: ”The New York School is the name by which a group of poets that all lived in New York in the 1950s and 1960s. […] [M]any “New York School” poems display a sort of conversational tone, references to friends and to places in and around New York, humor, inclusion of pop culture, and a sense of the importance of art (visual, poetic, and otherwise).”

Eftersom jag inte känner till New York så bra, bestämde jag mig för att byta stad. Det fanns även en länk till ett ”recept” på New York School-poesi och för att göra det enkelt för mig började jag helt enkelt beta av punkterna, en efter en.