Monthly Archives: juli 2016

Flisor och spik

Sår på mina fingrar
hinner inte läka
innan jag åter
slinter på en kniv
bränner mig på spisen
trycker handen mot flisor och spik

Det har något att göra med
trötthet intill tårars rand
kortklippt hår som symptom på kris
de där häftiga åskvädren

men linjerna är inte
ännu helt klara

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Det klaraste ljuset

Värmen håller i sig för andra veckan. På arbetet svettas jag konstant och håller mig i skuggan, går långsamt mellan bondstugan och lanthandeln. Väl hemma sitter jag på verandan med solhatt och kaffe, försöker fördriva huvudvärken. Luften rasslar av trollsländor.

En kär vän är tillbaka i landet.

Är du ledig ikväll? frågar han.
Mer eller mindre, svarar jag. Vad hade du tänkt?
– Tänkte om vi sku fara och cruisa lite.
– Men jååååå! ♥

Så vi kör genom österbottniska småbyar, korsar Kyro älv, bilfönstren nere och solen i ögonen. Det är sommarens varmaste dag och det klaraste ljuset som finns. Jag rullar en cigarett, den blir inte vacker men går att röka.

På natten har svårt att sova i hettan, kastar av mig täcket. Båda fönstren står öppna men ingen svalka når mig. Av någon anledning tänker jag på faffa, som dog efter en varm natt för snart två år sedan. Jag läser Americanah, torkar svetten av överläppen.

Senare vaknar jag av en kort regnskur, och nästa dag blåser det friskt.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Liten guide för museibesökare

Denna sommar, liksom flera andra somrar, har jag jobbat som sommarguide på ett stort friluftsmuseum, Stundars. Det är ett på många sätt mycket givande jobb – jag får lära mig saker som att rosta, mala och koka kaffe på vedeldad spis; karda och spinna ull; vässa liar. Jag får klia grisar bakom öronen, berätta för besökare om livet på landsbygden i sekelskiftet 1800-1900, hålla skollektioner. Dessutom får jag arbeta i en otroligt vacker miljö med härliga kollegor!

Stundars 1

Som mångårig museibesökare och numera också rätt erfaren museiarbetare har jag lagt ihop en liten guide för museibesökare, för att det ska vara så trevligt som möjligt för allt folk som rör sig på museet. Allt nedanstående är riktlinjer för friluftsmuseum i allmänhet och Stundars friluftsmuseum i synnerhet. Håll till godo och ha en riktigt fin museisommar!

Liten guide för museibesökare

Rör inte saker. Det känns som om det här borde vara en självklarhet, men det är det tydligen inte. Jag kan ha en viss förståelse för att besökare vill röra vid föremål, eftersom Stundars är ett museum där det är möjligt att som besökare delta i praktiska sysslor såsom brödbakning eller tvätt eller leka i leklanthandeln eller -fähuset, men fortfarande är det ofta museiföremål vi använder. Gamla trampsymaskiner tål inte vilken behandling som helst, tobaksaskar från 30-talet är sköra ting och en kafferostare kanske kräver ett visst handgrepp för att inte falla sönder. Fråga om du får röra vid något föremål, eller rör inte i något utan uppmaning till det. Här är det bättre att be om tillåtelse än om förlåtelse.

Stundars3
Högfors vedspis som är både musei- och bruksföremål.

 Fråga, interagera och lyssna. Man behöver inte bara fråga om lov att få vidröra saker. Fråga gärna om stugan, om föremålen, om sysslorna. Vi finns där för att berätta och visa, och vi gör det så gärna. Interagera med oss! Om vi erbjuder dig att prova att mala kaffe, så tacka bara nej om du inte är intresserad, inte för att du tror att det blir besvärligt för oss. Vi hinner nog mala vårt eget kaffe under regniga dagar med få besökare. Jag blir också personligen glad då besökare ber om lov att ta fotografier av mig – på Stundars kan vi i personalen inte neka folk att fota oss, men det känns alltid bättre om man får frågan ”Kan jag ta ett foto?” än att märka att man blir fotograferad i smyg

En annan viktig del av frågandet och interagerandet är lyssnandet. Om du går på en guidad rundtur – lyssna på guiden. Prata inte i telefon, om du diskuterar något annat med ditt sällskap så gör det tyst så att inte andra störs. Ställ gärna frågor till guiden, så är det lättare att veta vad som intresserar och vad det löns att berätta mera om. Låt däremot helst bli att tenta oss på våra kunskaper. Få saker är lika irriterande på jobbet som när en besökare säger: ”Nå, vet du vad det här är?!” och pekar på något obskyrt objekt med en min som säger att hen definitivt vet vad det är, men vet den lilla sommarjobbaren det? Ibland vet jag inte det (som sagt, tiotusentals föremål) men om du som besökare har ny information så tar jag gärna del av den – så länge du berättar det på ett trevligt sätt. Den bästa guidningen är ju den där både guiden och besökarna lär sig något nytt!

Pruta inte på priset. Ett museum sköter inte sig själv. Det krävs kontinuerlig restaurering och skötsel av byggnader och samlingar, och det finns aldrig tillräckligt med pengar. Även om jag skulle vilja att alla museum skulle ha gratis inträde, så är så inte fallet. Var då så snäll och klaga inte på priset i kassan. Den som sitter i kassan är oftast inte verkställande direktören, styrelseordförande eller någon annan som har befogenheter att ändra på inträdet, utan troligen är det en sommarjobbare som bara gör som hen blir tillsagd. Hen har inga befogenheter att ge rabatterat pris hur som helst, och det kan bli väldigt svårt att på ett artigt och serviceinriktat sätt svara ”nej” på frågan ”Nå, nog kommer jag väl in för bara en femma, inte sant?” och så ett litet skratt på det.

Stundars2
En artig och serviceinriktad sommararbetare som ibland slänger upp fötterna på kökssoffan under kaffepausen.

Ta tid på dig. Mitt sista råd är kanske något oväntat, men ack så viktigt. Ha inte bråttom på museum! Senast idag fick jag i två omgångar höra ”Nä, det hinner vi inte med” av besökare. Vad är det för idé att fara till ett så stort museum som Stundars (närmare 1 hektar stort område, över 60 byggnader, 10 000 föremål) och inte ens hinna stanna för att baka rågbröd eller gå med på en guidad rundtur?

Ofta finns det så mycket att ta in på ett stort museum, att man blir mättad på sinnesintryck. Då är det bra att ha extra tid för att sätta sig ner och ta en paus, kanske dricka en kopp kaffe, prata lite med lanthandlerskan eller bara njuta av solskenet, innan man med nya krafter tar sig an resten av museet.

Välkommen i sommar att klia grisar och baka rågbröd!

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Rallarrosor

Rallarrosorna blommar
överallt.

”Rallarna arbetade hela dagen med att lägga syllar”
säger han
räcker mig en blomma.

”De hade varken tid eller pengar att köpa riktiga rosor.”

Växtsaften klibbar i handen,
mot munnen.

”Fattigt folk hade inte råd
att bry sig om fläckiga fingrar.”

Rallarros, brudfackla, duntrav, mjölkört,
praktduna, rävsvans, skogsbloss.

”Skotten går att äta – fattigmanssparris –
av bladen gör man te,
på rötterna mjöl.”

Mer värda än vanliga rosor
för fattiga rallarfruar.

Aldrig så vackra
som i skymningen,
på vägen hem,
i hast och kärlek plockade.

image

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Charlie

Jag drömde att jag hade en pojkvän. Vi hade varit tillsammans ett tag och hade konstant kontakt via telefonsamtal och sms. Jag tror att jag älskade honom.

Jag hade handlederna fulla av armband, tajta byxor kring smala höfter, gestikulerade när jag pratade med hög röst. Folk trodde ofta att jag var flicka, för att jag hade en kvinnlig kropp och feminina manér, kallade mig vid det kvinnliga namn som mina föräldrar hade gett mig, trots att jag utan minsta tvekan visste att det inte var jag, att det inte var mitt namn.

Vi var hemma hos min pojkvän, röd lägenhet i mjuk belysning, österländsk, när han i omständliga och vaga ordalag sade att han hade träffat någon. Någon annan. En flicka. Att han kanske inte ville vara tillsammans med mig längre.

Jag ville inte tro det, försökte skämta bort det, klarade inte av att omfatta det han sade. Men han var bestämd, nervös och obekväm, men bestämd. Det måste fram, även om han inte visste hur.

”Om du vill…”, jag letade efter rätt ord, ”o-byta nummer med mig, så säg då det!” Och när han medgav det, när insikten om att min pojkvän ville lämna mig, lämna mig för en flicka, nådde mig, då föll världen.

Jag försökte hålla mig cool, det var hur jag var, vem jag var. Överdrivet dramatisk och känslosam, javisst, skolans ohotade drama queen, men det var alltid planerat, det var alltid regisserat. Nu brast det: tårarna, ångesten, den outsägliga smärtan som golvade mig. Tunnelseende, hjärtat slitet ur bröstkorgen, falla fritt -jag insåg att alla klichéer var sanna.

Jag försökte med allt. Böna och be om att han skulle ta mig tillbaka. Låtsades glömma ett armband hos honom för att få en orsak att träffas igen. Bli arg. Ge honom dåligt samvete. Bröt ihop igen.

På något sätt fick jag kontroll över mig själv, samlade mitt splittrade jag, höjde mig över min numera f.d. pojkvän. Talade till honom med överlägsenhet och kyla. Som om jag inte brydde mig. Som om jag inte brydde mig.

Så jag var på väg hem, satt på huk i hallen för att knyta mina converse – smutsiga, slitna skosnören – och min f.d. pojkvän försökte tala med mig. ”Anna”, sade han, försökte få min uppmärksamhet genom att kalla mig det namn som jag var döpt till, det namn som oförstående kallade mig i skolan. ”Anna”, sade han igen och jag vägrade reagera, knöt långsamt och omsorgsfullt mina skosnören.

Sedan sade han: ”Charlie”, och först då tittade jag upp.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Trädgård

Det är sommar. Bloggen ligger i träda, trädgården växer långsamt. De få ord jag sår är bläck på papper, inte elektroniska bokstäver framför blinkande markör. Jag hoppas på vila och inspiration, nya dikter sprungna ur ljusa nätter och klara vatten; midsommarrosorna som redan börjat vissna och är barockt vackra, just på gränsen mellan skönhet och äckel; dofter i gyllene barrskogar när solen har legat på hela dagen; korta regnskurar under eftermiddagarna.

Det finns endast lite tid att skriva, mellan jobb och milslånga arbetsresor på moped, mellan lägenhetsvisning och plättkalas med släktingar, än mindre tid att skriva på ett tangentbord.

Under varma kvällar när jag borde sova ifrågasätter jag mitt varande, mitt blivande, min plats i världen och världens plats i mig, det är så ljust och så tryckande, i luften, i bröstkorgen. Det är så tungt att dra upp nya skott som redan har rotat sig, att inse att det inte bara behövs nya plantor utan kanske helt ny jord. Att vara vilse i den själsliga trädgården jag trodde jag hade planterat klart. Men sådana trädgårdar blir aldrig klara, och i våndan minns jag plötsligt orden som världen gav mig en gång förut, i en annan tid av tvivel:

Do I contradict myself?
Very well then I contradict myself,
(I am large, I contain multitudes.)

– ur Song of Myself av Walt Whitman

Med lättnad och förtvivlan och aldrig sinande hopp håller jag fast vid de orden. Så om ni vill mig något är jag ute i trädgården, för att vattna gamla träd och för att driva upp nya skott, nya blommor av motsägelser och mångfald.

2 kommentarer

Filed under dagbok