fiktion av verkligheten
När jag går ut
en dag sent i maj
slår våren emot mig
Att det finns sådan värme
sådan ljuvhet!
till och med innan
XXXXXXXXsyrenblomning
Jag hade glömt
XXXXXXXXeller kanske aldrig upplevt
Så inser jag:
XXXjag kommer känna detsamma
XXXom julihettan
XXXden klara solskensskarpa
XXXsom slår luften ur en
som slår mig
med lika stor förundran
i att samtidigt minnas
och för första gången erfara
Maj månad hade varit sanslöst späckad, när jag en tidig fredagsmorgon satte mig på ett plan till Stockholm för en minisemester.
Där möttes jag av min kära vän J. Hon bjöd mig på frukost i Gamla stan. Sedan gick vi i alla bokhandlar hon kände till. Inte en enda bok köpte vi (även om jag var sugen på den ovan), men det är ju heller inte alltid meningen med bokhandlar. Däremot köpte jag viol-lakritsgodis. Ett måste när man är i Sverige.
Sedan tog vi tåget till Mariefred. Det här är utsikten från promenadrundan runt slottet. Kan ni förstå hur löjligt idyllisk denna stad är? Den har en kyrka, ett slott, en hjorthage och en ångbåtsbrygga. Ett kafé som heter Blå katten och mörkmyllade stugor med ekar på gården.
Resten av helgen satt vi mer eller mindre på trappan och tittade ut över småstaden. Drack kaffe. Drack skumpa. Åt pizza och smörgåsar och glass och finskt godis. Pratade om litteratur och relationer och arbete och livet. Och gång på gång konstaterade vi: Hur skönt detta är. Hur välgörande detta är. Att bara vara i en långledig helg.
Sedan drack vi lite mera kaffe.
Ni förstår, jag har aldrig
haft en pojkvän
Däremot har jag
blivit bjuden på trerättersmiddag
av en snygg man
som lagade mat i mitt kök
medan jag tittade på
och drack champagne
Sedan dansade vi till gryningen
och sov
i skilda sängar
Under långa kvällar
med te och stearinljus
har jag satt ord på saker
jag knappt vågat tänka
för mig själv
och fått lika försiktiga förtroligheter
tillbaka
Jag har kysst vänner på fester
och främlingar på dansgolv
(och föredrar alla gånger
det första)
Jag har saknat
så jag gråtit
och gråtit
så jag skrattat
Med min familj
har jag sett
nyårsfyrverkerierna i Riga
Karlsbron under tidig morgon
solen gå ner bakom kretenska berg
En vecka
hyrde mina vänner och jag
en lägenhet
i London
Tillsammans har vi
sjungit stämsång
i spiraltrappor
i gångtunnlar
i Barcelonas tunnelbana
Så jag håller med
om ert kärlek
är det allra största
men protesterar mot
er snäva definition
av kärlek
Idag är det morsdag. Vi firade med brunch med familjen, och tillbringade sedan resten av dagen på villan med morföräldrar och morbror. Räfsade löv, klippte ner fjolårsbambu, oljade verandan, grävde upp och planterade en björk. (Hoppas björken överlevde flytten och tar sig i sommar.) Drack lite kaffe där emellan. Jagade efter Nisse och planerade sommaren.
Jag tänker på den stora ynnest det är att få bo i samma stad som sin familj. Att få träffa dem ofta. En vanlig torsdag kan jag äta långlunch hemma hos syster, komplett med vaniljglass och jordgubbar till efterrätt. Under de senaste två veckorna har jag hunnit med lika många familjebruncher. (Vet ni vad som verkligen sätter pricket över i:et på en brunch? Skumpa och en liten skål lösgodis. I love it.)
Jag tänker på när jag skulle flytta in i min lägenhet senaste augusti. Jag mådde verkligen uselt, sämsta på många år, och hade noll inspiration eller motivation för att flytta och inreda. Var totalt likgiltig inför så mycket. Ville bara fortsätta bo kvar i min 4,5 kvadratmeters stuga på villan för att slippa tänka, bestämma och engagera mig. Det fanns ingen ork till det, när all kraft gick åt till att bara ta sig genom dagarna.
Så mina föräldrar gjorde det åt mig. Körde vända efter vända med släpvagn. Köpte, fraktade och installerade tvättmaskin. Sökte efter, köpte och skruvade ihop en bokhylla. En dag körde jag runt för att prova ut en ny säng. Medan jag var på jobbet hämtade de den nya sängen och baxade in den i lägenheten. En morgon letade mamma och jag en soffa. Vi hittade en svart lädersoffa, och medan jag var på jobbet hämtade de soffan och bar in den. De fixade matta till sovrummet, spraymålade köksstolarna svarta, kom hem från Juthbacka marknad med en skohylla åt mig. Och de gjorde allt med respekt för mig och mitt nya hem. Frågade varje gång om det var okej att de lånade nyckeln, att de bar in möblerna, var jag ville att de skulle ställa dem.
Jag minns att jag svarade: ”Jag vet inte” eller ”Den är väl helt okej” på i princip alla frågor om min åsikt gällande möbler, placering, inredning. Sekretären från villan? Den var väl okej. Soffbordet? Jag vet inte. Vad som helst bara. Den gamla lampan duger lika bra som någon annan, jag bryr mig inte.
Nu bryr jag mig. Nu har jag vilja, inspiration och ork. Inte bara till lägenheten, men till livet överlag. Och jag tänker på välsignelsen i att bo i samma stad som familjen. På att ha en familj som flyttar och kör släpvagn och köper tvättmaskiner, när det behövs göras men man själv inte klarar av att göra det.
I
Det finns dagar
när jag skimrar
skiner
skriver
spritter av energi
förändrar världen
förbättrar världen
Så finns det dagar
när det drar i benen
av trötthet
och jag för mitt liv
inte orkar diska
—————-sy en knapp
—————-gå på den där konserten jag tänkte
istället
orkar jag nätt och jämt
till närmsta butiken
köper mjölk spenatplättar godispåse
tillbringar resten av kvällen i sängen
äter sura godisar och tittar på teveserier
chattar med vänner
googlar
hur cyklister med snopp
riktigt placerar sina kroppsdelar
på så smal sadel
och när jag lägger mig
drar det ännu i benen
men jag vet
att det kommer nya dagar
när jag skimrar skiner skriver
och orkar gå på konserter
II
En helgdag
arbetar jag
trots allt
tvingar tanken
och språket att samarbeta
ett förbannat arbetspass
efter annat arbetspass
ligger sedan naken i sängen
läser poesi
och sover
(alltid lika förvirrande
att vakna)
och i att släpa sig ut
för att promenera
handla
sedan: sy den där knappen
bidar jag tid
bereder jag ro
för mer skimrande skinande skrivande
dagar att komma
Jag har läst en hel del böcker hittills i år. Vad sägs om sju boktips av olika slag? Alla är läsvärda, fast på helt olika vis. Håll till godo!
En bok att sluka: Expeditionen: Min kärlekshistoria av Bea Uusma
”Jag förstod aldrig fascinationen
som fanns för polarexpeditionen
innan jag gick in
i någon annans polarpassion”
började jag en dikt efter att ha läst ut Uusmas bok på en enda kväll.
Boken handlar om Andrées polarexpedition i slutet av 1800-talet. Målet var att nå Nordpolen med luftballong. Efter bara tre dagar tvingades de tre männen nödlanda på isen. Trettiotre år senare hittas männens kvarlevor. Varför dog de, trots tillgång till varma kläder, matkonserver och gevär? Uusma gräver djupare i historien än någon annan tidigare, berättar om sin egen kärlek till och besatthet kring expeditionen, och jag kan inget annat än att bli meddragen.
En bok som växer: In Transit av Hannele Mikaela Taivassalo
Jag kan inte förklara vad In Transit handlar om. Det finns ingen klar, röd tråd genom berättelsen. Det är ett resande, i tid och rum, det är rörelse och ensamhet och begär. Vi får möta Galadriel, Vera och Sem i samtiden, men också Vera i efterkrigstidens Helsingfors och Sem i dåtidens Stockholm. Det är poetiskt, det är trevande och samtidigt glasklart. Till en början blev jag nästan frustrerad på språket, men boken växte och blev större än vad jag hade kunnat ana.
Jag kan inte förklara vad In Transit handlar om, men jag kan fortfarande frammana känslan och bilderna som den gav upphov till. Och det är förunderliga känslor och bilder.
En bok som får en att både skratta och gråta: Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med) – 83¼-årige Hendrik Groens hemliga dagbok av Hendrik Groen
Hendrik Groen bor på ett ålderdomshem i Amsterdam och ger en charmig, dråplig och ironisk rapport inifrån ålderdomen. Han och hans vänner startar Gammal-men-inte-död-klubben för att aktivera sig. Jag omväxlande skrattade högt och grät bittert medan jag läste. En sådan blandning är guld.
En bok som kryper in under skinnet: Vonne och Marie av Christel Sundqvist
Så här skrev jag om boken i min läsdagbok: ”Berörande, fruktansvärd i sin trovärdighet. Kommer lite för nära.”
Marie borde vara lycklig, hon är mamma, hustru och ska dessutom snart doktorera. Men i släkten finns sorg och missbruk, och sådant kan ärvas. Det är en klar och ärlig beskrivning av en helt vanlig, österbottnisk familj, och hur grymt och ett helt vanligt liv kan vara.
En ungdomsbok som glittrar: Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Ohlsson
Ellen och Charlie är bästa vänner, och det skulle alltid vara de två. Så träffar Charlie Niki och inget är längre okomplicerat. En ungdomsroman om vänskap och kärlek som inte blir klyschig en enda gång. Den är feministisk, frigjord och öppen. Jag blev helt enkelt själaglad av att läsa den.
En fantasybok av rang: Naondel av Maria Turtschaninoff
I Naondel berättas hur Röda klostret, som Maresi handlar om, egentligen grundades. Vad det var som fick en grupp kvinnor att fly från sina respektive världar och liv i sökandet efter något annat. Det är mörk, fängslande och fascinerande fantasy med tydliga feministiska förtecken. Turtschaninoff är en mästare på sin sak.
En bok som imponerar: En Marialegend av Niklas Rådström
Redan de första raderna var så brutala och skickligt formulerade, att jag faktiskt lade undan boken i många veckor, innan jag kunde fortsätta: ”Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen.”
En kvinna lämnas att dö efter en våldtäkt av barnsoldater i ett krigshärjat land. En museiintendent i New York ombeds överta en avliden kollegas arbete och blir allt mer indragen i hennes liv. Den tyske 1500-talskonstnären Lucas Cranach försöker rädda konstskatter under en belägring av staden. En Marialegend väver ihop dessa tre historier på ett imponerande sätt, genom språk och reflektioner kring ondska och mänsklighet. Jag fick känslan av en Margaret Atwood-roman medan jag läste, och det är ju ett tecken på bra litteratur!
Vad är ditt senaste boktips?
Patriarkatet säger:
flickor kan inte
leka tre och tre
tre eller fler
blir bara fel
kvinnor är konkurrenter
bara skvaller och tjafs
hugger varandra i ryggen
Jag säger:
se
mina högstadieår
mitt gymnasiegäng
(jag älskar dem så)
fem flickors famnar
se universitetet
fyra kvinnor
längs fram i föreläsningssalen
nu
(sju år senare)
fyra namn
i daglig Facebookkontakt
Ingen har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv
Natten till 9.5.2017 drömde jag fram följande ord:
karand adj. karant karanda
• missanpassad, och som följd av det rebellisk
Exempel: ”De karanda” av N.N. Roman om två pojkar (varav den ena nog heter Theodore) som växer upp i en dystopisk värld med fantasyinslag. Istället för att försöka tvinga sig själva att in i världen så väljer de att revoltera mot den. Andra karaktärer och tillika pojkarnas förtrogna i historien är vittran Vittra samt häxan Serafina Pekkala med sin gås Kaisa.
Jag har börjat lyssna på poddar. Nåja, det är väl att ta i. Jag lyssnar på två poddar: En Underbar Pod med Underbara Clara Lidström & Erica Dahlgren, samt Penntricket med Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg & Cissi Wallin. Bra grejer, om än olika, grejer.
Tänkte på vad Cissi och Lady Dahmer pratade om i ett avsnitt: kroppshat och ätstört beteende. Hur vi kvinnor hjärntvättas ända sedan vi är små flickor. Att förändra, förbättra, försköna våra kroppar. Att alltid utgå från utseendet och alltid dömas efter det.
Tänker: fan, vad skönt att jag har börjat komma bort från det.
Tänker: fan, vad sorgligt att jag har angstat i så många år ändå.
År när jag har trott mig vara för tjock, ha för små bröst, ha för stora bröst, när den ena kroppsdelen jag tyckte om med mig själv var nyckelbenen (som jag sedermera bröt). År när jag har vägt mig, mätt mig, tänkt på vad jag ätit, tänkt på vad jag inte ätit, tänkt på vad jag motionerat, tänkt på vad jag inte motionerat.
Och då vet jag att jag inte har råkat särdeles illa ut. Aldrig avskytt mig själv till den grad att det har lett till allvarligt, skadligt beteende. Bara sådär vanligt, som flickor i allmänhet gör. Hata sin kropp och ha ångest över sitt utseende.
Idag arbetar jag aktivt för att bry mig mindre, för att mitt utseende inte ska uppta ens en bråkdel av min tid och energi. Jag har annat att göra: böcker att läsa, vänner att träffa, teveserier att se, telefonsamtal att ringa, plättar att steka, musik att lyssna på, kaffe att dricka, bastun att bada i och danser att dansa.
Lady Dahmers konkreta tips för att motverka kroppshat:
1. Släng ut vågen hemifrån. Väg dig inte.
2. Släng ut spegeln. Spegla dig inte.
3. Sluta följa normsnygga kvinnor på sociala medier.
4. Börja följa normbrytande kvinnor på sociala medier.
5. Sluta läsa tjejtidningar/damtidningar.
Jag vet inte vad jag väger. Har inte vägt mig på flera år och vill inte göra det heller. Jag vet ju vilken frisyr och hårfärg jag passar bäst i (ledtråd: det är inte den jag har), men klipper ändå håret i annan frisyr. Låter magen svälla bäst den vill i strumpbyxor och töjbara trikåklänningar. Försöker tänka att det inte spelar någon roll. Försöker tänka att det är okej, att allt är okej.
Tänk, att jag förra sommaren oroade mig om huruvida jag borde raka benen inför ett bröllop, då jag skulle ha kort klänning, klackskor och bara ben. När bröllopsdagen väl kom var jag ju så upptagen med att se till att få brudgummen ordentligt gift att jag inte tänkte på mina ben en enda gång, utom kanske mot midnatt när de var trötta av all dans. Klackskorna hade jag sparkat av redan under middagen och tog inte på mig dem igen förrän jag promenerade till bussen hem.
Klart det inte alltid är enkelt. Klart jag bryr mig om hur jag ser ut, klart jag har sämre kroppsdagar. Men idag kan jag också tänka fuck it. Och verkligen bara fuck it.
Sen drar jag igång en bra låt och skrollar genom feministiska instagramkonton.
Så kom den, vårens första dag.
Jag fick skjuts hemhem med syster. Där satt vi och drack förmiddagskaffe i solen på framverandan, mamma, syster och jag. Nisse som lekte med grannens vita katt Leo. Nisse sprang runt runt runt, Leo tittade på och viftade lite med tassen när Nisse kom för nära. När Nisse rusade tillbaka till vår gård för att dricka satte sig Leo vid tomtgränsen och jamade för att återfå uppmärksamheten. Strax kommer Nisse tillbakaflängande för att fortsätta cirkellekarna.
Jag gick i kortärmad klänning och rotade fram ett par solglasögon.
Sedan ställde vi fram utemöblerna på bakverandan, där det dracks eftermiddagskaffe. Kaninerna låg lojt utsträckta i solen. Jag kunde precis föreställa mig hur varma deras glänsande pälsar var. En brungrå päls och en gräddvit.
Bakdörren stod på vid gavel hela dagen. Jag hittade en myra på vardagsrumsgolvet. Släppte ut den genom den öppna bakdörren.
Gjorde inget mer ansträngande på hela dagen än läsa i soffan, först nyaste numret av Allas, och sedan en påbörjad roman. Åt glass till efterrätt.
Mot kvällen körde jag hem mopon till stan, med blåbär och lingon i ryggsäcken och en bensindunk mellan fötterna.
Huden är ännu solvarm.
Sandra skriver 