Monthly Archives: december 2015

Aromantisk bekännelse

Igår kväll länkade en vän en viktig artikel om hur sexualitet är något flytande, och sedan kunde jag inte sova. Artikeln rörde upp ting som jag har tänkt och känt — men inte velat tillstå. Och jag insåg att jag måste kännas vid dem, och bearbeta dem på det sätt jag bearbetar allt: genom att skriva.

Jag har en längre tid identifierat mig som queer. ”Identifierat mig som”, förresten. Jag är queer. Jag trodde att detta räckte, men insåg en kväll i höstas att det kanske inte var tillräckligt. Det var något aldrig så litet som fångade min uppmärksamhet, en tagg till något inlägg, en notering i förbifarten, men  det var nog. Visst hade jag läst ordet ”aromantisk” förut, men jag hade aldrig reflekterat över det på ett personligt plan. Nu gjorde jag det, och det var smärtsamt och självklart på samma gång.

Jag måste själv hela tiden påminna mig om två saker. För det första: kön och sexualitet kan vara något flytande och föränderligt. Trots att jag är queer och älskar den mångtydighet och obeständighet som begreppet ger, så är jag fortfarande fast i tankegångarna att kön och sexualitet är fasta, oföränderliga kategorier. För det andra: begrepp finns inte till för att klart och enkelt kategorisera folk, utan för att ge redskap till att prata om saker.

Nu har jag fått lägga till ytterligare en aspekt av den flytande identiteten, nämligen romanticism. Här använder jag ”romanticism” istället för ”romantisk läggning”, eftersom jag vill tala om romantisk attraktion, romantiska relationer och romantiska preferenser på ett mer omfattande sätt än endast romantisk läggning, på samma sätt som att jag vill tala om ”sexualitet” och inte endast ”sexuell läggning”. Ni förstår skillnaden, va?

Det finns en lista med punkter som kan tyda på att aromanticism. Det är förstås en generaliserande lista, och motsägelsefull — vilket ju egentligen är självklart, eftersom romanticism är något komplext i sig själv — men medan jag läste listan sade det ”klick klick klick” i hjärnan. Inte på alla punkter, inte närapå, men på några. Om hur (hetero)romantik i skönlitteratur och fiktion mest är ett störningsmoment, om det obekväma i normen om att alla ska ha en romantisk partner, om hur familjemedlemmar och vänner är de viktigaste personerna i mitt liv, om hur fysisk närhet inte är begränsad till endast en partner.

Det är nu den egentliga bekännelsen kommer: jag har varit försiktig med att använda ord som ”aromantisk”, eftersom att jag är rädd för att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Kan ni förstå detta? Här hittar jag en helt ny begreppsapparat, som hjälper mig att prata om amatonormativitet, det vill säga ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter”, om romanticism och om min egen personliga romantiska läggning, och ändå låter jag bli. För jag tänker att om jag börjar omfatta aromanticism, om jag börjar tillåta mig tänka att jag kanske rör mig på ett aromantiskt spektrum, då kanske jag också fastnar där. För som en aromantisk bloggare skriver: ”Det verkar så fint att vara en del i tvåsamhet, jag vill ju så gärna. Hela samhället berättar ju för mig varje sekund att kärlek är det finaste och bästa som finns. Man ska vara två. […] Det jag önskar helst av allt är att ha en läggning som följer normen. Att slippa känna mig som en defekt människa och att inte ha förmågan att bli kär. Ibland vill jag tro att mitt liv skulle bli lättare om jag bara kunde bli det.”

Det är så mycket som är fel i mitt tankesätt. Men jag är — åh, så mot min vilja — ett barn av min tid och mitt samhälle och normerna sitter i ryggraden och de skriker att ROMANTISK KÄRLEK ÄR DEN HÖGSTA FORMEN AV KÄRLEK. Normerna som säger att om jag en gång börjar se mig på det aromantiska spektret så kommer jag för evigt att vara där. Normerna som säger att jag är fel, onormal, skadad om jag inte känner romantisk attraktion.

Det tar tid, och mod, och kraft att bryta de tankemönstren. Det är tungt, och smärtsamt, och tidskrävande att omforma bilden av sig själv och acceptera att en kanske är lite annorlunda än en trodde, men att det är okej. Och att det är okej att förändras, och förändras igen, och igen. Det är vad jag intalar mig själv med allt jag mäktar, för att en dag våga använda precis de begrepp jag behöver och vill för att kunna prata om viktiga saker.

Så att sånt.

Annonser

10 kommentarer

Filed under dagbok

Förskjutna gränser

Jag vet att jag har talat om det förut, men låt mig tala om det igen. Låt mig tala om krogen, nattklubben, dansgolvet. Låt mig tala om mörkret, musiken, de förskjutna gränserna. Inte om alkoholen, glassplittret, de oönskade närmandena, inte denna gång, men om närheten, kärleken, undantagen.

Låt mig tala om två kvinnor som rör sig genom folkmassan, hand i hand för att inte tappa bort varandra i den trängsel som råder natten till annandag jul. Om hur det är kropparna som pratar när andra sinnen är upptagna, hur det är rörelser — beröring — som är det första språket när öronen är fulla av bas och elektronik och ögonen ömsom bländas av vita ljusblixtar, ömsom lamslås av blått mörker. I hettan, i svetten, i vimlet talar händer på höfter, fingrar i luften, munnar mot munnar.

Låt mig tala om tre unga män — hur de lägger armarna om varandras axlar, talar med munnen tätt intill den andres öra. De står skuldra mot skuldra, bröstkorg mot bröstkorg, rutig skjorta mot rutig skjorta på ett sätt som inte är allmänt socialt accepterat någon annanstans i samhället. Här bryts barriären mellan kroppar, här får en yngling trycka sin kind mot en annans utan sanktioner.

Det är ljuvligt att se.

Det kan tyckas banalt, det kan tyckas patetiskt, men jag ser mig omkring på krogen och jag ser mina medmänniskor med kärlek, i kärlek. Jag älskar att se konventionens normer bändas och brytas och det sker sällan så tydligt som här. Jag kommer inte undan dansgolvets befrielse, paradoxen i hur förminskat personligt utrymme gör uttrycksfriheten större, hur jag tror på att spränga gränser med kroppslig kraft.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Hjärteblod

Jag träffar mina vänner, käraste som jag inte har sett på långa tider. Det är underbart och det är innerligt och det gör ont.

Jag funderar på hur det kan vara så svårt, varför jag gråter när jag kör hem. Detta är vad jag kommer fram till:

Det är kärlek så djup att den skrapar bottnen på hjärtat, och klart det gör ont när hjärteblod väller fram. Klart hettan från deras händer bränner, när min hud har hunnit svalna sedan sist.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Rasande (och) rimligt

”Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor.

För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.

Så här börjar Valerie Solanas sitt radikalfeministiska verk SCUM Manifest från år 1967. Inledningsorden ger en vink om vad som komma skall. SCUM Manifest är ett av de kanske mest kända radikalfeministiska verken, älskat och hatat, ofta utan att ha blivit läst. Men jag har läst det tidigare i höstas, och jag har velat skriva om det ända sedan dess.

https://i0.wp.com/dizw242ufxqut.cloudfront.net/images/product/00/09/09/06/21/3/solanas-valerie-scum-manifest.jpg

”SCUM är något så ovanligt som en text om män skriven för kvinnor”, skriver Sara Stridsberg i förordet till den svenska utgåvan.  SCUM Manifest kan ses som en diagnos av patriarkatet. Solanas dissekerar männen, och hela manifestet är egentligen en uppräkning av allt det som männen är ansvariga för: krig, pengar, äktenskap, prostitution, mentalsjukdom, förtryck av individualitet, förhindrandet av privatliv och gemenskap, moral baserad på sex, misstro, hat, våld och så vidare. Solanas plockar sönder det manliga samhället, visar på dess ruttenhet och förtryck, och ger verktyg för hur detta samhälle ska omstörtas och förstöras – i våldsamma och skoningslösa former.

Språket i manifestet är brutalt, ärligt och våldsamt. SCUM är ingen läsning för lättkränkta eller nervsvaga, ska jag säga er. Det är riktigt uppfriskande att läsa hur någon talar om Mannen på samma självsäkra, överlägsna och cirkelresonerande sätt som män i långa tider har pratat om Kvinnan på. Det finns en stor igenkänningsfaktor i texten för mig som kvinna i ett västerländskt samhälle, trots att det skiljer nästan 50 år och ett världshav mellan manifestets tillkomst och min läsning av det.

Solanas tilltalar inte männen över huvud taget. Män är problemet och sjukdomen som ska begripas och motarbetas, de är avvikarna, defekterna, och omfattas endast i egenskap av objekt. Det feministiska slaget, enligt SCUM Manifest, står mellan kvinnor och kvinnor, mellan SCUM och Daddy’s Girls. Poängen är att få Daddy’s Girls-kvinnorna att förstå att SCUM är på krigsstigen och att det gäller att sluta sig till SCUM:s trupper.

En kort utgivningshistoria: SCUM Manifest är troligen skrivet under 1966. Året därpå börjar Solanas sälja manifestet på New Yorks gator i häftade stenciler, för en dollar, en halv dollar; en kopp kaffe, några cigaretter. År 1968 publicerar Maurice Girodias manifestet med ett eget förord. Solanas, som då är på mentalinstitution, skriver ett brev till honom: ”Why didn’t you have the guts to let the manifesto stand or fall on its own? Why were you so cowardly as to try to explain it away before it had a chance to speak for itself?” och år 1977 ger Solanas själv ut SCUM Manifest, med ett eget förord. Först år 2003 kommer SCUM Manifest ut på svenska.

https://i1.wp.com/feministbiblioteket.se/wp-content/uploads/2011/02/scum.jpg

Solanas intervjuades i Village Voice år 1977, där hon säger att SCUM är hypotetiskt. Sedan tar hon tillbaka det, hypotetiskt är fel ord. ”Det är bara ett litterärt grepp. Det finns ingen organisation som heter SCUM. Det var bara jag. Eller det var inte ens jag. Jag tänkte på det som ett tillstånd. Kvinnor som tänker på ett speciellt sätt är SCUM. Män som tänker på ett särskilt sätt är en del av SCUM:s manliga hjälptrupper”.

Manifestet har alltså sina rötter i radikalfeminismens tid och det märks också i verket. Det är radikalt, även i dagens mått mätt. Solanas skriver om att fucka upp samhället på olika sätt, om att ta till våld, om att döda män. Det här ger förstås upphov till frågan om hur manifestet ska läsas. Själva namnet på manifestet är en förkortning av Society for Cutting Up Men. Den kan både läsas som att bokstavligen skära upp män – vilket känns som en rimlig läsning med tanke på innehållet – men också bildligt, där ”cut up” på engelska också betyder ”ifrågasätta”, ”skärskåda”.

På samma sätt kan hela manifestet både läsas bokstavligt och bildligt. Det är rimligt att läsa manifestet både som en uppmaning att bokstavligen ta upp kampen mot patriarkatet och männen. Det är också rimligt att läsa manifestets våld mot män som en metafor för männens våld mot kvinnor, hur bisarrt det ter sig när rollerna är omsvängda men hur det är en icke-fråga när det är kvinnor som utsätts för mäns våld. Stridsberg skriver: ”Vi kan läsa det bokstavligt. Vi ska läsa det bokstavligt. SCUM är en helt allvarlig och bokstavlig affär. SCUM menar var det säger. SCUM drar allting till sitt slut, det är helt logiskt, SCUM har ingen anledning att vara konstruktivt eller rimligt. Patriarkatet är inte rimligt” (min markering). För mig var detta nyckeln till läsningen av SCUM Manifest: att inse rimligheten i hur Solanas skriver om det orimliga.

”Ge upp är inte svaret; fucka upp är det”, skriver Solanas.

Historien är en hjärntvätt och SCUM är en avprogrammering.

6 kommentarer

Filed under okategoriserat

När det är som finast

Det är som finast när en nattfågel kommer till staden för att sjunga sina nattsånger. Jag har min eyeliner, och två glas rödvin, och rött läppstift (men inga kyssmärken på främlingars kinder trots att där fanns främlingar jag gärna skulle kyssa).

Vi släpar hem två gitarrer och dricker te och äter smörgås mitt i natten, och morgonen därpå gör vi om alltihopa, fast i omvänd ordning.

Sedan stjäl jag en kopp kaffe för värmen och mot sömnbristen. Det är fortfarande kallt och blåsigt när det är som finast.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Den feministiska frustrationen

Det närmar sig, slutet. I tunneln hägrar ljuset och jag vet att det inte är ett tåg, det är jullovet, ledigheten, vintern. Sovmorgnarna, kvällspromenaderna, dansnätterna. Jag längtar mig sjuk efter att denna termin ska vara över, att jag klockan två om natten inte sitter och klipper brickor till memoryspel inför kommande veckas tutorlektion bara för att jag inte har ro att sova.

För tillfället går jag en kurs i feministisk teori och klassiker. Det är en givande och intressant kurs, men som med alla andra universitetskurser inser jag att ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag med säkerhet. Speciellt diskussionerna kring begrepp har varit svåra för mig som språkvetare, i den bemärkelsen att jag har tvingats till att tänka om och definiera om. Innan introduktionskursen i genusvetenskap trodde jag att jag hade begreppet ”genus” på klart och att det var ett användbart begrepp. Innan kursen i feministisk teori trodde jag att jag hade begreppet ”patriarkat” på klart och att det var ett användbart begrepp. Att reflektera, tänka om och bli mer ödmjuk i sina synsätt är något bra, men också så o-t-r-o-l-i-g-t jobbigt.

”Min målsättning inför kursen är att komma ut på andra sidan som en lite mer förundrad, upplyst och tänkande människa”, skrev jag efter den första kursträffen. Förundrad är jag, främst över hur många av de texter som vi har läst som ännu är aktuella idag. Minna Canth skriver om lika lön för lika arbete och Emma Goldman tar upp den sexuell dubbelmoralen gällande kvinnor respektive män. 1800-talet är inte långt från 2000-talet. Lite mera upplyst angående feminismens historia och vissa nyckelpersoner är jag, och det har varit trevliga bekantskaper. Att om inte få lära känna så i alla fall blivit ordentligt presenterad för Simone de Beauvoir, Virginia Woolf och Valerie Solanas (speciellt den sista som gjorde ett djupt och förvånande intryck på mig).

Det som jag inte insåg att jag skulle bli efter kursen var frustrerad. Frustrerad över hur mycket orättvisa det ännu finns i världen, hur mycket det ännu finns att kämpa för. Frustrerad över dessa ständigt aktuella texter och frågor om kvinnor som handelsvara, kvinnor som lågavlönade och kvinnor som blir straffade oavsett om de gör eller om de inte gör. Frustrerad av de redan tidigare nämnda begrepp och definitionsdiskussioner, som jag förstår är ytterst viktiga men som är obekväma, för de kräver eftertanke och omvärdering och sådant är alltid jobbigt. Det är lättare att fortsätta gå i gamla spår och det är väl också det som är faran – utveckling och förbättring kräver arbete, svårigheter och en vilja att gå ifrån det gamla, trygga.

Den här feministiska kampen och viljan att bli en bättre människa, alltså. Inte är det ett litet arbete, inte.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Sår

Jag förbinder dina
skrubbsår
skrapsår
skärsår

Sår efter spikar
sår efter skott

Sår efter nålar och
sår efter tråd
Sår efter rep och
sår efter stål

Brännsår som läker illa
Djupa sår som måste sys

Snart finns ingen
orörd hud kvar

Rena sår med skarpa kanter
smutsiga sår, öppna sår
Sår med grus och olja
Sår med salt och syra

Skavsår
Själssår
Sticksår

Sår efter knogar och
sår efter klackar
Sår efter tänger och
sår efter tänder

Snart klarar jag inte längre
ditt blod på mina händer


Ibland slår inspirationen till utan pardon.
Då är det bara att skriva och se varthän det bär.

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt