Igår kväll länkade en vän en viktig artikel om hur sexualitet är något flytande, och sedan kunde jag inte sova. Artikeln rörde upp ting som jag har tänkt och känt — men inte velat tillstå. Och jag insåg att jag måste kännas vid dem, och bearbeta dem på det sätt jag bearbetar allt: genom att skriva.
❦
Jag har en längre tid identifierat mig som queer. ”Identifierat mig som”, förresten. Jag är queer. Jag trodde att detta räckte, men insåg en kväll i höstas att det kanske inte var tillräckligt. Det var något aldrig så litet som fångade min uppmärksamhet, en tagg till något inlägg, en notering i förbifarten, men det var nog. Visst hade jag läst ordet ”aromantisk” förut, men jag hade aldrig reflekterat över det på ett personligt plan. Nu gjorde jag det, och det var smärtsamt och självklart på samma gång.
❦
Jag måste själv hela tiden påminna mig om två saker. För det första: kön och sexualitet kan vara något flytande och föränderligt. Trots att jag är queer och älskar den mångtydighet och obeständighet som begreppet ger, så är jag fortfarande fast i tankegångarna att kön och sexualitet är fasta, oföränderliga kategorier. För det andra: begrepp finns inte till för att klart och enkelt kategorisera folk, utan för att ge redskap till att prata om saker.
❦
Nu har jag fått lägga till ytterligare en aspekt av den flytande identiteten, nämligen romanticism. Här använder jag ”romanticism” istället för ”romantisk läggning”, eftersom jag vill tala om romantisk attraktion, romantiska relationer och romantiska preferenser på ett mer omfattande sätt än endast romantisk läggning, på samma sätt som att jag vill tala om ”sexualitet” och inte endast ”sexuell läggning”. Ni förstår skillnaden, va?
❦
Det finns en lista med punkter som kan tyda på att aromanticism. Det är förstås en generaliserande lista, och motsägelsefull — vilket ju egentligen är självklart, eftersom romanticism är något komplext i sig själv — men medan jag läste listan sade det ”klick klick klick” i hjärnan. Inte på alla punkter, inte närapå, men på några. Om hur (hetero)romantik i skönlitteratur och fiktion mest är ett störningsmoment, om det obekväma i normen om att alla ska ha en romantisk partner, om hur familjemedlemmar och vänner är de viktigaste personerna i mitt liv, om hur fysisk närhet inte är begränsad till endast en partner.
❦
Det är nu den egentliga bekännelsen kommer: jag har varit försiktig med att använda ord som ”aromantisk”, eftersom att jag är rädd för att det ska bli en självuppfyllande profetia.
Kan ni förstå detta? Här hittar jag en helt ny begreppsapparat, som hjälper mig att prata om amatonormativitet, det vill säga ”antagandet om, och den sociala normen att, romantiska kärleksrelationer automatiskt är överlägsna, mer värdefulla och mer nödvändiga än vänskapliga och andra icke-romantiska relationer och att det är ett universellt, mänskligt livsmål att sträva efter”, om romanticism och om min egen personliga romantiska läggning, och ändå låter jag bli. För jag tänker att om jag börjar omfatta aromanticism, om jag börjar tillåta mig tänka att jag kanske rör mig på ett aromantiskt spektrum, då kanske jag också fastnar där. För som en aromantisk bloggare skriver: ”Det verkar så fint att vara en del i tvåsamhet, jag vill ju så gärna. Hela samhället berättar ju för mig varje sekund att kärlek är det finaste och bästa som finns. Man ska vara två. […] Det jag önskar helst av allt är att ha en läggning som följer normen. Att slippa känna mig som en defekt människa och att inte ha förmågan att bli kär. Ibland vill jag tro att mitt liv skulle bli lättare om jag bara kunde bli det.”
❦
Det är så mycket som är fel i mitt tankesätt. Men jag är — åh, så mot min vilja — ett barn av min tid och mitt samhälle och normerna sitter i ryggraden och de skriker att ROMANTISK KÄRLEK ÄR DEN HÖGSTA FORMEN AV KÄRLEK. Normerna som säger att om jag en gång börjar se mig på det aromantiska spektret så kommer jag för evigt att vara där. Normerna som säger att jag är fel, onormal, skadad om jag inte känner romantisk attraktion.
Det tar tid, och mod, och kraft att bryta de tankemönstren. Det är tungt, och smärtsamt, och tidskrävande att omforma bilden av sig själv och acceptera att en kanske är lite annorlunda än en trodde, men att det är okej. Och att det är okej att förändras, och förändras igen, och igen. Det är vad jag intalar mig själv med allt jag mäktar, för att en dag våga använda precis de begrepp jag behöver och vill för att kunna prata om viktiga saker.
Så att sånt.
Sandra skriver 