dagbok · skönlitterärt

Jacktull

Natten till idag drömde jag fram ett nytt ord, igen.

jacktull [∫aktul´] substantiv ~en ~er

Jacktull (uttalas alltså med sch-ljud och betoning på den sista stavelsen -tull) är ett kort textstycke avsedd för högläsning och reflektion, sällan längre än en halv sida, i vilket det sker en förändring. Något är inte detsamma i slutet av texten som i början. En jacktull översätts för det mesta inte, utan tanken är att jacktullens sensmoral är så stark att den förmedlas oavsett språk.

En jacktull kan också i överförd betydelse vara en kort, tunn sommarjacka som man inte tar av sig inför ett besök; en jacktull-text är så kort att man inte behöver ta av sig jackan för att lyssna eller läsa.

dagbok

Facklitteratur om människan

En kväll tröttnar jag på skärmar. Jag tycker att jag stirrar på dem dagarna i ända, både för nytta och nöjes skull. Jag orkar inte med en en enda kväll till framför datorn.

I bokhyllan finns flera olästa böcker. En samling feministiska essäer, nej, två essäsamlingar faktiskt. En handbok om att leva mera klimatvänligt. Sådana där böcker jag borde läsa, som är förkovrande på något vis, som jag har tänkt läsa i långa tider, men som ännu står där i sin olästa skam.

Jag flyttar blicken vidare och tänker: Vilka böcker fastnar tanken för? Jo, Emilie Autumns självpublicerade The Asylum for Wayward Victorian Girls. Jessica Kolterjahns fria litterära fantasi Den bästa dagen är en dag av törst om Karin Boye. Richard Sikens diktsamling Crush. Alla dem har jag läst förut, vissa flera gånger.

Jag tänker på det som står på glasväggen in till litteraturvetenskapen på Åbo Akademi, ett ämne med utrymmen som jag lärde känna på riktigt först under mina sista studieår, som jag alltid var gäst i på något plan, men som jag kunde se mig själv vara fullständigt hemma i i en annan verklighet, bara ett snett ögonkast bort från denna.

På glasväggen står det: Skönlitteratur är facklitteratur om människan.

Jag plockar ner The Asylum for Wayward Victorian Girls.

dagbok

Imperium

Jag drömmer att jag är en maffiaboss över en enorm nöjesindustri, ett kasinoimperium. En konkurrent inom den undre världen hotar med att förstöra min business, om jag inte går med på att dela på vinsterna. Jag vägrar, naturligtvis, att gå med på att bli utpressad.

Konkurrenten hackar då mina databaser, jag ser hur alla skärmar börjar ladda ner alla mina kunders information och sälja den för högstbjudande till utomstående parter. Jag får jobba hårt med att få alla kunder att skriva nya avtal med mig, så att deras uppgifter ska vara säkra igen. Min omsättning går ner med bara 6 %. Ingen kan röra mig.

Under denna svacka är min plats i hierarkin tom, bokstavligen. Hela mitt imperium styrs från en slags amfiteater, där folk sitter placerade på bänkrader beroende på hur hög status de har. Den högsta raden, min, står tom. En som jobbar för mig tar tillfället i akt och sätter sig på min plats, blickar ut över amfiteatern och alla som sitter samlade där, men efter bara några sekunder ser jag hur hans ansikte förvrids av rädsla, och han skyndar sig tillbaka till sin egen bänkrad längre ner.

Jag skrattar, och viskar till honom när jag passerar honom för att återta min plats högst upp: Det är bra att veta när man ska ta chansen, men det är ännu bättre att veta när man ska låta bli.

dagbok

Jordgubbar i november

I går var jag på min första uttalade dejt. Det har varit en lång väg dit.

Jag blev utbjuden sent om kvällen den första maj, krisade i ungefär en vecka, och den sjunde maj svarade jag att jag gärna går på dejt, ifall frågan fortfarande var gällande. Det gjorde den.

Det blev aldrig någon dejt under sommaren, för vi hade båda så fullt upp med våra liv och arbeten och sommarteatrar, och under hösten var vi bortresta i olika omgångar. Men på svenska dagen, ett halvt år efter att jag tackat ja, blev det av: middag och efterföljande teater.

Jag hade nyköpt klänning (som inköptes för ett annat festligt tillfälle, ska erkännas, men som fick invigas nu) och min partner hade matchat sin slips, och jag var till min egen förvåning nervös när vi möttes i teaterns foajé. Jag skulle ha förstått det om dejten hade ägt rum då i maj, men nu har vi ändå varit ihop sedan sen augusti, så lång och så kort tid på samma gång.

20191106_184613

Vi beundrade den viborgska kristallkronan, som är tillbaka i teaterhuset efter år i exil, och den både bildliga och bokstavliga kronan på verket i den nyöppnade restaurangen. Det var också det enda fotot jag tog under kvällen, för här om dagen såg jag en video om hur mycket smarttelefonerna distraherar och stjäl vår uppmärksamhet, så jag hade bestämt mig för att hålla telefonen utom synhåll och hörhåll. Min partner, som jobbar i teaterhuset, berättade också om vad som hade hänt med kristallkronan under teaterns 100-årsfest veckan innan. Den har inte riktigt ännu återhämtat sig, så att säga.

Maten var underbar: skumpan var kall och torr, parmensanrisotton med svamp och vattenkrasse krämig, och till efterrätt åt jag Grand Marnier-marinerade jordgubbar med vispad grädde och maräng. Den första skeden var som att ögonblickligen förflyttas tillbaka till juli, sötman och smaken och känslan. ”Man kunde gråta för mindre”, sa jag, och senare under kvällen grät jag både för mindre och för mer. Vi såg Spelman på taket och det var länge sedan jag blev så tagen av en pjäs. Jag skrattade högt under första akten, och grät mig igenom den sista halvtimmen av pjäsen. Skådespelarna var fantastiska, berättelsen berörande och dockorna briljanta. Spelman på taket går på Wasa Teater ända in i mars, så det finns ännu tid att se den!

”Tack för att du frågade ut mig”, sa jag när vi gick hem i armkrok genom kyrkparken. Det var kylig och mörkt, bara rönnbären lyste grant på de annars nakna trädgrenarna.
”Tack för att du svarade ja”, sa han.

dagbok

Svarta snörkängor

Tiodygnsprognosen lovar enstaka minusgrader nästan varje dag och jag njuter storligen av frosten. Världen blir vacker och tankarna blir lättare. Nu är det dessutom november, så jag berättigar härmed mig själv och alla andra hugade att börja nosa på julstämningen. Inga tomtar och julgranar än, nejdå, men nog levande ljus och glögg. Och kanske sådan här musik på i bakgrunden?

Mina trognaste läderkängor har gått sönder. De har redan tidigare gått upp i sömmarna, gått upp i limningarna, spruckit i lädret, och nu senast gick en dragkedja sönder. Jag ger upp tanken på att laga dem och beger mig ut på jakt med min mor efter nya kängor.

20170503_190239.jpg
Mina trogna kängor som under flera år tagit mig runt i Stockholm, London, Lissabon, Prag, Rom. Och många andra ställen!

Mina krav på kängor:

  • svarta
  • snörning
  • helt i äkta läder
  • redig gummisula i ett stycke
  • skaftet upp till halva vaden
  • löstagbar innersula
  • tillverkade i Europa

Det är kanske inte förvånansvärt att de också ska vara bekväma. Det kravet går före alla andra krav. Jag vägrar köpa skor som skaver, klämmer eller som är stela och ”ska gås in”. Här ska inte skor gås in, här ska de vara bekväma från början.

Vet ni hur många svarta snörkängor det finns som är obekväma som fasen, i fejkläder, tillverkade utom Europa, har stötdämpande innersulor som absolut inte går att rubba, har korta och fladdriga skaft, eller bara helt enkelt är fula? (Ja, det var kanske ett outtalat krav: de ska vara fina. Men jag anser också att om de uppfyller de ovanstående kraven är de per automatik snygga.)

Och vet ni vad? Jag anser inte ens att mina krav är orimliga på något som helst vis.

Marknaden är av en lite annan åsikt. Jag hittade faktiskt ett par som uppfyllde nästan alla krav, ett par herrkängor i storlek 41. Det var storleken som gjorde att jag inte slog till direkt utan sov på saken en natt, och när jag återkom till butiken dagen efter så konstaterade jag det som jag hade anat under min väntan – de var, sist och slutligen, för stora. Storlek 40 skulle säkert ha varit ypperliga. Finns de i storlek 40? Nå nej.

Inga skor blev köpta (men däremot köptes oväntat en festklänning inför min systers vigsel senare i år, till och med tillverkad i Finland!) och jakten på de perfekta snörkängorna fortsätter. Tipsa om märken och butiker i Vasatrakten i kommentarsfältet!

dagbok

Dessa dagar

Dessa dagar är så långa att de känns som flera i en. ”Skönt att det snart är helg”, sade jag första gången på måndag kväll (var det måndag?) och har sagt varje dag sedan dess. Jag måste måste anstränga mig för att minnas var jag sovit, men jag tror det har varit sol och frost två morgnar i rad nu.

Jag arbetar i en hastighet som är den dubbla mot vad jag är van och bekväm vid, mot en tidtabell som är hälften av den önskade. Dagboken är oskriven sedan flera dagar tillbaka. Igår somnade vi på soffan efter att ha druckit säsongens första glögg – en ny sort med smak av pepparmynta.

Idag bjöd jag hem en vän på mat, värmde soppa från igår. Oväntat dyker en annan vän också upp, jag späder ut soppan lite och tar fram mera bröd. Vi far till gravgården, tänder ljus för bortgångna släktingar och vänner. Jag ska göra samma sak igen på lördag, för samma hädangångna, men i annat sällskap. Ett av ljusen slocknar i vinddraget, men jag försöker att inte se det som ett dåligt tecken. Sedan far vi till ett bryggeri och dricker öl och cider och planerar retreat med påtaglig iver och i stort samförstånd.

Imorgon har jag två olika jobb igen, sen ska jag vara smakråd i glasögonprovning, sen ska jag dansa. Sen ska jag sova, och dagen efter ska jag ordna fest, och sen – ! Sen är det äntligen helg!

dagbok · skönlitterärt

Gårdsljus

Tallarna utanför mitt fönster
finns inte längre

Skuggan från barndomen
när jag låg i sängen
som skänkte mörker och trygghet
finns inte längre

Nu ser jag gårdsljus jag aldrig sett förut

Nya grannar på distans
en tröst
ett spår av liv
att se lamporna lysa bortom kullarna om kvällarna

och en morgon stiger röken tjock
från en skorsten
tidigare osedd

dagbok

Där trösklarna är som lägst

Någon påstod att torsdag är veckans bästa dag, en försmak av helgen utan helgens alla förväntningar. Kanske det är så, ibland, men inte denna vecka. Denna torsdags första vakna tanke var i stil med uähh nej.

Jag bestämde mig direkt för att ge efter. Inte med våld försöka vända dagen till något bättre, utan låta den vara precis så gråplatt som utsikten var efter att den stora lönnen tappat alla sina löv.

Så jag har inte stigit upp tidigt, var knappt medveten om att mitt nattsällskap lämnade lägenheten (men hoppas jag var snäll nog att säga hejdå). Sov någon timme till men var inte alls utvilad ändå. Accepterade detta. Promenerade hem genom en gråplatt stad, löven är gula och fula. Drömde om te och smörgåsar med knaprig paprika till frukost och ordnade så att drömmen blev verklighet. Såg klart ett avsnitt av Downton Abbey. Påbörjade ett till. Jag har stretat på med jobbet och tagit långa pauser, tupplurar. Definitivt inte tagit någon uppfriskande promenad med en podd i öronen, utan legat på sängen och skrollat genom Instagram. Inte lagat någon ordentlig mat utan ätit piroger med äggsmör istället. Inte gjort mina fysioövningar. Accepterat allt detta. Gått över där trösklarna är som allra lägst.

Nu ska jag fylla i en torsdagslista tagen från min kändare namnes blogg, och ikväll ska jag dansa lindy hop. Sedan är torsdagen nästan slut och vi kan se fram emot fredagen!

Om torsdag vore en färg vilken färg skulle det vara?
Denna torsdag är alltså stålgrå, men överlag tror jag att torsdagar har en mer blågrå färg.

Vilken plats på listan av veckans dagar kommer torsdag?
Torsdag har en stabil och säker plats i mitten, sisådär tredje, fjärde plats.

Måste man äta pannkakor och ärtsoppa idag?
Man borde! Speciellt pannkaka, med sylt och grädde. Jag kom nyss på att jag ju har en ärtsoppsburk som jag hade kunnat äta istället för mina äggsmörspiroger. Det hade varit lite mera matigt.

Vilken låt ska jag lyssna på för att få igång min torsdag?
Denna torsdag ska inte fås igång, den ska accepteras och genomföras. Då kan man till exempel lyssna på den här för lite själsro:

Vad ska du äta för lunch idag?
Nu har jag nämnt äggsmörspirogerna redan tre gånger.

Ska du dricka öl idag?
Jag drack faktiskt en öl till mina fjärdegångsnämnda piroger. En thailändsk Singha, som fanns i mitt kylskåp tillsammans med annan mat när jag kom hem från höstlovsresan. Det var min pappa som hade tyckt att jag behövde en öl. Tack pappa, den satt riktigt bra idag!

Bra torsdagsoutfit?
Collagetröja och byxor som inte spänner åt i midjan. Allt övrigt är frivilligt.

En snygg torsdagskille?
Nä, känner inte för att titta på killar idag.

dagbok

Rimligt

”Det är inte rimligt att behöva stiga upp när det ännu är mörkt”, säger jag åt pojkvännen när klockan ringer halv sju. Rimligt är ett nytt favoritord det senaste halvåret eller så. Det får det att låta som om det är en objektiv sanning, inte min personliga åsikt. Stiga upp halv sju = orimligt. Stiga upp halv sju i oktober = absolut orimligt. (Jag hittade favoritordet som en annan persons favoritord, i en kort intervju i Språktidningen tidigare i år. Där tyckte personen det var roligt att använda ordet i helt orimliga (!) sammanhang. ”En helt rimlig orgasm”. Jo, jag tackar, jag.)

Trots de mörkare tiderna är det ändå morgnarna som är de bästa, tänker jag. I alla fall när man inte prompt behöver stiga upp och vara aktiv redan från början, inte har ett jobb att infinna sig och vara effektiv på redan klockan åtta. Speciellt när man sover bra bara ungefär varannan natt. I stället kör jag hem genom en regnblank stad, alla gatlyktor och trafikljus speglar sig i våt asfalt, det är kyliga vindar och blöta löv. Väl hemma packar jag upp, tänder ljus, dricker två glas vatten och kokar kaffe. Känner inte för att läsa något till frukosten, vill absolut inte skrolla på nyhetssidor, skulle ändå vilja ha någon förströelse till mina rostade bröd och vitaminbrustabletter.

Jag bestämmer mig för sista avsnittet i Downton Abbeys första säsong. När jag hälsade på min vän KJ introducerade jag henne till Downton Abbey-serien, och vi såg de sex första avsnitten under två mycket trevliga kvällar med stearinljus, glass och te. Nu är jag sugen på att se om hela serien, reserverar dvd:na från biblioteket, så gammaldags som jag är.

En tisdagsmorgons omstart med kaffe och teveserier = helt rimligt.

dagbok

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

  • umgås med två vänner, samt
  • gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

20191013_123553

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

IMG-20191013-WA0012

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

20191011_131433.jpg

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

20191013_132006

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

20191013_132116

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

20191013_121643