När jag skrev gårdagens datum i dagboken, 7.5, var det något som glimmade till i minnet. Den sjunde maj hade vi som födelsedag för våra första två kaniner, Stampe och Svartnos. (Vi hade egentligen också en kanin innan dem, Långöra, men Långöra levde bara en vecka.)
Jag skrev en dikt om Stampe och Svartnos i april för 25 år sedan. Så här lyder den:
Två kaniner
Jag har två kaniner som är så söta så. Hit hem jag fick dem när de var riktigt små. De fyller år den 7 maj. Då brukar de få grönsaker, de gillar inte paj. De är mina två kaniner. En är Julias förstås. Och från vår stora kärlek kan dom aldrig hoppa loss.
Även om versen inte kräver desto djupare analys för att förstås, finns det ändå mycket man kan säga om nioåriga Sandras diktande. Jag ids ändå inte säga så mycket. Det jag väljer att ta fasta på är att poesin faktiskt har varit mitt primära konstnärliga uttryckssätt ända sedan barnsben. Kanske det är skäl nog att hålla fast vid lyriken även när jag känner att det vacklar.
Jag drömmer om våra kaniner ibland – Långöra, Stampe, Svartnos, Skrållan, Skuttan, Vitnos, Halvvitnos, Tove, Loke, Helga; alla deras ungar. Vi har bara haft dvärgkaniner i någon form, vissa korthåriga, de tre sista någon långhårig blandras. Oftast är det jobbiga drömmar där jag har glömt att ta hand om kaninerna; det är vinter och vattnet har frusit, jag har glömt att städa buren. Eller så har de rymt; små kaninungar som slinker igenom hönsnätsgallret, haspar som glömts och dörrar som glipar. Men jag minns också Svartnos, hur hon brukade slicka ens hand med sin lilla, lilla rosa tunga. Hon var utan tvekan det mest kärvänliga kanin vi haft. Den lilla spräckelpälsen som sina sista år var blind och lite skygg men som fortfarande sökte kontakt och gärna blev klappad.
För en handfull år sedan blev jag intervjuad för lokaltidningen, och som brukligt var avslutades intervjun med en liten genomgång av bakgrundsinformation: namn, ålder, hemort – sådant som kan vara av intresse för lokaltidningsläsarna. Jag fick också frågan: ”Familj?”, på vilken jag svarade ”ja”. Reportern skrattade och frågade om jag ville utveckla. ”Föräldrar, syster och andra”, sa jag.
Under en promenad här om dagen pratade min sambo och jag om just familjer, vem som hör till våra familjer och varför, och i morse såg jag på en video av Jessica Kellgren-Fozard, ”Are kids of same-sex parents winning or losing?”, där det i farten togs upp en massa olika familjekonstellationer. Vem hör till familjen egentligen?
Min familj består till exempel av min sambo och jag, vi som delar vardag och hushåll. Det går ypperligt att vara en familj på två jämbördiga vuxna, låt ingen påstå motsatsen. Min familj är förstås också mina föräldrar och min syster – min ursprungsfamilj, den jag vuxit upp och formats i. Till familjen hör också mommo (och moffa, medan han levde), som jag också vuxit upp med om somrarna och som jag träffar minst en gång i veckan. Och när vi ordnade förlovningskaffe ”för familjen”, så var vi sju personer och en hund runt bordet: min fästman & jag, mina föräldrar, mommo, fästmannens mamma med pojkvän, och så förstås Nisse. (Också mycket viktigt att poängtera att husdjur kan ha en självklar plats i familjen, igen beroende på kontext.) När jag firar jul ”med familjen” kan det vara allt mellan jag, fästmannen & mina föräldrar till jag, fästmannen, min syster med sin man, föräldrarna & mommo. Ibland räknas mina kusiner med i familjen, speciellt under högtider – då är familjebegreppet extra brett.
Kärnfamiljen är en sådan nymodighet som vi tror att har mycket djupare och äldre rötter i vår kultur än vad fallet är. Jag hävdar orubbligt att familj (liksom queer!) är ett socialt begrepp som är flytande både i sin allmänna definition och något som kan variera beroende på situation i sin personliga definition. För mig är ”familj” något som lutar åt att oberoende kontext vara mer inkluderande och expanderande än exkluderande – det är mycket lättare att bli inräknad i min familj än vad det är att hålla sig utanför den, hah!
”Det känns som att hela den här månaden har varit så motig”, säger jag åt min sambo efter ännu en trög dag. Dagens bästa var när vi åt lunch ute, en massa goda röror och sallader, frasiga och varma ostrullar; till och med kaffet, som brukar kunna vara av diskutabel kvalitet på lunchrestauranger, var gott. Även i dag tänker jag med värme tillbaka på gårdagens lunch. Vi var trötta och disträ, men vi var också mätta och tillsammans. Jag sörjer att april, som brukar vara en kreativ och inspirerande vårmånad med daglig dikt, nu är ytterligare en motig och tung vintermånad (visserligen med daglig dikt, men också det är mera ett måste, ett jobb, än ett nöje och en lust).
Jag börjar fundera om jag bara tror att jag är låg, om jag bara lurar mig själv att de tankar jag tänker sent om kvällarna är sanning, så jag bläddrar tillbaka i dagboken:
2.4 Kära dagbok! Jag orkade inte skriva i går kväll, då jag var helt slut i huvudet efter att ha arbetat sent och sen tagit en promenad i snålblåsten för att svalka hjärnan. Jag har lämnat in förra månadens stora arbetsprojekt, men alltså, vad man kämpar och stretar, och sen är man bara lättad men inte alls desto mera nöjd eller stolt, bara ett ”jaha” och så får man fortsätta med nästa jobb.
7.4 Kära dagbok! Vilken absolut gråregnig söndag – imorse till och med snöslaskade det! Humöret har varit därefter.
10.4 Kära dagbok! Det har nog varit en motig april, känns det som. Ingen inspiration eller motiatvion till något. Ont i magen har jag också i dag igen.
19.4 Kära dagbok! Jag är ännu så trött efter Solmukohta, orkade inte skriva igår. Skör är jag också, har gråtit flera gånger om dagen den senaste tiden, redan före frukost. Kanske just för att det är före frukost, och jag behöver äta? Men jag har gråtit vid middagsbordet också, åt oklara saker, jag minns inte nu och visste väl knappt då.
Jag undrar vad det är som felas. Vårvädret som aldrig vill infinna sig? Kroppen som fortsättningsvis krånglar på flera plan? En överansträngning, först massor av jobb och social resa till Åbo & Pargas i mars, ingen egentlig påskledighet, och sedan mera jobb och Solmukohta i april? Världsläget, ekonomin, regeringen? Jag märker ju att jag är deppig, tankarna snurrar åt det negativa, hur mycket jag än gör känns det alltid som för lite – en dag när jag har gjort lite morgonyoga och tagit en promenad hackar jag ner på mig för att jag inte har styrketränat också – samtidigt som jag har svårt att komma till skott med sådant som jag vet att jag brukar vilja göra. Allt går nog, men inget går motståndslöst.
Hav förtröstan, viskar jag åt mig själv och fortsätter. Fortsätter stiga upp om morgnarna, ta mina D-vitaminer och järntillskott, äta bra mat (och där emellan: inte så bra mat), ta mina promenader (och där emellan: ligger på soffan), svettas framför Youtube-pass och veta att det är gott, leverera på jobbet och hålla deadliner, övertala mommo att komma in på kaffe när hon nu en gång kommer promenerandes för att få hjälp med att läsa ett sms på telefonen, försöker lägga mig i tid och höra av mig till mina vänner. Där emellan gråter jag, mår inte jättebra men inte heller jättedåligt. Mårar å på, keep calm and carry on. Vad tråkigt det måste vara att läsa det här, en ändå välfungerande, privilegierad människa som beklagar sig över i det hela struntsaker. Men så är det nu. Är det tungt så är det tungt oavsett hur tungt eller lätt andra har det. Snart är det förhoppningsvis något annat, något bättre, ljusare, varmare. Hav förtröstan.
Byggaren blundar mot himlen närmare än de flesta Det är sexton grader mulet knappt kännbar vind svag nog att inte kyla ryggen stark nog att svalka nacken Det har inte regnat sedan förra veckan
Det är en nåd när ett tak ska läggas
En hare har dragit sig undan grangrenarna skymmer och skyddar vajar sakta i den milda brisen Den har använt alla krafter nattfuktig harsyra svalkar nosen
Det är en nåd när tiden är inne
Hundloka och jätteloka liknar varandra men jättelokan är ett giftparasoll hundlokan en luftig brudslöja krusar sig i skuggan av tremetersstjälken De skira klasarna kastar spetsmönster över sekatören
Det är en nåd när trädgårdsmästaren nalkas
★
Dagens prompt var att först läsa Alicia Ostrikers dikt The Blessing of the Old Woman, the Tulip, and the Dog”, för att sedan skriva en egen dikt om hur ett par eller en trio av väldigt olika saker skulle uppfatta en välsignelse eller något annat (tur, sorg, glädje …). Här blev det nåd, som går hand i hand med välsignelse.Jag blir mindre nöjd med dikten vartefter stroferna framskrider (även om jag blev tårögd när jag skrev om haren –tänkt att man kan få sig själv att gråta)så vi får se hur hårt jag eventuellt beskär (hah!) den.
Mitt skrivande sover. Det har gjort det en längre tid. Emellanåt har jag försiktigt försökt väcka det. Då har det vaknat till, plirat på mig med små ögon, ibland roat, ibland irriterat. Det har mumlat lite, som att försäkra mig om att det fortfarande är där. Sedan har det svängt kudden med den svala sidan uppåt och vänt ryggen mot mig, förnöjt sjunkit ner i slummer och drömmar igen.
Och jag har låtit det sova, gjort andra saker i stället medan vinterhjulet rullat på med snötyngda ekrar – läst romaner och noveller, firat förlovningsfest och trettioårsfest, tagit skogspromenader med Nisse, nyligen tillbringat en vecka i Åbo och Pargas för att i vanlig ordning träffa vänner (och i vanlig ordning älska att jag har så fina vänner). Jag känner mer och mer hur jag vill tillbringa mindre och mindre tid framför datorskärmen, det blir tillräckligt av det i arbetets tecken. Kroppen kräver annat, huvudet behöver rymd, ögonen vill tomglo ut genom ett fönster länge efter att kaffet i koppen är slut.
Men nu, när marssolen packat ihop snön och de första gatorna blivit rensopade, när det är ljust om morgnarna och koltrasten börjat sjunga om kvällarna, så har mitt skrivande också börjat röra på sig. Jag hör hur det suckar till i sovkammaren, bökar omkring i sängen mer än vanligt. Haspen skallrar när det puffar upp fönstret för att släppa in lite luft. Vattenglaset klinkar mot nattduksbordet. Den första april ringer väckarklockan. Då börjar National Poetry Writing Month, som mitt skrivande inte har missat på tio år. Jag är tryggt förvissad om att det kommer att vakna och stiga upp till det även i år.
Tills det låter jag det vakna och morna sig i egen takt, såsom jag själv vill få vakna. Jag öppnar också fönstret i köket för att släppa in lite luft, så småningom låta det bli korsdrag. Jag har en biografi att fortsätta språkgranska. Jag har en fånig fantasyroman att börja läsa. Jag har en påskhelg fylld med arbete som avbryts av brunscher, kaffe, kanske en konsert.
Jag är konvalescent samt hus- och hundvakt ett par veckor. Om morgnarna väcks jag av skall som kräver frukost, med lite tur kan jag sova en halvtimme till innan det är dags för morgonpromenad i ullunderställ och dubbskor, tunn dunjacka och påsavantar. Efteråt sätter jag sätter mig framför den rappade spisen på fotpallen, robust och hemsnickrad som så många pallar och småbord här, och öppnar glasluckan med spiskroken i mässing. Eldstaden behöver askas ur. Det blir så med den ved jag har, grova och lite sura björkklabbar som pyser när fukten flyr, ved som kräver mycket tidningspapper för att ta fyr. Det hjälper inte att jag låter veden stå i grovköket och torka ett extra dygn innan jag flyttar över den till vedlådan.
Jag stiger upp och går iväg, sticker fötterna i pappas stora, fodrade gummistövlar, och slirar ut till skjulet. Det finns många små byggnader på tomten: förrådet, skjulet, lilla ladan, stora ladan, vedlidret. Ved förvaras på flera ställen, enligt ett roterande torksystem som bara pappa har full insyn i. Vi hämtar ved därifrån han säger att vi ska hämta ved. För tillfället hämtas veden från vedlidret, längst bort på en hal, slingrande stig. Men nu går jag till skjulet i gummistövlar, där jag vet att det ska finnas en askspade. Också den robust och hemlagad, inte helt bekväm i handen. Jag tror det är min numera bortgångna gammelmosters man som gjorde den. Han har tillverkat mycket av stål och järn: marschallhållarna som vi sticker ner i snön vissa högtider, den väldigt industriella lyktstolpen som lyser upp villatomten sena augustikvällar och som inte alls passar in stilmässigt men som är mycket praktisk. Jag snokar runt i skumrasket i skjulet, vi har aldrig fått något fungerande ljussystem där, far med blicken över hönsnät, utemöbler, lyktor, krukor, komposttunnan som måste stå skyddad eftersom den bara har frusit till hela vintern. Askspaden står förstås lutad mot väggen direkt till höger innanför dörren – varför skulle den ställas längre bort än nödvändigt.
Jag går tillbaka in med askspaden, stiger ur stövlarna och dimper ner på pallen framför spisen igen, skyfflar upp aska och kolbitar, den rejält tilltagna askspaden blir rågad och kräver bägge händer för att hållas stadig. Sedan stiger jag upp igen, gummistövlarna, går förbi skjulet till vedabackan. På vedabackan kastas allt som anses vara skräp eller förbrukat, men som kan få en andra chans: kvistar, rabarberblad, vissna krukväxter. Inget växer så bra som på vedabackan. Där frodas ett par vinbärsbuskar och två krikonträd som ger rikligare skörd än vad vi alltid vet vad vi ska göra av den, och över rishögen slingrar sig en murgröna. Nu är förstås allt dolt under snön, där jag rakt upp och ner kippar ut askan, svart och grått mot det vita. Jag undrar om askan får snön att smälta snabbare eller långsammare. Om dagarna hörs takdropp, och isen på stenplattorna framför huset både tunnas ut och brakar i större sjok under dubbskorna för var dag som går, allt det viskar om vår, men mulenheten inbjuder inte till eftermiddagskaffe på den nu helt snöfria lilla verandan. Inte ännu.
Jag skakar av askspaden, ställer tillbaka den innanför skjuldörren. Kliver ur stövlarna när jag kommer in, öppnar spjället och dimper ner på pallen framför spisen en tredje gång denna morgon. Staplar tunga vedträn, det smärtar i armen av lyftet. Dessa kroppsligheter som avlöser varandra, det är för mycket för att orka fokusera på mer än en krämpa i taget. Jag river strimlor av och knycklar ihop det senaste numret av Österbottniska posten, trycker in papper mellan vedklabbarna och avslutar med en tändbit. Pappret brinner snabbt, tändbiten sakta, och med misstro lämnar jag spisen för att laga frukost. Jag dricker café au lait ur kaffekapsel, rostar rågbröd med rödbetssallad, paprika, sallad, ost, häller upp ett glas hallonkefir. När jag ställt ner allt i vardagsrummet på ett sidobord, detta faktiskt inte hemsnickrat, får jag ta till eldgaffel och mera tidningspapper och tålamod för att dalta med elden. Veden pyser. Tre omgångar brukar det ta innan jag får ordentligt fyr. Jag tänder en pappersstrimla från ljuset på bordet, använder den för att tända vidare i spisen. Inte sparar man något på en tändsticka, egentligen, men det är något i ryggmärgen, varför slösa en tändsticka när det redan finns en öppen låga inom räckhåll.
När elden slutligen tagit sig och jag flyttar mig från pallen till fåtöljen för frukost hörs tassande. Hunden har lämnat sin korg för att lyftas upp i famnen och tigga om dagens lilla ostranson.
Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.
I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?
Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.
Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.
På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.
Det är tjugondag knut, till och med dagen efter tjugondag knut, men med gårdagens alkohol och sex timmars sömn i kroppen finns det inte ork till att både städa undan efter festen och städa undan julen. På köksbordets blågrå sammetsduk tronar tomma glas, halvfulla flaskor och chipsskålar; två böcker, ett par handklovar och ett armband med strass och pärlor. Jag äter chipsrester och dricker iskall cola zero, den bästa förfrukosten dagen efter, i väntan på att kaffet ska koka upp på spisen.
Resten av dagen röjer vi långsamt, kör två maskiner tvätt och två maskiner disk. Jag handtvättar stay-ups och spetsklänning, silvernagellacket slits i vattnet. Ur duschen städar jag undan frysväska, sopskyffel och omslagspappren efter en blombukett. Jag hittar ett sista champagneglas med bottensats öl uppe på vitrinskåpet. På hallbordet ligger tjugo polaroidbilder, tagna med en väns lånade kamera, och på sovrumsgolvet en hög presenter (kaffe, te, whisky, ljus, presentkort, muggar) som vi undanbad oss men som ändå överräcktes under olika versioner av ”ni sa ju att ni int ville ha presenter, men …”.
Det tog oss över hundra dagar från förlovningen att ordna fest för våra vänner. Det kan bli så, när USA-resor, helgjobb och adventstid kommer emellan. Jag drömde om inflyttningsfest i repris, fast med fint dekorerad prinsesstårta. Vi köpte tårta och dekorerade med gammal pepparkakskristyr och strössel. Kristyren var tjock och trögflytande; det blev så fult att jag skrattade så jag grät. När jag tjugo minuter innan gästerna anländer får hjälp med klänningen – klargrön, klockad och egentligen ett par nummer för liten; köpt begagnad för 1½ år sedan men inte ännu använd i väntan på det perfekta tillfället – går dragkedjan sönder. Jag drar tre djupa andetag, bestämmer mig för att gråta senare, och byter till en tajt spetsklänning i svart och blått medan fästmannen byter slips för att matcha.
När de sista gästerna far vid halv tre har festen gått i ett oavbrutet rus. Jag blir så uppriktigt glad åt varenda människa som kommer in genom dörren, av att de har velat och kunnat och tagit sig tid att komma; jag har flutit med från samtal till samtal, från köket till hallen till vardagsrummet och tillbaka, och ändå har jag inte hunnit tala med alla gäster. Jag har druckit skumpa, bärvin och gin & tonic, men inte hunnit prova den hembryggda ölen. Jag har ätit minst fyra bitar prinsesstårta, och ändå finns det en tårta kvar i kylen och ytterligare en i frysen. Jag har inte plockat undan ett enda fat eller glas, och ändå finns är vardagsrummet tomt på porslin.
Det visar sig förstås vara fästmannen som under kvällen plockat tallrikar, diskat brickor, gräddat fler miniostpizzor och slevat upp räkröra på rågknappar. Tydligen är jag en sådan som stressar och ordnar och plockar för att förbereda. När festen sedan börjar släpper jag allt.
Ett av mina nyårsmål för 2023 var att läsa minst 40 böcker. (Vi ska återkomma till det andra nyårsmålet, ”vara mera social”, i ett annat inlägg.) Efter att i många år lätt ha kommit upp till minst en bok i veckan störtdökmin läsning efter att jag blev ihop med min partner. Sedan dess har jag jobbat mig uppåt med läsningen igen (och blivit mer generös i vad jag räknar som en bok, det vill säga som ett avslutat verk – en diktsamling räknas, en enskilt publicerad novell räknas).
De allra flesta böckerna lånade jag från bibban. Några lånade jag av vänner och familj, andra fick jag i gåva. Några köpte jag, bland annat Min skugga av Christine Falkenland för 50 cent på loppis, bara för att pärmen var så tilltalande. Det visade sig att också berättelsen var tilltalande och passade ypperligt under långsamma, gråa marsdagar.
Bokåret 2023 slutade med sammanlagt 45 verk! Den absoluta merparten var som vanligt skriven av kvinnliga författare, precis som jag vill ha det. Flest böcker (7) läste jag i oktober, vilket var helt förståeligt eftersom jag då hade ledigt i Florida. Färst böcker (1) läste i december – också förståeligt, med tanke på hur mycket jobb och extra program jag hade i adventstid. Genrefördelningen var följande:
32 romaner
4 diktsamlingar
2 novellsamlingar
2 enskilda noveller
5 faktaböcker.
Årets bästa böcker var intressant nog en faktabok och en diktsamling, trots att romaner rent mängdmässigt dominerar mitt läsande.
När en av Connys äldsta vänner var på besök i augusti fick vi boken Four Thousand Weeks. Time Management for Mortals av Oliver Burkeman i gåva. Jag läste den om kvällarna, liggande i sängen på villavinden, och kände hur insikt efter insikt föll på plats. Med torr humor tar sig Burkeman an det moderna problemet, ja, rentav tidslögnen, som påstår att vi kommer hinna med allt, bara vi planerar tillräckligt noga. De flesta böcker och taktiker om tidshantering bortser från en avgörande sak, menar Burkeman, och det är att vår tid här på jorden är ”absurdly, insultingly brief”. Genom att bejaka detta faktum (i stället för att låtsas om att den inte finns och påverkar oss) kan vi hitta ett bättre sätt att se på tid. Intressant nog är 4 av de 5 faktaböckerna jag läste under året sådana som tangerar vad som även var titeln på en av böckerna, nämligen Jobba mindre, lev mer(av Maria Österåker). Flera gånger här under hösten, när jag har känt att stressen ramlar över mig och jag igen luras ner i tankesättet att jag nog hinner med allt bara jag planerar tillräckligt bra, har jag tänkt att jag behöver läsa om just Four Thousand Weeks. Den känslan är stark även nu.
En bok jag verkligen njöt av att läsa var diktsamlingen Jag älskar dig till döds ändå av Dorothy Parker, i urval och tolkning av Isabella Nilsson. Flappern Dorothy Parker skrev sina dikter om livets nedrigheter, dödslängtan och kärlekssorg år 1926 på light verse, som enligt diktsamlingens förord är ”rimmad poesi med triviala eller lekfulla teman som skrivits primärt för att roa eller underhålla och som ofta involverar användandet av nonsens eller ordlek”. Nästan hundra år senare tolkar Isabella Nilsson dikterna med lika stor skicklighet, och placerar dem dessutom i sin samtid. Här är ett exempel på Parkers dikt och Nilssons tolkning.
Med det sagt var årets alla fyra diktsamlingar på topp. Jag visste sedan tidigare att både Eva-Stina Byggmästar (med Vill du kyssa en rebell?) och Bob Hansson (med Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt) alltid är både tankeväckande och roande, och Sara Nymans diktsamling Viltvård var en mycket trevlig ny bekantskap, som gav en insyn i något på samma gång hemtamt och främmande. Mina favoritrader ur den diktsamlingen var: ”du tänker avfallshantering / jag tänker svedjebränning”. Jag menar, bara det!
Andra böcker som var mycket läsvärda enligt noteringarna i min läsdagbok var:
Bohemian Magick av Veronica Varlow (faktabok)
Systerklockorna och uppföljaren Hekneväven av Lars Mytting (romaner)
Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin (roman)
Årets sämsta bok var en som jag såg på biblioteket och blev intresserad av, och som jag bara någon dag senare fick låna av en kompis. Jag såg det som ett tecken på att jag skulle läsa Alice Osemans Solitaire, men ungdomsboken visade sig vara för överdriven och pretentiös för min smak – jag tror helt enkelt att jag sprungit förbi den sortens böcker i tiden.
Årets största igenkänningar var romanen Fannys väg av Ulrika Hansson samt novellsamlingen Klein och romanen Eldsjäl av Axel Åhman. Jag är på många sätt en snäv läsare, tycker mer om det hemvana, igenkännande än det outforskade, främmande. Därför var det mycket nöjsamt att få tillbringa tid på den litterära landsbygden där jag så känner igen karaktärer, sätt och fenomen. Både Hansson och Åhman är också skickliga skribenter, vilket förstås inte bara förhöjer en historia utan i slutändan är avgörande för att jag ska tycka om ett verk – jag jämför till exempel med Nilla Kjellsdotter, som jag läste för första gången i år medan jag drack smaksatt kaffe ur roliga halloweenmuggar.
Hennes deckare I rättvisans blod, Flickan i Stenparken och Himmelsgården lämnade övrigt att önska när det kommer till själva skrivandets hantverk, men just det hemtama i karaktärer, platser och tendenser (och förstås deckargenrens uppbyggnad) fick mig att ändå både läsa de tre första böckerna och reservera den fjärde på bibban när den kommer ut. Dessutom är deckare alltid tacksam semesterläsning! (Med det sagt började jag ledighetsläsningen i Florida med Lars Keplers Hypnotisören, men det var alltför groteskt och grafiskt för mig. Tack och hej, Kepler.)
Årets äntligen var Thor Rutgensson & Ida Österssons Allt vi inte ser. Så påverkas du av det osynliga arbetet – hemma och på jobbet, M.L. Rios If We Were Villains och Virginia Woolfs Mot fyren.
Under hela året har jag lånat och omlånat och lämnat tillbaka och lånat igen Allt vi inte ser, som är en fakta- och tipsbok om allt det osynliga arbete som (oftast kvinnor) gör hemma och på jobbet. Boken gav visserligen inga stora nya insikter, men det är alltid bra att bli påmind om hur man kan leva ett mer jämställt liv. Det gäller bara att omsätta det i praktiken också, vilket ju alla gånger är lättare sagt än gjort.
If We Were Villains har jag också lånat och omlånat flera gånger om, för jag har verkligen velat läsa den, men det dröjde innan tidpunkten var rätt. Jag njöt när jag äntligen var i rätt sinnesstämning för att ta mig an dark academia-romanen, och förfördes villigt av språket och den instängda världen (mina litterära favoritmiljöer är ju slutna institutioner: barnhem, mentalsjukhus, internat), men i något skede kändes romanen lite för långsam och upprepande, och trots att jag försökte kunde jag inte låta bli att dra paralleller till Donna Tartts Den hemliga historien, och alla ni som känner mitt läsande vet att inget står sig mot Donna Tartt.
Gällande Mot fyren har jag i åratal velat läsa något av Woolf, och i omgångar lånat hem böcker av henne, men aldrig kommit mig för att faktiskt påbörja, än mindre avsluta något. Mot fyren var ingen omvälvande läsupplevelse, men det var en introduktion till ett författarskap som jag gärna vill utforska vidare.
Vad läste du år 2023? Vad var det bästa, det sämsta, ditt äntligen?
Säg efter mig: PÅ TJUGONDAG KNUT DANSAS JULEN UT. Den som yttrar något om att våren är på kommande (det är -26 grader där ute i skrivande stund), försöker plocka bort adventsstaken till förmån för rosa tulpaner eller ifrågasätter julduken får på snåte. (Nå nej, jag är ju pacifist, men den får täppa till truten med de sista mjuka pepparkakorna och snällt sitta kvar i soffan och titta på julgranen som tindrar.) Som någon på internet sa: Januari blir inte kortare bara för att man städar undan julen tidigare.
Och som jag har längtat efter denna jul, detta jullov! När jag har harvat på med att bolla allt extraprogram som kommer i adventstid med att korrekturläsa kemiböcker och analysera dikter har jag drömt om sovmorgnar, långa lässtunder i soffan, bastu och filmkvällar. Allt detta och mer har jag fått. Mellandagarna var precis det där ljuvliga lullandet som jag vill ha, när jag måste anstränga mig för att komma ihåg vilken veckodag det var. Jag tar paus från så mycket: jobb, tanken på bloggande, hemmaträning. I stället promenerar jag i vinterkvällen, skrollar på telefon och fokuserar på vilan, på att bara vara – jag gör inte ens yoga, som jag vet att jag mår bra av. Men ibland mår jag ännu bättre av att låta bli, för att visa för mig själv att jag kan och får.
Det bästa med denna jul är ändå att systra mi var hemma. Vi och våra respektive har tagit promenader, spelat kort och andra sällskapsspel. Dagen innan julafton hade pappa ordnat tomteverkstad ute i förrådet med såväl muntlig förklaring som pedagogiska steg-för-steg-instruktioner upphänga på arbetshyllorna. Märks det att pappa är lågstadielärare? Han var till och med mer pepp än vi, och då ska jag säga dig att jag var lika ivrig som vilken lågstadieelev som helst som får göra något annat än ha vanlig lektion. Med radion på i bakgrunden pysslade vi ihop tomtar av vedträn, filttyg, knappar och bomull. När allas skapelser var klara bjöd vi in mamma att gissa vems tomtar som var vems. Hon fick 10 av 10 rätt – vi var imponerade men egentligen inte överraskade.
På kvällen innan julafton var vi som vanlig bjudna till grannarna på glögg, som vi har varit sedan vi flyttade in 1995. Det här var första gången som min sambo var med, eftersom jag var beredd att kompromissa med i princip vad som helst annat under julen för att han skulle kunna närvara. Det betydde att vi var 4 äldre vuxna med sina sammanlagt 5 vuxna döttrar, deras sammanlagt 4 respektive samt 1 småbarn och 1 hund. Det var precis lika stökigt, högljutt och hjärtligt som ni kan föreställa er. Kompromissen betydde också att jag firade merparten av julafton hemma i sambons barndomshem, och det var den allra trevligaste av kompromisser. Jag visste ju nog att deras julaftonsfirande innebar mängder av a) mat och b) julklappar, men missbedömde trots det mängden – när de andra gick efter sin tredje tallrik julmat hade jag redan ätit mig mätt på två. Och då var det ännu efterättsbordet kvar, med bland annat den traditionsenliga kinuskikakan. (Andra roliga traditionella julrätter på deras bord är räk-blomkålsgratäng, rom med smetana och rödlök, och kanderade körsbär och konserverade ananasringar på skinkan.)
Något som jag bestämde redan tidigt i höst var att ta långledigt över julen. Jag har varje år känt att jag har behövt det, men varje år har jobb kommit emot och emellan. Den här gången har jag varit bestämd och strukturerat arbetet därefter. Ännu denna smällkalla, första vecka på det nya året är det jullov. Allt arbetsrelaterat som sker är endast på frivilligbasis och en bonus. Jag ska inte behöva skynda hem från iskalla promenader för annat än att värma mig. Kvällarna ska fortsättningsvis tillbringas i soffan med roman och varm kakao – kanske med en skvätt Minttu.
God jul, gott nytt år och god fortsättning på er alla! ♥
Sandra skriver 