Category Archives: dagbok

The Sounds

Ikväll tittade mina föräldrar på teve, och The Sounds dök plötsligt upp i rutan med sin musik.

Det fanns en flicka i min skola. Hon hade svart hår. Under någon period hade hon blont hår, och jag tycker mig minnas också andra färger, men när jag tänker på henne är hon alltid svarthårig. Ibland har hon rött läppstift. Ofta skrattar hon, stort. Nästan lika ofta är hon arg.

Vi blev vänner, fast vi var av olika sort. Hon var den coola typen, medan jag var av det snällare slaget. Musiken hade vi gemensamt, och något rebelliskt drag, som hon visade öppet medan jag bar det dolt. Hon var en sådan som jag i efterhand inser att jag kunde ha blivit förälskad i, om jag bara hade låtit mig falla för flickor.

En gång sjöng vi en duett tillsammans. Ur Grease. Jag fick vara den manliga rollen, medan hon var hjältinnan. Kanske var det för mitt korta hår – eller för det faktum att jag sjöng alt och hon sopran.

Jag vet inte var hon är idag, eller vilken färg hennes hår har, men om jag lyssnar inåt kan jag fortfarande höra henne sjunga Painted by Numbers.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Inte så mycket

Det händer väl inte så mycket. Eller, det händer, men det händer smått, och jag är alltid trött. Jobbar lite för mycket och sover lite för lite. Håller ut i väntan på lättare tider. Det regnar nästan varje dag och jag har tappat känslan för att vara ledig varje stund jag inte jobbar, men man kan väl inte carpe diem hur länge som helst, heller.

Under tiden: skickar in skrivkursansökan med ett dygn till godo. (Om jag inte kommer in så är det förståeligt. Att skriva om ambition och drivkrafter när man inte har sådana är vanskligt.) Dricker skumpa och äter chokladdoppade jordgubbar. (Där var det nog carpe diem). Går på bio med syster, pappa och moffa, och äter räksmörgåsar efteråt. Läser en bra roman, som får mig att tänka på Margaret Atwoods skrivelser, på jobbet under lugna stunder. Diskar och tvättar. Sover med ena fönstret öppet och vaknar bara nästan av åskmullret.

Jag har fått flera brev från den ensligaste av alla öar (St Kilda, tre timmar ut i ingenting), och en ny, vattenfast eyeliner som behöver genomgå sitt eldprov på ett vilt och svettigt dansgolv inom en snar framtid. De två sakerna har bara lite, lite med varandra att göra.

4 kommentarer

Filed under dagbok

Berättelser

Jag har tänkt en del på berättelser. Ju mera jag har tänkt på berättelser, desto mera tror jag på dem. På deras kraft, deras påverkan, vårt sätt att spegla oss själva och våra liv i andras berättelser.

Jag har tänkt en del på att det finns för få berättelser. För likadana berättelser. Berättelsen om att bli förälder, att göra abort, att bli deprimerad, att vara arbetslös, att ge upp allt för att följa sin stora dröm, att renovera ett hus – de är alltid likadana.

Ta utmattning, till exempel. En berättelse som, tacksamt nog, berättas mer ofta och mer öppet hela tiden. Men berättelsen är alltid densamma: aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, känna av varningstecken, men ignorera dem. Och sedan: kraschen. En morgon kunde jag inte stiga upp ur sängen. Ett totalt stopp, en långsam återhämtning. Småningom: en ny syn på livet. Nya prioriteringar, nya sätt att arbeta och leva.

Tänk om en berättelse kunde ta en ny vändning redan innan kraschen.

Jag har varit nära den beryktade väggen. Jag trodde att jag varit det tidigare, men när jag sedan på riktigt var där, insåg jag att det här var värre än någonsin tidigare. Jag var aktiv på jobbet, aktiv på fritiden, kände av varningstecknen. Och ignorerade dem inte. Jag insåg att det höll på att gå åt helskotta, och lyckades vända det. Avbokade, avböjde, sade nej och tyvärr och, tack och lov, jag stannade av. Något slags nya prioriteringar, nytt sätt att arbeta och leva. I alla fall för stunden.

Men samtidigt, inom mig: kan jag göra så här? Får jag göra såhär? Det är inte så här berättelsen går. Kan jag ens säga att jag varit där, nära väggen, nära utmattningen, utan att följa berättelsen?

Helt befängda tankar, men ändå – förståeliga. Jag hade bara en slags utmattningsberättelse att spegla mig mot, och min berättelse var inte likadan.

Jag menar inte, att det inte ska få finnas berättelser om att krascha och ta sig upp igen. De berättelserna ska självklart berättas.

Jag menar att det måste finnas också andra slags berättelser om samma fenomen. En mångfald av berättelser, så att det finns berättelser att spegla sig i. Så att ingen ska behöva tänka: kan jag faktiskt gå emot berättelsen? räknas det även om min berättelse är annorlunda?

Tidigare i år överdoserade en god vän till mig. Det kunde ha slutat fruktansvärt illa, men min vän överlevde och fick hjälp. Jag försökte hantera det som jag hanterar mycket – genom berättelser.

Det fanns berättelser om att försöka ta livet av sig, och överleva. Berättelser om hur man hanterar livet när en anhörig faktiskt tar livet av sig, berättelser om hur man stöttar en anhörig som försökt begå självmord, kanske fortfarande är suicidal. Jag letade förtvivlat efter berättelser om hur man stöttar sig själv, och kan stöttas av andra, när en anhörig har försökt begå självmord, och överlevt. Hur man hanterar sorgen, ångesten, osäkerheten, skuldkänslorna och ilskan, framför allt den där ilskan, när en nära vän har överdoserat och, tacka alla makter på jorden och i himlen, överlevt.

Det fanns inte sådana berättelser. Åh, vad jag skulle ha behövt en sådan. Vad jag ännu behöver en.

Jag avslutar med Emilie Autumn, som ger en berättelse. Om berättelser. Om att berätta sin berättelse, där everything you’ll tell them is true, nothing is pretend.

Start another story, tell it as you go
Make a happy ending, or sad …
Tell it how you know

 

4 kommentarer

Filed under dagbok

I just need to get it off my chest

Det är första dagen på arbetsveckan. Tio och en halv timme jobb. Tolv timmar tills jag ska vara på plats igen. Fyra dagar till innan jag är ledig.

När jag kör hem bläddrar jag mellan radiokanalerna. Behöver något som rensar huvudet, något som passar till en regntung julikväll, som trots allt är så ljus, när syrenerna just har slagit över från den vackraste blomningen.

Och när den låten kommer så vrider jag upp volymen, så högt att jag inte hör min egen röst fastän jag sjunger med, om inte med full hals, så ändå utan att lägga band på mig. I just need to get it off my chest, och utanför bilen blommar syrenerna, och inne i bilen skakar instrumentbrädan av basen, och för en kort stund är jag inte längre trött.

 

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Blommor

Dessa dagar tänker jag mycket på blommor. Sällan, om någonsin, har jag väl gett syrener och lupiner så stor uppmärksamhet som nu, när jag kör moped 25 kilometer till jobbet, och lika många tillbaka. Det doftar av hundloka och rhododendronen är större än jag någonsin tidigare sett. Jag både längtar efter att midsommarrosorna ska slå ut, och vill att de ska hållas i knopp ännu ett litet, litet tag, bara för att jag ska få ha nöjet av att njuta av dem framför mig. Det är något, kanske med den sena och kalla våren, som gör att allt nu blommar ovanligt stort och vackert.

X

hundloka, som
moln i dikesrenen

smörblommor, som
smörögat i sommarens
morgongröt

den lilla skogsstjärnan
blinkar

och så syrenerna,
sena, i lila!
X

i det bortersta hörnet av trädgården
där snön länge låg kvar:
ett äppelträd
som äntligen blommar –

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Bästa vän

Det driver in ett doftmoln av energidryck i butiken, och strax efter följer fyra unga tonårspojkar. De är alla olika i längd och storlek, men hör tydligt ihop i klädseln – långa shorts, svarta t-skjortor med tryck, keps.

De förhör sig om priset på godis och dividerar med varandra och sina finanser. En pojke har inga pengar alls. En annan, han med energidrycksflaskan i handen, gräver fram 25 cent ur fickan, det räcker ingenstans. Den längsta pojken är den enda med en välfylld plånbok.

”Kom igen”, säger den sista pojken, rösten är låg och mjuk, han ställer sig närmare pojken med pengarna och sänker blicken. Så tittar han upp igen, långa ögonfransar, möter blicken på den längre: ”Jag är ju din bästa vän.”

Det skiljer femton centimeter mellan pojkarna, i längd, i hur nära deras ansikten är varandra. De har likadana kepsar, röda. Så ler den längre pojken.

”Nå, du är ju faktiskt min bästa vän”, säger han och lägger två slantar på disken, väljer ut två polkastänger, och ger den ena till sin bästa vän.

Pojkarna går ut, samma slängiga gångstil och till lika delar spelad och självklar nonchalans. Kvar dröjer den söta lukten av energidryck.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt

Alla känner ett offer, ingen känner en förövare

Mitt nya sommarnöje är att gå på promenad längs villavägen och lyssna på feministisk podd under tiden. Kombinationen feministisk analys + solljus och sommardoft (bastu, hundloka, lupiner, tallbarr) är fenomenal.

20170625_191538

I det senaste avsnittet av Penntricket var Linnéa Claeson, som driver ett briljant instagramkonto, på besök. De pratade bland annat om sexuella trakasserier, näthat som kvinnor får utstå och mäns våld mot kvinnor. Inga ovanligheter, med andra ord.

Det som fascinerar mig är en tanke som tagits upp i flera omgångar, nämligen: alla känner något som blivit sexuellt trakasserad, men ingen känner någon som trakasserat.

Jag vågar påstå att jag pratar också för mina kvinnliga vänner när jag säger att vi alla har blivit utsatta. Fått oönskade blickar, kommentarer eller bilder. Blivit påtafsade eller påtvingade. Blivit offer för våld och våldtäkt. Jag har kommit rätt lätt undan, men vet att det i mina internetarkiv finns meddelanden (från män) som är av vidrigt slag, dansgolv och festivaler som har solkats av okända och objudna (mäns) händer på min kropp, situationer (med män) som jag i efterhand har insett att inte bara var vaga och obehagliga, utan rentav potentiellt farliga.

Mina solskenspromenader med feminism i hörlurarna ger mig möjlighet att i trygghet skratta, nicka igenkännande, ilskna till, bli ledsen, bli inspirerad. Jag känner mig stark och stärkt, känner stödet av systerskapet, hur alla medfeminister håller mig om ryggen, går bakom och framför och bredvid mig där på grusvägen, med hundlokan som blommar i diket.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Sommarledigt

Det är sommar igen. Jag vet inte hur det hände. Det var april hur länge som helst, maj drog ut och juni överrumplade, och sedan blev det plötsligt sommar. Det är som om det alltid ha varit sommar, samtidigt som jag inte alls hänger med.

Denna sommar har jag en ny taktik. Det behövs en sådan, insåg jag, efter tre dygn med konstant, lamslående ångest och panikgråt. När man googlar symptom för utmattning och bockar av alltför många punkter. När man gråter i telefon med först en vän och sen med mamma och inser att man ännu kan vända det.

Taktiken är enkel: vara ledig precis hela tiden jag inte jobbar. Bedrägligt enkel, kan tyckas, men jag tror den fungerar. Att äta frukost i solen innan en arbetsdag är också frukost i solen. Jag behöver inte vara ledig hela dagen för att kunna vara ledig stunder. Och jag har avbokat, avböjt och avstått från allt som tar men inte ger. Skapar ledighet och rum och tid, sådant som jag så desperat behöver. Inte ens bara vill ha numera, utan behöver. För att inte behöva googla de där symptomen igen.

I grunden är det väl: vara snäll mot sig själv. Göra det som jag vill. Inte racka ner på mig själv. Inte tro att det bara finns ett sätt att göra sommar på, och att jag måste göra den som jag alltid ha gjort den. Flexibilitet, omvärderande, alltid tillåtelse att göra om. En tilltro att allt blir bra.

Hälsa på kaninerna. Dricka kaffe i solen. Eller dricka kaffe inomhus fastän det är soligt ute. Sitta framför datorn om jag vill det. Dra upp brännässlor om jag vill det. Sova där jag vill, äta det jag vill. Vila, tillåta, bejaka. Hela tiden, i tanken och i handling, återkomma till det jag redan vet: det är okej. Allt är okej.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Riksåttan

Att köra längs riksåttan
i Österbotten en sommar

byar som börjar
över och ytter

husnummer
med fyra siffror
(där den första
ibland är 2)

blankvarmt bilbälte
som skaver
mot nyckelbenet

1082 km under hjulen

Lämna en kommentar

Filed under dagbok, skönlitterärt