dagbok

Dimma och fisk

Jag hade tänkt fara på socialdans och göra det man gör på socialdans: dansa lindy hop och prata med folk. Men när vi körde hem från jobbdagen och den efterföljande familjelunch kände jag bara nej, jag orkar inte, jag vill inte. Jag ville dricka kaffe på verandan, baka en paj, lägga ut nät. (Nåja, jag vet inte hur aktivt jag ville lägga ut nät just denna gång, men jag har bestämt mig för att så länge mommo vill fiska så agerar jag fiskarmedhjälpare, ror båten om hon sköter näten, alternativt sköter näten om mamma ror båten. Sådan är våran arbetsfördelning. Mamma vägrar ta ut fiskar ur näten annat än i nödfall. Moffa rensar nitton gånger av tjugo.)

20190816_195959

(Igen: Jag tog ett enda foto av mina pajbakarförberedelser. Mamma påpekade hur ful bakgrunden var. Jag påpekade att jag är en sån bloggare som tar ett enda foto, dessutom med fula bakgrunder.)

Denna vecka har jag vikarierat tre dagar som assistent i en lågstadieskola. Som alltid när jag rör mig bland elever ökar min respekt för alla som jobbar i skolor. Vilket enormt arbete de gör för att uppfostra, utbilda och stötta barn. E n o r m t.

Dessa rallarrosor mötte mig imorse. Jag tyckte de var så fina då. Jag vet inte om de är så fina nu, men de får stå som påminnelse om fem-sekunders-carpe-diem: man kan inte carpa dagen hela tiden, tjugofyra sju, så då får man fånga dagen ens fem sekunder i taget: Dofta på ett nyöppnat paket kaffe. Äta hallon direkt från busken. Titta på rallarrosor.

20190816_074031

Morgonen mötte mig också med denna dimma. Då tycker jag man ska lyssna på Ulvens döttrar för att komma i stämning. Dimman håller andan …

20190816_074247

En kväll i veckan satte jag mig ute på verandan, i solstolen i hörnet, den bästa platsen, med en tekopp och en bok jag fick i inflyttningspresent i maj. Jag har inte haft tid eller ro att läsa den förrän nu, men den passade precis. Lagom lättläst och hög igenkänningsfaktor bland karaktärerna. Sedan vakade jag alldeles för länge för att jag läste boken och dessutom hade en engagerande chattdiskussion om semikolon. Ja, jag är allvarlig. Ja, detta är nivån av språknörderi som jag ägnar mig åt när jag kan. Semikolon klockan elva, kvällen innan en arbetsdag.

IMG-20190814-WA0001

Det är bråda dagar på gång. Allt som inte är akut och allt som jag förknippar med hösten (jobbplanering, städa lägenheten) får vänta. Imorgon är det talkodag hemhemma: Vi ska tömma, röja och städa upp ett förråd. Träffa vänner på kvällen. På söndag: Afternoon tea. Jag ska stå för sconesen. På måndag kommer en saknad person hem och jag tänkte inte göra något annat än umgås med den ett par dagar, helst. Sedan mera jobb och planeringstillfällen. Sedan en helg i Åbolands skärgård med mina äldsta vänner.

Men först ska vi ta den här helgen. Rabarberpajen är i ugnen. Glad fredagskväll på er!

Annonser
dagbok

Strumpbyxor och te

Vissa bloggare brukar ju visa vad de har köpt, inte sant? Jag var till stan idag på uppköp av ungefär två tredjedelar nödvändiga saker, och en tredjedel inte-precis-absolut-nödvändiga-men-ändå-inte-helt-onödiga saker. De matchade så fint med varandra att jag riktigt vill visa upp dem.

20190813_182247

Vad har jag då satt dryga 50 euro på idag? Jo:

  • ett underlakan
  • en schampotvål
  • ekologiskt Russian Earl Grey-te (som jag skrivit en dikt om)
  • deodorant
  • tandkräm
  • tandborste
  • buteljgröna strumpbyxor

Det här med att köpa saker är inte oproblematiskt för mig. Jag stod och googlade både N.A.E. och Lavera vid kosmetikhyllan. Tänk om de har skadliga ingredienser? Tänk om de är testade på djur? Vad är den rekommenderade flourmängden i tandkräm?

Men jag kan ju inte leva med full kontroll över alla aspekter i hela livet heller (fastän jag gärna skulle vilja, hah). Ibland måste man bara köpa tandkräm och tandborste. Och deodorant. Ibland vill man ha nya strumpbyxor, för att man aldrig har haft buteljgröna och ens två par lila favoritstrumpbyxor har hål på tårna respektive vaden. Och ibland vill man bara köpa ett nytt underlakan, för att de man har a) är köpta på rea år 2016 b) är ljusrosa och ljusgula.

P.S. Hur många foton jag tog innan jag var nöjd? Ett. Ett enda. Det är min nivå av bildbloggande.

dagbok

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

20190810_085150

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

IMG-20190810-WA0038

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

IMG-20190810-WA0035

IMG-20190810-WA0037

IMG-20190810-WA0039

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

20190810_115705

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

IMG-20190810-WA0022

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

IMG-20190810-WA0028

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!IMG-20190810-WA0034

dagbok

Konstens natt

Andra torsdagen i augusti. Redan tidigt under eftermiddagen samlas folk i stan: vänner, familj, bekanta, främlingar. Längs gågatan doftar det grillrök och lakrits. På en innergård tillagas helstek gris. Folk har fladdriga sommarkläder, cyklar, hundar. Jag har kort, svart klänning, jeansjacka och näsring.

20190808_200831

I strålande solsken – som inte alls utlovats, så jag har inga solglasögon med – sitter jag, två av mina äldsta vänner, en tysk, två britter och en hund. Vi dricker kaffe och äter tårta i flera omgångar. Alla är så snälla och trevliga, och jag som kan ha svårt med nya sociala sällskap kommer på mig själv med att hålla låda och berätta om allt från lajv till min systers kommande bröllop.

Karnevalskänslan är påtaglig. Jag är glad hela tiden. Det är trångt om saligheten på gator och torg, det hörs musik från alla håll, och på åtta timmar hinner jag:

  • diskutera bordsrollspel
  • äta nämnda tårta
  • dansa lindy hop
  • lyssna till singer-songwritermusik
  • applådera och vissla åt en burleskshow
  • se en och en halv kortfilm
  • äta hamburgare (till och med två gånger)

När annars än under Konstens natt?

IMG-20190808-WA0004
Min fenomenala vän Nightbird på Ritz …
IMG-20190808-WA0007
… och hennes briljanta vän och kollega Mäkkelä.

När klockan närmar sig midnatt kör jag mopon hem till min lägenhet – jag har inte bott där på hela sommaren, alla persienner är neddragna, i hallen ligger ännu två prideskyltar och ett ouppmonterat badrumsskåp, det enda som finns i kylskåpet är alkohol och jordnötssmör – för att duscha. Sen kör jag till en lägenhet i andra ändan av stan för att sova där, för där finns ett alltid efterlängtat sällskap.

Idag förflyter i ett märkligt solgass och för varma kläder (de enda vettiga jag hade i lägenheten – som sagt, jag bor inte där, och har därmed inga av mina vardagssommarkläder där). Det blir så när man stiger upp två gånger (första frukost: en halv kopp kaffe och några bitar lakrits; andra frukost: kaffe, apelsinjuice, rostat bröd med smör och ost, melon, mörka vindruvor, bondost, paprika, stekt ägg, bacon) och alternerar mellan sällskap (men vilka fina sällskap, ändå).

Och imorse, mellan frukostarna, såg jag att någon hade köpt mig kaffe via ko-fi, och lämnat ett så fint meddelande om mina dikter i allmänhet och om Vart sommarn tog vägen och Rallarrosor i synnerhet. Min första ko-fi-kaffe någonsin! Tusen tack, du kaffeköpare – och tusen tack alla ni som läser och kommenterar mina dikter. Ni värmer en poets fladdriga lilla hjärta ♥

dagbok

Tre av nio

De senaste nio nätterna har jag sovit tre i egen säng. De andra har jag sovit:

  • på en villa på en ö norrut
  • i ett hus i Oravais
  • på en annan villa ännu längre norrut
  • i en lägenhet i stan
  • i samma hus i Oravais
  • på ytterligare en villa, också den i Oravais.

20190716_153402Jag säger att jag inte har semester, för det har jag inte i den bemärkelse att jag för det första inte har betald ledighet, och för det andra egentligen inte ens obetald ledighet, för jag har arbete som hänger över mig, men i praktiken blir det inte mer sommarledigt än detta – att dra runt från villa till villa, vandra i naturen, umgås med vänner, dricka kaffe med familjen, bada bastu (fyra dagar i rad). När jag vaknar om morgnarna har jag oftast sovit för lite och är glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

IMG-20190714-WA0011

I fredags fick jag en efterlängtad träff med en person jag tycker om. Vi åt jättegoda hamburgare, jag skrev dikter i huvudet, och sedan gick vi hand i hand längs precis hela strandpromenaden, från Havstornen ända till Sandviksparken. Överallt satt glada människor i solen och jag älskade dem på det där plötsliga och häftiga sättet som jag ibland kan älska främlingar, när precis alla är vackra och världen är skön och livet är oändligt gott.

I helgen firade en kär vän allt: kandidatexamen, magisterexamen, inflyttningsfest och 30-årsfest. ”Vi ska dricka skumpa och flanera i trädgården”, hade vännen sagt innan, och det var precis det jag gjorde. Drack skumpa ur ett fint glas (som jag sedan lyckades slå sönder – ”det gör ingenting”, sa värden, ”glasskärvor på en fest betyder tur!”) och strosade omkring i trädgården.

IMG-20190720-WA0005
Innan glasskärvorna.

Vi upptäckte ett äppelträd som behövde stadgas om, och på finklädd tremanhand tog vi oss an projektet. Det finns något så underbart i den sortens vänskap också, att folk känner varandra så bra att man låter andra rota fritt i arbetsrum efter snören, och att någon vet var järnspettet förvaras på värdens gård. Äppelträdet stöttades upp igen, med nynerslagen stödpinne och nya band. Vi var nöjda.

Sedan åt vi fisksoppa från guldkantat porslin – denna förnimmelse av österbottniskt bondbröllop – och det var hett ute i trädgården och svalt inne i huset. Festen drog vidare till en villa där vi åt tårta och pratade och badade bastu i flera omgångar och timmar, simmade, grillade. Och när skymningen fallit, så mycket som den faller på den 63:e breddgraden i juli, tände vi marschaller och en eld nere vid stranden. Fastän vi var en av de första att gå och lägga oss så var klockan över två innan vi var i säng, och när jag vaknade imorse hade jag sovit för lite och var glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

Och när jag ser i kalendern ser jag: Det bara fortsätter. Tänk att allt detta underbara bara fortsätter.

20190718_163650

dagbok

Semestervecka

Det finns inte så mycket tid att skriva blogginlägg. Inte när det är sommar och man har våffelkalas att närvara på, vänner att hämta från flygplatser, Britatårtor att äta, tvätt att tvätta och nätter att sova på andra ställen än i den egna sängen.

IMG-20190624-WA0007

Här i veckan hade jag semestervecka och ekvationen såg ut som följande:
Jeppis: (4 vänner + 2 småbarn + 1 man) * 1 hus * 4 nätter

Vi tog promenader i grannskap som var så vackra att jag kunde gråta, firade födelsedagar, badade bastu och drack kaffe (OCH ÅT BULLAR) på Jakobstads finaste kafé Skorpan.

20190704_105007

I Lundagård hittade jag två kvinnor från år 1936, Ulla och Maud. De var troligen systrar, men inget kan hindra mig från att fiktionalisera dem till flickvänner. 83 år genom historien är inget hinder för deras blickar.

20190705_162904

Och däremellan var det vanligt småbarnsliv, i en lite mer udda familjekonstellation än annars. Jag har tömt och fyllt diskmaskiner flera gånger om dagen (kändes det som), diskat, hängt och vikt tvätt, lagat mat, klätt på små strumpor på små fötter, skuffat vagnar och haft högläsning. Fem vuxna på två barn känns ju som en rimlig minimiproportion.

Fick en påminnelse om livet via Instagram också. Jag skrattade högt och blev genast inspirerad till att ha mer sex samt äta mer kaka.

Screenshot_2019-07-05-10-02-53

Jag har också bokat in hela tre sommarteatrar, alla med (minst) min syster. Så himla roligt det blir! ”En kakbuffé”, som syrran beskrev det. En komedi, ett nyskriven feel good-pjäs och ett historiskt drama. Ni österbottningar får lista ut vilka pjäser det blir.

Och så har jag tankar att tänka. Den där stora sorten som väcks av sommarljus, och av musik så vacker att det skär i hjärtat, och av kärlek och vänskap och av att inte kunna vara säker på något. Förutom det som Laleh sjunger: ”Men det enda man kan vara säker på är tack förlåt.”

Tack. Förlåt. Men framför allt: Tack.
20190704_105106
dagbok

Helgplaner

Så här tänker jag mig min helg. Det ska vara soligt hela tiden, all mat ska smaka ovanligt gott, blommorna är vackra som en dröm och inga kläder skaver. Då kör vi.

FREDAG

Äta sushi med min syster, handla födelsedagspresenter, sitta på Frihetsstatyn och dricka Hesburgers jordgubbsmilkshake. Laga middag med älskade högstadievänner och köra hem till villan i ljus och ljuvlig sommarnatt.

20190616_170112

LÖRDAG

Bruncha med familjen för att fira Nisses 3-årsdag ♥ Umgås på villan, läsa en bok i hängmattan och tvätta sängkläder. Skriva klart en dikt, kanske på rim, kanske inte. Till kvällen träffa någon jag tycker om och sova över där.

IMG-20190628-WA0002

SÖNDAG

Ha sovmorgon, kanske äta frukost på en balkong, skratta åt hur fint livet är. Vara på våffelkalas på villan med alla grannar, smälla i mig minst fyra våfflor. Elda bastu, tvätta håret och skrubba bort allt junismuts från fötterna. Vara glad, vara nöjd, vara ren.

20190616_170221

dagbok · skönlitterärt

Hur länge

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
och fortfarande kalla sig poet?

(Jag har inte skrivit på länge
men det har inte heller Shakespeare

Shakespeare är ju död
säger du

Det är väl ingen ursäkt
säger jag argt)

Det finns
så mycket annat
än att skriva
(tänk att jag säger det
tänk att jag skriver det
någonstans är mitt dåtida jag mycket besviket
någonstans kastar mitt framtida jag slängkyssar
åt alla mina tidigare jag
även detta
även detta)

Det finns
så mycket annat
(också)
rosor böcker vänner nätter
när vi knappt sover

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
innan man bara måste?

Den kommer i
kittlingar klara ögonblick
hjärtslag som från en hög höjd

i ord som:
katalysatorexpert
i ord som:
”Ge mig inte rått kött
och påstå att det är näring.
Jag känner igen ett slakthus
när jag ser det.”

Jag närmar mig svaret.

Citatet lånat och översatt från denna fantastiska poesivideo:

Parentesen om Shakespeare lånad från min egen dikt, som i sin tur lånade ur Istället för en blomma av Sven Nordqvist & Erik Arpi.

dagbok

Det är bra, livet är fint

En dag i juni fyller jag år, och alla bord fylls av blommor. Jag får bland annat en begagnad jeansjacka och en skattkarta som leder till ett badrumsskåp i present av familjemedlemmar. Vi skålar i skumpa och kaffe och äter jordgubbspavlova, och jag kan inte önska mig mer.

20190618_163422-1

Nästa dag bjuder jag två vänner på resten av skumpan och pavlovan. Av dem får jag choklad och ett regnbågste som jag sneglat på länge men aldrig idats lägga pengar på. När vi har druckit upp skumpan och ätit pavlovan går vi över till att provsmaka chokladen och teet.

20190619_184621.jpg

img-20190619-wa0006.jpeg

Det blir midsommarhelg. Jag badar bastu tre dagar i rad, och sover med någon jag tycker om tre nätter i rad. På villan där vi huserar är det aldrig långt till nästa dricka, nästa skratt, nästa kram.

Harry Martinson skrev:

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.

Sent på midsommaraftonen sitter vi längst ute på bryggändan och tittar ut över fjärden. Ett par röker och någon värmer mina fötter. Det spelas musik. Jag snor åt mig klunkar av rödfärgad skumpa som doftar som det doftade i mina morföräldrars badrum när de bryggde eget vin, och jag kan inte önska mig mer.

64755346_2091824411116762_3498422455125409792_n
Fotograf: Calle

Vi ser både solnedgången och soluppgången på vardera sida om den kortaste natten på året. Under de få timmarna folket sover hinner det både åska och regna. När den första sätter på kaffet på midsommardagens morgon skiner redan solen igen. Vi äter tortillachips och pavlovarester och kall nypotatis till frukost. Kärleken till mina yrvakna vänner är gränslös.

”Hur är det med dig?” frågar en vän i ett chattfönster på annandag midsommar.

Jag svarar: ”Det är bra, livet är fint.”

Jag kan inte önska mig mer.

dagbok

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39
Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.