Monthly Archives: oktober 2013

Nordflykt och skrivande

Jag flydde norrut. Stod inte ut med tanken på att inte se de öppna slätterna, att inte få gå barfota över vitbetsade trägolv, att inte få se min familj förrän i december. Så jag flydde norrut, tog mig en helg mitt i veckan och berättade inte nästan för någon att jag skulle komma hem.

Men nu har jag varit hemma. Det har var härligt i all enkelhet. Jag har skrivit och skrivit, för på resedagen slog inspirationen, den framtvingade sorten, till och jag skrev sida efter sida om en man som vill gå genom livet utan att lämna spår. Jag har bakat misslyckade drömmar (hah, så poetiskt) och umgåtts med föräldrarna på det där tysta sättet då alla egentligen pysslar på med sitt, men är medvetna om att de andra är där och byter några ord om något litet ibland. Jag har träffat en saknad vän på kaffe, och vi talade intensivt om skrivande och fantastiska världar och om hur samhället i grund och botten skulle vara så mycket bättre om folk bara skulle låta bli att projicera sina egna  känslor och värderingar på andra. ”Så länge alla inblandade mår bra så är det okej”-tanken.

Sedan har jag tagit tåget tillbaka söderut, och skrivit mera. Om whisky, bland annat. Om tankar på tågstationer och lycka. Jag sitter halv fyra om morgonen och skriver om att tvingas till möten. Skrivboken blir tung av alla bläckord. Vet inte vad jag ska göra av allt! Ack, ett så ovanligt delikat problem för en skribent.

Inatt reser jag igen. Ännu mer söderut denna gång. Före det ska jag gå på marknad och låtsas att det är 1700-tal. Min vardag går verkligen på undantag just nu.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Dagens studier

Utdrag ur dagens kurslitteratur: ”Samtidigt har vi valt en analys som är så eklektisk och redundant att man utifrån den med hjälp av vissa översättningsregler ofta kan härleda hur de aktuella meningarna mot bakgrund av de andra tillgängliga grammatiska teorierna skulle ha analyserats.”

– Ulf Teleman: Manual för grammatisk beskrivning av talad och skriven svenska (1974), s 23

Vilket resulterar i ett litet meddelande till det akademiska snömoset i sin finaste form från den inte alltför begåvade studenten:

”Hej, akademiska världen! Ibland kommer vi inte så bra överens, du och jag. Det brister lite i kommunikationen. Jag skulle behöva en hel analysbegreppsapparat bara för att förstå den meningen. Vad sägs om att vi i fortsättningen försöker hålla oss till klarspråk? Det är också en mycket viktig aspekt av språkvetenskapen. Tack på förhand!”

2 kommentarer

Filed under dagbok

5

En lista på 5 bra saker och 5 mindre bra saker med att bo i ett hus byggt år 1939.

5 bra saker

• Det är ovanligt högt till tak, vilket ger plats för extra mycket ljus, drömmar och skratt.

• Alla skåp- och ytterdörrar är målade med lager på lager av tjock, vit färg. Det ger världen mjukare konturer.

• Lägenheten har karaktär, så som gamla hus har – det gäller att lära känna den, sneda dörrposter, dess bågnande hatthylla, dess rundade fönsterbräden… Då kommer vi riktigt bra överens, lägenheten och jag.

• Fönstren är stora, med gammaldags fönsterkarmar. Sovrumsfönstret vetter mot ett kastanjeträd och ett berg; från köksfönstret har jag utsikt över bland annat tegeltak och en stor björk.

• Golvet lutar. Märkbart. Det lutar åt nordväst, och trots att det ibland är lite knepigt (till exempel gräddas mina pannkakor ojämnt, för smeten rinner ner i ena hörnet av ugnen då hela spisen lutar) så är det roligt! Jag kan låtsas att jag är på ett gungande piratskepp.

5 mindre bra saker

• Det finns bara en enkel ytterdörr, så alla ljud från trapphuset hörs in. Speciellt klockan tre om natten då grannarna härjar högt på finska känns dörren väldigt, väldigt tunn.

• Fönstren är otäta. Jag har tejpat runt dem för att minska det värsta, men ändå ligger jag och sover i drag. Tejpen gör också att jag inte kan öppna fönstren, och därmed inte tvätta dem. Jag har områdets skitigaste fönster.

• Skåpdörrarna är sneda och går inte att stänga ordentligt. Av sexton skåp- och skrubbdörrar i lägenheten fungerar fyra som de ska. Städskrubben har till exempel ett nyckelhål och en nyckel, men inget fastmonterat lås. Min ”tillfälliga” fastsättningsanordning med en snörstump lär förbli ”tillfällig” ända tills jag flyttar härifrån.

• Huset är som sagt byggt år 1939 och jag lovar, min källare hade inte städats sedan dess.

• Postluckan lämnar på vid gavel. Kanske jag borde smörja den eller något. Å andra sidan är det fortfarande spännande och roligt att över huvud taget ha en postlucka, och få tidningen rakt på hallmattan om morgonen, så det är en bisak att jag får gå och smälla fast den igen nu som då.

Vad är det bästa (respektive det värsta) med att bo där du bor?

4 kommentarer

Filed under dagbok

Utdrag ur mitt virtuella liv

Jag sitter och skriver på en uppsats i litteraturvetenskap. Diskuterar rubrikförslag med mina litteraturvetande vänner på facebookchatten.

Jag: Det här med korta och kraftiga rubriker är inte min grej… Arbetsnamn för uppsatsen: ”Ett hav med dålig karaktär och en ö med bultande hjärta – berättartekniska aspekter i Tove Janssons ‘Pappan och havet’”.
J: Men det låter ju intressant, det är väl huvudsaken!
Jag: Ja, och så försöker jag stenhårt på det där ”det ska kunna utläsas i rubriken vad uppsatsen ska handla om!” Ett annat alterantiv är ”Det levande havet och den rädda ön” – vilken tror du/ni är bättre?

Mina vänner är båda överens om att den första rubriken är mer poetisk och livfull.

Jag: Första rubriken tagen! *slår klubban i bordet*

Som alltid inser vi förr eller senare (oftast senare) att vi inte får så mycket gjort om vi sitter här, så vi beger oss bort från den virtuella världen för att Ta Itu Med Saker i den verkliga världen.

L: Studier och te var det visst-
Jag: Fast i omvänd ordning. Te först. Rätt ska vara rätt, keep you priorities quirky and queer, ”First things first, but not necessarily in that order” och allt sånt.

Så nu ska jag väl koka mig dagens andra kopp te och fortsätta skriva på uppsatsen. ”Det självklara sättet att se på ön och havet i Tove Janssons Pappan och havet, kan tyckas vara att se ön och havet som den miljö berättelsen utspelar sig i. Jag motsätter mig inte detta synsätt, men vill utvidga det. Jag vill påstå att havet och ön, förutom att ses som miljö, även kan ses som karaktärer”…

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Att ge upp

Det slår mig hur enkelt det vore att bara ge upp.

Att låta bli att skriva den där uppsatsen, att inte cykla iväg till universitetet då det ännu är mörkt ute.

Att inte över huvud taget stiga upp om morgonen.

Men jag stiger upp, jag cyklar iväg, jag skriver det jag måste. För jag är en välfungerande medborgare, en lyckad människa i samhället.

Hah.

Som om.

Det slår mig hur enkelt det vore att bara låta bli.

Inte tala, inte göra, inte tänka. Det vore så enkelt att bara ge upp, falla tillbaka i apatin och mörkret. Jag har varit där förut och vet med mig själv att jag kan återvända dit. Inte för att jag vill, men för att det är en utväg, må vara en alltför lätt och förkastlig sådan. Men jag har varit där förut, och det är en bisarr trygghet i att må dåligt.

Jag vet vad som väntar. Jag vet vad jag får.

Men jag stiger upp, jag cyklar, jag skriver. Engagerar mig, är social, gör det som förväntas.

Och vill inte ens stiga upp om morgonen.

X

X

X

P.S. Det är inte så illa. Inte egentligen. Ljus och kärlek till er alla.

5 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Oktober

Det är den tidpunkten på dagen då det är helt tyst.

Tidig eftermiddag, då jag har ätit lunch på en av kårrestaurangerna och cyklat hem igen. Jag byter om från figurnära kjol och polotröja till yllestrumpor och bomullstunika. Solen faller snett in genom köksfönstret, men det är ett mjukt sken som ritar konturer av suddig spets på väggarna där det silas genom höstgula björklöv, inte den obarmhärtigt starka solen som kräver uppmärksamhet sent om våren eller tidigt om hösten. Jag kurar ihop mig i soffhörnet, en kudde bakom ryggen, två vid fötterna och en filt över benen. Just hit når solen aldrig.

Jag har kokat kaffe med kardemumma och mycket mjölk och betraktar glittret som uppstår då ljuset träffar vitrinskåpet med porslin och glas – ljusgröna glas med inetsade blommönster, åttakantiga vinglas med svart fot, gulddekor på små udda kaffekoppar som jag har köpt på lopptorg. Himlen är den fantastiskt klara blå färg som återfinns endast i april och oktober. Då jag känner tröttheten smyga sig på lägger jag ner boken jag läser (Anton Tjechovs drama Körsbärsträdgården) på magen, lutar mig tillbaka och sluter ögonen. Det är varmt och skönt med yllesockor och filt.

En kort stund senare vaknar jag upp. Himlen har fått stråk av lätta moln och björklövens skuggor dansar över den vita väggen. Det är fortfarande helt tyst och jag återupptar boken där jag slutade, någonstans halvvägs in i andra akten.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Alternativliv

Två timmars resa från Staden finns en annan Stad: Huvudstaden. För mig är de två timmarna som att resa utomlands. Det är som att vara i Helsingfors och Stockholm och London på samma gång.

DSC04782Parken invid Gamla kyrkan.

Jag har haft en fantastisk helg. Gick nya gator, träffade nya människor, provade nya saker. Och förstås, gick gamla gator och träffade gamla vänner och tillbringade tiden med att göra redan beprövade saker som jag vet att är roliga. Länge har vi talat om att jag skulle komma och hälsa på älsklingen Kata, och äntligen blev det av. Vi har varit på världens knäppaste och häftigaste teater, kokat kaffe i otaliga omgångar och hängt i hennes fenomenala kök (det är ljuvligt konstnärshippiefilmiskt).

Vi har varit på en sanslöst rolig inflyttningsfest och vi har promenerat runt i okända och kända kvarter för att titta på allt det fina som staden har att erbjuda. Kata orkade exemplariskt med mina fangirltendenser (som för övrigt fick välbehövligt utlopp för då jag i det bästa whovianska sällskap snackade i över en timme i 110 km/h) och vi köpte fikon och strumpor på Stockmanns galna dagar. Höstlöv och roliga gatunamn och små, knäppa kaféer och solsken och stenbyggnader och amerikanska plättar till second breakfast och fönster på glänt och europeiska innergårdar och mönstrade kjolar och allt sånt som gör livet värt att leva!

DSC04783Kata med fikon och strumpor i kassen.

I möten med nya platser och människor (och gamla också, för den delen) kan jag leva alternativliv till mitt eget. Då jag ser nya ställen och får höra om andras vardag kan jag få uppleva ett parallellt liv, ett ”vad om”-liv. Under helgens gång har jag hunnit leva tusen liv på tusen platser. Jag har bott i ett kristet kollektiv i ett stort, gammalt trähus. Jag har varit proffsmusiker. Jag har tillbringat mina glada pensionär i en fin lägenhet i Kronohagen, jag har varit bloggare i en pastellfärgad 50-talsvardag. Jag har flyttat ihop med min pojkvän, jag har studerat konst. Jag har varit ett troll i läderrock och piercingar. Jag har drivit kaféer och vinylaffärer, rotat i gömda arkiv, skrivit böcker och gjort allt sånt som gör livet värt att leva.

DSC04794I brist på riktiga troll på kaféet så stod jag för läderrocken.
Ni har väl läst Underfors?

2 kommentarer

Filed under dagbok

Tabletter

(En liten text som kom till mig en tisdagsförmiddag då jag för ovanlighetens skull hade ledigt några timmar.)

Jag hade föresatt mig att klara mig utan värkmedicin. Den första dagen genomled jag på badrumsgolvet under många svordomar och tårar.

Den andra dagen kom jag inte ens ur sängen, och tuggade i mig de beska pillren med tre timmars mellanrum medan jag grät.

Den tredje dagen hade jag tagit dagens hela dos innan klockan elva om förmiddagen och jag orkade inte gråta längre.

Den fjärde dagen svalde jag både dagens och morgondagens dos med ett glas vatten så fort jag vaknade.

Den femte dagen tvingade jag mig att sova så mycket som möjligt, för att inte tömma burken på varenda tablett som fanns kvar.

Den sjätte dagen tömde jag burken.

Det blev aldrig en sjunde dag.

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

DT

tumblr_mu43h8gLDZ1sukqr2o1_500

Jag har haft en riktigt fin söndag. En lång cykeltur i det klara höstvädret på små grusvägar genom åkermark, picknick på ett högt berg, söndagsmiddag bestående av ugnsrostade rotsaker och stekt halloumiost, eftermiddagstupplur på soffan och här mot kvällen en bulladeg som är på jäsning. Det enda som skulle göra min söndag ännu bättre är om jag kunde få mannen på bilden ovan. Pretty please?

 

4 kommentarer

Filed under dagbok

Mötesplatsen

Det finns en stor staty på ett torg i norr. Frihetsstatyn heter den. ”Vems-är-hatten?”-statyn, kallar min vän Z den. Högt ovanför huvudet på de människor som drar förbi på salutorget eller gågatan befinner sig två mansfigurer; en soldat stående med geväret i handen och viftande med sin mössa, och bakom honom en skadad soldat som sitter och håller sig för bröstet.

Pojkarna i brons är så högt uppe att jag aldrig har sett dem ordentligt, bara skymtat undersidan av deras ansikten då jag kikar upp mot dem.

Statyn är inte bara en staty, som många statyer kommer att bli; bortglömda, förbisedda, ignorerade. Denna staty är en mötesplats. Den svarta granitsockeln är i flera avsatser, dekorerad med fem reliefer, och bildar en slags trappa. Som litet barn tyckte jag om att klättra på trappan, mot reliefen av det ståtliga lejon som har besegrat en drake. Jag trodde att det var Mufasa från Lejonkungen. På dessa skrovliga trappsteg, av varierande höjd och bredd, sitter det så gott som alltid någon och väntar. Statyn och dess trappa blir den självklara mötesplatsen, ett stort och synligt monument som även främlingar i staden lätt kan hitta.

Att vänta vid statyn är spännande. Jag har i nervositet gått runt, runt, runt statyn, i ovetskap om från vilket av de fyra hållen som mitt sällskap, som jag kanske skulle träffa för första gången, skulle anlända. Den första gången jag träffade den magiska C var det på trappan till statyn. En fin sommardag då jag skulle träffa Z satt jag och läste Bonjour tristesse, som jag hade haft så höga förväntningar på (nästan som Flickan i frack), men som var väldigt liten och tunn och inte så fascinerande som jag hade hoppats. Jag har varit den som kommit för sent till en träff vid statyn och hastat över gågatan för att mötas på det nedersta trappsteget med ett ursäktande leende och andan i halsen. Jag har varit på glassdejter på den trappan, jag har kramats och kyssts och gråtit under bronspojkarnas fötter. Jag har blåst såpbubblor över torget från den trappan, jag har suttit med vänt ansiktet mot den första vårsolen och sökt mig till skuggsidan under heta sensomrar.

Hela trappan ligger alldeles översållad av skimrande minnen av gångna möten och farväl, och högt ovanför alla kommanden-och-gåenden står den ena soldaten fortfarande och viftar med sin mössa.

2 kommentarer

Filed under dagbok