dagbok

Imorgon imorgon imorgon

Det är den sista mars, vilket betyder att det imorgon är den första april, vilket betyder att det imorgon är den första dagen av National Poetry Writing Month!

NaPoWriMo 2019

Är du ny på den här bloggen, och har ingen anin om vad NaPoWriMo är? Hej, och varmt välkommen ♥ NaPoWriMo, ibland känd som aprillyrik här hos mig, är helt enkelt en gemenskap, ett fenomen, ett projekt, som går ut på att man under april månad skriver 30 dikter på 30 dagar. Ta-daa! Väldigt simpelt till sin uppbyggnad, inte alla gånger lika simpelt i sin praktik, men icke desto mindre en av de bästa månaderna på året. Detta år blir det femte året jag deltar. Jag förväntar mig storverk. (Jag skämtar bara delvis.)

Är jag beredd? Nå nej. Har jag en anteckningsbok med tomma sidor och en fungerande bläckpenna? Diktböcker i hyllan? En internetuppkoppling? Nå jo. Så egentligen, egentligen är jag ju visst beredd. Inspirationen kommer längs med vägen, och bara det krassa faktum att man (med lite yttre tvång) producerar minst 30 dikter gör att statistiskt sett är åtminstone en handfull av dem riktigt bra, och sånt är ju alltid trevligt!

En notering från den gångna veckan: det märks verkligen att våren är på väg nu. Medan jag under vintermånaderna mest vill sitta hemma för mig själv har jag nu en helt ny social energi, ett socialt behov riktigt. Denna vecka har jag träffat folk varje dag. Det har varit kaffe på stan, familjen på besök, två omgångar hem till Sundom, bastu med vänner, en heldag med en långväga vän – igår köpte jag chips, godis och tre sorters öl, och for hem till en vän med den uttalade tanken att dricka öl. Vad är det som händer riktigt? Jag brukar inte ens aktivt tycka om öl. Så inatt sov jag igen alldeles för kort (och till på köpet en timme offrad åt sommartiden på det), så nu har veckan på nåt sätt kommit ikapp sig själv. Det är verkligen Söndag idag. Jag är trött, dricker kaffe, snart ska fara en vända ut till villan med familjen.

Och ikväll är det lindy hop.

Och imorgon imorgon imorgon!

Ja, vi vet ju vad som händer då.

dagbok

Vindfällen

Efter nyårsstormen ligger det vindfällen i hela skogen. Från övre badrumsfönstret ser man hur två träd i grannens skog korsat varandra, ritar ett stort X. Nere i sänkan har en enorm gran fallit över bäcken, rotvältan står flera meter upp. Här om dagen har pappa till sist sågat upp alla stammar, stora kubbar ligger på hög. De grövsta skulle fungera som soffbord.

”Vad har du för skor på dig?” ropar pappa från skogen, där han har byggt två lador och ett vedlider vartefter vi har behövt mera förvaringsutrymme för ved, hö, trädgårdsmöbler. ”Gummistövlar”, ropar jag till svar och han vinkar dit mig.

Pappa klyver ved, starkt doftande sälg med brandgul kärna och vitt trä längre ut mot barken. Två grankubbar staplade på varandra, de av soffbordsstorlek, får agera huggkubbe. Han visar mig var han staplat kortare vedklabbar, sågade och kluvna för att de ska passa min mindre kakelugn i den nya lägenheten. Sedan får jag prova yxan. Sälgen klyvs lätt när jag träffar rätt, klabbarna flyger åt sidan. Det är ändå inte ofta jag träffar rätt. När jag med tre yxhugg har träffat tre olika ställen på klabben skrattar pappa och säger: ”Du sku nog få frysa, du.”

Tur är det att jag har fjärrvärme och inte behöver förlita mig på min egen vedklyvningsförmåga. Fint är det att jag har en far som sågar, bär och klyver ved till hemmet och villan, och till på köpet måttanpassar klabbar till min kakelugn.

dagbok

Den sista torsdagen i mars

Torsdag. Jag hade bestämt mig för att ta ledigt från det faktiska jobbet, för att hinna och kunna göra en massa andra saker som bör hinnas med och kunna åtgärdas – skicka jobbmejl, deala med Fpa, handla saker, föra pappas skärmmössa till skomakaren (fråga inte).

Så här såg dagens mycket optimistiska att-göra-lista ut:

IMG-20190328-WA0000

(Fixade jag allt som stod på listan? Nå nej. Men ganska mycket.) Men först: frukost.

20190328_095107

Det här är den frukost som får mig att tänka på min syster. Det känns extra bra nu då hon bor långt borta igen. Bananplättar med blåbär, kanel och yoghurt, samt kaffe. Hemligheten med bananplättarna är att frysa hälften av bananen innan. Min syster har idag lagt upp receptet på sin blogg, men jag gör den icke-veganska versionen med 1 ägg istället för chiafrön.

20190328_093753

(Den inte alls lika tjusiga bilden bakom kulisserna.)

När jag hade ätit min frukost och mejlat de där viktiga ställena så drog jag iväg för att handla. Jag leasar syrrans bil medan hon är utomlands och det är nog bedrägligt bekvämt. Efter att ha totaldissat billiga och slattriga plastlådor i en butik så hittade jag lite mindre billiga och betydligt mindre slattriga förvaringslådor i en annan butik. ”Far nu och se på en dammsugare då du en gång har spenderarbyxorna på”, sa min mamma, så det gjorde jag, och till allas stora förvåning köpte jag också en dammsugare.

20190328_145521

Se här: 130 euro på de saker som jag tycker minst om att köpa – plats och elektronik. Men jag behövde bäggedera, och hela shoppingresan var jag på förvånansvärt gott humör.

20190328_145548

På ännu mer gott humör blev jag när jag fick inordnat mina dukar, gardiner och tavlor i lådorna. Min lägenhet är bra på många sätt, men det är dåligt med förvaringsutrymme. Min badrock hänger i städskrubben och en del av mina badrumsgrejer bor längst bak i min garderob, just saying.

20190328_165524

Men nog är det fint ändå, där jag bor. Bara gatorna har sopats från grus ska jag ta fler promenader i grannskapet, riktigt titta på hus och väggar. Lyfta blicken. Låtsas att jag är utomlands.

Eftersom det är Pampasveckan skulle min granne ha fest, och jag flydde fältet, for hem till en vän på andra sidan stan och badade bastu tillsammans med några andra (herregud vad det var skönt för en trött kropp och ett trött sinne). Efter bastun drack vi te och de andra whisky. Vi kurade ihop oss i soffan och såg på Naked Attraction, en dejtingshow där deltagarna väljer (och väljer bort) potentiella dejter genom att de får se kandidaterna nakna, i etapper, börjandes nerifrån. Sällan har jag sett så många penisar och vulvor på storskärm. En massa olika egenheter i kroppsform och -funktion. Det var fascinerande, pinsamt och underhållande. Helt rätt en sen torsdagskväll i bekvämt sällskap.

När jag kom hem, närmare ett på natten, hade min granne fortfarande fest. Festen fortsatte till klockan fyra, och efter det vaknade jag en gång i timmen fram tills att jag steg upp strax efter nio.

20190328_093810

Med facit på hand borde jag bara ha tackat ja till den där whiskyn och till min väns erbjudande om att sova över där.

dagbok · okategoriserat

Tisdagslistan

Snodde en lista igen av min kändare bloggnamne. Den är i och för sig från januari, så jag får modifiera den lite, när vi nu ändå närmar oss april. Det är en bitterljuv väntan, något dovt som mullrar långt nere under ännu grusiga trottoarer, vårfloden som kommer bryta fram i soldamm och varm jord och tunna skosulor. I går hörde jag den första koltrasten.

Okej, vi lämnar det poetiska ännu en liten lite tid och tar oss an listan – där bilderna får tala för sig själv denna gång.

Vad har du för bakgrundsbild på hemskärmen?

Screenshot_2019-03-26-17-56-24

Du är tvingad att tatuera något i svanken, vad gör du?

 

emancipation-155792_1280

En grej jag skulle vilja lära mig:

Förutom flytande finska, då? Hmm.
Att få det perfekta röda läppstiftet att hålla en hel kväll.

En bild från mitt vardagsrum:

20190326_180306

Ett vackert bokomslag:

9789100171872.jpg
Vilken är den godaste grönsaken?

Honungstomater, samt små morötter direkt från landet.

En grej som stör mig i vardagen:

Att det verkar regna in i min postlåda.

En grej jag borde ta tag i:

Fondsparande.

När kysste du någon senast?

Var det kanske på krogen efter senaste inflyttningsfest?

Ett musiktips?

En bild från mitt kök:

20190326_182126

Vad ser du fram emot i april?

Förutom NaPoWriMo, förstås, så: påsk, hälsa på KJ, vara hus- och hundvakt en vecka, lajv. Jädrar i min lilla låda, vilken bra månad som verkar stunda!

dagbok

Sheena is a punk rocker

Det är sen mars och premiär för solglasögonen när jag promenerar in mot stan. Jag har en för varm jacka och fredagsplaner i sinnet.

Tvärs över övergångsstället står en punkrockare vid rödljuset: svarta byxor med en massa kedjor, ett par handklovar; urtvättat rödfärgat hår på svaj; svart jacka med en massa nitar, märken och pinsar. Och, av någon outgrundlig anledning, ett paket Jaffakex i handen. (Jag får plötsligt en stark lust att rota fram mina egna svartrockarkläder, drömmer om grus under converse-sulor och tunna läderjackor.) Punkrockaren ser precis ut som en lite trulig ungdom, en sån där person som äldre damer blänger lite misstänksamt mot och som kan bli skränig i grupp.

Runt armen har punkaren en armbindel med en symbol. På håll tvärs över vägen ser jag inte vad den föreställer, så när ljuset slår om till grönt försäkrar jag mig om att gå förbi på vänster sida för att kunna kika efter. På armbindeln är symbolen av en streckfigur som slänger skräp i en papperskorg, bara det att den här figuren inte kastar ett papper utan ett hakkors. ”Vi antinazister kommer i alla slags former och färger”, tänker jag glatt och känner genast ännu mera samhörighet med personen. Resten av eftermiddagen sjunger jag på Sheena is a punk rocker för mig själv medan jag handlar fikonmarmelad och tittar på dammsugare.

dagbok · okategoriserat

Världspoesidagen

I dag, den 21 mars, är det världspoesidagen. Värlsdpoesidagen instiftades av Unesco år 1999 för att ”hylla poeter, återuppliva traditionen att recitera poesi, lyfta fram att skriva, läsa och lära ut poesi, främja det som förenar poesi och andra konstformer som teater, dans, musik och bildkonst, samt öka poesin synlighet i media”. Poesi är den äldsta sortens litteratur vi har – poesi som konstform är till och med äldre än text som medium!

(Ibland tänker jag på folk som säger att de gärna skulle läsa men att de ”inte hinner”. Jag undrar om de någonsin har tänkt på att läsa poesi. Man hinner läsa en dikt eller tre på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe. Med fördel kan man ju dricka kaffet medan man läser dikterna.)

Min första nedtecknade dikt är daterad till 27.11.1997. Jag var sju år gammal. Grovt räknat har jag alltså skrivit poesi i dryga 21 år. Det är snart tre fjärdedelar av mitt liv. Om det inte börjar räknas som ett livsverk, så vet jag inte vad.

Snart är det National Poetry Writing Month. Min förhoppning och avsikt är att bloggen ska fyllas av poesi under hela april månad. Tills dess får vi fira världspoesidagen (själv ska läsa diktsamlingen Sämsta tänkbara sällskap av Birgitta Boucht, hade jag tänkt), och dagen till ära delar jag här med mig av tre dikter som bränns på olika sätt:

1. Driving, Not Washing av Richard Siken (vars dikter jag läste under tre dagar en sommar, och som var en stor inspirationskälla till min chapbook Road trip.)

Skärmklipp 2019-03-21 12.50.10Skärmklipp 2019-03-21 12.50.16
(Dikten skärmdumpad från tumblr, och radbruten på precis samma sätt som i originalkällan.)

2. Still I Rise av Maya Angelou (ett solklart exempel på hur poesi ofta ska läsas högt.)

(Dikten finns förstås också i skriven version.)

3. Nordisk vår av Edith Södergran (och inte alls en av de förväntade Södergransdikterna.)

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Glad världspoesidag på er alla!

dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”

dagbok

Inget Instagramvänligt

Alltså det finns ju mycket som är bra, men en sak som är svår att överträffa i all sin enkelhet är följande:

Man kommer hem, säg att man har varit på stan och uträttat ärenden en tidig eftermiddag. Man är lite trött och lite hungrig och framför allt väldigt kaffesnål, för man kände doften av nymalt kaffe i en butik. Det har kommit ner något slags snöblandat regn, man var lite för varmt klädd och är därmed svettig under baskern och vinterjackan.

Så kommer man hem, och dumpar inköpen på köksbänken, och känner sig nöjd över det man åstadkommit. Man sätter på vattenkokaren, måttar upp kaffe i presspannan och går på jakt i skåpen efter något att doppa (det blir en sockerskorpa och ett par Digestive-kex). Medan kaffet står och drar byter man kläder från stadskläder till pyjamasbyxor och sönderklippt band-t-shirt, finns inga bättre hemmakläder.

Så slänger man sig ner i fåtöljen med kaffe och kex inom räckhåll, och sörplar i sig kaffet och knaprar på skorpan, och bläddrar i en informationstidning som kommit på posten. Inget är riktigt viktigt att läsa, men man läser lite i alla fall, tar mera kaffe, hämtar en till skorpa, skickar ett meddelade åt en kompis för att telefonen också råkar finnas i närheten.

Det finns absolut inget Instagramvänligt över situationen, fuktigt hår och slashaskläder, bottensatsen av sista halvkoppen kaffe, men själen och kroppen får en välbehövlig vila ett tag, och banne mig om det inte är den skönaste stunden på dagen.

dagbok

Mosters kökshanddukar

20190308_175429

När jag ordnar upp låda efter låda med saker i den nya lägenheten, kommer jag över ett par fina kökshanddukar i linne, som min moster vävde och broderade innan hon hade gift sig och bytt efternamn. (Eller, om vi ska vara riktigt noga är det min gammelmoster, men så noga är vi inte.) Jag fick dem av henne för flera år sedan, och de är de absolut bästa kökshanddukarna för att torka disk. Nyköpta bomullshanddukar har inget att komma med i jämförelse.

Jag tänker att jag måste berätta för moster hur bra hennes kökshanddukar passar i mitt nya kök, tills jag en sekund senare minns att moster dog för ett par år sedan. Plötsligt känns det alldeles absurt. Vad är det för värld som är ordnad så, att jag inte ens kan berätta för en släkting om hennes kökshanddukar, bara för att hon inte längre är bland de levande? Hur snålt är det inte, att inte ens tillåta en så enkel kommunikation över gränsen mellan livet och döden?

Jag blir riktigt arg. Vem har bestämt att det ska vara så här? Vilken begränsande skitordning. ”Moster”, säger jag, medan jag hänger tvätt i badrummet. ”Dina kökshanddukar passar så bra in i min nya lägenhet. Du måste komma och hitta nästa gång du har vägarna förbi.”

Jag tänker att någonstans så hör moster det jag säger. Jag tänker att någonstans så ser hon hur bra hennes kökshanddukarna passar i mitt nya kök.

dagbok · okategoriserat

Internationella kvinnodagen: repetition

Idag är internationella kvinnodagen! Hurra! (Idag är även första dagen i min nya lägenhet, men mer om det i ett annat inlägg.) Vi tar en kort repetition av vad det handlar om, okej? Från Wikipedia: ”Internationella kvinnodagen inträffar 8 mars varje år och uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen.”

En dag för att uppmärksamma kvinnor och de specifika, strukturella problem som påverkar kvinnors vardag. En dag för kamp, systerskap och gemenskap. Inte en dag för män att köpa choklad, blombuketter och presentkort på manikyr till kvinnor. (Jag säger inte att man inte får köpa choklad, blommor och presentkort – gör det för all del! Men gör det bokstavligen vilken annan dag som helst. Jag föreslår till exempel på måndag. Måndagar är ofta lite tråkigare än andra veckodagar, så då får godis eller blommor extra stor effekt.) Framför allt är det inte en dag att säga ”grattis” på. (Grattis till vadå? Att vara förtryckt? Skärpning.*)

Eller som Märta Tikkanen skriver:

Behåll dina rosor
duka av bordet i stället
Behåll dina rosor
Ljug lite mindre i stället
Behåll dina rosor
hör vad jag säger i stället
Älska mig mindre
tro på mig mera
Behåll dina rosor!

faust-3217339_1920

Nåja. Efter denna repetition (inga typiskt kvinnokodade presenter, INGA GRATTIS) kan vi gå vidare. Vad kan man då göra på internationella kvinnodagen? Nå, förutom att själv reflektera över kvinnors situation och position i samhället och världen, rannsaka sitt eget beteende och sina egna vanor, så har jag samlat 4 konkreta sätt på vilka man kan uppmärksamma internationella kvinnodagen. Varsågoda:

1. Skänk pengar

En av de mest effektiva vägarna mot jämställdhet är att försäkra sig om att flickor har tillgång till skola och utbildning. Det här är ingen självklarhet för alla världens flickor. Genom att skänka pengar till exempelvis Plan International (https://lahjoita.plan.fi/kertalahjoitus) hjälper du flickor att gå i skola, få hjälp i krissituationer samt motarbetar könsstympning och barnäktenskap.

Om du känner för att göra en mer långvarig insats går det alltid att bli månadsgivare också – sällan saknar man de där tiorna som automatiskt dras från ens konto varje månad, och jag vill tro att de gör stor nytta där de hamnar.

i-am-a-student-1412778_1280

2. Skriv under

Att skriva under ett upprop tar ungefär 30 sekunder och är ett konkret sätt att visa sitt stöd för en viss kamp.  En riktig skamfläck i det finländska samhället är våldet mot kvinnor. Varje år dör 15 kvinnor på grund av våld i parförhållande. Fatta. Mer än en kvinna i månaden dödas av sin partner eller ex-parter. Via Amnesty kan man skriva under en appell riktad till Finlands blivande statsminister, som bland annat kräver:

  • bättre och utvidgade stödtjänster för våldsoffer
  • öronmärkta pengar i statsbudgeten för att bekämpa våld mot kvinnor
  • en samtyckeslag (för sex utan samtycke är våldtäkt)
  • att medling inte är ett alternativ i fall av våld mot kvinnor

Appellen hittas på: http://www.amnesty.fi/vetoomukset/tieto-toiminnaksi-loppu-naisiin-kohdistuvalle-vakivallalle

3. Följ en feminist

Vem följer du på sociala medier? Varifrån får du nya tankar, perspektiv och berättelser? Hur många kvinnoförkämpar finns i ditt flöde? Om du tycker att de är alldeles för få, så kan det löna sig att kolla in någon av följande:

  1. MansbebisarOm emotionellt arbete, mansbebisar och jämställdhet.
  2. White Feminist Meme. Om din feminism inte är intersektionell så är det inte feminism.
  3. Konstkvinnor. Precis vad det låter som: konst & kvinnor.
  4. Arga bibliotekstanten. Enligt kontot: ”Pk-batikhäxa och crazy catlady. Det blir inte bättre än så.
  5. Normkreativa barnböcker. Enligt kontot: ”Genom att lära känna diversitet blir vi öppnare för olikheter.” 
  6. Kvinnohistoria. Här lyfts kvinnor ur historien upp, som sig bör.

Skärmklipp 2019-03-06 22.24.31
Från kontot Kvinnohistoria: ”20 december 1914 blev författaren och kvinnorättskämpen Selma Lagerlöf den första kvinnan att träda in i Svenska Akademien. Hon hade 5 år tidigare tilldelats Nobelpriset av akademien där hon hade både beundrare och motståndare.”

Hmm, låter det där med kvinnor som skakar om Svenska Akademien inte rätt bekant också från 2010-talet …?

(Alla konton tipsades av min fina vän Ylva, även hon en smart feminist att följa på Instagram ♥)

4. Välj en kvinna

Nästa gång du ska läsa en bok, lyssna på en låt, köpa ett konstverk, rösta på en politiker, anlita en ljudtekniker, boka en föreläsare: välj en kvinna.

Nästa gång du ska tipsa om en författare, musiker, konstnär, politiker, ljudtekniker, föreläsare: tipsa om en kvinna.

Över huvud taget, när det går: välj en kvinna. Att oreflekterat välja innebär så ofta i praktiken att välja en man, eftersom män syns, hörs och märks mer. De är helt enkelt mer lättillgängliga.

En anekdot: Ett år bestämde jag mig för att aktivt tänka på saken och välja att läsa böcker av kvinnliga författare. Det året var hälften av böckerna jag läste skrivna av kvinnor. Undrar hur fördelningen hade sett ut om jag inte aktivt hade valt kvinnor?

20181228_121640

* Om du absolut vill ge en hälsning på Internationella kvinnodagen till en kvinna i din närhet, så föreslår jag ”Glad kvinnodag” framom ”Grattis”. Speciellt om detta ”Glad kvinnodag” följs av något med ännu mer substans, typ: ”Jag bestämde mig för att donera en tia till UN Women för att stöda flickor och kvinnor” eller ”Har du tips på en bra feminist jag kan börja följa på Instagram?”.