Category Archives: okategoriserat

Marilyn Manson

Jag drömde att jag var Marilyn Manson och var ute på turné.

Tydligen hade jag/Manson fortfarande ett behov av att revoltera mot sin mor, för varje kväll backstage var det något nytt.
– Mamma, idag har jag kapat håret!
– Mamma, idag har jag tatuerat mig, igen!
– Mamma, idag är jag ihop med keyboardisten!

Hon var liten, söt, blond och korthårig, och i ett incestuöst förhållande med den tredje musikern. Jag vet inte om de var syster och bror på riktigt, eller bara på scenen, men syskon var de, och ihop var de. De viskade hemliga saker till varandra genom musiken under spelningarna.

Så ibland levde jag i något slags förhållande med keyboardisten, var en del av deras lilla familj. For the shock value, förstås, men också på riktigt.

Annonser

3 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Någon slags recension: Gick obemärkt förbi

En kort recension så här en fredag, för att ge lite omväxling i poesiflödet. Så här ser mitt liv ut just nu. Förmiddagskaffe och roman. Jag älskar det.

20180413_113048

Recensenten, alltså jag, har läst Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström (2017), som jag lånade på impuls från biblioteket här om dagen, då jag bara skulle lämna in en roman (jag kom ut med två nya romaner, plus två diktböcker).

Gick obemärkt förbi är en tjock och diger roman som skildrar behandlingen av så kallade ”sinnesslöa” och ”idioter” i Sverige under 20-, 30- och 40-talet, när ”rashygien” sågs som en vetenskap och fruktansvärda drömmar om en ren, frisk svensk folkstam omsattes i praktiken genom placering på anstalter och steriliseringslagar.

Utgångspunkten i romanen är prästen Gösta Lidelius, mest verksam i Dalarna, som genom sitt ämbete kommer i kontakt med främst fattiga arbetarfamiljer, där det ibland finns ett funktionsnedsatt barn. Vi får även följa med föreståndarinnan Helga Rödin på en av de anstalter dit sådana barn hamnar, en föreståndarinna som faktiskt kämpar för en anständigare vård av sina skyddslingar. Och förstås får vi möta barnen själva: Jan Ivar, Gerda, Ingvor, och deras familjer.

20180413_123052

Romanen är över 530 sidor men känns aldrig tjock eller tungläst, för historierna berör (och får en att förfasa) och språket är lättflytande, vackert och känns tidsenligt. Författaren är journalist och det märks att hon har gjort ett stort grävande arbete för att basera berättelsen i den verkliga historien, även om romanen är fiktiv. Jag läste ut boken på ett par dagar, intensivt engagerad. Det är helt enkelt en mycket stark skildring av en skamfläck i vår nordiska historia, som tyvärr känns aktuell än idag med tanke på de högervindar som blåser snålt. (Noteras kan dock att rashygientankarna under 30-talet inte var knutna till en viss politisk inriktning, utan de fanns i hela spektret av ideologier!)

Om man vill beröras och utbildas är detta en mycket bra bok. Om man har svårt att läsa om barn som far illa kan man läsa med försiktighet – men jag rekommenderar den oavsett. Gick obemärkt förbi får 4 av 5 (surrogat)kaffekoppar.

Hedströms roman finns bland annat på Adlibris (just nu för 9,90!), eller säkert på ett bibliotek nära dig.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Aprillyrik dag 1 – Dagen är ny

Nattgäster som tar farväl
redan i gryningen
(en morgonbåt mot Sverige
arla möte i annan stad)

tystnaden i tidig morgon, besvarade
gäspningar
hett Earl Grey utan mjölk

allt rör sig långsamt
XXXXXXXXintill avskedet

Sedan:

en slags blinkande förvåning
XXXåt ensamheten
ljuset i rummet, hur världen lägger sig mjukt
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen flanellskjorta
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen filt
XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXen inandning

en renhet
XXXbakom trötta ögon

dagen är ny

den är dig given.

11 kommentarer

Filed under okategoriserat, skönlitterärt

Någon slags recension: Mjölk och honung

Jag fick höra om Rupi Kaurs diktsamling Mjölk och honung när Sandra Beijer först skrev att hon skulle översätta den. Smått intresserad av de till synes minimalistiska dikterna följde jag med med ett öga. Rupi Kaur (som jag ända tills jag lånade boken faktiskt trodde var en man, bara utgående från det okända namnet) är tydligen Instagram-stjärna, och diktsamlingen säljs med bland annat ”instasuccén – 1,3 miljoner följare”. Hennes stora följarkrets har tydligen också tagit till sig boken, vars försäljning har varit enorm.

Någonstans i mitt flöde eller skrollande snappade jag upp kritik av diktsamlingen. Att den skulle vara banal och enkel. ”Poesi behöver inte vara svår”, påstår ju jag, men ändå stannade tanken kvar hos mig. Man påverkas ju av det man läser och hör, trots allt.

Nu har jag läst Rupi Kaurs Mjölk och honung. Diktsamlingen var, tyvärr, på många sätt som jag anade och som kritikerna påstod. Den var lättillgänglig på många sätt, som i att dikterna var korta och ofta slagkraftiga, men på andra sätt kändes många av dem väldigt banala, klyschiga och självklara. Jag menar:

du pratar för mycket
viskar han i mitt öra
jag vet bättre sätt att använda den munnen

Medan andra är riktigt fina:

jag är ett museum fullt av konst
men du valde att blunda

Det som jag dock tror att jag personligen hade mest svårt för var temana. Diktsamlingen var uppdelad i fyra delar: smärtan, kärleken, avskedet, läkningen. Och även om det tas upp stora och viktiga ämnen som feminism, våld (mot kvinnor), kärlek och förlust, så drunknar det eventuellt viktiga för mig i det eviga ältandet om Han och Honom. Det är mycket sex, mycket våld, mycket destruktivitet och nedbrytande:

ingen av oss är lycklig
men ingen av oss vill gå
vi fortsätter att bryta ner varandra
och kallar det kärlek

Kanske är det den bittra singeln i mig som talar, kanske är det för heteronormativt för min smak (för heteronormativt, det är det), kanske är det bara det att jag inte alls kan relatera till (åtminstone inte nu längre) att allt kretsar så kring en man, kring ett förhållande, kring ett uppbrott, en försoning.

varje revolution
börjar och slutar
vid hans läppar

skriver Kaur, men för mig sker revolutionen på andra marker än i vid en mans läppar. För mig sker revolutionen i vänskapen, i konsten, i kulturen, i systraskapet, i språket, i normbrytandet … Det blir helt enkelt för ensidigt för mig, hela alltihop, och det är ju synd, för det finns för all del guldkorn i diktsamlingen, men de försvinner i mängden för mig irrelevanta och nästan irriterande schabloner:

om du föddes med
svagheten att falla
så föddes du med
styrkan att resa dig

Ursäkta bara, men jag ser inte riktigt poesin i det. Jag ser ett Carpe Diem-väggord i ett vitt shabby chic-hem. Och det gör mig frustrerad och distraherad att jag sedan har svårt att ta till mig de rader som faktiskt gör något för mig:

[…] jag är inget hotellrum jag är ett hem
jag är inte din whisky
jag är ditt vatten […]

En litteraturvetenskaplig vän frågade om hon trodde att något gick förlorat i översättningen, eftersom jag läste diktsamlingen på svenska. Jag har läst några av dikterna på engelska och tror jag skulle ha gillat dem bättre då, jag är på något vis mera van att läsa texter om dessa teman på engelska, så då låter inte språket i sig konstigt. Det är lite som med fanfiction, tänker jag: I love it, men kan aldrig läsa det på svenska på grund av att språket kolliderar så med det innehåll jag är van vid.

Jag såg en recension där skribenten sa att detta inte är en bok för sträckläsning, för när visdomarna kommer så tätt inpå varandra blir de lätt att kännas som floskler. Det finns en poäng i det. Men ändå: inte tror jag att jag skulle ha blivit överväldigad om jag hade läst en dikt i om dagen, heller. Några recensioner talar om ”skenbar enkelhet” men jag tycker det mest är övertydlig enkelhet.

Jag återkommer till lättillgängligheten, som jag i detta fall tror att stjälper mer än den hjälper. Det handlar ju ändå om djupa saker, men – jag upplevde helt enkelt aldrig att de faktiskt skulle ha berört mig, och vad är då vitsen med poesi, tänker jag? Det var mest: läsaläsaläsa, jaha, jo, så är det väl, slut. Ingenstans där jag stannade upp. Ingenting som brände, som fick mig att vilja stryka under vissa rader med blyertspenna och skriva kommentarer i marginaler.

Jag älskar självklarheter i dikter (och i prosa också, för den delen), men det ska vara den slags självklarhet att man aldrig någonsin förr har tänkt det, och när man sedan läser det tänker man: ”Förstås! Ja! Så här är det ju!” Som en uppenbarelse. Inte självklarheten i att man läser och tänker: ”Jaja, jo, nog vet jag ju det här.”

Slutbetyg: två av fem mjölkglas. Och då är jag ganska nådig.

9 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat

My latest crush

Låt mig introducera er till Jessica Kellgren-Fozard. Youtuber, tevepresentatör, konsult. Lesbisk vintageskönhet som bor i ett tjusigt engelskt hus med fru och hundar. Har flera funktionsnedsättningar (bland annat POTS, HNPP och MTCD, och till en följd av det är hon bland annat döv) och gör videor om att leva med kroniska sjukdomstillstånd, men också om vintagesminkning och -frisyrer, att leva som lesbisk – och över huvud taget att leva. Positiv, bubblande och vacker som en dag. Sade jag dessutom att hon är feminist? What’s not to love?

Här svarar Jessica och hennes fru Claudia på de vanligaste frågorna:

Här berättar Jessica om sina diagnoser HNPP och MCTD.

Och här ger hon några bra synpunkter på bland annat färdigskalad och -förpackad frukt, och andra matvaror som vi icke-funktionsnedsatta kan fnysa åt och ropa ”slöseri på naturresurser!” åt. Shame on us, really.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

En lista om kultur

Jag hittade en liten kulturlista hos min namne Sandra Beijer. Ska vi köra? Vi kör!

Senaste filmen jag blev pepp på:
Det var när jag googlade julfilmer som jag snubblade över ”The Man Who Invented Christmas” från 2017. Den hade i princip allt jag kunde önska (jultema, magisk realism/fantasy, historisk epok) och lite till (Dan Stevens!). Jag har inte sett den än, eftersom den är så ny att den är svår för mig att få tag på, men om inte annat har jag en film att se fram emot nästa julsäsong.

Jag har för övrigt inte sett hela trailern. Stoppar sisådär vid 1:19. Min åsikt är den, att en trailer över 2 minuter är en dålig trailer. Om man inte lyckas säga det man vill ha sagt om en film inom 2 minuter har man inte gjort ett bra jobb. Dessutom känns det som om man får reda på hela historien när en trailer är två, tre minuter lång. Nä, kort och koncist, tack!

Senaste boken jag läste:
Den senaste boken jag läste ut var ”Saeculum” av Ursula Poznanski. Jag lånade den till stor del på grund av det lockande omslaget och för att den handlade om rollspelare. Som bonus var det varken en nordisk eller angloamerikansk författare, utan en österrikisk. I min läsebok fick den 3 av 5 stjärnor. Pluspoäng för lajvandet och en spännande historia, minuspoäng för att den rörde sig lite för mycket mellan genrer för att jag skulle vara helt bekväm.

Just nu läser jag diktsamlingen ”Den sjungande kratern” av Gurli Lindén. Jag läser ett tiotals dikter i sängen innan jag går och lägger mig, och jag har egentligen ingen uppfattning om vad jag har läst, för jag blir så trött av det. Men det gör inget. Dikter kan läsas så också: som sömnmedel. Att läsa ord för ord, rad för rad, långsamt, och liksom bara flyta med i dem. Inte analysera, inte tänka. Bara läsa och vara och sedan sova.

Senaste serien jag sträcksåg:
Det måste vara ”Grantchester”. Jag behövde något trevligt till middagsunderhållning och den fanns på Arenan. Engelska deckare som utspelar sig under tidigt 1900-tal är min grej. Estetisk tilltalande, lite spännande, men aldrig otäckt.

Skärmklipp 2018-01-06 21.31.19

Se nu, vackert och mysigt och lite spännande.

Senaste låten jag lyssnade på repeat:
”Den signade dag” av Kraja. Den för med sig ett lugn under tidiga morgnar och sena kvällar som jag behöver efter intensiva dagar.

Innan dess var det Marcus & Martinus med ”Light It Up”. Här går det från den ena ändan till den andra!

Senaste föreställningen jag var på:
Jag var på Stadsteaterns fenomenala uppsättning av ”Billy Elliot” i början av november. Min tanke är att ta del av den historien i så många former som möjligt. Hittills har jag sett filmen, läst romanen, sett musikalen i London och sett musikalen i Vasa. Av musikalerna blev jag till och med mer imponerad av den senare! Tror bestämt jag ska gå igen här under vårvintern.

Senaste restaurangen jag besökte och åt middag på:
I fredags var jag på Amarillo med förra årets styrelse och årets styrelse (i vilken jag är med) i Eloria. Vi fick vänta länge på maten, men i slutändan fick alla vad de skulle och det var en mycket trevlig kväll! Jag åt mot bättre vetande en stor efterrätt (vaniljglass, chokladglass och salted caramel-glass med chokladsås, krossade salta nötter och karamelliserad mjölk) efter en stor getostburgare, så sedan var jag alldeles för mätt för att sova. Men det var värt det.

Tre ställen jag vill rekommendera:
Vadå ”ställen”? Matställen? Vad har det med kultur att göra? Nä, vi skippar det och tar tre allmänna kulturella rekommendationer istället.

1. Jonna Jintons Lucia-film från 2017. Visserligen var Lucia för en månad sedan, men jag upptäckte den först här om dagen. Kanske är jag den som är den, men jag satt och storgrät genom hela videon. Så vacker var den. Ses med fördel tidigt om morgonen, i mycket dämpat ljus och med en kaffekopp i handen.

2. Muralgranskaren. Jag har ingen aning om kontext, bakgrundshistoria eller person bakom detta twitterkonto. Det gör inget. Det är roligt, det är Gammal Swänska, och det är stundvis riktigt, riktigt skarpt.

3. Nationel Poetry Writing Month. Visst, det är länge till april, men det är inte så länge till april. Jag ser redan nu fram emot en månad av att bara flyta omkring i poesi. Om man inte skriver dikter själv är april ett utmärkt tillfälle att börja skriva dikter. Och vill man inte det, men är ens en gnutta intresserad av poesi, så är det en ypperlig tid att ta del av andras dikter. NaPoWriMo – i en blogg nära dig, snarare än du anar!

4 kommentarer

Filed under okategoriserat

Bokenkät

Jag hittade en trevlig liten lista (ursprungligen en enkät) om ett av mina favoritämnen – böcker. Mina svar markeras med lila, nu kör vi! Fyll i du också, om du vill, och så diskuterar vi litteratur.

1. Vilken typ av bok läser du oftast?
a) Deckare
b) Facklitteratur
c) Romance
d) Skönlitterär roman
e) Biografi
f) Fantasy
g) Science fiction
h) Ungdomsbok
i) Annat

Skönlitterära ”vuxenböcker” för det mesta, förvånansvärt mycket ungdomsböcker för att vara långt över tilltänkt ålder, deckare under semestern!

2. Bästa omfång på en bok
a) 247 sidor
b) 447 sidor
c) 647 sidor

Jag gillar tjocka böcker, men det beror väldigt mycket på från bok till bok. The Goldfinch på sina 864 sidor är just rätt, medan jag kunde läsa minst det dubbla (130 sidor till) av Norrtullsligan.

3. Vilket bokformat föredrar du?
a) Inbunden
b) Storpocket
c) Pocket
d) E-bok
e) Ljudbok
f) Kartonnage
g) Skinnband
h) Danskt band (mjuka pärmar med invikta flikar)

Länge var jag någon slags fånig boksnobb som tyckte att inbundna böcker är finare än andra sorter. Sicken fjant. Sedan blev jag praktisk, upptäckte engelska böcker i storpocket, och dras sedermera till mjukpärmade böcker av praktiska och ekonomiska skäl. Allt som väger lite i resväskan och som man inte får ont i armarna av att hålla upp medan man läser.

4. Litterärt no-no
a) Vika hundöron
b) Låna ut mina böcker
c) Läsa under middagen
d) Vara oförsiktig om omslaget
e) Talspråk i böcker för små barn
f) Talspråk i böcker för vuxna
g) Skriva i böcker

Fysiska böcker ska behandlas med varsamhet. Hundöron och slitna pärmar eller omslag, orsakade av oaktsamhet och inte av flitig omläsning, är osnyggt. Däremot lånar jag gärna ut böcker (ibland på tvång), och flertalet av mina böcker har små blyertsmarkeringar för Särskilt Bra Stycken. Läsa vid middagen är icke-godkänt endast om det finns andra närvarande vid matbordet.

5. Ge exempel på böcker med snygga bokomslag!

De finaste omslagen i min bokhylla just nu:

6. Årstid då jag läser allra mest
a) Vår
b) Sommar
c) Höst
d) Vinter

Här går jag inte på statistik (vore roligt att faktiskt räkna ut det!) utan enbart på känsla. Sommarljuset och längre ledigheter är nyttigt för läslusten.

7. Drömyrke i bokbranschen
a) Författare
b) Förläggare
c) Formgivare
d) Förlagschef
e) Försäljare (bokhandel)

Jag skulle ju ljuga mig blå om jag sade annat än författare, men i brist på det vore förläggare väldigt intressant – och bokförsäljare! Tänk nu, en liten indie-bokhandel med en rejäl poesihylla, sammetsfåtöljer med läslampor, och en hel vägg med feministisk litteratur.

8. Du letar efter en riktigt bra bok, vilket förlag kan du lita på har just den boken?

Ingen aning – jag går nog aldrig efter förlag när jag letar efter eller läser böcker. Vet bara att Rabén & Sjögren ger ut Astrid Lindgren, så det måste väl vara bra?

9. Är det någon typ av språk du har svårt för i böcker?
a) Ålderdomligt språk
b) Övertydligt språk
c) Erotiskt språk
d) Sentimentalt språk
e) Slangspråk/jargong

Jag tycker inte om att bli skriven (hah!) på näsan, eller få mig serverat för omständliga beskrivningar. Slangspråk (nu tänker jag speciellt i ungdomsböcker) blir ofta för mig ett störningsmoment snarare än en stämningsskapare. Det känns tillgjort snarare än verklighetstroget.

10. Hur ofta ger du bort böcker i julklapp?
a) Nästan alltid, det är roligt att hitta den perfekta boken för en viss person
b) Nu tänker jag faktiskt ge upp, alla är konstigt nog inte lika stora bokälskare som jag själv
c) Bara till personer jag vet uppskattar böcker
d) Gärna till personer som jag tycker borde läsa mer

Presenter är viktiga och ibland svåra. Att ge bort en bok som riskerar att bli oläst är bara sorgligt, men man kan alltid försöka balansera på linjen mellan säkra kort och uppmuntran.

11. Vad är viktigt när du väljer en bok till dig själv?
a) Handlingen
b) Språket
c) Att hålla sig uppdaterad om snackisarna
d) Stämningen
e) Att det är en bok av en ny, intressant författare
f) Att det är en bok av en favoritförfattare
g) Att det är ett snyggt omslag

Det enda som nog inte är avgörande är omslaget, även om det förstås påverkar. Don’t judge a book by its cover, heter det ju på världsspråket. Annars väljer (köper) jag böcker med stor medvetenhet och eftertanke, eller så går jag på känsla och ser vad som hoppar på mig (lånar från bibban). För att hänga med i vad som händer i litteraturvärlden kan jag lika bra läsa om böckerna som att läsa dem. Litteraturvetenskapen lär en sådant.

12. Jag ser fram emot nästa bok av…

Donna Tartt. Den lär väl komma ut år 2023 om hon fortsätter i samma takt som hittills.
Maria Turtschaninoff. Jag är nyfiken på att se vilka världar hon utforskar till näst.
J.K. Rowling. Det kan ju bara inte bli annat än bra.

1 kommentar

Filed under okategoriserat

Roma

Utdrag ur min resedagbok:

”En första notering: Rom luktar. Jag vet inte om det är så med alla städer, och jag bara har glömt det, men Rom var en luktens stad: sura och unkna badrum där vi bodde, rök, svett, sopor på gatan. Men också dofter: varm pasta, vittvin, smör, nybakt bröd, änglatrumpeten, den enorma vid granngårdens port.”

Alla bilder är tagna av systra mi.

Den första dagen gick vi 13,6 kilometer – till och från Trastevere, stadsdelen ”på andra sidan Tibern”. Där doftade det av rosor utanför Santa Cecilia-basiliskan, vinet serverades i portioner om 25 cl och kostade två euro glaset.

På kvällen gick vi 5 km till.

Petersplatsen framför Peterskyrkan och köerna in till Vatikanmuseerna var absurda. Kan det ens löna sig att köa så där länge för Sixtinska kapellet? Nej, tänkte mig syster och jag, och drack cappuccino medan föräldrarna stirrade upp på frescomålningarna (de hade förköpta biljetter, förstås).

22690690_10155830267952767_653862889_o

Vi hade 96 trappsteg upp till lägenheten, vilket också innebar att vi hade takterrass. Där dukade vi upp till lunch en dag.

Vi drack vittvin och cappuccino och åt pasta varje dag. Jag har ätit ravioli med ost och ravioli med smör och salvia, vegetarisk lasagne med zucchini och ost, risotto med ost och risotto med svamp, samt pizza i olika utföranden. Och gelato, förstås. Precis allt var utsökt. Jag skojar inte.

Hårdost med honung. Så gott att man vill skrika.

Vi har sett allt det där man borde se (ja, allt förutom Sixtinska kapellet, då): Petersplatsen. Forum Romanum. Castel Sant’Angelo. Il Vittorio. Colosseum. Pantheon. Spanska trappan. Fontana di Trevi. (Jag kastade en slant över axeln, men glömde att man inte fick titta efter.) Vi el-cyklad runt staden med en charmig holländsk guide som bodde i Rom för att fulfill a dream.

Peterskyrkan, sedd från Petersplatsen.

Forum Romanum, sett ovanifrån.

Il Vittorio. Av de ogillande romarna kallat ”Bröllopstårtan” eller ”Roms löständer”. Byggdes på 1800-talet, den antika stilen till trots. Den på bilden lilla statyn av Italiens första kung till häst är i verkligheten enorm. Kungens mustasch är en meter lång, och i magen på hästen har hållits middag för 20 personer.

Fontana di Trevi.

Det märktes att vi alla saknade syrrans hund Nisse, för varje gång vi såg en hund blev vi extra glada. I parken Villa Borghese vimlade det av hundar, så det gjorde parken extra bra. Plus solnedgången, grönskan, och damen i 1700-talskrinolin som kom gående emot oss.

IMG-20160824-WA0001

Nisse som liten valp ♥

En helt annat notering: en kväll här när jag kommit hem behövde jag en riktigt traditionell filmkväll. Jag bäddade ner mig i sängen, åt Ben&Jerry’s cookie dough och såg Änglar och demoner, av den enkla anledningen att den utspelar sig i Rom.

Det visade sig att det jag mest suktade efter var Ewan McGregor i sin fantastiska prästdräkt. Svart, blankt siden som sitter precis rätt.

Så kan det gå.

4 kommentarer

Filed under okategoriserat

Att skapa och ha roligt tillsammans

Lekte du någonsin fantasilekar som barn? Låtsades vara prinsessa, stenåldersmänniska eller Simba ur Lejonkungen tillsammans med dina vänner? Då har du i princip lajvat!

Jag lajvar rättskipare på ett fantasy/sci fi-lajv år 2011.

På begäran (åh, vad fint med läsare som kommer med önskemål och förslag!) så kommer här en introduktion till lajvande. Den är kort, på inga sätt komplett, och ganska spretig – hur svårt är det inte att objektivt förklara något som man har levt i elva år? Men kommentarsfältet är öppet för frågor och klargöranden. Alla bilder är lånade från Elorias lajvgalleri.

Mir av Bergsfolket. Från lajvet ”Ochri Drömsångare” år 2014.

Låt oss börja med att få ordning på begreppen. På svenska talar man om lajv eller, mindre vanligt men kanske mer förklarande, levande rollspel. Lajv är förstås en försvenskning av det engelska ordet ”live”. På engelska heter lajv oftast larp, en förkortning av ”live action role-playing”. På finska används larppi, från den engelska termen.

IVS3_018

Mitt första lajv år 2006. Jag var 15 år, spelade tjuven Runa och hade ingen aning om vad jag höll på med.

Själva verbet att syssla med lajv heter lajva (eng. to larp, fi. larpata). En person som håller på med lajv är en lajvare (eng. larper, fi. larppaaja).

”I grund och botten handlar lajv om att skapa och ha roligt tillsammans”, står det i introduktionen till Elorias allmänna lajvregler. Det är en mycket bra mening, måste jag tillstå, fastän jag själv varit med och skrivit lajvreglerna.

Pigan Inessa, från ett värdshuslajv i en fantasyvärld år 2013.

Att lajva är att tillsammans med de andra deltagarna skapa och spela en historia. Det finns oftast en utgångspunkt, en bakgrundshistoria och färdiga karaktärer, men det finns inte färdigskrivna manus eller repliker, utan när lajvet börjar så improviserar man fram historien vartefter. Ett lajv kan variera väldigt mycket i deltagarmängd och tid. Vissa lajv har bara en handfull deltagare, andra har tiotals (eller utomlands, till och med hundratals). Ett lajv kan pågå i en halvtimme, eller över en hel helg. Ett lajv kan lajvas i ett enda sträck, eller spelas i flera olika episoder med pauser emellan.

Adelslajvet ”Den objudna gästen” år 2010. Här samsas adelsfolket, tjänstefolket och underhållarna på samma bild.

Beroende på lajv kan lajvet, och därmed historien, vara mer eller mindre ”styrd” i en viss riktning. Som exempel kan tas Vintervind, det postapokalyptiska lajvet jag deltog i för en tid sedan. Där visste alla spelare att lajvet kommer avslutas med att lägret splittras, att det är dit vi är på väg – sedan var det upp till oss att välja hur vi spelade för att komma dit. Som Karin Boye skriver i sin kända dikt I rörelse:

”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”

Det går inte att titta på ett lajv. Det är något jag ibland får höra av icke-lajvare: ”Åh, det låter nog väldigt roligt, men jag skulle inte vilja vara med själv, utan mera titta på?”. Och jag tänker alltid: det går inte. Enda vägen att uppleva lajv är att själv delta, att själv rollspela. Sedan kan ens karaktär förstås vara mer eller mindre aktiv, mer eller mindre, men till skillnad från till exempel teater så påverkar din närvaro, din karaktär, ditt agerande lajvet. Det går inte att ta del av ett lajv utan att delta i ett lajv! Med detta sagt: det går heller inte att lajva ”fel”. Din tolkning av din karaktär är alltid rätt tolkning.

Min tolkning av varulven Ylva år 2010.

Det går att lajva i många olika genrer. Det som många känner till är medeltida fantasy-lajv, men det går också att lajva till exempel adelslajv, framtidslajv i rymden, vampyrlajv, gangsterlajv i modern tid, eller postapokalyptiska lajv.

Izobel deRohjan, en karaktär som jag faktiskt har spelat två gånger. Här år 2013 …

… och här år 2015! Fast då hette hon Izobel deBorev, eftersom många omvälvande saker hade hunnit ske i lajvvärlden mellan de två lajven.

Man kan lajva piratlajv, lajva karaktärer ur en existerande fiktion (till exempel ur Neil Gaimans Sandman-serie), skräcklajv i high school, eller schackpjäser i ett schackspel. Eller vad som helst. Klyschan att ”fantasin sätter gränser” är mycket gällande i lajv.

I mitten, i hatt: min karaktär Jane Dawson, piratkapten över skeppet Captain’s Bloody Victory, här med sin besättning.

Delirium, Death och Desire (från Neil Gaimans Sandman-serie) på ett lajv år 2011.

Vitt torn hugger ner en svart bonde under ett schacklajv år 2010. I bakgrunden skymtar bland annat svart drottning och svart kung.

Om lajv intresserar, om någon vill veta mera eller kanske till och med delta i ett lajv, så finns det bra information på Elorias hemsida. Finlands Svenska Rollspelsförening Eloria rf är den enda finlandssvenska rollspelsföreningen, och min hjärteförening sedan år 2006.

Några utmärkta länkar, som säger saker bättre än jag:

Vad är lajv?
Nybörjarguide för lajvare, steg för steg.
Lajvordlista.
En bild säger mer än tusen ord?

2 kommentarer

Filed under okategoriserat