dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok · skönlitterärt

MAKE ART MAKE OUT

Jag eldar i spisen på villan. Chattar med folk och njuter av ensamlugnet. Tänker på att läsa en roman senare ikväll. Går igenom instagramkonto efter instagramkonto fyllt av feministiska, antirasistiska och queera poster. Läser lite nyheter. Äter lite müsli.

Vän på chatten: Hur går din kväll?
Jag:
Jovars, den går rätt bra! Jag chattar lite med folk och snurrar på instagram.
Vän:
Åh så fint! Det beteendet understöder jag verkligen!
… Såväl chattande och instagramsurfande som att göra art och göra … annat.
Jag:
Haha! Ja, det kunde bli en fin kombination av allt samtidigt!
Vän:
Ja, men absolut! Nån i chatten bara ”vad gör du då?” Man bara ”hm, ja, hur ska jag förklara det här?”
Jag:
Jag känner det finns diktmaterial här.

MAKE ART MAKE OUT

Vi ligger på varsin sida av sängen
skrollar på våra telefoner
stökiga lakan i blekblått
godisskålen precis i mitten

Jag chattar med en långväga vän
du skrattar åt en video med valrossar
jag rotar efter chokladfylld lakrits
du kastar skumsvampar på mig

”Make art make out”
säger en instagrampost
som du visar mig

Vi lägger telefonerna åt sidan
och snart välter godisskålen

dagbok

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

dagbok

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

skönlitterärt

Odling

Med vänners hjälp
odlar jag min trädgård
inte dygder
de egenskaper
mest nyttiga och älskvärda
XXXXXXXXutan de som blommar vackrast

Ord som går under huden
törnetaggar
längtans rosor
löjtnantshjärtan och azalea
skönheten i blod och blåmärken

Kärleksört och fyrklöver
förgät-mig-ej
humle
så daggdrypande
att jag nästan
måste vända bort blicken

Jag planterar sköra sticklingar
av gullregn
sår frön av
vallmo och lupiner

Det gäller att vattna
tidigt om morgonen
innan allt förångas

Jag krattar midnattsgångar
anlägger skymningslundar
stilla platser där
det som inte tål dagsljus
får ro att växa

dagbok

Fullständiga stunder

Under den något förskjutna helgen upplevde jag två stunder av fullständighet.

Ett. Eftermiddag med vitt februariljus och tulpaner i rött och gult. Vi dricker kaffe och äter två sorters choklad, lyssnar på ljuv musik och pratar om litteratur. Friden och belåtenheten är total.

Två. Kväll, efter te och fastlagsbullar, i en oerhört bekväm fåtölj. En letar akustisk musik på datorn, en stickar i skenet från stearinljus, en läser en språktidning, en bara sitter. Jag löser korsord högt. ”Gullgosse, sju bokstäver, tredje är V?”

”Tänk att man kan umgås genom att lösa korsord”, säger en i sällskapet.
Ja, men det går bara att göra bland de bästa.

dagbok

Äventyr

I våras bad jag om sommaräventyr.

I natt cyklade jag på okända vägar med min sommarpojke. Vi träffas vid butikens parkering, han har med sig en filt, rödvin och musik. Han rullar cigaretter, vi talar om hur vi hanterar (eller misslyckas med att hantera) livet och jag tänker på hur svindlande fin han är, den blå pojken bredvid mig. Plötsligt säger han att vi måste cykla iväg, nu genast! Och eftersom det är han som säger det, så följer jag utan att ifrågasätta. Musiken fortsätter spela i ryggsäcken, längs grusvägar ner mot stranden där en film kunde börja, eller kanske sluta – vi föreställer oss hur industriområdet på andra sidan vattnet sprängs i luften och vi beskådar vårt verk från första parkett.

Senare sitter vi uppe på en stor sten invid ungdomsgården. Natten har fallit och vår film är svartvit, cigarettglöden är det enda som avslöjar oss. Jag känner alkoholen och kärleken och värmen i blodet. Detta är vad jag har längtat efter.

Då vi slutligen skiljs åt mullrar åskan ovanför oss och de sista tre kilometrarna hem cyklar jag i regn och tänker på England.

dagbok

Living the dream

Det är en sketen måndagskväll. Jag sitter framför datorn och dricker te och äter banankaka, medan jag skrotar runt på tumblr. Bland bilder på Benedict Cumberbatch och bröderna Winchester blir jag så till mig att jag tappar skeden. ”Kaksmulor över hela mitt tangentbord!”, utropar jag och slår dramatiskt ut med händerna. Jag är ensam hemma, living the Wayward Victorian Girl dream.