Tag Archives: kväll

Kvällar

Jag har så sköna kvällar för tillfället. Ror ut och tar upp näten med mommo medan det ännu är ljust. I kväll var det alldeles ljuvligt lugnt på sjön. (Vi fick en enda liten abborre.) Jag skrotar omkring i yllesockor och collegetröja. När det mörknar lägger jag i gång en brasa och eldar sedan hela kvällen, vedkorgen töms. Jobbar kanske någon timme vid datorn, pratar med vänner. Kokar te eller gräddar pannkaka (det sista gör jag i kväll).

20170905_212802

Slötittar på teve, bläddrar flera varv genom alla kanaler för att se om det är något jag vill titta på. En dokumentär, kanske, eller en film. I något skede tar jag mig ut i mörkret för att mata och stänga in kaninerna. Klappar dem god natt när de mumsar från matskålen.

När brasan har blivit glöd och kvällen har blivit natt stänger jag spjället och går upp på vinden, ligger och läser i lampskenet tills jag är riktigt, riktigt trött. Sover sedan utan väckarklocka tills jag vaknar av mig själv.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Imorgon igen

Det är något som inte riktigt är som det ska vara. Jag tror det är tröttheten som överrumplade mig. Plötsligt, en dag, tog även små saker all min energi, och igår – en lördagskväll – var jag i säng innan klockan tio om kvällen. Sedan sov jag tio timmar. Idag är jag trött igen. Helt färdig redan klockan tre, när jag ligger i soffan och läser en feministisk tidskrift. Senare: gäspar framför datorn, tänker kan inte tvättmaskin bara gå klart så jag kan sova sedan?

På andra sätt: en märklig känsla av att allt går som det ska – eller att saker i alla fall går i en godtagbar riktning. Att jag inte har något jag stressar väldigt mycket över, och att jag inte har haft svår ångest på rätt länge. Känns på nåt vis förvånansvärt – och lite bedrägligt – lugnt, helt enkelt.

En vän: ”Sådär så man undrar om det är lugnet mellan stormarna eller om det har stormat klart för ett tag?”
Jag: ”Precis så! Magkänslan säger faktiskt att det har stormat klart för ett tag, men det finns ju alltid den där lilla rösten som säger annat.”
Min vän: ”Då får vi tro på magkänslan och berätta för den lilla rösten att allt faktiskt kan rämna när som helst och att det är precis så det ska vara.”
Jag: ”Vilken otroligt svår men samtidigt fin tanke. Och sann, framför allt.”
Min vän: ”Too-ticki säger: ”Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Jansson vet nog hur det är.”
Jag: ”Nå att.”

Morgnarna, i alla fall. Förmiddagarna, de tidiga eftermiddagarna. Det här vidunderliga vårljuset som får min själ att vilja sjunga. Allt är så lugnt i det. Hanterligt. Till och med vackert. Tiden dras ut i långa sjok och jag vill bara bada i det här marsljuset, i det som snart kommer vara aprilljus. (Åh, vad jag ser fram emot april.)

Då blir senkvällarna lite svårare. Att jag fortfarande måste tända ljus för att orka, för att inte vilja sova riktigt med detsamma. Den regnbågsfärgade ljusslingan i mitt sovrum. Gräva ner sig i tumblr och instagramkonton som antingen är trösterikt vackra eller utan ursäkter feministiska eller en blandning av båda.

Men det där ljuset, ändå. Imorgon igen. Att få se det imorgon igen.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Sjuk

Sjuk hemma för andra dagen. Orkar-knappt-gå-utanför-dörren-och-tillbringar-mest-tid-i-sängen-sjuk. Förmiddagarna går bra: jag ligger i sängen och surfar, läser, dricker te och isvatten med citron om vartannat. Dagen går bra: Sms:ar med vänner för att se hur de har det. Ställer in och skjuter på planer. Tar en dusch för att känna mig lite mer som en fungerande människa. Får skjuts till butiken för att köpa bröd och tandkräm och är alldeles slut när jag kommer hem igen.

Men så smyger skymningen på: himmel i blekrosa i ena fönstret, ljusblå i det andra. Jag inser att jag måste tända lampor. Kanske borde äta middag, fast jag inte känner någon smak. Het tomatsoppa ska väl gå an. Kvällen går inte lika bra: jag är trött, men det är för tidigt att gå och lägga sig. Jag ser inte fram emot natten, feber och halsont och täppt näsa. Konstanta drömmar, med tur bara märkliga och med otur mardrömmar. Känslan av att man aldrig någonsin kommer sova. Somnar tydligen ändå, eftersom jag vaknar många gånger under natten.

Men förr eller senare: en ny morgon. En förmiddag som förhoppningsvis kommer gå bra. En tredje dag där jag kanske är frisk.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Odling

Med vänners hjälp
odlar jag min trädgård
inte dygder
de egenskaper
mest nyttiga och älskvärda
XXXXXXXXutan de som blommar vackrast

Ord som går under huden
törnetaggar
längtans rosor
löjtnantshjärtan och azalea
skönheten i blod och blåmärken

Kärleksört och fyrklöver
förgät-mig-ej
humle
så daggdrypande
att jag nästan
måste vända bort blicken

Jag planterar sköra sticklingar
av gullregn
sår frön av
vallmo och lupiner

Det gäller att vattna
tidigt om morgonen
innan allt förångas

Jag krattar midnattsgångar
anlägger skymningslundar
stilla platser där
det som inte tål dagsljus
får ro att växa

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Fullständiga stunder

Under den något förskjutna helgen upplevde jag två stunder av fullständighet.

Ett. Eftermiddag med vitt februariljus och tulpaner i rött och gult. Vi dricker kaffe och äter två sorters choklad, lyssnar på ljuv musik och pratar om litteratur. Friden och belåtenheten är total.

Två. Kväll, efter te och fastlagsbullar, i en oerhört bekväm fåtölj. En letar akustisk musik på datorn, en stickar i skenet från stearinljus, en läser en språktidning, en bara sitter. Jag löser korsord högt. ”Gullgosse, sju bokstäver, tredje är V?”

”Tänk att man kan umgås genom att lösa korsord”, säger en i sällskapet.
Ja, men det går bara att göra bland de bästa.

1 kommentar

Filed under dagbok

Äventyr

I våras bad jag om sommaräventyr.

I natt cyklade jag på okända vägar med min sommarpojke. Vi träffas vid butikens parkering, han har med sig en filt, rödvin och musik. Han rullar cigaretter, vi talar om hur vi hanterar (eller misslyckas med att hantera) livet och jag tänker på hur svindlande fin han är, den blå pojken bredvid mig. Plötsligt säger han att vi måste cykla iväg, nu genast! Och eftersom det är han som säger det, så följer jag utan att ifrågasätta. Musiken fortsätter spela i ryggsäcken, längs grusvägar ner mot stranden där en film kunde börja, eller kanske sluta – vi föreställer oss hur industriområdet på andra sidan vattnet sprängs i luften och vi beskådar vårt verk från första parkett.

Senare sitter vi uppe på en stor sten invid ungdomsgården. Natten har fallit och vår film är svartvit, cigarettglöden är det enda som avslöjar oss. Jag känner alkoholen och kärleken och värmen i blodet. Detta är vad jag har längtat efter.

Då vi slutligen skiljs åt mullrar åskan ovanför oss och de sista tre kilometrarna hem cyklar jag i regn och tänker på England.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Living the dream

Det är en sketen måndagskväll. Jag sitter framför datorn och dricker te och äter banankaka, medan jag skrotar runt på tumblr. Bland bilder på Benedict Cumberbatch och bröderna Winchester blir jag så till mig att jag tappar skeden. ”Kaksmulor över hela mitt tangentbord!”, utropar jag och slår dramatiskt ut med händerna. Jag är ensam hemma, living the Wayward Victorian Girl dream.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Oktoberbarn

Jag cyklar hem från en inflyttningsfest. Det är tidig oktober, tidig lördagskväll. Om fyra nätter är det fullmåne.

Träden utmed ån har satts i brand av hösten. Jag må älska Österbotten från djupet av mitt hjärta, men det finns inga lönnar som dessa i norr och skönheten i utsikten från bron är överväldigande, nästan ofattbar. Att det kan finnas sådana träd, sådana vatten.

Foto0419_001

Strax efter Tomasbron stannar jag till för att skriva ett textmeddelande. Halvvägs genom meddelandet känner jag doften av herrparfym, söt och stark och berusande. Jag kommer att tänka på sena nattklubbstimmar, på rök över dansgolv, klibbiga drinkar, svettiga, rutiga skjortor som matchar min rutiga kjol. Pulsen skenar, inte av rädsla utan av begär, men då jag vänder mig om finns ingen där.

Då rödljuset i en korsning nära centrum blir grönljus möter jag två pojkar. Den ena sitter på en cykel, en gammal, skranglig svart sak, medan den andra springer efter. Båda skrattar. Så häver sig den springande pojken upp på pakethållaren, just då de susar förbi mig, och i hur hans händer hårt greppar tag om läderjackan på pojken framför ser jag kärlek.

Vid nästa korsning sitter en kvinna, halvvägs ut på körbanan. Hennes ena stövelbeklädda fot har vikit sig på ett sätt som ser smärtsamt ut. Jag fortsätter förbi, det står redan två andra personer runt kvinnan och talar med henne, och jag tänker att jag inte kommer kunna vara till mera hjälp.

Det doftar äpplen och jord vid min uppfart, den på samma gång motbjudande och lockande doften av förmultning.

På min vanliga cykelplats står en okänd vit cykel.

Då jag kommer in i lägenheten tänder jag inte lampan, för jag vill ännu en liten stund leva i skymning.

4 kommentarer

Filed under dagbok