Tag Archives: stroboljus

Freaks

Vi beställer vatten i baren och dricker isbitarna ur varandras munnar. Det doftar hårspray, cigarettrök, rakvatten, alkoholångor klibbar mot kinden och jag älskar det – svettigt hår i nacken, svettigt hår i ansiktet, minnet av svettigt hår mellan våra tänder. Jag vet att du också minns den natten, du nämnde den tidigare: låten, platsen, känslan som föregick den kyssen. Nu är det andra låtar, annan plats, men känslan är densamma – basen i bröstkorgen, skärande elektronik, svordomar, skratt, rök. Jag dansar som jag aldrig har dansat förr. Tell me where the freaks at. Jag möter din blick i stroboljusets hackiga rörelser och tänker här, vi är här, för det är bara vi fem på dansgolvet, det har bara varit vi fem på dansgolvet hela kvällen och det är bara freaks som vågar äntra dansgolvet först och endast. Nästa dag får jag tvätta allt, klänning, röda strumpbyxor, genomblöta av svett och regn och jag har precis så ont i nacken, ömma fötter, kvardröjande leende som jag förtjänar och det är precis som det ska vara.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Lördagskänsla

Vad jag kommer minnas från lördagen:

ölklibbigt kroggolv och glassplitter under mörkröda converse.

svårigheten för hjärtat att hantera så många fina människor i närheten på samma gång.

svettdroppar som trillar ner i nacken och håret som klistrar sig mot tinningarna.

slutna ögon under en lång avskedskyss.

bastuhetta som bränner ryggen då vi bara öser på och öser på.

att för första gången lajva naken och inte ens tänka på det.

hur min vän blir snyggare för varje gång vi ses och hur jag blir så glad då vi träffas.

en varm hand där vi sitter och talar om drömmar.

kyligt balkonggolv under strumpfötter då det dricks whisky, lyssnas på blues och röks både cigaretter och cigarr.

den svarthåriga pojken som dansade som om han var i helt sin egen värld, och vars blick jag ibland fångade och då log vi båda.

 

 

2 kommentarer

Filed under dagbok

Februarisommar

Det är februari, en lördagskväll då de få vännerna jag har i Staden alla är upptagna på annat håll. Där ute har vintern tagit ett snopet adjö utan att ens ha hälsat på ordentligt. Nu råder snålblåst och ett grådaskigt mörker som med lite tur orkar ljusna upp kring eftermiddagen innan det suckar och åter vänder ryggen åt oss.

Jag bryr mig inte.

Tulpaner

Jag lyssnar på Veronica Maggio och lackar naglarna i samma nyans som tulpanbuketten på köksbordet är. Jag tänker på hur tulpaner ser så bedrägligt aptitliga ut. Det doftar nybakt bröd i lägenheten och jag planerar morgondagen. ”Jag ska ligga på soffan och läsa Hjalmar Söderberg. Sen ska jag promenera in till stan för att dricka kaffe latte på det nyöppnade kaféet och handla hasselnötsmjölk och croissanter på vägen hem och låtsas att jag har en stor blogg som är pastellfärgad.”

I mitt hjärta är det sommar.

Jag dansar runt i köket och viftar med händerna för att låta nagellacket torka, tänker tillbaka på juni juli augusti. Alla kvällar på dansgolvet. Svetten som klibbar på ryggen, hur jag stryker pannluggen bakåt och med flit har varit ovarsam med kajalen, eftersom jag vet att den kommer smetas ut oavsett. Tung bas som fortplantar sig genom converse-beklädda fötter och ett virrvarr av hår. Svala isbitar i munnen och vänners läppar mot min kind då vi står ute för att röka och ta luft.

Om två helger ska jag resa norrut och har ingått ett avtal med en likasinnad. Vi ska ut och dansa som om det vore sommar i våra hjärtan. Då gör det inget att det inte är sommar ute riktigt än.

P.S. Det har gått ett år sedan jag började skriva här. Tack alla ni som har läst och som fortsätter läsa! ♥

4 kommentarer

Filed under dagbok

Den profana treenigheten

Det är sent om kvällen på juldagen och jag är ute och dansar med mina vänner då jag får syn på ett sällskap som bränner sig fast på min näthinna och i mitt sinne.

Det är en pojke med tjockt, lockigt hår och rutig skjorta, en annan pojke, smal, med rödsvart hår i punkig spretfrisyr och silversmycken i ansiktet, samt en blek flicka med långt, blanksvart hår. De dansar tillsammans och det är så oerhört tydligt att de tre tillhör varandra, de är en enhet omöjlig att separera. Det är inte det, att de aktivt utesluter alla andra – de dansar helt enkelt som om det inte vore några andra närvarande, eftersom de vet att det inte finns något bättre sällskap än det de redan befinner sig i.

De är en självklarhet, och det fängslar mig. Jag blir fascinerad av denna profana treenighet, jag blir nyfiken och vill så gärna dansa med dem, trots att – eller kanske just på grund av att – jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra det. Flickan skrattar, jag hör det inte genom musiken men jag ser hur hennes tänder blänker i stroboljuset, jag ser vita blixtar över pojkens glittrande piercingar, klarblå strålar som speglar sig i flickans hår. De är alla vända med ansiktena mot varandra, med armarna om varandra, med huvudena tätt, tätt intill varandra. För mig blir de en bestående treenighet i detta ständigt skiftande nattrike av rök och ljus, och jag kan bara inte sluta titta på dem.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt