Skål med skumpaglas i trånga hallar

På två kalla juni dagar hinner jag med en dimission, en examensfest och en studentfest. Det är något med dimissioner som är så hjärtevärmande; storsmå pojkar i strikt kostym och vita sneakers, så mycket barn men ändå halvt vuxna. Jag ömmar för dem, vill klappa dem på kinden men tar dem i hand, önskar dem grattis och lycka till med allra största uppriktighet.

Min sambo, med en magisterexamen i ekonomi, har gjort ett karriärhopp och blir nu utexaminerad husbyggare. I dimissionstalet gratuleras och hyllas de utexaminderade, men också hemmafolket får ett tack: för att de stöttat och hjälpt till i vardagen. Jag tänker på alla de gånger jag har lagt mig tidigt för att gå till sängs tillsammans, diskat sambons kaffetermos, lagat mat så att han ska ha en lunchlåda dagen efter, och tar åt mig. Han ger mig sina examensrosor. Efteråt dricker vi kaffe och äter jordgubbsgräddtårta, startskottet på en kaffe- och kakfylld helg. När jag var barn tyckte jag illa om den där gelén på gräddtårta, petade alltid undan den, men den här gelén, ja, hela tårtan, var så god så det smackar när man äter den, som Tjorven i Vi på Saltkråkan sa.

På kvällen blir det mera tårta, så god så man smackar, hos villagrannarna, vars son också blivit husbyggare. Som tonåring förstod jag inte vitsen med sådana här fester – konfirmationer, studenter, examina. Jag rynkade i tanken lite på näsan åt socialiserandet, den märkliga blandningen av familjevänner, släktingar, kollegor och grannar, men jag förstår det nu, det är viktigt och givande. Betänk livets korthet, dödens visshet, evighetens längd.

Det finns en trygghet och en välvilja i alla traditioner, med smörgåstårta och kaffe och skål med skumpaglas i trånga hallar och rosor och presentbord med Marimekko-gåvor och värdfolk som trugar en att hämta mera kaka. Jag åker bil en timme för att närvara vid en studentfest ungefär lika länge, för att jag vet att min småkusin från Norge är närvarande. Vem minns när vi senast har träffats? Vem vet när vi träffas igen? Det ser kanske ut som att vi småpratar ytligheter medan vi balanserar gamla Arabia-kaffekoppar med guldkant i knäet, men på djupet finns det, känner jag, igen den där uppriktiga välviljan, ömheten, släktskapet. Ja men, låt gå, jag skriver det jag tänker: kärleken. Denna ogreppbara, allomfattande, ständiga kärlek tar sig så många olika uttryck i olika relationer. Som en helg som denna konkretiseras i att bjuda och bli bjuden på tårta.

Vi kör hemåt, en timme igen, längs en regngrå och junigrön riksåtta. Jag har ännu inte flyttat ut till villan. Det är som att jag väntar på något, fortfarande ett sådant mellanläge, ovisshet, velande. Det blir ju inte bättre, och i veckan gör jag bara slag i saken. Packar mina Ikea-kassar med kläder och necessär och orimliga mängder böcker, och tar basilikakrukan och det öppnade mjölkpaketet i en korg på armen. Sedan drar jag ut till sommaren.

Nostalgi

Åbo är en märkvärdig stad. Jag bodde i den sju läsår, men saknar aldrig staden i sig själv. (Däremot kan jag ibland, ännu märkligare nog, sakna min skeva och risiga lägenhet, och framför allt alla mina promenadstråk och närheten till Katrinedals skog med sina hassellundar.)

Det jag förknippar med Åbo är så starkt knutet till studietiden, de vänner jag umgicks med (som är samma som nu! livet! tänk så fint!), den livssituation jag befann mig i. Det är mig fortfarande främmande att kunna gå ut och äta utan att (desto mer) behöva tänka på kostnaderna. Nu äter jag ute lunch, eftermiddagsfika, middag. Den första kvällen äter vi hamburgare i en djungel och skålar i Pepsi. Vi har återigen lyckats: alla fem på samma plats för en förlängd helg tillsammans. Mina kära, äldsta vänner. Må vi alltid fortsätta träffas och skåla för att vi alla fem befinner oss på samma plats för en förlängd helg tillsammans.

Fast alla frukostar äter vi hemma, i den charmigaste lägenheten, där vi maler kaffet själva och har köat för nybakt bröd från kvartersbageriet.

En dag drar vi iväg på apoteksmuseet Qwensel. Det är sådana där passligt stora program med en bebis och fem trötta vuxna. Jag vill flytta in i fruns kammare med de vackraste rosentapeterna, en blottande dam på väggen och en fåtölj formgjord för att sittas i med krinolin. I museishoppen köper jag en liten, handblåst igelkott som fungerar som saltkar.
”Nå bra”, säger min vän L när hon ser mitt inköp, ”du var och pajade på den typ tre gånger redan.”

Skyltarna med Plåster och Pulver, Salter och Kryddor och Diverse får mig att tänka på tavlan i Jungsunds byacafé. Jag tänker på den tavlan säkert en gång i veckan.

Om dagarna går vi i solen och om kvällarna spelar vi Trivial Pursuit med frågor om 90-talet och dricker örtte och äter chips och godis i gräsliga mängder.

När en av oss har föreläsning vid Åbo Akademi hakar jag på för att nostalgibesöka Arken. Allt är så bekant, känns hemma och välkomnande. Tunga glasdörrar. Knarret av kängornas sulor mot stengolvet. I taket vid svenskainsten hänger ännu kavajen och hatten vi med stor koncentration och diverse hemmagjorda verktyg hängde upp en natt. En tid senare kompletterade vi med en klänning och ett pärlhalsband på motsatta sidan. I bokrummet står våra pro gradu-avhandlingar i bokyllan. Vid ingången till litteraturvetenskapen står det citat som jag har tagit till mig till den grad att det inleder mitt cv: Sköntlitteratur är facklitteratur om människan.

Helgen är tiotusentals steg i svarta snörkängor mot kullerstenar, precis som det var under mina studieår. Jag har visserligen inte samma kängor längre – de är utslitna – men …

… jag har ännu samma röda basker och halsduk.

På måndagen har en liten vokalensemble en lunchkonsert. Femton minuter renässansmusik i Domkyrkan. Det är en meditation under hundraåriga valvbågar. Jag sparkar av mig kängorna för att lufta fötterna, blundar och lutar huvudet mot psalmboksstödet på bänken framför mig.

Nostalgi-Åbo fortsätter med besök på finkafé. Hit gick vi om vi ville unna oss något lite extra, något mer än te och kladdkaka hemmavid. Det kändes i studentplånboken. Vad jag ändå är glad över att jag i dag kan gå på kafé fast flera gånger i veckan utan att det skulle märkas desto mer i min ekonomi. Arbetslivet har sina fördelar. (Frilanslivet sina specifika fördelar – som att kunna ta ledigt för att kunna gå på kafé i Åbo en måndag.)

På måndagskvällen lyssnar jag på The Sounds och tänker, som alltid när jag lyssnar på den låten, på en gymnasiekompis när jag i takt med musiken promenerar hemåt från tågstation. Två kvarter hemifrån möts jag av Conny, och kommer sedan hem till ett tjog tulpaner och en skål kall spagetti (min favorit) på köksbordet, en gammal kaffekvarn i behov av rengöring och restaurering, apelsinjuice, två blodgrapefrukter, och en ny säng som han snickrat ihop under helgen. Det är bra att vara hemma igen.

Fortsätta studera

”Nä, nu måste jag nog fortsätta studera”, säger jag när jag talat i telefon en timme med en vän under lunchen.

När har jag senast sagt det? Studerat. Jag avslutade mina magisterstudier år 2016, och har inte gjort något på allvar i studieväg sedan dess. Men nu, nu läser jag en distanssommarkurs på ett svenskt universitet. Att läsa och skriva poesi, heter den, och när jag fick antagningsmejlet tidigare i våras svor jag högt och grovt av glädje och lite känsla av rättmätighet. Jag har ju ändå en magisterexamen i svenska och ett toppbetyg från både gymnasiet och studentexamen, så det påtade mig mer än jag trodde när jag förra året inte blev antagen. Vad mer kan jag göra, liksom? (Göra högskoleprovet, visade sig svaret vara. Högskoleprovet kan si sej.)

I år blev jag ändå antagen, och det var säkert någon mening med det också, eftersom jag kommer gå den senare halvan av kursen parallellt med att jag ska stipendieskriva dikter under senare delen av sommaren. Den tidigare halvan av kursen ska jag visserligen gå medan jag har jobb upp till armhålorna och samtidigt är mommo-, villa- och hundvakt, men det är väl smällar man får ta. Det går att närma sig det skämtsamt nu, när jag har näsan över vattenytan igen, men banne mig, så slitigt vardagslivet har varit de här senare majveckorna.

I dag har jag flyttat ut till villan. Jag har packat oskojat närmare tjugo böcker, en hög med kläder, spikmatta och yogablock och anteckningsblock. Tömt kylskåp och hämtat Nisse från Sundom. Varit tvungen att svänga in via stan igen, eftersom jag glömde att ta med mig datorn. Den var tydligen inte lika viktig som poesisamlingar och krukor med basilika och rosmarin. Jag hann nästan packa upp innan det blev kusinkaffe på villan, hängde på i svettigt hår och yogabyxor – så kan man också äta gräddtårta och dricka skumpa. Det är fortfarande flytande, jag har inte landat här i sommarvardagen, men jag har i alla fall packat upp allt och plockat villasommarens första bukett: förgät-mig-ej, skogslyst och ormbunkar.

Nu hinner jag inte skriva mer, för nu drar ett av de två videomötena i kursen i gång på riktigt. Två av lärarna debatterar nu vad som är skillnaden mellan poesi och lyrik, om det nu finns en skillnad. Två gråhåriga, glasögonprydda farbröder som munhuggs som ett gift gammalt par. Sicket kvällsnöje!

Lilla lilla baby queer

Jag hittade ett gammalt dagboksinlägg som jag sparat från X3M-communityns tid. Daterat februari 2011, då jag fortfarande bodde i Studentbyn i Åbo, hade studerat svenska i 1½ år, och nyligen börjat lyssna på Children of Bodom, efter att min vän KJ introducerat dem för mig.

Så här skriver jag:

”Jag har nu sett på Cry Baby och var tvungen att läsa på baksidan av dvd-fodralet för att kunna genrebestämma den filmen. Den kryllade av vippiga kjolar, omsorgsfullt lagade frisyrer, fåniga och trots det tilltalande klichéer, rött läppstift, medryckande sånger, läderjackor och vrickade karaktärer. Jag var överförtjust.”

Ja, det gjorde jag ju också: lånade dvd-filmer på biblioteket. Ofta och många. Jag hade ännu inte börjat se på Doctor Who eller Supernatural, som på den tiden (”på den tiden”, hur gammal är jag riktigt …) sågs i grynig kvalitet via olagliga strömningssidor. I stället lånade jag Billy Elliot, Dead Poets Society och historiska minidramaserier från BBC.

Och så Cry Baby då, av vad jag brukar kalla ”pure fangirl reasons”, vilket i detta fall var Johnny Depp. Men den här gången fick han se sig besegrad i hetast-på-duken-tävlingen, eftersom filmen också innehöll denna uppenbarelse som fick mitt blod att rusa lite snabbare: Wanda.

När jag nu läser det gamla dagboksinlägget skrattar jag så åt mig själv och min bristande självinsikt. Eller kanske den fanns där, som en känsla, men bara inte var formulerad än? ”Då är jag inte ens den som föredrar kvinnor”, skriver jag, och mitt nutida jag bara VOJ LILLA LILLA BABY QUEER. Det står utskrivet svart på vitt att jag ju bokstavligen föredrar kvinnan i det fallet, och ändå trodde jag att jag var straight?

Tur att jag vet bättre nu för tiden.

P.S. Regnbågscafé för unga i kväll igen kl. 17–19 i Folkhälsanhuset i Vasa. Tipsa dina baby queers!

”Ett inbördes VADÅ?” Om att vara språkgranskare

Jag är sjuk. Så där att jag behöver avboka frissatid och en hälsoundersökning som jag gruvat mig för (så det är ju lite skönt, men samtidigt vill jag ju bara ha den överstökad) och bokar tid till coronatest i stället. Så där att jag hade tagit sjukledigt om jag hade ett jobb jag kunde ta sjukledigt från. Nu arbetar jag i alla fall, för frilansarbete tar inte hänsyn till sådant som förkylningar. Men jag jobbar långsamt, och med många pauser, och inte så länge. Eldar i spisen på dagen. Kokar te och påbörjar en ny historisk dramaserie och läser en artikel ur Historiskan, en kvinnohistorisk tidskrift som jag fick en prenumeration på i födelsedagspresent.

När jag skrev på min gradu hade min vän KJ redan slutat studera. När jag i något skede beklagade mig över arbetsbördan var hen lite oförstående. ”Jag trodde att du mest tog promenader och såg på Supernatural?” sa hen. Nå, det gjorde jag ju också. Men jag skrev faktiskt en gradu också. Så här såg det ut då, i oktober 2014:

Det blev ju en gradu av det också, ”Kunden, du och den andra maken – könat och könsneutralt språk i Folkpensionsanstaltens och Skatteförvaltningens texter” med ett riktigt fint vitsord, och så småningom en magisterexamen i svenska. Sedan jag blev utexaminerad från Åbo Akademi år 2016 har jag faktiskt ständigt arbetat som språkgranskare och korrekturläsare. Inte bara, och inte alltid på heltid (faktiskt väldigt sällan på heltid) – men alltid.

Jag är glad över det. Jag är stolt över det. Tack vare välfärdssamhället, en fin familj och släkt, goda vänner och studiekamrater som hjälper och stöttar, ett första språkgranskarjobb som egentligen var alldeles för digert för att börja med (men det visste jag turligt nog inte då) via en kompis, en hel del tur och en hel del eget engagemang och intresse, så har jag kunnat jobba med det jag kan och vill. Det är inte alla förunnat.

Folk förstår inte alltid vad jag gör. ”Vad översätter du nu då”? kan någon vänligt menande och missförstående själ fråga. Många förstår inte att det går att jobba med bara det svenska språket. Men tro mig, det räcker och blir över med bara det svenska språket.

Tre saker jag har gjort i dag: ändrat dvs till det vill säga, flyttat bisatser och ändrat mest stabila till stabilaste. Tre frågor som jag har ställt mig i dag: Skrivs det här alltså alltid med små bokstäver, och i så fall varför? Här saknas något: ett inbördes VADÅ? Hur ska man skriva om så att man här skriver skiljer sig från varandra i stället för är annorlunda?

Jag kom fram till att jag i år har eller kommer att ha språkgranskat eller korrekturläst sammanlagt:

• fyra nummer av en tidskrift
• två rapporter från olika organisationer
• nio barn- och bilderböcker
• fyra romaner
• en faktabok, en biografi och en dramaantologi
• sex läroböcker för gymnasiet
• två handböcker om inkluderande idrott och en om hbtiq-personer
• två broschyrer
• en artikel till en museihistorik, en infotext om Tove Jansson och en pro gradu-avhandling.

Det sista jag gjorde denna arbetsvecka var att svara på ett mejl och tacka ja till ytterligare ett uppdrag i höst. När jag skrev in det i min kalender och såg över resten av arbetsåret utbrast jag i ett ”I’m on fire!” och gjorde en glad liten dans genom lägenheten. Det känns som att jag har koll, som att jag har ett passligt arbetsflöde. Som att saker har fallit på sin plats. Varierande projekt. Inga vettlösa tidtabeller. Jag har aldrig fler än tre projekt som jag behöver arbeta med samtidigt, inklusive de två skrivkurser som jag ska vara assisterande handledare på i höst. Får jag höra ett ”Bra jobbat, Sandra!”?

(Bra jobbat, Sandra!)

Att ta sig hem över Kaskisbacken

När jag reste genom Åbo här om veckan kom en tanke till mig: Vad jag skulle vara olycklig om jag bodde här. Jag har först nu, med facit på hand och några års distans, insett att jag var rätt ensam där mot slutet. Kanske gjorde jag fel från början, då jag inte aktivt letade efter mer sällskap när jag en gång hade hittat de tre klasskamraterna som jag bildade en fyrklöver av språk och middagar och resor och vardag och självklar gemenskap med. Älskade vänner, ni var det allra finaste Åbo gav mig.

Visst finns det saker jag saknar med Åbo. Universitetet och kullerstenarna på Biskopsgatan. Långa fria och självvalt ensamma cykelturer och promenader, naturskyddsområdet i Katrinedalsskog (ibland går jag ännu omkring där i drömmen och i dagdrömmen). Hur vackra de böljande landskapen var när man inte visste vad som väntade bakom nästa kulle, bakom nästa krök. Alla små äventyr, picknickar, kafébesök. Men allt det där var då, och nu är nu. Jag skulle inte studera nu, ändå inte röra mig i de kvarteren på daglig basis, i de gemenskaperna. Kanske jag skulle hitta nya sammanhang. Kanske inte.

Kroppen minns, så fort jag rör mig i Åbo centrum. Hur allt det praktiska kunde bli stort och oöverkomligt utan socialt skyddsnät eller bil. (Jag minns en gång då jag opererat bort en visdomstand. Studenthälsan låg i andra ändan av stan och jag tog mig dit och tillbaka med det fordon som jag hade – ensam, på cykel. På hemvägen behövde jag stanna för att köpa värkmedicin från apoteket. Sedan stod jag utanför Kuppis Citymarket och spottade blod innan jag cyklade den sista kilometern hem.) Tröttheten i kroppen, varma ytterbyxor och svettigt under cykelhjälmen. Att ta sig hem över Kaskisbacken oavsett väglag och väder. En lägenhet som stundvis kändes osäker, som alltid kändes dammig. Mina neurotiska drag förstärktes, eller kanske över huvud taget kom fram, under studietiden på ett sätt som jag nu ser att var osunt. Man tog till det som fungerade i stunden.

Jag skulle ju ändå inte vilja byta bort mina Åboår. Inte ett enda. Men jag skulle inte vilja bo där numera.

Det är här jag är som jag också ska vara.

Studentlunch

Jag har kontorsdag med en studerande kompis. Vi tillbringar hela dagen på Vasa universitet för att jobba, var och en med sin sak. Innan vi kör igång med dagen äter vi lunch i en av studentrestaurangerna:

Åh, sådan nostalgi och sådana minnen från mina studentluncher i Åbo! Den fullastade brickan, där studiekortet ofta hamnade gömt under någon tallrik. Dubbla dricksglas, ett med vatten och det andra med (oftast) mjölk (och L som ofta tappade riven morot i sitt mjölkglas). Apelsinklyftor som fick fungera som efterrätt. Pliktsalladen av kall tomat och isbergssallat. (I Arken: ofta oljig vitkål med en massa svartpeppar.) Här: tortilla, som ofta på Assarin Ullakko. (En annan lunch på Assarin Ullakko: gröt för ynka 1,80. Deras svartvinbärsvispgröt med vaniljvisp var som att äta bara efterrätt till lunch.)

Åtminstone en gång om dagen åt man ett redigt mål. Mot slutet av studietiden, när jag inte ens hade föreläsningar, kunde jag ändå cykla till universitetskvarteren, bara för att äta lunch för 2,60. Sällskapet var ju det viktigaste och det bästa. Våra standardplatser var i den bortre ändan av matsalen, där ljudet var lägre och fönstren större. Mina tre närmaste vänner och jag kunde sitta i timtal, om vi inte hade en föreläsning att passa efter lunch. Jag bjöd på tuggummi efteråt. Brickan full av apelsinsaftskladdiga servetter.

En lunch: jag har sån svår ångest att jag knappt kan äta, sitter med handen tryckt mot bröstbenet för att försöka hålla tillbaka ångesten som spränger utåt. Mitt emot mig sitter min vän KJ lugnt och gör det enda vettiga: pratar med mig, står ut, väntar ut.

En annan lunch (som kan vara en av så många luncher!): jag halvligger över bordet och skrattar så jag gråter. Magen krampar. Jag har nästan storknat på mitt knäckebröd. Minns inte idag en enda orsak till att jag hade så roligt, men så roligt hade jag.

En tredje lunch, en vändag: J ger oss vändagspresenter. Jag får en burk körsbärsmarmelad och ett handskrivet recept på muffins innehållande bland annat nämnda körsbärsmarmelad – och mandelmassa. Jag älskar körsbär och jag älskar mandelmassa.

En fjärde lunch: KJ och jag hittar på ett nytt kortspel. Vi tömmer plånböckerna på kort, delar ut och börjar spela. Låter reglerna bestämma sig själva under spelets gång. Körkorten blir mer värda än bankkorten, som är mer värda än studiekorten, som är av ungefär lika hög valör som sjukförsäkringskorten. Plussa-kortet vinner över blodgivningskortet men förlorar mot bibliotekskorten – ibland. Om medspelaren går med på det. Ingen vet hur mycket Filmtown-korten eller busskorten egentligen är värda. Det gör ingenting. Vi spelar ändå.

Under kontinuerlig bearbetning

Ibland skulle jag vilja skicka alla på en obligatorisk grundkurs i genusvetenskap. Lika ofrånkomligt som sexårskontroll, matematik i skolan och att betala skatt. Det är otroligt givande att läsa genusvetenskap. Det är också otroligt frustrerande att läsa genusvetenskap. Allt du har tagit för givet ifrågasätts, alla så kallade sanningar dras fram i ljuset, skärskådas och – ofta – förklaras godtyckliga, skadliga och förenklade.

Ta något så skenbart enkelt som kön. Vi lär oss att det finns kvinnor och män, att de är på sina respektive skilda sätt, och att de alltid är sina respektive skilda kön. Män är män och kvinnor är kvinnor och män är si och kvinnor är så. Inte för att folk (eller i alla fall tacksamt få) säger så rakt ut, men det är vad som finns i ryggmärgen, det vi har indoktrinerats sedan från den bokstavliga sekund vi föddes.

I verkligheten är det ju inte så enkelt. Under introduktionskursen i genusvetenskap var en av uppgifterna att skriva en arbetsdefinition av kön, det vill säga, försöka ringa in vad vi uppfattar att kön är. Denna definition fick vi sedan vidareutveckla under hela kursens gång. Det är rentav svindlande hur stor skillnad det är på den första och den senaste versionen.

Så låt mig, för mig själv och för er andra, presentera:

Arbetsdefinition av kön (under kontinuerlig bearbetning)

♦ Kön är i vårt samhälle den kanske första gruppering som görs av människor. Kön är en faktor bland andra (såsom ålder, klass, etnicitet, religion, funktionsförmåga, sexualitet med flera) som tillsammans styr hur vi uppfattas av andra (och oss själva) samt vilka erfarenheter och förutsättningar vi har i vårt samhälle. Hur dessa faktorer samspelar kallas intersektionalitet. Kön är med andra ord en bland flera maktfaktorer, där de som uppfattas som män strukturellt sett har större makt än de som uppfattas som kvinnor eller annat.

♦ Kön är flerdelat. Kön är en faktor i identiteten hos många, en del i den mentala självuppfattningen. För andra är kön helt irrelevant i skapandet av sig själv. Kön är ett socialt begrepp och det finns många normer som styr vår uppfattning av kön – kön uppfattas genom utseende, beteende och handlingar, åsikter, yrken, ting, abstrakta begrepp och tankesätt. Enligt den rådande tvåkönsmodellen ses kön som ett av alternativen ”kvinna” eller ”man”. Varje person förväntas tillhöra endera gruppen och endast den gruppen. Att stå utanför, mellan eller bortom uppdelningen ”kvinna” eller ”man” är ofta inget alternativ som ges, trots att människor kan känna sig höra till båda eller ingen av grupperna.

♦ Kön är också biologiska och anatomiska egenskaper, kopplade till reproduktionsförmåga genom könsceller, hormoner och organ. Trots att biologin inte alltid håller sig till den kulturella uppdelningen i kvinna/man, reproduceras den kulturella tvåkönsmodellen även inom biologin. Detta kan till exempel ses i hur intersexuella personer, som vid födseln inte entydigt kan kategoriseras som flicka eller pojke på grund av anatomiska skillnader i gener, hormoner och/eller könsorgan, redan som spädbarn opereras för att passera som flicka eller pojke. Även om det inte finns medicinska skäl för en operation genomförs den för att den rådande tvåkönsmodellen och dess normer ska upprätthållas. Detta binära tankesätt gällande kön syns också i den juridiska aspekten av kön, där alla måste registreras som det ena eller det andra (eller det tredje eller det fjärde eller så vidare, beroende på land, lagstiftning och kultur) och där kön syns i folkbokföring och personnummer.

♦ En person, för vilken det finns skillnader mellan de olika aspekterna av kön, kan kallas transperson. En person, för vilken alla aspekterna av kön stämmer överens med varandra, kan kallas cisperson.

♦ Kön är inte statiskt och naturgivet, utan något som är föränderligt och flytande över tid, både som begrepp inom vår kultur och eventuellt för individuella könsuppfattningar av sig själv. Detta betyder också att kön måste skapas och upprätthållas hela tiden genom olika slags handlingar och tankesätt. Kön kan verka vara en stabil faktor endast för att det hela tiden, på alla plan i samhället, reproduceras, upprätthålls och väldigt långsamt förändras och omskapas.

Låt mig höra! Vad tänker ni kring kön, om ni tänker kring kön? Har ni en egen definition av kön, eller skulle ni vilja ha en? Har ni något att tillägga, ifrågasätta eller spinna vidare på i ovanstående arbetsdefinition?

Skumpa en torsdag

Vissa torsdagar blir bara bättre än andra (speciellt om onsdagen innan inte har varit så lyckad).

Jag har druckit två glas skumpa och fått ett litet stipendium för min pro gradu-avhandling. Och en bukett tulpaner. Även om jag är väldigt dålig på sociala sammanhang var det i slutändan en trevlig skumpadrickning. Före det hade jag träffat vänner på lunch och tänkt på dikter. Jag tänker på dikter ungefär en gång i halvtimmen nu under april månad, känns det som.

Tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag struntat i etnologin och gå direkt på litteraturvetenskap och genusvetenskap. Jag kunde ha angstat mindre över gradun.

Viktigare tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag fortfarande valt svenska. Alla gånger.

En underskrift i taget

En underskrift i taget går jag mot magisterexamen. Det är ett sjå att få rätt papper, i rätt ordning, till rätt ställe. Min medstuderande och jag funderar över hur det är möjligt att betygsanhållan inte kan skötas elektroniskt, i denna teknologiens tid.

Men när jag sitter och småpratar med min professor på kontoret tänker jag, att det kanske är för det här. Vi språkas om hur svårt det var att få en danskavikarie för vårterminen, om vilka framtida jobb som kan tänkas intressera mig. Jag berättar att jag sökt ett sommarjobb med kriteriet att ha en svart basker, trots att jag endast äger en röd. Jag säger, att det vore en dröm att jobba med feministisk språkvetenskap, något där en kan kombinera svenska och genusvetenskap. Professorn skriver upp min e-postadress och telefonnummer ifall något sådant jobb skulle dyka upp. Jag ska tänka på dig, säger hon. Jag berättar att jag gärna skulle fortsätta studera, speciellt nu då jag har upptäck genusvetenskapen, men att jag måste arbeta först för att ha råd att studera vidare. Du är alltid välkommen tillbaka, säger hon.

Det här är något med akademin, kanske med hela den finländska universitetsvärlden, som jag tycker om. Att jag tilltalar min professor – en av de mest kunniga inom mitt ämne i hela landet – med förnamn och inte titel. Att titel inte omöjliggör förnamn. Att trösklarna är låga, att dörrar ofta står öppna. Studenter, forskare och professorer som delar samma korridor – jag tror det får kunskapen att flöda starkare. Som humanist känns det som det enda vettiga.

Det är också någon slags oklar kärlek.