Studentlunch

Jag har kontorsdag med en studerande kompis. Vi tillbringar hela dagen på Vasa universitet för att jobba, var och en med sin sak. Innan vi kör igång med dagen äter vi lunch i en av studentrestaurangerna:

Åh, sådan nostalgi och sådana minnen från mina studentluncher i Åbo! Den fullastade brickan, där studiekortet ofta hamnade gömt under någon tallrik. Dubbla dricksglas, ett med vatten och det andra med (oftast) mjölk (och L som ofta tappade riven morot i sitt mjölkglas). Apelsinklyftor som fick fungera som efterrätt. Pliktsalladen av kall tomat och isbergssallat. (I Arken: ofta oljig vitkål med en massa svartpeppar.) Här: tortilla, som ofta på Assarin Ullakko. (En annan lunch på Assarin Ullakko: gröt för ynka 1,80. Deras svartvinbärsvispgröt med vaniljvisp var som att äta bara efterrätt till lunch.)

Åtminstone en gång om dagen åt man ett redigt mål. Mot slutet av studietiden, när jag inte ens hade föreläsningar, kunde jag ändå cykla till universitetskvarteren, bara för att äta lunch för 2,60. Sällskapet var ju det viktigaste och det bästa. Våra standardplatser var i den bortre ändan av matsalen, där ljudet var lägre och fönstren större. Mina tre närmaste vänner och jag kunde sitta i timtal, om vi inte hade en föreläsning att passa efter lunch. Jag bjöd på tuggummi efteråt. Brickan full av apelsinsaftskladdiga servetter.

En lunch: jag har sån svår ångest att jag knappt kan äta, sitter med handen tryckt mot bröstbenet för att försöka hålla tillbaka ångesten som spränger utåt. Mitt emot mig sitter min vän KJ lugnt och gör det enda vettiga: pratar med mig, står ut, väntar ut.

En annan lunch (som kan vara en av så många luncher!): jag halvligger över bordet och skrattar så jag gråter. Magen krampar. Jag har nästan storknat på mitt knäckebröd. Minns inte idag en enda orsak till att jag hade så roligt, men så roligt hade jag.

En tredje lunch, en vändag: J ger oss vändagspresenter. Jag får en burk körsbärsmarmelad och ett handskrivet recept på muffins innehållande bland annat nämnda körsbärsmarmelad – och mandelmassa. Jag älskar körsbär och jag älskar mandelmassa.

En fjärde lunch: KJ och jag hittar på ett nytt kortspel. Vi tömmer plånböckerna på kort, delar ut och börjar spela. Låter reglerna bestämma sig själva under spelets gång. Körkorten blir mer värda än bankkorten, som är mer värda än studiekorten, som är av ungefär lika hög valör som sjukförsäkringskorten. Plussa-kortet vinner över blodgivningskortet men förlorar mot bibliotekskorten – ibland. Om medspelaren går med på det. Ingen vet hur mycket Filmtown-korten eller busskorten egentligen är värda. Det gör ingenting. Vi spelar ändå.

Annonser

Under kontinuerlig bearbetning

Ibland skulle jag vilja skicka alla på en obligatorisk grundkurs i genusvetenskap. Lika ofrånkomligt som sexårskontroll, matematik i skolan och att betala skatt. Det är otroligt givande att läsa genusvetenskap. Det är också otroligt frustrerande att läsa genusvetenskap. Allt du har tagit för givet ifrågasätts, alla så kallade sanningar dras fram i ljuset, skärskådas och – ofta – förklaras godtyckliga, skadliga och förenklade.

Ta något så skenbart enkelt som kön. Vi lär oss att det finns kvinnor och män, att de är på sina respektive skilda sätt, och att de alltid är sina respektive skilda kön. Män är män och kvinnor är kvinnor och män är si och kvinnor är så. Inte för att folk (eller i alla fall tacksamt få) säger så rakt ut, men det är vad som finns i ryggmärgen, det vi har indoktrinerats sedan från den bokstavliga sekund vi föddes.

I verkligheten är det ju inte så enkelt. Under introduktionskursen i genusvetenskap var en av uppgifterna att skriva en arbetsdefinition av kön, det vill säga, försöka ringa in vad vi uppfattar att kön är. Denna definition fick vi sedan vidareutveckla under hela kursens gång. Det är rentav svindlande hur stor skillnad det är på den första och den senaste versionen.

Så låt mig, för mig själv och för er andra, presentera:

Arbetsdefinition av kön (under kontinuerlig bearbetning)

♦ Kön är i vårt samhälle den kanske första gruppering som görs av människor. Kön är en faktor bland andra (såsom ålder, klass, etnicitet, religion, funktionsförmåga, sexualitet med flera) som tillsammans styr hur vi uppfattas av andra (och oss själva) samt vilka erfarenheter och förutsättningar vi har i vårt samhälle. Hur dessa faktorer samspelar kallas intersektionalitet. Kön är med andra ord en bland flera maktfaktorer, där de som uppfattas som män strukturellt sett har större makt än de som uppfattas som kvinnor eller annat.

♦ Kön är flerdelat. Kön är en faktor i identiteten hos många, en del i den mentala självuppfattningen. För andra är kön helt irrelevant i skapandet av sig själv. Kön är ett socialt begrepp och det finns många normer som styr vår uppfattning av kön – kön uppfattas genom utseende, beteende och handlingar, åsikter, yrken, ting, abstrakta begrepp och tankesätt. Enligt den rådande tvåkönsmodellen ses kön som ett av alternativen ”kvinna” eller ”man”. Varje person förväntas tillhöra endera gruppen och endast den gruppen. Att stå utanför, mellan eller bortom uppdelningen ”kvinna” eller ”man” är ofta inget alternativ som ges, trots att människor kan känna sig höra till båda eller ingen av grupperna.

♦ Kön är också biologiska och anatomiska egenskaper, kopplade till reproduktionsförmåga genom könsceller, hormoner och organ. Trots att biologin inte alltid håller sig till den kulturella uppdelningen i kvinna/man, reproduceras den kulturella tvåkönsmodellen även inom biologin. Detta kan till exempel ses i hur intersexuella personer, som vid födseln inte entydigt kan kategoriseras som flicka eller pojke på grund av anatomiska skillnader i gener, hormoner och/eller könsorgan, redan som spädbarn opereras för att passera som flicka eller pojke. Även om det inte finns medicinska skäl för en operation genomförs den för att den rådande tvåkönsmodellen och dess normer ska upprätthållas. Detta binära tankesätt gällande kön syns också i den juridiska aspekten av kön, där alla måste registreras som det ena eller det andra (eller det tredje eller det fjärde eller så vidare, beroende på land, lagstiftning och kultur) och där kön syns i folkbokföring och personnummer.

♦ En person, för vilken det finns skillnader mellan de olika aspekterna av kön, kan kallas transperson. En person, för vilken alla aspekterna av kön stämmer överens med varandra, kan kallas cisperson.

♦ Kön är inte statiskt och naturgivet, utan något som är föränderligt och flytande över tid, både som begrepp inom vår kultur och eventuellt för individuella könsuppfattningar av sig själv. Detta betyder också att kön måste skapas och upprätthållas hela tiden genom olika slags handlingar och tankesätt. Kön kan verka vara en stabil faktor endast för att det hela tiden, på alla plan i samhället, reproduceras, upprätthålls och väldigt långsamt förändras och omskapas.

Låt mig höra! Vad tänker ni kring kön, om ni tänker kring kön? Har ni en egen definition av kön, eller skulle ni vilja ha en? Har ni något att tillägga, ifrågasätta eller spinna vidare på i ovanstående arbetsdefinition?

Skumpa en torsdag

Vissa torsdagar blir bara bättre än andra (speciellt om onsdagen innan inte har varit så lyckad).

Jag har druckit två glas skumpa och fått ett litet stipendium för min pro gradu-avhandling. Och en bukett tulpaner. Även om jag är väldigt dålig på sociala sammanhang var det i slutändan en trevlig skumpadrickning. Före det hade jag träffat vänner på lunch och tänkt på dikter. Jag tänker på dikter ungefär en gång i halvtimmen nu under april månad, känns det som.

Tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag struntat i etnologin och gå direkt på litteraturvetenskap och genusvetenskap. Jag kunde ha angstat mindre över gradun.

Viktigare tanke om studier: Om jag kunde välja om mina studier, så hade jag fortfarande valt svenska. Alla gånger.

En underskrift i taget

En underskrift i taget går jag mot magisterexamen. Det är ett sjå att få rätt papper, i rätt ordning, till rätt ställe. Min medstuderande och jag funderar över hur det är möjligt att betygsanhållan inte kan skötas elektroniskt, i denna teknologiens tid.

Men när jag sitter och småpratar med min professor på kontoret tänker jag, att det kanske är för det här. Vi språkas om hur svårt det var att få en danskavikarie för vårterminen, om vilka framtida jobb som kan tänkas intressera mig. Jag berättar att jag sökt ett sommarjobb med kriteriet att ha en svart basker, trots att jag endast äger en röd. Jag säger, att det vore en dröm att jobba med feministisk språkvetenskap, något där en kan kombinera svenska och genusvetenskap. Professorn skriver upp min e-postadress och telefonnummer ifall något sådant jobb skulle dyka upp. Jag ska tänka på dig, säger hon. Jag berättar att jag gärna skulle fortsätta studera, speciellt nu då jag har upptäck genusvetenskapen, men att jag måste arbeta först för att ha råd att studera vidare. Du är alltid välkommen tillbaka, säger hon.

Det här är något med akademin, kanske med hela den finländska universitetsvärlden, som jag tycker om. Att jag tilltalar min professor – en av de mest kunniga inom mitt ämne i hela landet – med förnamn och inte titel. Att titel inte omöjliggör förnamn. Att trösklarna är låga, att dörrar ofta står öppna. Studenter, forskare och professorer som delar samma korridor – jag tror det får kunskapen att flöda starkare. Som humanist känns det som det enda vettiga.

Det är också någon slags oklar kärlek.

Utdrag ur livet, 17 januari 2016

Jag går omkring i akademin och märker att jag börjar ta avsked av platser. Tänker: Hur många gånger till kommer jag vara här? En hårt stoppad soffa mellan krukväxter i ändan av litteraturvetenskapens korridor. Rummet på andra sidan väggen. Pippings torn som jag hängde i förut, men sedan böckerna flyttade därifrån så flyttade jag också. Så småningom tar ju min tid här på akademin slut, och jag har ändå kommit att älska den här platsen. Ja, faktiskt — älska. Så som en nu kan älska en byggnad av tegel och stål och glas. Det är den skola (en ska väl inte kalla universitet för skola) som jag har gått längst i. Sju år kommer jag att ha drivit omkring i den här staden och nästan lika länge har jag nött stolarna i Budde.

Det har runnit vatten i mina väggar hela natten. Jag undrar vad mina ovangrannar egentligen gör. Om det inte lugnar ner sig snart, så får jag väl ta mod till mig och knacka på. Det går inte att sova med forsar i väggarna. Kanske det var de som smög sig in i nattens drömmar. Nog för att jag har vetat att mitt undermedvetna är vilt och skruvat, men metal-musikvideor med halvnakna, fastkedjade män som slungas omkring i en liten eka på ett stormigt hav är imponerande till och med för mig.

Den feministiska frustrationen

Det närmar sig, slutet. I tunneln hägrar ljuset och jag vet att det inte är ett tåg, det är jullovet, ledigheten, vintern. Sovmorgnarna, kvällspromenaderna, dansnätterna. Jag längtar mig sjuk efter att denna termin ska vara över, att jag klockan två om natten inte sitter och klipper brickor till memoryspel inför kommande veckas tutorlektion bara för att jag inte har ro att sova.

För tillfället går jag en kurs i feministisk teori och klassiker. Det är en givande och intressant kurs, men som med alla andra universitetskurser inser jag att ju mer jag lär mig, desto mindre vet jag med säkerhet. Speciellt diskussionerna kring begrepp har varit svåra för mig som språkvetare, i den bemärkelsen att jag har tvingats till att tänka om och definiera om. Innan introduktionskursen i genusvetenskap trodde jag att jag hade begreppet ”genus” på klart och att det var ett användbart begrepp. Innan kursen i feministisk teori trodde jag att jag hade begreppet ”patriarkat” på klart och att det var ett användbart begrepp. Att reflektera, tänka om och bli mer ödmjuk i sina synsätt är något bra, men också så o-t-r-o-l-i-g-t jobbigt.

”Min målsättning inför kursen är att komma ut på andra sidan som en lite mer förundrad, upplyst och tänkande människa”, skrev jag efter den första kursträffen. Förundrad är jag, främst över hur många av de texter som vi har läst som ännu är aktuella idag. Minna Canth skriver om lika lön för lika arbete och Emma Goldman tar upp den sexuell dubbelmoralen gällande kvinnor respektive män. 1800-talet är inte långt från 2000-talet. Lite mera upplyst angående feminismens historia och vissa nyckelpersoner är jag, och det har varit trevliga bekantskaper. Att om inte få lära känna så i alla fall blivit ordentligt presenterad för Simone de Beauvoir, Virginia Woolf och Valerie Solanas (speciellt den sista som gjorde ett djupt och förvånande intryck på mig).

Det som jag inte insåg att jag skulle bli efter kursen var frustrerad. Frustrerad över hur mycket orättvisa det ännu finns i världen, hur mycket det ännu finns att kämpa för. Frustrerad över dessa ständigt aktuella texter och frågor om kvinnor som handelsvara, kvinnor som lågavlönade och kvinnor som blir straffade oavsett om de gör eller om de inte gör. Frustrerad av de redan tidigare nämnda begrepp och definitionsdiskussioner, som jag förstår är ytterst viktiga men som är obekväma, för de kräver eftertanke och omvärdering och sådant är alltid jobbigt. Det är lättare att fortsätta gå i gamla spår och det är väl också det som är faran – utveckling och förbättring kräver arbete, svårigheter och en vilja att gå ifrån det gamla, trygga.

Den här feministiska kampen och viljan att bli en bättre människa, alltså. Inte är det ett litet arbete, inte.

En lat jävel

Det kom ett brev från Fpa. ”Er ansökan om studiestöd har avslagits”, stod det. Jag inser att jag numera i princip är nollinkomsttagare fram tills dess att jag har tagit ut min magisterexamen och kan registrera mig som arbetslössökande (nu ska vi vara positiva här).

Tänk det, att jag, som alltid har sett mig som en Duktig Flicka har studerat så länge att studiestödet har tagit slut. Kanske denna duktiga flicka inte har varit så duktig alla gånger. Kanske det bara är bra. Över sex år har jag ägnat åt svenska och språkvetenskap, etnologi, litteraturvetenskap och nu senast genusvetenskap. I förlängningen: åt att förstå mig själv, mina medmänniskor och min värld. Det är väl ändå det som humanistiska ämnen i grunden går ut på.

Jag ansökte förstås om förlängt studiestöd, skickade intyg från studiepsykolog och fint upplagda studieplaner för att få lite pengar bara tre månader till, sedan är jag magister, men eftersom det inte var ”en så svår sjukdom eller annan personlig kris att studierna för en tid i allvarlig grad förhindrats” så bidde det inget mer.

Jag brukar halvt på skämt, halvt på allvar, kalla mig själv för en lat jävel. Kanske är jag en lat jävel. Kanske är jag en jävel som inte passar precis in i de ramar som universiteten och samhället har lagt upp för studier. Men en intresserad jävel är jag, annars hade jag väl inte stannat kvar vid akademin så länge som jag bevisligen har gjort.

Det är inte det att jag lever utsvävande. Mina största laster är ekologisk mat, kafébesök och resor (København, jeg kommer i tre dage!). Jag röker inte, dricker knappt. (Knarkar inte, det är dyrt.) Det senaste klädesplagg jag köpte var två par svarta strumpbyxor för sammanlagt 6 euro för knappa två månader sedan. Innan dess – jag minns inte. Men det kostar att leva utan laster också.

Tro nu inte att jag inte inser hur privilegierad jag är. Jag vet nog. Jag har ett sparkonto som mina föräldrar har sparat ihop åt mig för tider som dessa. Jag har haft möjligheten att välja bort sommarjobb maj-september till förmån för kortare sommarjobb – och därmed mera ledig tid på min älskade villa. Jag kommer inte svälta, inte frysa. Studenthälsa, billiga bussbolag, studierabatt, lånade saker och prioriteringar – systemet är sist och slutligen på min sida.

Men fattig studerande är numera min faktiska och inte bara symboliska status.

Välanpassad

Då jag kliver ut genom dörren strax efter klockan åtta en torsdag morgon slår det mig. Herregud, så jag är välanpassad. Jag tänker på det medan jag cyklar till universitetet och en föreläsning i intersektionalitet. Efter föreläsningen ska jag överlämna några röntgenbilder till studenthälsan, sedan studera innan lunch med en vän. Ikväll ska jag hem till KJ och baka chokladbrownies.

Jag gör det som förväntas av mig, och jag gör det bra. Jag stiger upp tidigt om morgnarna, tar promenader. Engagerar mig, om än aldrig så lite, i flyktingkrisen. September börjar närma sig sitt slut och jag kan inte dra mig till minnes att jag skulle ha upplevt oöverkomligt svår ångest under hela månaden. Jag är social och (i alla fall till synes) spontan. Jag har ett litet jobb på sidan om studierna, jag använder teveserier som lågmält nöje och inte som desperat verklighetsflykt.

Det är nästintill chockerande.

Men om nätterna drömmer jag att jag är en lång och tjock man med pojkvän och ett arabisktklingande namn som ger mig fri lejd och tillgång till allt, för alla känner till mitt namn och vet vilken makt som är bunden till det.

Jag drömmer om att jag aldrig hinner gå iland från ett fartyg, missar hamn efter hamn medan jag försöker samla ihop alla mina saker i hytten, och när jag tror mig ha packat klart hittar jag halsdukar och underbyxor och min telefon som jag trycker ner i fickorna, men jag hinner aldrig lämna båten, oavsett hur bråttom jag har.

Jag drömmer att jag är den yngsta i en brödraskara på tre, en dysfunktionell familj som numera består av endast oss, och den mellersta brodern är borta och besatt av djävulen. Den äldsta brodern och jag kör mil efter mil för att hitta honom. Sakta inser jag att jag egentligen är den försvunna brodern, en yngre, dåtida versionen av honom, och att vi på något vis har fått en chans att rädda honom, rädda mig, om vi bara hinner fram i tid och lyckas övertyga mitt nuvarande vuxnare jag om att inte låta djävulen ta kontrollen.

Jag skriver inte

Jag skriver inte.

Istället letar jag upp blanketter, printar ut, fyller i. Jag sitter timmar framför datorn för att Ordna Med Saker. Jag promenerar och cyklar, blir svettig och får skavsår. Jag tänker på: flyktingar, mat, feminism, handdukar, vänner, att-göra-listor, mat och gangsterbossar med snaggade nackar. (Jag har börjat se en ny teveserie – Peaky Blinders.)

Jag kommer på mig själv med att må bra av och längta efter sällskap, trots att jag brukar vara nöjd med att vara ensam. Jag köper biljetter för att kunna resa till människor jag håller av och saknar. Jag går en kurs om poesi, som jag inte förstår något av, och en kurs i genusvetenskap, som jag älskade från första föreläsningen. Jag går och lägger mig tidigt men vaknar mitt i natten av spädbarnsgråt.

Igår bar jag kajal och limmade två små silverstjärnor under ögat.

På fredag reser jag till Stockholm.

3. När jag började kalla mig feminist

Det känns som om jag för tillfället bara skriver om feminism och om poesi. Å andra sidan råkar det vara två av de viktigaste sakerna någonsin, så det är väl helt okej.

För någon vecka sedan uppdaterade jag min presentation här på bloggen. Jag ville förtydliga vissa saker, för det är en konst (som jag inte till fullo behärskar) att fånga kärnan av sig själv på ett fåtal ord. En av de saker som jag lade till är att jag är feminist. Men –

När började jag kalla mig feminist?

Det korta svaret är: Pinsamt sent. Men sedan har jag också som princip att inte vara arg på mina tidigare jag för att de inte förstod bättre, utan ha överseende med mig själv och glädjas över att jag (tydligen) blir klokare med åren.

Det längre svaret är: Jag har kallat mig feminist i ett par år. I hela mitt liv har jag (”förstås”, vill jag skriva) omfattat en tanke om jämställdhet, men jag visste inte exakt vad feminism gick ut på och kallade mig därmed heller inte aktivt feminist.

Hösten 2012 gick jag en universitetskurs i kvinnovetenskap som hette Bloggriot slash feminism. Det var en nätkurs som behandlade feminism och feministiska bloggar. Jag valde den som extra kurs, så på något plan måste jag ha börjat fundera över feminism – annars hade ju kursen inte intresserat mig. Trots att jag var mycket frustrerad under kursens gång (bland annat på grund av längden på inlämningsuppgifterna – hur skulle jag hinna säga något vettigt på max 300 ord?) och stundtals tyckte att den var rätt flummig och onödig, så har jag i efterhand insett att den sparkade igång något inom mig som så småningom ledde till att jag började se mig, agera och beskriva mig som feminist. Jag tvingades att läsa feministiska bloggar såsom Lady Dahmer, Zettermark och Genusfotografen. Då kursen tog slut så fortsatte jag läsa bloggar. Läste och läste och läste, klickade mig vidare till andra bloggar, lärde mig termer, anammade synsätt. Bloggarna utmanade mig i mitt sätt att tänka och se på världen. Jag blev långsamt och nästan omedvetet feminist, och så småningom började jag också använda det ordet om mig själv.

Så, tack Bloggriot slash feminism! Tack för att du fick mig att gå från en okunnig student till en okuvlig feminist som just skrivit sitt tredje av tio blogginlägg angående feminism!

P.S. Den här texten är 403 ord. Bara så ni vet.