Dessa dagar

Dessa dagar är så långa att de känns som flera i en. ”Skönt att det snart är helg”, sade jag första gången på måndag kväll (var det måndag?) och har sagt varje dag sedan dess. Jag måste måste anstränga mig för att minnas var jag sovit, men jag tror det har varit sol och frost två morgnar i rad nu.

Jag arbetar i en hastighet som är den dubbla mot vad jag är van och bekväm vid, mot en tidtabell som är hälften av den önskade. Dagboken är oskriven sedan flera dagar tillbaka. Igår somnade vi på soffan efter att ha druckit säsongens första glögg – en ny sort med smak av pepparmynta.

Idag bjöd jag hem en vän på mat, värmde soppa från igår. Oväntat dyker en annan vän också upp, jag späder ut soppan lite och tar fram mera bröd. Vi far till gravgården, tänder ljus för bortgångna släktingar och vänner. Jag ska göra samma sak igen på lördag, för samma hädangångna, men i annat sällskap. Ett av ljusen slocknar i vinddraget, men jag försöker att inte se det som ett dåligt tecken. Sedan far vi till ett bryggeri och dricker öl och cider och planerar retreat med påtaglig iver och i stort samförstånd.

Imorgon har jag två olika jobb igen, sen ska jag vara smakråd i glasögonprovning, sen ska jag dansa. Sen ska jag sova, och dagen efter ska jag ordna fest, och sen – ! Sen är det äntligen helg!

Gårdsljus

Tallarna utanför mitt fönster
finns inte längre

Skuggan från barndomen
när jag låg i sängen
som skänkte mörker och trygghet
finns inte längre

Nu ser jag gårdsljus jag aldrig sett förut

Nya grannar på distans
en tröst
ett spår av liv
att se lamporna lysa bortom kullarna om kvällarna

och en morgon stiger röken tjock
från en skorsten
tidigare osedd

Där trösklarna är som lägst

Någon påstod att torsdag är veckans bästa dag, en försmak av helgen utan helgens alla förväntningar. Kanske det är så, ibland, men inte denna vecka. Denna torsdags första vakna tanke var i stil med uähh nej.

Jag bestämde mig direkt för att ge efter. Inte med våld försöka vända dagen till något bättre, utan låta den vara precis så gråplatt som utsikten var efter att den stora lönnen tappat alla sina löv.

Så jag har inte stigit upp tidigt, var knappt medveten om att mitt nattsällskap lämnade lägenheten (men hoppas jag var snäll nog att säga hejdå). Sov någon timme till men var inte alls utvilad ändå. Accepterade detta. Promenerade hem genom en gråplatt stad, löven är gula och fula. Drömde om te och smörgåsar med knaprig paprika till frukost och ordnade så att drömmen blev verklighet. Såg klart ett avsnitt av Downton Abbey. Påbörjade ett till. Jag har stretat på med jobbet och tagit långa pauser, tupplurar. Definitivt inte tagit någon uppfriskande promenad med en podd i öronen, utan legat på sängen och skrollat genom Instagram. Inte lagat någon ordentlig mat utan ätit piroger med äggsmör istället. Inte gjort mina fysioövningar. Accepterat allt detta. Gått över där trösklarna är som allra lägst.

Nu ska jag fylla i en torsdagslista tagen från min kändare namnes blogg, och ikväll ska jag dansa lindy hop. Sedan är torsdagen nästan slut och vi kan se fram emot fredagen!

Om torsdag vore en färg vilken färg skulle det vara?
Denna torsdag är alltså stålgrå, men överlag tror jag att torsdagar har en mer blågrå färg.

Vilken plats på listan av veckans dagar kommer torsdag?
Torsdag har en stabil och säker plats i mitten, sisådär tredje, fjärde plats.

Måste man äta pannkakor och ärtsoppa idag?
Man borde! Speciellt pannkaka, med sylt och grädde. Jag kom nyss på att jag ju har en ärtsoppsburk som jag hade kunnat äta istället för mina äggsmörspiroger. Det hade varit lite mera matigt.

Vilken låt ska jag lyssna på för att få igång min torsdag?
Denna torsdag ska inte fås igång, den ska accepteras och genomföras. Då kan man till exempel lyssna på den här för lite själsro:

Vad ska du äta för lunch idag?
Nu har jag nämnt äggsmörspirogerna redan tre gånger.

Ska du dricka öl idag?
Jag drack faktiskt en öl till mina fjärdegångsnämnda piroger. En thailändsk Singha, som fanns i mitt kylskåp tillsammans med annan mat när jag kom hem från höstlovsresan. Det var min pappa som hade tyckt att jag behövde en öl. Tack pappa, den satt riktigt bra idag!

Bra torsdagsoutfit?
Collagetröja och byxor som inte spänner åt i midjan. Allt övrigt är frivilligt.

En snygg torsdagskille?
Nä, känner inte för att titta på killar idag.

Rimligt

”Det är inte rimligt att behöva stiga upp när det ännu är mörkt”, säger jag åt pojkvännen när klockan ringer halv sju. Rimligt är ett nytt favoritord det senaste halvåret eller så. Det får det att låta som om det är en objektiv sanning, inte min personliga åsikt. Stiga upp halv sju = orimligt. Stiga upp halv sju i oktober = absolut orimligt. (Jag hittade favoritordet som en annan persons favoritord, i en kort intervju i Språktidningen tidigare i år. Där tyckte personen det var roligt att använda ordet i helt orimliga (!) sammanhang. ”En helt rimlig orgasm”. Jo, jag tackar, jag.)

Trots de mörkare tiderna är det ändå morgnarna som är de bästa, tänker jag. I alla fall när man inte prompt behöver stiga upp och vara aktiv redan från början, inte har ett jobb att infinna sig och vara effektiv på redan klockan åtta. Speciellt när man sover bra bara ungefär varannan natt. I stället kör jag hem genom en regnblank stad, alla gatlyktor och trafikljus speglar sig i våt asfalt, det är kyliga vindar och blöta löv. Väl hemma packar jag upp, tänder ljus, dricker två glas vatten och kokar kaffe. Känner inte för att läsa något till frukosten, vill absolut inte skrolla på nyhetssidor, skulle ändå vilja ha någon förströelse till mina rostade bröd och vitaminbrustabletter.

Jag bestämmer mig för sista avsnittet i Downton Abbeys första säsong. När jag hälsade på min vän KJ introducerade jag henne till Downton Abbey-serien, och vi såg de sex första avsnitten under två mycket trevliga kvällar med stearinljus, glass och te. Nu är jag sugen på att se om hela serien, reserverar dvd:na från biblioteket, så gammaldags som jag är.

En tisdagsmorgons omstart med kaffe och teveserier = helt rimligt.

Fredagspoesi

Kylskåpspoesi som blivit till en höstlovskväll. De två första dikterna är skapade av mig, den sista av min vän KJ. Hennes starka sida inom poesi är s.k. töntdiktning. Vilken är din favorit?

Ha en fin helg allihopa!

Stockholm & Downton Abbey

Mina Stockholmsplaner var att:

• umgås med två vänner, samt
• gå på bio.

Det var det. Planerna fullföljdes med stort nöje.

Att återse Downton Abbey var verkligen som att komma hem till en kär släkting. Biopubliken var engagerad, skrattade högt och drog kollektivt efter andan. Jag känner karaktärerna, deras egenheter, önskningar, rädslor. Jag känner det där huset, kan precis föreställa mig höjden på trappstegen som finns mellan tjänstefolkets och herrskapets våning, de vidsträckta gräsmattorna, grusuppfarten invid huvudingången. Som biotilltugg hade jag lösgodis i tantiga och barnsliga smaker: viol, lakrits, körsbär, hallon, marshmallows.

En av mina favoritsysselsättningar är att titta på när folk lagar middag åt mig. Både fredag och lördag kväll lagade folk mat åt mig medan jag tittade på. På fredag fick jag entrecôte och på lördag lasagne. Båda kvällarna blev det rödvin till.

Vi har pratat mycket, mina vänner och jag. Om framtiden, bostäder, relationer. Om hur bostadsmarknaden i Stockholm är sjuk (pris för en nybyggd tvåa: cirka 3,5 miljoner kronor, och trots ett så stort lån skulle boendekostnaderna ändå halveras jämfört med om paret fortsätter bo på hyra). Hur alla kaféer verkar ha 1. chokladbollar 2. kanelbullar.

”Du ska ha stort tack för en chattkonversation om dejtande och förhållanden vi hade tidigare i höstas”, sade jag åt min vän J. ”Den fick mig att se på saker från ett helt annat perspektiv. Jag trodde att jag hade mitt på det klara, att jag var säker i det jag gjorde. Vår konversation fick mig att inse att jag klamrade mig fast vid en väg ut ur det hela – fastän jag ju inte ville ut ur det!”

På fredagen besökte vi det ljuvliga retrokaféet Älskade traditioner. Det spelades gamla svenska slagdängor, sittgrupperna på det schackrutiga golvet bestod av udda stolar och bord, det fanns en jukebox längs ena väggen och flamingon överallt. ”Jag tänkte att du skulle tycka om det!” sa min vän E glatt när jag bubblade av fröjd. Vi fikade i flera timmar. Lunch: Earl Grey & körsbärssmulpaj med vaniljglass. Sedan pratade vi så länge om chokladbollar att vi köpte sådana, tog påtår av teet, och så fikade vi lite till.

På söndagen fick jag mina kullerstenar och Nationalmuseum. Jag hade inga förväntningar på stället, utan drev runt och tittade på det som fångade ögat: guldkantat porslin, kronorna i skattkammarrummet, vidsträckta gobelänger, ljuset i skulpturträdgården. Det var fullt med folk och sorl runtomkring, men inom mig spelade klassisk musik.

Jag har sovit lite, drömt märkliga drömmar, saknat min pojkvän, fått blåsor mellan tårna, lett åt tjuvlyssnade samtal på tunnelbanan, ätit roliga saker. Nu har jag ännu några dagar i Pargas innan min höstlovsresa är slut.

I väskan hem: vykort, lakrits, mandelmassa, te.

Idag

Idag blir det restmat till frukost. Det är, trevligt nog, amerikanska frukostplättar med naturell yoghurt och blåbär. (Men då ska det erkännas att jag slängde bort en liten skål kokta makaroner med ärter.) Nu är kylskåpet nästan lika tomt som under sommarmånaderna.

Idag påbörjar jag min nio dagar långa höstresa. Jag tar först båten över till Stockholm och tillbringar helgen där i goda vänners sällskap och – enligt väderleksrapporten – regn. Jag hoppas på mysiga kaféer, bokhandlar, Nationalmuseet, och Downton Abbey på bio. (Svenska biografer hade den dåliga smaken att skjuta fram premiären av den ursprungliga bioplansfilmen The Goldfinch, men Downton Abbey är en värdig ersättare). Sedan blir det en knapp vecka i Pargas, som det brukar bli när jag hälsar på min vän KJ där. Där förutspår jag promenader, filmkvällar, utförande av sådana projekt som man behöver två vuxna personer till, samt långa pratsessioner i stearinljussken.

Idag är det nio dagar sedan jag senast träffade min pojkvän. Idag är det nio dagar kvar tills vi ses igen. Halvvägs, med andra ord. Aderton dagar är med råge det längsta vi har varit ifrån varandra sedan vi började träffas under lite mer uttalade former, när han frågade ut mig på dejt den första maj. Jag tror faktiskt aderton dagar är det längsta vi har varit från varandra sedan vi över huvud taget började umgås på tumanhand, som flirtande vänner, så sedan nyår ungefär.

Uppbrottstider

När jag vaknar upp funderar jag vad som är poängen med allt. Det är inte så dramatiskt som det låter. Jag försöker mest få grepp om dagen, få en känsla av den, veta vad jag riktigt ska göra idag.

De senaste dagarna har varit ett brytningsskede, ett undantagstillstånd. Lördagen kändes som söndag, söndagen kändes som söndag, måndagen var en fredag – och idag är väl tisdag, om ingen kommer och påstår något annat. Idag flyttar min syster till USA, därav de senaste dagarnas uppbrottstider. Vi har hälsat på fammo; haft strålade bra brunch med grannar och gudföräldrar; druckit kaffe med mommo och moffa; tagit skogspromenader med Nisse; bara varit hemhemma. Igår åt vi tortillas och badade bastu. Som sagt, väldigt mycket fredag för en måndag.

Spontant Amerikatema i brunchdukningen.

Idag (inatt) körde jag syrran till tågstationen, lassade på tunga kappsäckar, och körde sedan hem till lägenheten för att sova några timmar till. Jag drömde om fruktansvärt smärtsamma benskador, vaknade darrande av köld. Rullade in mig i en yllefilt som min gammelmormor har vävt en gång i tiden, sov vidare, drömde om svårtolkade meddelanden skrivna i skrivstil.

Nu ska jag försöka få någon ordning på den här morgonen, sedan vänta på sotaren så att jag äntligen kan börja elda i min kakelugn. Ikväll ska jag hemhem igen, klappa Nisse, bara vara. Uppbrottstider gör det än en gång klart vad som är viktigt, och vad som kan vänta.

Vecka 40

När folk frågar hur det är, vad jag har gjort, om jag hade en trevlig helg, vet jag sällan vad jag ska svara. Dagarna flyter ihop, kvällarna är mörka, morgnarna är grå. Jag håller fortfarande på att anpassa mig till det här som är oktober, men det går bättre och bättre. Här är min vecka, ihopskrapad från kalender, dagboksanteckningar, mobilfoton.

MÅNDAG

Vaknade upp i en lägenhet som inte var min, men som jag börjar lära känna bra vid det här laget. Tittade ut över röda lönnlöv under frukosten, den sista tillsammans på en tid.

Tillbringade dagen hemhemma med en glad hund och en lite trött pappa. Plockade med mig ved, ägg, gräslök och äpplen när jag for hem – typiska saker att ta med sig till stan från landet. Klockan åtta är det redan mörkt och jag är redan trött. Jag läste inte en enda bok under hela september månad.

TISDAG

Tror jag fick fem jobbsamtal innan klockan ens var elva. Det passade bra in i dagens tema: administration. Att frilansa är till femtio procent att bara hålla saker rullande, känns det ibland som. Till middag lagade jag en revanschmakaronilåda – här om veckan gjorde jag en mycket osmaklig vegevariant med Härkis, broccoli och fullkornsmakaroner. Nu köpte jag maletkött och vanliga makaroner. Den blev utsökt.

Läste en novell!

ONSDAG

Jag inser hur bra morgonyoga är när jag verkligen lyckas andas och vara närvarande och koncentrera mig endast på övningarna. Jag märker också hur svårt det är att göra just det.

På kvällen höll jag min första riktiga poesikurs någonsin. Den blev av tack vare att mina gulliga vänner anmälde sig för att uppnå minimiantalet deltagare ♥ Tre timmar skrevs det poesi. Om jag var nervös? Litegrann, sådär halv fem på eftermiddagen. Men jag hade stort självförtroende gällande denna kurs, jag litade på att jag skulle klara det.

Att-göra-listorna är spretiga.

Längtan efter obrutna tider.

TORSDAG

Jag hade bestämt mig för att klä mig i höstiga kläder, promenera in till ett kafé, och skriva brev. Precis det gjorde jag. Svarta läderkängor och buteljgrön, veckad kjol. Pumpkin latte, bara för att. Brevet blev skrivet och jag njöt av pausen från lägenheten och jobbet.

På kvällen drack jag te, lyssnade på From The Gutter To The Stars och var lite ledsen.

FREDAG

I dag har jag jobbat och bloggat.

I dag ska jag donera blod, besvara ett mejlbrev, äta smörgåstårta med mommo och moffa.

Kanske läsa en novell!

Ha en trevlig helg allihopa ♥

Den allra vackraste sorten

Jag firar födelsedagar tre kvällar i rad, och när vi går hem från den tredje födelsedagsfesten är höstkvällen av den allra vackraste sorten. Jag har min röda basker och blåa kappa, alla gatlyktor och lägenhetsfönster lyser så fint, och luften är sval och skön.

– Kan vi inte ta en omväg genom parken? frågar jag min pojkvän, för parken lockar med upplysta träd och skiffergångar.
– Jovisst, svarar han och leder cykeln nerför stentrapporna. De röda träden som vi trodde var lönnar visar sig vara rönnar. De två fontänerna är tömda för säsongen.
– Tänk vad fint det måste vara när det är vatten i dem, säger han. Under ett träd trycker en hare. Jag hälsar glatt på den, den springer snabbt iväg. Jag visar var jag brukade snedda över parken tidigare, när jag bodde i min gamla lägenhet och hälsade på pojkvännen, som då inte ännu var en pojkvän, och som då bodde ihop med en gemensam kompis. Nu bor vi alla tre på andra ställen, men märkligt nog är vi ändå sammanlänkade igen – pojkvännen bor i grannhuset till mitt gamla hus, och den tredje kompisen har flyttat in bara ett kvarter från min nuvarande lägenhet.

När vi kommit fram vill jag inte gå in. Istället gungar jag stående i gungställningen – det finns två gungor, en barngunga och en däckgunga, ingen av dem optimal att sitta på i kvällsfukt och långkappa – och spatserar omkring på gräsmattan medan han gör en lönnros av fallna löv. Jag lägger lönnrosen i en cykelkorg. Gräsmattan överskuggas – bokstavligen – av en enorm lönn vars gröna lövverk jag har vilat ögonen på under alla sommarens frukostar där, och vars färgskiftning vi med nöje har följt med när hösten blivit ett obestridligt faktum. (Blir det höst för att lönnen skiftar färg, eller skiftar lönnen färg för att det blir höst?)

Vi står länge med händerna i varandras rockfickor.
– Tänk att allt kan kännas så lätt, just nu, säger jag.
– Försök hålla kvar den känslan, säger han.
– Det kommer ändå inte gå, svarar jag. Men jag kan komma ihåg det, under tyngre dagar. Att det kan kännas så här lätt. Att det har känts så här lätt.

Nästipparna är kalla innan vi slutligen går in.