”En första notering: Rom luktar. Jag vet inte om det är så med alla städer, och jag bara har glömt det, men Rom var en luktens stad: sura och unkna badrum där vi bodde, rök, svett, sopor på gatan. Men också dofter: varm pasta, vittvin, smör, nybakt bröd, änglatrumpeten, den enorma vid granngårdens port.”
Den första dagen gick vi 13,6 kilometer – till och från Trastevere, stadsdelen ”på andra sidan Tibern”. Där doftade det av rosor utanför Santa Cecilia-basiliskan, vinet serverades i portioner om 25 cl och kostade två euro glaset.
På kvällen gick vi 5 km till.
Petersplatsen framför Peterskyrkan och köerna in till Vatikanmuseerna var absurda. Kan det ens löna sig att köa så där länge för Sixtinska kapellet? Nej, tänkte mig syster och jag, och drack cappuccino medan föräldrarna stirrade upp på frescomålningarna (de hade förköpta biljetter, förstås).
Vi hade 96 trappsteg upp till lägenheten, vilket också innebar att vi hade takterrass. Där dukade vi upp till lunch en dag.
Vi drack vittvin och cappuccino och åt pasta varje dag. Jag har ätit ravioli med ost och ravioli med smör och salvia, vegetarisk lasagne med zucchini och ost, risotto med ost och risotto med svamp, samt pizza i olika utföranden. Och gelato, förstås. Precis allt var utsökt. Jag skojar inte.
Hårdost med honung. Så gott att man vill skrika.
Vi har sett allt det där man borde se (ja, allt förutom Sixtinska kapellet, då): Petersplatsen. Forum Romanum. Castel Sant’Angelo. Il Vittorio. Colosseum. Pantheon. Spanska trappan. Fontana di Trevi. (Jag kastade en slant över axeln, men glömde att man inte fick titta efter.) Vi el-cyklad runt staden med en charmig holländsk guide som bodde i Rom för att fulfill a dream.
Peterskyrkan, sedd från Petersplatsen.Forum Romanum, sett ovanifrån.Il Vittorio. Av de ogillande romarna kallat ”Bröllopstårtan” eller ”Roms löständer”. Byggdes på 1800-talet, den antika stilen till trots. Den på bilden lilla statyn av Italiens första kung till häst är i verkligheten enorm. Kungens mustasch är en meter lång, och i magen på hästen har hållits middag för 20 personer.Fontana di Trevi.
Det märktes att vi alla saknade syrrans hund Nisse, för varje gång vi såg en hund blev vi extra glada. I parken Villa Borghese vimlade det av hundar, så det gjorde parken extra bra. Plus solnedgången, grönskan, och damen i 1700-talskrinolin som kom gående emot oss.
Nisse som liten valp ♥
En helt annat notering: en kväll här när jag kommit hem behövde jag en riktigt traditionell filmkväll. Jag bäddade ner mig i sängen, åt Ben&Jerry’s cookie dough och såg Änglar och demoner, av den enkla anledningen att den utspelar sig i Rom.
Lekte du någonsin fantasilekar som barn? Låtsades vara prinsessa, stenåldersmänniska eller Simba ur Lejonkungen tillsammans med dina vänner? Då har du i princip lajvat!
Jag lajvar rättskipare på ett fantasy/sci fi-lajv år 2011.
På begäran (åh, vad fint med läsare som kommer med önskemål och förslag!) så kommer här en introduktion till lajvande. Den är kort, på inga sätt komplett, och ganska spretig – hur svårt är det inte att objektivt förklara något som man har levt i elva år? Men kommentarsfältet är öppet för frågor och klargöranden. Alla bilder är lånade från Elorias lajvgalleri.
Mir av Bergsfolket. Från lajvet ”Ochri Drömsångare” år 2014.
♦
Låt oss börja med att få ordning på begreppen. På svenska talar man om lajv eller, mindre vanligt men kanske mer förklarande, levande rollspel. Lajv är förstås en försvenskning av det engelska ordet ”live”. På engelska heter lajv oftast larp, en förkortning av ”live action role-playing”. På finska används larppi, från den engelska termen.
Mitt första lajv år 2006. Jag var 15 år, spelade tjuven Runa och hade ingen aning om vad jag höll på med.
Själva verbet att syssla med lajv heter lajva (eng. to larp, fi. larpata). En person som håller på med lajv är en lajvare (eng. larper, fi. larppaaja).
♦
”I grund och botten handlar lajv om att skapa och ha roligt tillsammans”, står det i introduktionen till Elorias allmänna lajvregler. Det är en mycket bra mening, måste jag tillstå, fastän jag själv varit med och skrivit lajvreglerna.
Pigan Inessa, från ett värdshuslajv i en fantasyvärld år 2013.
Att lajva är att tillsammans med de andra deltagarna skapa och spela en historia. Det finns oftast en utgångspunkt, en bakgrundshistoria och färdiga karaktärer, men det finns inte färdigskrivna manus eller repliker, utan när lajvet börjar så improviserar man fram historien vartefter. Ett lajv kan variera väldigt mycket i deltagarmängd och tid. Vissa lajv har bara en handfull deltagare, andra har tiotals (eller utomlands, till och med hundratals). Ett lajv kan pågå i en halvtimme, eller över en hel helg. Ett lajv kan lajvas i ett enda sträck, eller spelas i flera olika episoder med pauser emellan.
Adelslajvet ”Den objudna gästen” år 2010. Här samsas adelsfolket, tjänstefolket och underhållarna på samma bild.
Beroende på lajv kan lajvet, och därmed historien, vara mer eller mindre ”styrd” i en viss riktning. Som exempel kan tas Vintervind, det postapokalyptiska lajvet jag deltog i för en tid sedan. Där visste alla spelare att lajvet kommer avslutas med att lägret splittras, att det är dit vi är på väg – sedan var det upp till oss att välja hur vi spelade för att komma dit. Som Karin Boye skriver i sin kända dikt I rörelse:
”Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.”
♦
Det går inte att titta på ett lajv. Det är något jag ibland får höra av icke-lajvare: ”Åh, det låter nog väldigt roligt, men jag skulle inte vilja vara med själv, utan mera titta på?”. Och jag tänker alltid: det går inte. Enda vägen att uppleva lajv är att själv delta, att själv rollspela. Sedan kan ens karaktär förstås vara mer eller mindre aktiv, mer eller mindre, men till skillnad från till exempel teater så påverkar din närvaro, din karaktär, ditt agerande lajvet. Det går inte att ta del av ett lajv utan att delta i ett lajv! Med detta sagt: det går heller inte att lajva ”fel”. Din tolkning av din karaktär är alltid rätt tolkning.
Min tolkning av varulven Ylva år 2010.
Det går att lajva i många olika genrer. Det som många känner till är medeltida fantasy-lajv, men det går också att lajva till exempel adelslajv, framtidslajv i rymden, vampyrlajv, gangsterlajv i modern tid, eller postapokalyptiska lajv.
Izobel deRohjan, en karaktär som jag faktiskt har spelat två gånger. Här år 2013 …… och här år 2015! Fast då hette hon Izobel deBorev, eftersom många omvälvande saker hade hunnit ske i lajvvärlden mellan de två lajven.
Man kan lajva piratlajv, lajva karaktärer ur en existerande fiktion (till exempel ur Neil Gaimans Sandman-serie), skräcklajv i high school, eller schackpjäser i ett schackspel. Eller vad som helst. Klyschan att ”fantasin sätter gränser” är mycket gällande i lajv.
I mitten, i hatt: min karaktär Jane Dawson, piratkapten över skeppet Captain’s Bloody Victory, här med sin besättning.Delirium, Death och Desire (från Neil Gaimans Sandman-serie) på ett lajv år 2011.Vitt torn hugger ner en svart bonde under ett schacklajv år 2010. I bakgrunden skymtar bland annat svart drottning och svart kung.
♦
Om lajv intresserar, om någon vill veta mera eller kanske till och med delta i ett lajv, så finns det bra information på Elorias hemsida. Finlands Svenska Rollspelsförening Eloria rf är den enda finlandssvenska rollspelsföreningen, och min hjärteförening sedan år 2006.
Några utmärkta länkar, som säger saker bättre än jag:
Det är dagen efter hemkomsten från Rom (jag ska snart skriva mera om den resan), och jag har sovit uruselt. Mardrömmar, svett och frossa om vartannat – man skulle tycka att natten efter väckning 05:15 och tolv timmar på resande fot skulle vara av stocksovarsorten?
Men tolv timmar sömn är tolv timmar sömn, även av den oroliga sorten, och jag storstädar lägenheten och promenerar iväg i solen och kallblåsten för att handla. Som sällskap har jag Clara och Erica i En Underbar Pod i hörlurarna, och världen är vänlig.
På eftermiddagen besöker mamma och jag mommo & moffa. Moffa möter oss i skjorta och slips – han ska på sitz med sina körsångare senare på kvällen. Med mommo går vi igenom en massa av mosters kläder. Den som jag alltid känt som moster (men som är min mammas moster, om vi ska vara riktigt noggranna, men det är vi inte) dog för några veckor sedan, och nu håller dödsboet på att redas ut. Jag träffade moster för sista gången på hennes 80-årskalas, kaffe och gräddtårta i sjukhusavdelningens kafferum, och jag är glad över det. Sagda 80-åriga dam hade inte precis samma stil som jag, men jag tar hem en vinterjacka på prov. Jag är mest fundersam över vart Momis brudkrona har hamnat. Den var inte på sin vanliga plats när vi hälsade på moster i somras, men mamma lugnar mig och säger, att den nog ligger i byrålådan efter att vinden renoverades. Jag tänker att jag måste fråga efter den nästa gång vi är norröver.
Sedan dricker vi kaffe och äter smörgås och kex, pratar om begravningar och vad som ska hända med mosters gård (hennes son flyttar dit), diskuterar de nyaste planerna kring villavägen, och innan vi går lär jag mommo hur man klickar upp min systers blogg på datorn. ”Jaha, nu kan jag det här. Tänk att det var så lätt! ” säger mommo, som aldrig använt dator förr, när jag visat henne två gånger.
Efter en ofrivillig lajvpaus på över två år är jag back in the game, och i helgen tillbringade jag ett dygn ute i skogen tillsammans med idel bra människor.
Vintervind utspelade sig i en alternativ framtid där världen, som vi känner den, har gått under 60 år tidigare. Kvar finns endast spillror av mänskligheten, bland annat ett litet läger en bit norr om fortstaden Närpes, och lägret gick mot en smärtsam med oundviklig splittring. Vissa lämnade lägret, andra stannade kvar, och ingen förblev oberörd.
Foto: Z.H.
Jag spelade lägrets fiskare Moa, den första som yttrade viljan att lämna lägret. ”If I don’t go, you will have to drag my dead body from the river!”
Foto: Z.H.
Den sista kvällen önskar odlaren Becka Moa lycka till på den kommande färden. ”I hope you find a river with fish, where just some want to be caught, because it’s no fun if it’s too easy, right?”
Den sista kvällen får teknikern Jo in en radiosignal från fortstaden Närpes, och de som ska ge sig av är glada över att få höra en sista radiosändning, men oroas av hur det talas om att Närpes börjar bli överfullt. Sändningen avslutas som alltid med musik, denna gång en sång som radiovärden gissar att heter ”Time to Say Goodbye”. Moa lägger huvudet mot Anders axel och gråter. Hon är inte den enda.
Anders som ger Moa sin egen gasmask för att hon ska klara sig på resande fot.
Den sista morgonen står kvartersmästaren Jones och Moa utanför matplatsen. Solen stiger, dimman lättar. Teet är hett, sött och smakar rosmarin och stjärnanis. De planerar rutten söderut, ivriga att ge sig av, och för en kort stund är allt ljust, klart och levande.
Sju ger sig slutligen av. I deras packning finns två dagars matranson per person, varsin gasmask, och ett gevär som inte fungerar. Moa tittar flera gånger tillbaka på samlingen hon lämnar, vinkar, ropar hejdå. Tittar sedan på stigen framför sig och bestämmer sig för att inte vända sig om mer. Bakom henne hörs ett vrål och Moa blundar, tänker att det är Mick, tänker att han kanske dränker sig i träsket på riktigt den här gången, men tittar inte tillbaka, tvingar sig att fortsätta gå.
När de svänger ut från stigen värmer solen ansiktet efter många månader av regn.
Anjusa är en bäck i skogen bakom gården. Gården ligger i byn Sundom, Vasa. Om vårarna och höstarna är vattenflödet i Anjusa stadigt, vid rikligt regn till och med starkt strömmande. Sommartid är Anjusa nästintill uttorkad, och utgör vistelseort för en ansenlig mängd myggor. Under kallare vintrar fryser bäcken till, men vattnet kan ibland höras porla under istäcket. Under gårdsbarnens barndomsår rensades ofta Anjusa på gyttja, löv och kvistar, för att få vattnet att rinna friare, av såväl praktiska (som till exempel tävlingar i Puh-pinne) som av estetiska skäl. Numera är bäcken återigen i sitt naturliga, något tilltäppta tillstånd.
Främst avses med ”Anjusa” ett visst avsnitt av bäcken, som ligger närmast huset och därmed är det mest besökta.
Historia
Under tidigare år har Anjusa med omnejd (gläntan, aspgläntan, åsryggen i skogen, kalhygget med Vargstenen, ängen med häxbron, samt stenåldersstenen med tillhörande klättergran) använts som lekplats för områdets barn. Delar av Anjusa utgjorde också en lång tid gränsen för hur långt in i skogen barnen i gården fick gå (uppskattningsvis endast ett par stenkast från huset). Ett grannbarn har enligt utsago haft bäcken, och speciellt gångbron över, som en plats att komma till när barnet vill ha ”lite lugn och ro”. Anjusa har även figurerat i fotosessioner med stilleben i fantasystil under tidigt 2000-tal av det äldre barnet på gården.
Överfarter
För tillfället finns en trygg överfart i form av en mycket stadig träbro. När husbonden, på husmoderns uppmaning, byggde en trappa istället för en slät gångbro (för att den inte skulle bli så hal vintertid) i den lilla slänten mellan stengångarna, släpade husfadern den gamla gångbron ner till Anjusa. Det var, enligt hörsägen, ett slitsamt arbete.
Tidigare fanns två andra överfarter. Den mer lättillgängliga var i form av två parallellt lagda stockar från gläntan tvärs över till det dåvarande kalhygget. Numera är dock stockarna så gott som bortruttnade, kalhygget igenväxt och den gamla stigen inte längre i bruk. Gläntan hålls dock fortfarande öppen för bland annat risbränning. Den andra överfarten var i form av en fallen trädstam längre västerut längs bäcken. Denna överfart krävde dock klättring på och över såväl klippblock som den fallna och den kvarvarande, ännu upprättstående delen av trädstammen, och rekommenderades endast för barn och insatta.
Bäcken är dock inte ens under vårfloden bredare än att de flesta vuxna och barn kan hoppa över den utan att blöta ner sina skodon.
Upptäckt och etymologi
Anjusa upptäcktes ordentligt av gårdens två barn med en gästande kusin.
Namnet ”Anjusa” bildades genom att kombinera de första två bokstäverna i respektive upptäckarkusins förnamn. Namnleden står inte i någon inbördes ordning, utan endast i den ordning som fick namnet att klinga bäst.
I en bloggbaserad skrivkurs jag går var uppgiften att skriva en fiktiv Wikipedia-artikel. Det blev dock inte så mycket fiktion som en faktiskt dokumentation av en existerande bäck. Å andra sidan – vad gör jag, om inte fiktion av verkligheten?
Här om veckan hälsade jag på min goda vän KJ, som fick sitt första barn i somras. Det var intensiva dagar i Åboland: ett mycket trevligt dop av babyn (som jag får äran att vara fadder åt!), med den kanske bästa chokladkakan; Sverigekusiner och påbörjandet av höstmys med te och tända ljus; ett stormigt dygn i Nagu där jag fick träffa min saknade Vivi (som jag inte sett på längre tid än vad jag riktigt ville räkna) och äta svamppaj.
Emellan allt socialt umgänge och alla kilometer bakom ratten hann jag också ta mig an Emilie Autumns roman The Asylum for Wayward Victorian Girls. Medan KJ matade och nattade, satt jag i gungstolen och läste historien som jag har nosat på genom sånger och shower, men aldrig tidigare tagit del av i sin helhet.
Och vilken historia det är.
”And then, there was the tea. My near-forgotten mother had often steeped leaves by the same name, but the resulting brew was pale and flavourless in comparison. The foreign distilment I now enjoyed was dark, rich, and tasted of elegance and civility; I knew no greater pleasure than pouring my drop of milk into a delicate china cup so thin as to be nearly transparent, then infusing the liquid with steaming amber and watching the two disparate elements blend into the dusky brown that soothed the lonely soul and calmed the shattered nerves following a particularly trying lesson with the Music Master.”
”If a visitor to our institution were allowed to see its inmates rather than its actors, he would no doubt be shocked by our conditions and the torture we suffer daily, and would also be surprised by our general youth; most girls who are admitted when they are young will not live to become old, and the few who do are locked up with the deformed in a dark corner of Ward B where they are forgotten until they simply rot away. This is the dismal destiny of we who are strong enough to endure the torture, and we all know it. And yet we breathe.”
Man vet att man är inne i arbetssökarsvängen igen när fler av flikarna i webbläsaren är olika jobbs olika ansökningsblanketter (medan, det ska erkännas, flertalet andra är relaterade till Barnmorskan i East End) och den senaste googlingen är ”finska kandidatexamen språkprov”. Jag var alldeles lugn med att vara arbetslös medan jag ännu trodde att jag hade jobb i framtiden, förstås, men nu när det visar sig att det inte blir mera av den sorten så är livet lite, lite tyngre och hjärtat slår lite, lite mer stressade slag.
Det tråkiga är när man har mer jobberfarenhet av branscher som inte hör till ens utbildning, och därmed större chans att få sådana jobb, även om de inte är de jobb man vill ha.
Det allra tråkigaste är att söka jobb man inte vill ha, på språk man inte riktigt behärskar, bara för att det både uttalat och outtalat förväntas av en. Hur ska man övertyga i en arbetsansökning när man inte ens övertygar sig själv? Och i bakhuvudet ekar ord som inte ens är välmenande, utan bara uppfordrande: ”Det finns nog jobb för de som riktigt vill ha det!” Men var går gränsen mellan jobb för jobbets skull, och jobb för ens egen skull?
Idag ska jag ändå på en arbetsintervju, helt oförhappandes, och jag försöker att inte ta ut vare sig glädjer eller sorger i förskott.
Jag drömmer om soliga och dimmiga höstdagar om vartannat, texter att läsa mot betalning, och ro att skriva egna.
Sandra skriver 