Monthly Archives: september 2014

Historien om hen

Trodde du att hen var ett 2010-talets påhitt? Tänkte du att ordet bara används av radikalfeminister som högljutt propagerar för att ingen ska få vara kvinna eller man längre (obs! stark ironivarning på det uttalandet!)?

Tänk om.

Låt mig presentera en liten, fragmentarisk och mycket kvasiakademisk historik över hen, med hjälp av några nedslag och citat i den svenska språkvården. Det är faktiskt där allt började, i det språkliga.

Fokuset på kön och folks könstillhörighet är något som kan kännas till och med löjligt stort. Könet överskuggar allt annat. Som Ulf Teleman (1995) skriver: ”När vi ser en obekant person vars kön inte omedelbart kan avläsas, blir vi väldigt nyfikna och gör allt som kan göras inom den goda uppfostrans ramar för att få reda på om det är en hon eller en han.”

Eller som min vän KJ sade: Ibland går vi till och med utanför den goda uppfostrans ramar, så viktigt är det med kön.

Jag minns en Kulturkarneval för flera år sedan. Under öppningssamlingen fick jag syn på en överjordiskt vacker varelse i svart hatt. Jag tittade länge, länge efter den smala uppenbarelsen och trots att jag försökte, så kunde jag inte komma underfund med om det var en pojke eller flicka. Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt tycka om personen oavsett könstillhörighet. (Det här var alltså under den tiden då jag fortfarande påstod mig vara straight och var tvungen att rättfärdiga allt intresse av icke-pojkar som något slags undantag.) Jag hade inte ett ord som hen, men jag hade behövt det.

Eller tänk på hur svårt det är att glömma en persons kön när man väl känner till det”, fortsätter Teleman (1995). ”Vi kan glömma ålder, hårfärg, yrke, namn, nationalitet, men könet glömmer vi inte”.

Ibland är dock könet inte det viktiga, och könsneutralitet är något som har orsakat språkligt huvudbry i många decennier. Det kan handla om att könet är okänt, irrelevant, eller utanför dikotomin kvinna-man. Vad gör vi då? Vi kan upprepa oss, vi kan skriva om, vi kan använda plural, vi kan utnyttja termer som denna eller personen. Och numera kan vi också, tack och lov, använda hen. Samma exempelmening som används idag för att förklara och rättfärdiga hen-pronomenet, användes också för närmare 20 år sedan.

1995. ”Man har också föreslagit att svenskan skulle överta finskans könsneutrala hän, eventuellt stavat hen (rimmande på den): Om det är någon som vill röka så får hen göra det utomhus.” (Teleman 1995).

Vi rör oss ännu tillbaka i tiden, gräver djupare bland inbundna årgångar av språkvårdstidningar.

1976. Bertil Molde diskuterar könsneutralitet ur språkvårdsperspektiv. Samhället går framåt och ett generiskt han som också ska innefatta kvinnor är inte längre gångbart. Vad är då alternativen? Han, hon, den – eller vad? Som svar på den sista frågan, eller det sista förslaget, skriver Molde (1976): ”Tanken på att införa hen som nytt pronomen torde vara praktiskt ogenomförbart.”

1967. Vi är över 40 år tillbaka i tiden. I en fotnot, gömd i akademisk text i liten font, uppmärksammar Karl-Hampus Dahlstedt ett nytt pronomenförslag från året innan, men hans ord ekar bekanta: ”Att införa ett nytt pronomen i ett språk är en besvärlig operation”, menar Dahlstedt (1967).

1966. Den 30 november detta år besvarar Rolf Dunås i Upsala Nya Tidning en språkfråga, som sänts in till tidningens frågespalt. Frågan berör användandet av generiskt han, och Dunås svarar som följande: ”Oftast kunde man mycket väl nöja sig med han. Men det vore en stor vinst för språket om man toge i bruk pronominet den, alltså studenten den o.s.v. Ett sådant bruk har faktiskt gamla anor och har ett stöd i uttryck som den som lever får se. Här väntar en uppgift för modiga och fördomsfria språkmän och s.k. radikala.

30 november 1966. Snart 48 år sedan. Nästan ett halv sekel. Tänk på det. Fundera över hur många ord som idag är vardagsord, som inte ens var påtänkta för 48 år sedan.

Sedan skriver Dunås (1966): ”För egen del kan jag drömma om att man från han gick ett steg framåt i vokalräckan och från hon två steg tillbaka och uppfann det tvåkönade ordet hen med kort e.”

Låt oss ta ett stort kliv framåt, faktiskt till och med ett år in i framtiden.

2015. Hen kommer med i den fjortonde upplagan av Svenska Akademiens Ordlista, SAOL (SvD 2014).

Som Teleman (1995) skrev: ”Den som lever får se. Intet är så svårt att spå om som framtiden.”

Nu är framtiden här. Må vara att införandet av ett nytt, könsneutralt pronomen var den ”besvärliga operation” som Dahlstedt talade om, men Moldes ”praktiska omöjlighet” kom på skam. Hen är här, och förhoppningsvis för att stanna!

Källor:

Dahlstedt, Karl-Hampus. 1967. Språkvård och samhällssynI: Språk, språkvård och kommunikation. S. 118 (fotnot).
Dunås, Rolf. 1966. Han eller hon. Frågespaltssvar. I: Upsala Nya Tidning, 30.11.1966.
Molde, Bertil. 1976. Han, hon, den – eller vad? I: Språkvård 1/1976. S. 4-7.
Svenska dagbladet. 2014. ”Hen” kommer med i SAOL. http://www.svd.se/kultur/hen-kommer-med-i-saol_3784100.svd
Teleman, Ulf. 1995. Han, hon eller vem som helst. I: Språkvård 1/1995. S. 3-9.

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

”Det har varit en lång vecka.”

Lördag. Ångest portförbjuden. Vaknar av mig själv 09.42 och storstädar lägenheten. Äter frukost och skrotar runt på internet – och faktiskt, utan ångest. Oh, vad jag älskar helgdagar.

Senare. Missmatchar klänning och träningsskor (fast det verkar ju vara högsta mode), stor halsduk, röd läderjacka, ryggsäck med två romaner och en skrivbok. Promenerar i blåst och sol in till stan för att slå mig ner på ett varmt kafé med en konjakstryffel och en latte macchiato. Jag har ingen aning om vad som finns i en latte macchiato.

Som levnadssätt väljer jag alla gånger
det tyst desperata framför det radikalt bipolära.”

Sidan 25. Det är då jag skrattar högt första gången, men mitt frustande dränks i sorlet på det fullsatta kaféet. Vet fortfarande inte vad som finns i en latte macchiato då jag druckit upp den och byter kaféstol mot biblioteksfåtölj.

jag tänker på allt som har hänt och att jag inte har nån att berätta det för när jag kommer hem. så ser jag på tiny och förvånar till och med mig själv med att kyssa honom igen. för, skitsamma. verkligen – skitsamma.”

16.00. Biblioteket stänger och jag promenerar hem igen, fortfarande i vind och klart solsken. Får panik då jag väl hemma på trappan inte hittar nycklarna. Ringer kaféet, ringer biblioteket. Ringer min vän som förfogar över extranycklar, men hen är inte anträffbar. Skakar i desperation ryggsäcken upp-och-ner och ur ett dittills okänt, dolt fack ramlar nycklarna ut. Kysser nycklarna då jag med stor tillfredsställelse och lättnad låser upp dörren.

Det har varit en lång vecka. Lång månad. Långt liv.”

Resten av kvällen. Dricker två koppar kaffe och en kopp te. Lyssnar på 40-talsswing. Skriver brev, två fullklottrade sidor om dagens händelser och studier och sommaren och död och kärlek och osäkerhet som jag ska skicka till Sverige. Det är lätt att vara öppen inför främlingars och ännu okända vänners öron och ögon.

(Alla fantastiska citat är från romanen Den andre Will Greyson av John Green & David Levithan, sidorna 45, 155 och 265.)

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Fel

Nej fan, det var nog inte så här det skulle vara.

Jag fattar inte hur det kan vara så här knepigt att leva, då det egentligen är så lätt. Jag vet vad jag borde göra. Ditåt, i alla fall. Har mina fina planer, mina scheman. Stiga upp tidigt, kanske ta en promenad, äta frukost, läsa tidningen. Studera flitigt, träffa vänner på lunch, fortsätta studera flitigt. Åstadkomma saker. Skriva och tänka och fundera. Kvällar med teveserier eller körövning eller ingefärskakor eller mera promenader.

Men allt det där är så enkelt i teorin. Ingen ångest, inget damm i hörnen, ingen orolig själ. Inget ner, men heller inget upp. Ett lagom, en vardag där världen är förståelig och organiserad. Inte som nu. En dag är världen ljus och livet stort och själen vacker, det är höga himlar och klara horisonter, revolutionen är nära och jorden jag står på är trygg och stabil att ta avstamp ifrån. En annan dag är världen grå och livet trångt och själen nojig, det är tryckande lågt till tak och jag ger upp innan jag ens har börjat. Vilja och motivation, inspiration och mening är något jag bara har hört talas om. Apati och likgiltighet.

Då slutar det med att jag sitter och gråter en måndag förmiddag, gömmer ansiktet i händerna så att mina vänner på Facebook-chatten inte ens i misstag ska se eländet. Uppgivenhet blandas med äckel inför mig själv, jag vet att självförakt inte leder till något gott men ibland är det lättare att bara ge efter för de vidriga tankarna mot sig själv. Så kanske jag sedan kan torka tårarna, på en väns inrådan byta musik från vackra men vemodiga Softengine till riviga Battle Beast och sedan kanske, kanske ta itu med dagen i alla fall.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Londonliv

Det är snart två veckor sedan jag kom hem från London, men först nu har jag fått tid och ro att skriva om resan. Jag har varit sjuk och blivit frisk, börjat se på Supernatural (för att ha alla de tre stora inom tumblrs fandomvärld täckta, I am now beoynd the point of no return), samlat mod för att lätta hjärtat och fått det om inte krossat så i alla fall lite tillknycklat. Men nu är det måndag, nydag, och innan jag tar itu med vardagen på riktigt igen, så kastar jag mig huvudstupa in i en av de tjusigaste veckorna på väldigt länge. Välkommna till London!

1907432_618420991602369_8161364849190513902_n

Jag reste med tre av mina käraste vänner. Vi hyrde en trerummare i Stepney Green med knarrande trägolv och kondens på fönstren. Innergården var en ljuvlig skapelse i sten med grönväxter och feta katter. Det fanns fullt med roliga tavlor men bara ett täcke per säng. Turligt nog står vi varandra nära, mina vänner och jag.

10653693_618420571602411_4439042221460258572_n

10675696_618420528269082_6594171518065234081_n

10626619_618420971602371_1278367297909758036_n

1937476_618420501602418_6316297811175273669_n

Min favoritstund på varje dag var frukosten, då vi åt rostat bröd & kokt ägg och drack te och hela dagen låg framför oss. Sedan var det bara att köra på. Det fanns två lägen under resan: sockerhöga eller dödströtta. Måttfullhet är ingen dygd.

10169188_618420978269037_8063311733627182705_n

Första kvällen promenerade vi längs Themsen. Det var så filmiskt att det inte var riktigt klokt!

10672435_618420891602379_2813353499691787992_n

10593054_618420911602377_8472724186054951433_n

1551578_618420838269051_7533581934438003521_n

Annars roade vi oss med att besöka bokhandlar, kika in på museum, flanera i okända stadsdelar och titta in på varuhus. Fortnum & Mason hade på en av mina favoritbloggar beskrivits som det ”sockersöta och kompromisslöst brittiska varuhuset”. Vi blev inte besvikna. Snarast mållösa av allt överdåd. Där fanns teservisar till tidens ände. Det finns två uttryck som jag förknippar med London. ”Less is more” är det ena. ”Too much ain’t never enough” är det andra. Gissa vilket som Fortnum & Mason landade på?

10702129_618421124935689_1836469600879347678_n

10384665_618421224935679_2195166131007139296_n

En annan kväll promenerade vi längs en annan del av Themsen. Det är förunderligt hur mycket som ryms inom en och samma stad. Vi blev förtjusta i alla gamla fasader, nätta stenhus med färgglada dörrar och drömde om att ha tre engelska älskare i varsin ända av staden med varsin lägenhet. Sedan hamnade vi på en pub med anor från 1520-talet där vi drack cider, mörk öl, varm kakao och billig whisky.

10614211_618421188269016_7811742286579746257_n

10613118_618421288269006_6147853822301995296_n

10412021_618421358268999_8946883637299484825_n

10414895_618420941602374_3285909635135144085_n

10485899_618420878269047_2388902832178734433_n

Eftersom jag ändå var i staden som är hemvist för två av mina favoritfandom, så drog jag med de andra till Earl’s Court för att säga hej åt TARDISen igen, och läsa de nya lapparna på telefonkiosken invid St Bart’s Hospital.

10628383_618420814935720_9020055338606036183_n

10649688_618421408268994_8723498748588502286_n

Den sista dagen avslutade vi på bästa möjliga vis, med afternoon tea och musikalen Wicked på kvällen. Teet var en himmelsk upplevelse. Vi hade fått nys om ett hemligt terum av en kusin, som hade fått höra om det av en vän, som hade fått höra om det av en vän… Så efter lite samtal och bokningar blev vi visade en trappa upp, till ett ljus och vackert rum fullt med porslin som bara har sina motsvarighet i mina vildaste drömmar

.995080_618420568269078_3047256103870660243_n

IMG_3549

Vi beställde in traditional afternoon tea för fyra och fick in två kannor Earl Grey, tre sorters sandwich (peppar&krasse, gurka samt ägg&majonnäs), scones med jam & clotted cream, morotskaka, nötmuffins, pistagekaka, kaffetartelett, syltkaka, gräddtårta, frukttartelett och kokosmuffins.

10616655_618420621602406_4037675971770174441_n

Här njuter vi av att vara i vårt rätta element. Vi åt och drack tills allt läppstift var försvunnet, teet var slut och det enda som lämnade var några sandwichar och en liten kant pistagekaka

10455660_618421421602326_34870219169218509_n

10603737_618420784935723_3150097752475244478_n

Som sista bild bjuder jag på en av de tjusigaste bilderna någonsin på min vän KJ och mig. Vi hittade en herrekipering där jag länge stod och kände på det gula sidenfodret till en ylleväst, och där vi provade hattar. Det här fotot känns så väldigt vi – lite knäpp, mycket suddig och ingen av oss ser riktigt klok ut. Som KJ sade: Knivskarpt och tillrättalagt är för mesar!

IMG_3556

2 kommentarer

Filed under dagbok

England

Jag grävde min grav på en vecka

pendlade mellan sockerhög & bakfullslåg
ångesten efter undergroundsex
tillfredsställselsen och skammen

Det var en stormtid av

starka varor & svaga ögonblick
yrvädersnätter & sena morgnar
borttappade underkläder
en klänning köpt på kredit
ljusen som speglades i kanalen

att dra ut på okända gator
i en främmande metropol
utan kartbok och paraply
men med anteckningsblock och elva pund i småmynt

Jag ville – och lät mig
förföras av sidenfodret på en ylleväst
det sista blosset på en handrullad fimp

det finns ingen ände
ingen yttre gräns
inget slut i staden
där less is more
och too much
ain’t never enough

Jag lovade min vän L, då jag hälsade på honom i England förra våren, att jag skulle skriva en novell. Nu är jag väldigt dålig på att skriva noveller, men ett löfte är ett löfte och jag har en text som föddes under mina dagar i Winchester och som jag snart vågar släppa ut i världen.

Det är något med det landet som får mitt hjärta att bulta och fantasi att spraka. Det är så stort, så främmande och framför allt så extremt. När jag är där råder alltid undantagstillstånd i mitt eget liv. Då blir det också undantagspoesi, alternativa verkligheter som alltid verkar bli mörkare än den jag lever i. Det är lätt att tänka vad om i London och känslan av möjlighet som rusar genom blodet är lika hisnande lockande som skrämmande.

6 kommentarer

Filed under skönlitterärt

I’m back

Jag är tillbaka från artighetens förlovade land, Europas metropol, staden för te och drömmar – London. Snart ska jag ska berätta mera om de sex dagar som jag levde ett alternativt liv som Londonbo, om att bo i en trerummare med knarrande trägolv och kondens på fönstren om morgnarna, om att pendla mellan sockerhög och dödstrött, om att promenera i timtals längs med Themsen och fantisera ihop engelska älskare och dricka den billigaste whiskyn någonsin.

Men inte just nu. Resan tog på krafterna och jag håller fortfarande på att återhämta mig från en rejäl förkylning. Jag sover tiotimmarsnätter, tillbringar dagarna i soffan fram Downton Abbey för att lindra Englandsabstinensen och dricker ingefärsavkok så starkt att det bränner bak i halsen. Där emellan tänker jag på vänner som jag älskar, men som jag inte har hört av mig till på länge (å andra sidan har de heller inte hört av sig, så vi är väl två i samma skamsna båt) och på studierna som jag både vill och inte vill börja med, men som oavsett är ett icke-beslut fram tills dess att jag har jagat sjukdomen ur kroppen. Jag ligger om kvällarna och tänker på min faffa som inte längre finns, och hur det är så osannolikt obegripligt att jag inte riktigt kan tro på det fastän det har gått över en månad sedan han dog. Det är väl som min farbror sade under minnesstunden: Sorgen kommer aldrig att lämna en, men man kan lära sig leva med den.

Så, jag utlyser undantagstillstånd från vardagslivet ännu denna helg, för att återfå balansen i kropp och själ. Tills vi hörs igen följer jag de ord som prydde väggen i mitt londonska sovrum. Kärlek till er, främlingar och vänner!

DSC05063

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

4749 sidor sommar

Stephs uppmuntran kommer här min sommarläsning. Det blev 4749 sidor eskapism, och oh, vilken sådan! Flera av de böcker jag har läst detta sommarlov är bland de bästa böcker jag någonsin har läst – så kika noggrant igenom listan!

1. Rosor, kyssar och döden av Maria Lang.
En klassisk whodunnit-deckare med tjusig språk och vackra miljöer.

2. Död joker av Anne Holt.
Semesterdeckare som gick bra an i solstolen, men som jag inte minns mycket av. Det säger väl en del om boken.

3. The Household Guide to Dying av Debra Adelaide.
Om hur en döende kvinna, som har livnärt sig på att skriva hushållsguideböcker, bestämmer sig för att hennes sista bok ska bli en guide i att dö. Samtidigt inser hon att hon, för att kunna skriva om att knyta ihop lösa livstrådar, måste göra detsamma. En mycket stark och vacker bok som fick mig att reflektera mycket över livet och döden.

4. Hypnotisören av Lars Kepler.
Lars Kepler är ju känd, men jag hade hört negativa ord om hans böcker så jag hade inte så stora förväntningar. Återigen en helt bra semesterdeckare, men det kändes som om historien svällde lite för mycket utanför trovärdighetens ramar.

5. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn.
En ”fri litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv”, där hon beger sig till Berlin för att gå i psykoanalys, i hopp om att bli botad från sin attraktion som riktar sig mot kvinnor. Jag njöt oerhört av den här boken. Att få invaggas i (den fiktiva) Karin Boyes sinnesvärld, i 30-talets Berlin med nazismen på framfart men också i lesbiska underground-kretsar – allt detta i en språklig dräkt som är både enkel och komplex! Det här är en av de mest läsvärda böckerna jag någonsin har fått tag i.

På spårvagnen stirrar folk på blodet på mina kläder.
Jag tänker:
      Stirra ni. Det är Berlins blod ni ser.”

6. Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen
En ungdomsroman om en kärlek två flickor emellan. Fantastiskt poetiskt metaspråk och läsartilltal. Jag var tvungen att sluta läsa boken (och börja igen) hela tre gånger, bara för att mitt hjärta inte klarade av all denna perfektion. Eller vad sägs om meningen: ”Vid köksbänken stod en kvinna som såg ut som en man och diskade med samma kraft som om hon hade använt en motorsåg” (fritt ur minnet)?

7. Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren
En sommarklassiker hos mig. Underbara, underbara Astrid Lindgren med sina miljöbeskrivningar och ljuvliga karaktärer. Jag känner en sådan sympati för och sådant släktskap hos farbror Melker.

8. Spill – en damroman av Sigrid Combüchen
En av de böcker som min vän J rekommenderat. Hon har sällan fel. Spill handlar om en författare som får ett brev av en läsare, som känt igen sig själv i beskrivningen av ett fotografi, och genom brevväxling mellan författaren och läsaren avslöjas en berättelse från dåtiden. En komplex och underbar roman som aldrig ryggar tillbaka inför det mänskliga och tabubelagda.

9. The Night Circus av Erin Morgenstern
En annan av de böcker som min vän J rekommenderat. Hon lyckas igen. Le Cirque des Rêves är en cirkus endast öppen om natten, som dyker upp utan förvarning och lämnar platsen utan spår. Jag fullkomligt uppslukades i den svartvita världen och den magi som omgav cirkusen och dess artister.

10. De i Utkanten Älskande av Johanna Nilsson
Ett tredje tips från min vän J, en historia om de udda och queera karaktärer som samlas på kaféet Utkanten. Det är en bok om svärta, om hopp och om att alltid leta efter kärleken på fel håll.

11. Bultar som ett bläckfiskhjärta av Kira Nalin
Den 15-åriga Martin skriver dagbok, älskar sin hund Pontus mest i hela världen, ser på MTV och kämpar mot demoner som nästan tar livet av honom. En för sina ynka 112 sidor mycket stark och läsvärd ungdomsroman. Jag älskade hur jag kände igen det finlandssvenska.

12. Vad jag gjorde en höst av Jenny Björklund
En nedräkning en dyster höst i studiestaden. Lite för abstrakt och ytlig för min smak.

13. Rövarbruden av Margaret Atwood
En födelsedagspresent från en kär vän. Jag läste Rövarbruden i allsköns ensamhet på villaverandan, och det behövdes. Det här är en roman som kräver tid och uppmärksamhet, men den är alla gånger värd det. En historia om kvinnorna Tony, Charis och Roz och om hur den vackra och hänsynslösa kvinnan Zenia gör intrång i deras liv. Karaktärerna är så komplexa och mänskliga, med alla sina brister, drömmar och tankar, att det kändes som om jag hade träffat dem på riktigt!

14. Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Ja, alltså… Den här boken var så bra att jag var tvungen att köpa den och läsa den igen. Det visar ju på dess kvaliteter.

15. Stenhuggaren av Camilla Läckberg
En fin deckare som väver samman nutid och det förflutna. Mina fördomar om Läckberg kom på skam och jag uppslukades av den spännande intrigen.

 

Sammanfattningsvis har det alltså varit en lässommar av tidigare icke-skådad grad. Så många bra böcker, så många sköna lässtunder. För att göra det enkelt för dig, så listar jag min topp-trea av sommarens (nya) böcker. Besök ett bibliotek, klicka dig in på adlibris eller promenera till närmaste bokhandel – se bara till att dessa böcker inte förblir olästa!

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn
Rövarbruden av Margaret Atwood
Spill – en damroman av Sigrid Combüchen

P.S. Syns det månne ett mönster av kvinnoöden bland mina favoriter…?

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt