okategoriserat

Prova på poesi!(?)

För några år sedan anmälde jag mig till en poesikurs vid Arbis. Den blev inställd för att det endast var en anmäld (dvs. jag). Nu svänger vi på steken och placerar mig på annat ställe i klassrummet – kanske det går bättre då?

20170226_0954081.jpg
Ren poesi i Lissabon.

Jag kommer alltså att dra två kortkurser i poesiskrivning i höst (förutsatt att jag får tillräckligt många deltagare, hah)!

Tanken med kurserna är att:

  • diskutera vad poesi är, gör och används till
  • genom korta, praktiska övningar prova på att skriva poesi
  • kanske läsa upp de skrivna alstren för de andra i gruppen – allt frivilligt förstås!
  • utforska den kreativa, lekfulla och tillåtande sidan av poesi, och komma ifrån uppfattningen om poesi som något svårt eller pretentiöst.
20190412_222732
Kylskåpspoesi (på ett köksbord!) är också poesi, är definitivt poesi.

Låter det som något för dig? Kurserna hålls en onsdag, 2.10, i Vasa (läs mer här) och två lördagar, 21.9 och 5.10, i Korsholm (läs mer här).

Inget behov av förhandskunskap inom poesi eller annat skrivande! Kom som du är, med penna och anteckningsblock i väskan. Välkommen med ♥

20190507_165041

dagbok

Konstens natt

Andra torsdagen i augusti. Redan tidigt under eftermiddagen samlas folk i stan: vänner, familj, bekanta, främlingar. Längs gågatan doftar det grillrök och lakrits. På en innergård tillagas helstek gris. Folk har fladdriga sommarkläder, cyklar, hundar. Jag har kort, svart klänning, jeansjacka och näsring.

20190808_200831

I strålande solsken – som inte alls utlovats, så jag har inga solglasögon med – sitter jag, två av mina äldsta vänner, en tysk, två britter och en hund. Vi dricker kaffe och äter tårta i flera omgångar. Alla är så snälla och trevliga, och jag som kan ha svårt med nya sociala sällskap kommer på mig själv med att hålla låda och berätta om allt från lajv till min systers kommande bröllop.

Karnevalskänslan är påtaglig. Jag är glad hela tiden. Det är trångt om saligheten på gator och torg, det hörs musik från alla håll, och på åtta timmar hinner jag:

  • diskutera bordsrollspel
  • äta nämnda tårta
  • dansa lindy hop
  • lyssna till singer-songwritermusik
  • applådera och vissla åt en burleskshow
  • se en och en halv kortfilm
  • äta hamburgare (till och med två gånger)

När annars än under Konstens natt?

IMG-20190808-WA0004
Min fenomenala vän Nightbird på Ritz …
IMG-20190808-WA0007
… och hennes briljanta vän och kollega Mäkkelä.

När klockan närmar sig midnatt kör jag mopon hem till min lägenhet – jag har inte bott där på hela sommaren, alla persienner är neddragna, i hallen ligger ännu två prideskyltar och ett ouppmonterat badrumsskåp, det enda som finns i kylskåpet är alkohol och jordnötssmör – för att duscha. Sen kör jag till en lägenhet i andra ändan av stan för att sova där, för där finns ett alltid efterlängtat sällskap.

Idag förflyter i ett märkligt solgass och för varma kläder (de enda vettiga jag hade i lägenheten – som sagt, jag bor inte där, och har därmed inga av mina vardagssommarkläder där). Det blir så när man stiger upp två gånger (första frukost: en halv kopp kaffe och några bitar lakrits; andra frukost: kaffe, apelsinjuice, rostat bröd med smör och ost, melon, mörka vindruvor, bondost, paprika, stekt ägg, bacon) och alternerar mellan sällskap (men vilka fina sällskap, ändå).

Och imorse, mellan frukostarna, såg jag att någon hade köpt mig kaffe via ko-fi, och lämnat ett så fint meddelande om mina dikter i allmänhet och om Vart sommarn tog vägen och Rallarrosor i synnerhet. Min första ko-fi-kaffe någonsin! Tusen tack, du kaffeköpare – och tusen tack alla ni som läser och kommenterar mina dikter. Ni värmer en poets fladdriga lilla hjärta ♥

dagbok · skönlitterärt

Hur länge

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
och fortfarande kalla sig poet?

(Jag har inte skrivit på länge
men det har inte heller Shakespeare

Shakespeare är ju död
säger du

Det är väl ingen ursäkt
säger jag argt)

Det finns
så mycket annat
än att skriva
(tänk att jag säger det
tänk att jag skriver det
någonstans är mitt dåtida jag mycket besviket
någonstans kastar mitt framtida jag slängkyssar
åt alla mina tidigare jag
även detta
även detta)

Det finns
så mycket annat
(också)
rosor böcker vänner nätter
när vi knappt sover

Hur länge kan man
låta bli att skriva poesi
innan man bara måste?

Den kommer i
kittlingar klara ögonblick
hjärtslag som från en hög höjd

i ord som:
katalysatorexpert
i ord som:
”Ge mig inte rått kött
och påstå att det är näring.
Jag känner igen ett slakthus
när jag ser det.”

Jag närmar mig svaret.

Citatet lånat och översatt från denna fantastiska poesivideo:

Parentesen om Shakespeare lånad från min egen dikt, som i sin tur lånade ur Istället för en blomma av Sven Nordqvist & Erik Arpi.

dagbok

Fortfarande ljust fortfarande varmt

Det är +26 grader i lägenheten och alla mina sommarkläder är på villan. ”Jag ska snart börja jobba”, tänker jag där jag sitter i fåtöljen i korsdraget, i ett försök att svalka ner mig, ”riktigt snart.”

I lördags hade jag inflyttningsfest. Mamma hade hjälpt mig att planera och ordna (vilket behövdes, med tanke på att jag var i Helsingfors torsdag och fredag). Det fanns skumpa, vin och öl; rågknappar, cocktailpinnar och bröd; frusen chokladosttårta, petit chouxer och lösgodis (lösgodis är mycket viktigt, speciellt i kombination med skumpa).

IMG-20190518-WA0014

Jag kände mig fin i svepande svarta byxor, rött läppstift och näsring i silver. Vi svettades, pratade, skrattade, dansade och drack whisky till soluppgången. Jag var så trött, så trött efteråt.

Nästa dag tog det mig nästan 12 timmar att städa undan, men det var nog mest för att två vänner kom på frukostkaffe (och sedermera stannade ända till kvällen). Sådana dagar behövs också, när man har tid att sitta i timtal kring köksbordet och prata om allt sånt som är viktigt på riktigt; om att vara sann mot sig själv.

Igår bjöd jag över en vän på late afternoon tea, bakade scones i värmen och gjorde falsk clotted cream. Vi satt i soffan och pratade om litteratur. Hen undrade om jag någonsin har tänkt skriva en diktsamling. Jag sade att jag har tänkt på det sedan jag var sexton, men att jag inte har tillräckligt mycket att säga.

När jag skulle sova – fortfarande så ljust, fortfarande så varmt – låg jag och strök med handen över de blommiga tapeterna, och tänkte att jag ändå kanske har något att säga. Några små rader i telefonen bara, för att inte glömma dem, så ska vi se om de ännu blommar ut här i värmen.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 28 – National Poetry Writing Month

cropped-cropped-img_4701.jpg

Någon säger:
Vad är det riktigt?

Jag säger:
det är kreativ frihet inom begränsade ramar
det är en gemenskap
det är en omständighet

Det är att bada i poesi
under trettio hela dagar

Det är att skriva
för skrivandets skull

Någon säger:
Vad ska man skriva om?

Jag säger:

Skriv om hur böckerna samlas
Skriv om hur vägarna dammar
Skriv om hur fötterna värker
Skriv om hur nätterna faller

(skriv om de sista sneda solstrålarna
över Österbottens åkrar)

(skriv om hur du önskar
det fanns mindre att förlora)

Jag säger (till mig själv):

det finns alltid
imorgon imorgon imorgon
nästa år nästa år nästa år

en nåd i att
inte behöva lyckas
och just därför
mer ofta än annars
lyckas

Någon säger:
Vad ska man göra?

Jag säger:
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva
skriva

Dagens prompt var att skriva metapoesi, det vill säga poesi om poesi eller poesiskrivande.

skönlitterärt

Aprillyrik dag 8 – Poesi/terapi

I

Läkaren säger:
Det är inget fel på dina knän

Jag säger:
Men de gör ju ont

Läkaren säger:
Så är det ibland

 

Läkaren säger:
Det är inget fel på din ångest

Jag säger:
Men den är ju där

Läkaren säger:
Så är det ibland

 

Läkaren säger:
Det är inget fel på din livsvilja

Jag säger:
Men den vacklar ju

Läkaren säger:
Så är det ibland

II

Så jag har fått ett jobb
och jag kunde inte bry mig mindre

Så jag har hittat en lägenhet
och jag kunde inte bry mig mindre

Så jag har anmält mig till en skrivkurs
och jag kunde inte bry mig mindre

Så jag kunde inte bry mig mindre
och någonstans bryr jag mig om det

III

Jag: Jag vill skriva dikter
Terapeuten: Okej

Jag: Jag vet inte hur man skriver dikter
Terapeuten: Okej

Jag: Jag är en dålig poet
Terapeuten: Okej

Jag: Jag är en dålig människa
Terapeuten: Okej

Jag: Och en dålig poet
Terapeuten: Okej

Jag: Jag vet inte hur man skriver dikter
Terapeuten: Okej

Jag: Men jag vill skriva dikter
Terapeuten: Okej

IV

Och är inte det poängen?
att släppa lös
ens vackraste och mörkaste sånger
ut i det okända
i hopp om att någon
någonstans
ska höra sången
precis som den var sjungen 

Dagens dikt är skriven med stor inspiration av – och den sista strofen i princip ordagrant lånad från – poeten Rachel McKibbens och hennes TEDx-anförande om poesi som terapi. Var nu så snälla och läs inte den här dikten som min självbiografi. Skönlitteratur är skönlitteratur. Och McKibbens anförande är fantastiskt. I want to give my sorrow a name / I want to name it after my grandmother. Se det.

dagbok · skönlitterärt

Aprillyrik dag 1 – Hur man blir poet

Den är här! Årets mest poetiska månad. Trettio dagar av poesi.

skc3a4rmklipp-2019-02-28-22.56.48-1.png

Som hemsidan för National Poetry Month förklarar: ”[T]he idea here is to expand your writing practice and engage with new ideas, not to stress yourself out. All too many poets, regardless of their level of experience, get blocked in their writing because they start editing even before they have written anything at all. Let’s leave the editing, criticizing, and stressing out for May and beyond! This month, the idea is just to get something on the page.”

Med andra ord: Skriva, utforska, hitta på. Inte redigera, kritisera eller stressa.

Eller med Doktorns ord:

HUR MAN BLIR POET

Gå på kafé
och iaktta din bordsgranne
Skriv om den

Åk tåg
och observera alla möten
Skriv om dem

Gå på museum
och titta på alla tavlor
Skriv om det

Klä dig i bekväma kläder
och promenera i okända städer
Skriv om dem

Lyssna på låttexterna
och inte bara på musiken

Se poesin i allt
och allt i poesin:
äg en skrivmaskin

Skriv om:
midvinter
vidunder
islossning
skottlossning

Ha alltid en anteckningsbok i fickan
och om du inte skriver i den:

skriv på
telefon
kvitton
handryggar
kuvert

skriv med
blyerts
läppstift
krita
sot

Läs dikter
Köp dikter
Hör dikter

Skriv dikter
Skriv dikter
Skriv dikter

Dagens prompt var att skriva en dikt med instruktion av något slag.

dagbok

Imorgon imorgon imorgon

Det är den sista mars, vilket betyder att det imorgon är den första april, vilket betyder att det imorgon är den första dagen av National Poetry Writing Month!

NaPoWriMo 2019

Är du ny på den här bloggen, och har ingen anin om vad NaPoWriMo är? Hej, och varmt välkommen ♥ NaPoWriMo, ibland känd som aprillyrik här hos mig, är helt enkelt en gemenskap, ett fenomen, ett projekt, som går ut på att man under april månad skriver 30 dikter på 30 dagar. Ta-daa! Väldigt simpelt till sin uppbyggnad, inte alla gånger lika simpelt i sin praktik, men icke desto mindre en av de bästa månaderna på året. Detta år blir det femte året jag deltar. Jag förväntar mig storverk. (Jag skämtar bara delvis.)

Är jag beredd? Nå nej. Har jag en anteckningsbok med tomma sidor och en fungerande bläckpenna? Diktböcker i hyllan? En internetuppkoppling? Nå jo. Så egentligen, egentligen är jag ju visst beredd. Inspirationen kommer längs med vägen, och bara det krassa faktum att man (med lite yttre tvång) producerar minst 30 dikter gör att statistiskt sett är åtminstone en handfull av dem riktigt bra, och sånt är ju alltid trevligt!

En notering från den gångna veckan: det märks verkligen att våren är på väg nu. Medan jag under vintermånaderna mest vill sitta hemma för mig själv har jag nu en helt ny social energi, ett socialt behov riktigt. Denna vecka har jag träffat folk varje dag. Det har varit kaffe på stan, familjen på besök, två omgångar hem till Sundom, bastu med vänner, en heldag med en långväga vän – igår köpte jag chips, godis och tre sorters öl, och for hem till en vän med den uttalade tanken att dricka öl. Vad är det som händer riktigt? Jag brukar inte ens aktivt tycka om öl. Så inatt sov jag igen alldeles för kort (och till på köpet en timme offrad åt sommartiden på det), så nu har veckan på nåt sätt kommit ikapp sig själv. Det är verkligen Söndag idag. Jag är trött, dricker kaffe, snart ska fara en vända ut till villan med familjen.

Och ikväll är det lindy hop.

Och imorgon imorgon imorgon!

Ja, vi vet ju vad som händer då.

dagbok · okategoriserat

Världspoesidagen

I dag, den 21 mars, är det världspoesidagen. Värlsdpoesidagen instiftades av Unesco år 1999 för att ”hylla poeter, återuppliva traditionen att recitera poesi, lyfta fram att skriva, läsa och lära ut poesi, främja det som förenar poesi och andra konstformer som teater, dans, musik och bildkonst, samt öka poesin synlighet i media”. Poesi är den äldsta sortens litteratur vi har – poesi som konstform är till och med äldre än text som medium!

(Ibland tänker jag på folk som säger att de gärna skulle läsa men att de ”inte hinner”. Jag undrar om de någonsin har tänkt på att läsa poesi. Man hinner läsa en dikt eller tre på kortare tid än det tar att dricka en kopp kaffe. Med fördel kan man ju dricka kaffet medan man läser dikterna.)

Min första nedtecknade dikt är daterad till 27.11.1997. Jag var sju år gammal. Grovt räknat har jag alltså skrivit poesi i dryga 21 år. Det är snart tre fjärdedelar av mitt liv. Om det inte börjar räknas som ett livsverk, så vet jag inte vad.

Snart är det National Poetry Writing Month. Min förhoppning och avsikt är att bloggen ska fyllas av poesi under hela april månad. Tills dess får vi fira världspoesidagen (själv ska läsa diktsamlingen Sämsta tänkbara sällskap av Birgitta Boucht, hade jag tänkt), och dagen till ära delar jag här med mig av tre dikter som bränns på olika sätt:

1. Driving, Not Washing av Richard Siken (vars dikter jag läste under tre dagar en sommar, och som var en stor inspirationskälla till min chapbook Road trip.)

Skärmklipp 2019-03-21 12.50.10Skärmklipp 2019-03-21 12.50.16
(Dikten skärmdumpad från tumblr, och radbruten på precis samma sätt som i originalkällan.)

2. Still I Rise av Maya Angelou (ett solklart exempel på hur poesi ofta ska läsas högt.)

(Dikten finns förstås också i skriven version.)

3. Nordisk vår av Edith Södergran (och inte alls en av de förväntade Södergransdikterna.)

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Glad världspoesidag på er alla!

dagbok

Inomhus

Nu har jag bott tolv nätter i min nya lägenhet. I dag tänkte jag hämta cykeln från cykelskjulet på gamla adressen, sedan har jag kapat alla officiella band dit. Inte en gång har jag saknat den lägenheten. (Däremot har jag med nostalgiskt skimmer tänkt tillbaka på min Åbolägenhet. Jag vet att det inte finns något där att sakna alls – vinda plastgolv med cigarettbrännmärken, otäta fönster, tunna ytterdörrar, cigarettlukt i trapphuset och en dråpåtalad granne – men det var något med närheten till naturen som slår an en sträng. Ironiskt nog är det närmsta jag bott skog sedan jag flyttade hemifrån när jag bodde i Åbo centrum, men då jag minns koltrasten utanför fönstret ljusa vårnätter när jag inte kunde sova, och det var bara tio minuters cykelfärd till Katrinedals skog med sina naturskyddsområden och hasseldungar.)

Nu har naturen dock inte mycket att komma med. Jag har inga behov av att lämna lägenheten. Där ute är det slaskigt, grått och blåsigt. Tvärs över gatan ser jag i skrivande stund en Finlandsflagga som riktigt i slår i vinden – det är ju Minna Canth-dagen i dag, jämställdhetsdagen.

29356766_1514278118683314_7046818538366959616_n

Jag håller mig inne och påtar på med mitt. På köksbordet ligger en broderad duk som jag fått av mommo. Hon kom över med en hel hög dukar som hon broderat, vävt eller sytt i sin ungdom. ”Inte tog jag många promenader då, inte”, sade hon. Dukarna är precis vad jag drömt om.

20190319_125932

I köket står också pianot, som egentligen är min systers men som jag förvaltar på obestämd tid. Det bars in med dödsförakt under Den Stora Flyttardagen av en handfull vänner. Det behöver stämmas, men allt har sin tid. Ovanpå pianot finns foton av mommo från hennes ungdom, kanske just från den tiden när hon hade börjat brodera alla de där dukarna.

20190319_125959

Min sovalkov är en blomsteräng. I morse upptäckte jag smultron där. På nattduksbordet ligger en dagbok och en lånebok. Till min stora förundran har jag skrivit dagbok varje kväll i snart två månader, och läst litegrann nästan varje kväll under samma tid. Jag tror att knepet var att jag sade åt mig själv att jag inte får skriva mer än en sida per dag. Det är redan väldigt överkomligt även de kvällar man är mycket trött. (Som när man har varit på inflyttningsfest, och inte tänker fara ut på krog för att dansa, och ändå blir övertalad om att fara ut. Jag brukar vara den sista som lämnar stället, men den här gången var jag faktiskt bland de första.)

20190319_130027

En dag tar jag ändå en promenad, över gravgården i närheten, hoppar över vattenpölar och klafsar i snömodd medan jag pratar i telefon med en vän. ”Jag kan gå ut fast två gånger om dan sen i maj istället”, säger jag till min vän när jag förklarar min ovilja att röra mig utomhus i detta väder och före. ”Jo”, svarar vännen, ”i maj kan man ju vara utomhus nästan dygnet runt!”