Tag Archives: skriva

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

6 kommentarer

Filed under dagbok

Post-april

National Poetry Writing Month, månaden av lyrik, är över.

Även detta år – mitt fjärde – lyckades jag fullfölja min plan om minst en dikt om dagen i trettio dagar. Trettiosju dikter blev det sammanlagt. Fler av dem är namnlösa. Inte förvånansvärt handlar flera av dem om våren. Förvånansvärt handlar flera av dem om jord, om något tungt och mörkt och kraftgivande.

Två personliga favoriter blev en dikt om Döden och dess relation till kaniner, samt en dikt om förälskelse i tyll och swing. Det är roligt hur dessa dikter också uppskattades av läsare! Jag känner att de verkligen fångade det som jag ville förmedla, och kanske framför allt att de känns ärligt mina – när jag läser dem känner jag igen min egen stil i dem, och det är väl då poesi blir bra på riktigt, när man lyckas hitta och utkristallisera sin personliga diktarröst.

Gissningsvis hälften av dagarna följde jag dagens prompt. Ingen av dikterna denna april skrev jag enligt något väldigt strikt versmått, vilket är ovanligt för NaPoWriMo – det var mestadels fri vers som gällde.

Överlag var det en fantastisk diktskrivarapril (vilket känns som en välkommen revansch efter förra årets NaPoWriMo då jag mådde ganska dåligt, vilket förstås begränsar kreativitet och ork). Jag hade väldigt lite jobb och kunde därmed lägga tid och ork på diktskrivandet (och behövde heller inte oroa mig över denna rätt jobblösa månad, då jag visste att jag har jobb igen i maj). Min dagsplan över skrivandet följdes sällan (det var främst före frukost-promenaderna som lämnades bort), men jag har läst flera diktsamlingar, och även en hel del prosa. Tid att skriva och läsa, vad mer kan man önska!

Jag har redan målsättningar för NaPoWriMo 2019. Då ska jag, förutom att förstås skriva, även läsa andra medverkandes dikter. Jag hade ynnesten att ha flertalet medskribenter som läste och kommenterade mina dikter, som jag ofta länkade på NaPoWriMos hemsida, och det värmer mitt hjärta att internationellt folk tar sig an mina dikter trots att de måste gå en vända genom Google translate (oftast förmedlades huvuddragen tillräckligt bra). Nästa år vill jag göra detsamma i ännu högre utsträckning – skriva, läsa och kommentera.

Till avslutning vill jag ge er en hittills opublicerad dikt från dag 11:

2 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Aprillyrik dag 29 – Små vita spöken

Så sänker sig skymningen,
en lång dags färd mot natt.

Vårens fullmåne lyser
och skränande fiskmåsar flyger
fram och tillbaka
som små vita spöken
mot det mörknande blå.

En vårkvällshälsning från mina kvarter.

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Dikter och fester

Denna april skriver jag inte bara dikter, jag festar också.

Denna lördag kan väl ses som denna aprilmånad i komprimerat format då. Jag har fått spontana applåder över en diktuppläsning, och hört att jag ser så glad ut när jag dansar lindy hop. Båda sakerna värmde mitt hjärta så ♥

På förmiddagen hade vi den avslutande skrivkursträffen för detta år. Det har varit väldans givande att gå en skrivkurs – som det ju brukar vara. Att ha en plats att reflektera över sitt skrivande, träffa andra som skriver, läsa – och förstås skriva. Den här lördagen hade vår eminenta skrivkursledare en riktigt lurig skrivuppgift. Eftersom detta var den sista gången gick vi turvis igenom hur statusen för våra skrivprojekt ser ut, om vi har sådana, eller vad vi möjligen skulle vilja ha för skrivprojekt. Sedan släpper kursledaren bomben: ”Nu har ni fram till klockan tolv på er att påbörja det skrivprojektet.” Och vi skrattade, och stönade, och skrevoch nu har mitt mycket lågmälda och fortfarande oannonserade skrivprojekt fått två nya dikter att ta ställning till. Se där, inte hade jag ju skrivit något till det specifika syftet om det inte vore för denna skrivkurs och -handledare!

Eftermiddagens alla timmar tillbringade jag framför datorn och tittade på Things Not To Say To [insert minority or group]-videor. Saker att inte säga åt döva personer, personer i rullstol, gay personer, personer med kroppsmodifikationer, ensamstående föräldrar… Min favorit var kanske Things Not To Say To Hairy Women:

På kvällen var det prova på-lindy hop, följt av socialdans. Jag hade fått medlockat tre vänner från olika håll, och vi dansade och bouncade och trampade. Pratade och svettades och skrattade. Åt chips och mintchokladkex. Det var inte svårt att vara social, inte ens en gång, jag kände mig glad, och jag stannade ända tills lamporna släcktes och musiken stängdes av.

Nu är jag trött och har ont överallt, så nu ska jag med stort nöje sova.

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 18 – Namnlös x 3

Namnlös (med blomster)

Som midsommarblomstren
som aldrig vill släppa taget, nej
gräddvita blommor och smaragdblad
någon slags himmelsk härlighet, ett sken
på sätt och vis, just himlen;
det blir för mycket
flöjter och silverklockor sjunger
handskar i knäet; pärlor och askar
ligger utspridda i
trädgårdens dyningar,
nattblomstren som blundar mot
dagen, så vackra, alla dessa blommor
så vackra om natten

Namnlös (vid horisonten)

för att rymma(s), ligger
lågt vid horisonten,
pärlor, rädslan, pennstumpen
brandyn som är alltför stark
och som ingen längre minns

ta med sig, eller lämna efter
en alltför kort kjol, en varm tröja
tallar, enar
det som ruskar och växer
när man skriver

Namnlös (för egen maskin)

Någon måste göra det
då jag inte kan för egen maskin:
hämta mig, lägga mig, söva mig

Någonstans längre bort rör jag mig
trots allt
uppåt

Min mage och rygg:
bara ligger ner, andas, tänker
en timme, ett dygn, ett liv
i väntans korridorer

Går ut, går in igen
går igenom röster, siffror, bokstäver

Jag hade valt annat
om jag hade fått välja

Dagens prompt var mycket givande och produktivt, därav hela tre dikter. Så här lät instruktionerna:

Hitta en dikt i en bok eller tidskrift (med fördel en dikt du inte är bekant med). Använd ett papper för att täcka över allt utom den sista raden. Skriv nu en egen rad som kompletterar, eller på något vis svarar, den enda rad du kan se. Flytta pappret för att avslöja den nästsista raden i din källdikt, och skriv en andra rad i din egen dikt som återigen kompletterar eller svarar på den nästsista raden. Fortsätt på detta sätt, med att avslöja och skriva, tills du når den första raden i din källdikt, som du kompletterar eller svarar på som den sista raden i din nya dikt.

Jag tog mig an tre helt okända dikter, en ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen, en ur Martina Moliis-Mellbergs 7, och en ur Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt. Det ska bli mig ett nöje att så småningom ta mig an de dikterna, och diktsamlingarna, i rätt ordning också.

 

5 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Make it new

Skärmklipp 2018-03-30 13.24.36

Make it new.

20180330_130548

Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt.

20180330_131401

I morgon kör vi i gång!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Nedräkning och förberedelse

Den närmar sig, en av mina favoritmånader; ljus och tillblivelse, inspiration och poesi. Jag talar förstås om National Poetry Writing Month, aprillyrik, 30 dagar med (minst) lika många dikter. Förra årets april var rätt skit, så jag hoppas och tror innerligt att denna april blir bättre på alla fronter.

Inför (och förstås under) april har jag tänkt, att jag ska ska samla på mig inspiration, läsa dikter och andra texter om poesi. Hittills har det gått sådär, men ännu har jag 14 dagar på mig innan NaPoWriMo kickar igång. På National Poetry Writing Months hemsida läggs det upp länkar och tankar, så här om dagen läste jag Richard Hugos essä ”The Triggering Town”. Jag ska inte ens låtsas att jag förstod allt, för poesiteori (vilket ord!) kan vara knepigt nog på svenska, för att inte tala om engelska. Men alltid kan man få sig något till livs, och visst fanns det guldkorn (fetstilta) som jag fastnade vid.

Enligt egen översättning och bearbetning:

”Var snälla och ta inte detta på för stort allvar, men för sakens skull kan vi föreställa oss två typer av poeter: offentliga och privata. […] Skillnaden (inte en giltig en, jag vet, men tillräckligt bra för oss just nu) ligger inte i ämnet. Det vill säga, en offentlig poet skriver inte nödvändigtvis om offentliga teman och en privat poet om privata eller personliga dito. Skillnaden ligger i poetens relation till språket. För den offentliga poeten är det intellektuella och känslomässiga innehållet i orden samma för läsaren som för författaren. För den privata poeten (och de flesta goda poeter från det senaste århundradet eller så har varit privata poeter) betyder orden, åtminstone vissa nyckelord, något för poeten som de inte betyder för läsaren. En känslig läsare uppfattar detta förhållande mellan poeten och hens ord, och på ett sätt är detta förhållande – det märkliga sättet som poeten känslomässigt äger sitt ordförråd – ett av mysterierna och en av de bibehållande krafterna inom diktkonsten.

[…]

Anledningen till att ovanstående åtskillnad inte håller är naturligtvis att majoriteten av orden i vilken dikt som helst är offentliga – det vill säga, de betyder samma sak för författaren som för läsare. Att några ord är en poets speciella egendom visar vad hen känner för världen och för sig själv, och chansen är att hen ofta kämpar mot impulser av sentimentalitet. En offentlig poet måste alltid vara mer intelligent än läsaren, kvick, skicklig nog att vara steget före, vara så underhållande att hans didaktik inte möter på motstånd. […] Som en privat poet är ditt jobb att vara ärligt och försöka att inte vara alltför tråkig. Men om du måste välja mellan att vara eklektisk och varierande, eller vara repetitiv och tråkig – var repetitiv och tråkig. De flesta bra poeter är det, om de läses mycket länge under en enda sittning.

Om du är en privat poet, är din vokabulär begränsad av din besatthet. Det stör mig inte att ordet ”sten” förekommer mer än trettio gånger i min tredje bok, eller att ”vind” och ”grå” dyker upp om och om igen i mina dikter (till vissa kritikers förakt). Om jag inte använde dem så ofta skulle jag ljuga om mina känslor, och det är något jag anser vara oförlåtligt. Faktum är att de flesta poeter skriver samma dikt om och om igen. Wallace Stevens var ärlig nog att inte försöka dölja det. Frosts påstående om att han försökte göra varje dikt så olik den senaste som möjlig, är ett sätt att säga att han visste att den inte kunde vara det.”

1 kommentar

Filed under dagbok

Mossen

Inte riktigt en novell, men nästan. Underhållning (?) till eftermiddagskaffet, kanske. (Berätta gärna om din läsning. Sådant är guld för en skribent.)

Vi tävlar om vem som kan gå längst ut på mossen utan att drunkna.

Vi har gjort det förut och hittills har ingen förlorat. Det är fukt i luften, i vinden, höga tallar kring hög himmel. Det doftar av getpors och solsken och underjord. Vi är våta om fötterna, vattnet har trängt in i skorna och färgat strumporna bruna. Träskvatten, kärrvatten. Det omger oss, det luktar om oss långt efter att vi har lämnat mossen, jag kan svära på att jag känner lukten flera dagar senare fastän ingen annan verkar märka den. Jag ser på dig och vet att dina fötter ännu är smutsiga mellan tårna där vattnet har trängt in, det fläckar huden, vi kommer inte ifrån det.

Det är något som drar oss mot mossen, som får oss att se hur långt vi kan gå på tuvorna innan suget blir för stort och vi är tvungna att vända om för att inte frivilligt bege oss ner i djupet. Det växer hjortron längs mossens utkanter, i utmarkerna där vi rör oss i början, och vi äter dem, de är inte helt mogna än men vi äter dem i alla fall. Getporsen fastnar i knästrumporna, vi bär med oss doften.

Om nätterna, när vi ibland sover i samma säng, är det som om sängen gungar precis som träsktuvorna, som att vi sakta sjunker i vatten, och vi klamrar oss fast vid varandra på ett sätt som vi aldrig gör ute på kärret. Där är det var och en för sig som gäller, där är det du mot jag, livet mot döden, där ska det egentligen bara finnas en vinnare men vi har inte vågat oss dit än. Det finns något lockande, något sugande, drömmen om att gunga och sakta sjunka. Kanske kunde vi då klamra oss fast vid varandra också i dagsljus och inte bara i skydd av mörkret de nätter sängen gungar som allra värst och vi råkar, vi bara råkar, ligga i samma säng. Det är det mörka träskvattnet som drar även när vi är ute ur skogen, när vi rör oss i utkanter, i utmarker av något annat än mossen.

Jag tänker att vi skulle smaka omogna hjortron, om någon vågade smaka på oss, om de inte blev bortskrämda av lukten av träskvatten. Men vi är vana, vi är vana vid lukten av varandra, av getpors och unken ängsull och dagg, spindelväv i solskenet, glitter av vattendroppar, hummusen som sätter sig på hårstråna på benen, på armarna, när vi har trillat och behöver hela kroppen för att ta oss upp igen. Det är en outtalad regel, och ingen av oss bryter mot dem.

Vi hjälper inte varandra upp.

Vi får inte röra vid varandra vid mossen, hur gärna vi än skulle vilja.

Vi väntar och längtar efter mörka nätter då sängen gungar och vi vågar dela den, vågar röra vid varandra medan träskvattnet stiger kring oss, letar sig in i öron och munnar och näsborrar, när vi nästan drunknar, på riktigt denna gång. Först då får vi ta varandras händer, varandras armar, varandras munnar som smakar hjortron och stillastående vatten, vi håller så hårt att det blir blåmärken, något som vi nästa dag inte låtsas om, blåa märken på bruna ben där vi än en gång går mot träsket.

Tallarna doftar i solskenet, bränt och fuktigt på samma gång, ockra och sienna, barr under fötterna på stigar som långsamt blir fuktigare ju närmare mossen vi kommer. Ljuden tystnar, fåglarna lämnar inte skogens trygghet för kärrets öppenhet, de stannar i sina trädkronor och på sina grenar med sina sånger, men vi går vidare. Tysta går vi vidare, lämnar allt som heter skog och stig för att bege oss ut på gungfly som vill sluka oss levande och vi tillåter det, vi tillåter det försöka, vi kämpar emot med minsta möjliga motstånd för det är ändå en lek och en tävling och någon gång måste en av oss förlora, någon gång måste en av oss vinna, och när vi ligger på gungflyet om natten och lakanen blir fuktiga av träskvattnet som gömt sig i våra hålor vet jag inte om jag vill vinna eller förlora.

I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi, våra försök och våra viljor, och när en av oss till sist går förlorad är jag säker på att sängen kommer sluta gunga och jag vet inte om jag klarar det, varken att vara den som lämnas ensam kvar i torra lakan och stillastående sängar eller den som ligger ensam kvar i mörka och stillastående vatten.

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt