Tag Archives: skriva

Dikter och fester

Denna april skriver jag inte bara dikter, jag festar också.

Denna lördag kan väl ses som denna aprilmånad i komprimerat format då. Jag har fått spontana applåder över en diktuppläsning, och hört att jag ser så glad ut när jag dansar lindy hop. Båda sakerna värmde mitt hjärta så ♥

På förmiddagen hade vi den avslutande skrivkursträffen för detta år. Det har varit väldans givande att gå en skrivkurs – som det ju brukar vara. Att ha en plats att reflektera över sitt skrivande, träffa andra som skriver, läsa – och förstås skriva. Den här lördagen hade vår eminenta skrivkursledare en riktigt lurig skrivuppgift. Eftersom detta var den sista gången gick vi turvis igenom hur statusen för våra skrivprojekt ser ut, om vi har sådana, eller vad vi möjligen skulle vilja ha för skrivprojekt. Sedan släpper kursledaren bomben: ”Nu har ni fram till klockan tolv på er att påbörja det skrivprojektet.” Och vi skrattade, och stönade, och skrevoch nu har mitt mycket lågmälda och fortfarande oannonserade skrivprojekt fått två nya dikter att ta ställning till. Se där, inte hade jag ju skrivit något till det specifika syftet om det inte vore för denna skrivkurs och -handledare!

Eftermiddagens alla timmar tillbringade jag framför datorn och tittade på Things Not To Say To [insert minority or group]-videor. Saker att inte säga åt döva personer, personer i rullstol, gay personer, personer med kroppsmodifikationer, ensamstående föräldrar… Min favorit var kanske Things Not To Say To Hairy Women:

På kvällen var det prova på-lindy hop, följt av socialdans. Jag hade fått medlockat tre vänner från olika håll, och vi dansade och bouncade och trampade. Pratade och svettades och skrattade. Åt chips och mintchokladkex. Det var inte svårt att vara social, inte ens en gång, jag kände mig glad, och jag stannade ända tills lamporna släcktes och musiken stängdes av.

Nu är jag trött och har ont överallt, så nu ska jag med stort nöje sova.

Annonser

2 kommentarer

Filed under dagbok

Aprillyrik dag 18 – Namnlös x 3

Namnlös (med blomster)

Som midsommarblomstren
som aldrig vill släppa taget, nej
gräddvita blommor och smaragdblad
någon slags himmelsk härlighet, ett sken
på sätt och vis, just himlen;
det blir för mycket
flöjter och silverklockor sjunger
handskar i knäet; pärlor och askar
ligger utspridda i
trädgårdens dyningar,
nattblomstren som blundar mot
dagen, så vackra, alla dessa blommor
så vackra om natten

Namnlös (vid horisonten)

för att rymma(s), ligger
lågt vid horisonten,
pärlor, rädslan, pennstumpen
brandyn som är alltför stark
och som ingen längre minns

ta med sig, eller lämna efter
en alltför kort kjol, en varm tröja
tallar, enar
det som ruskar och växer
när man skriver

Namnlös (för egen maskin)

Någon måste göra det
då jag inte kan för egen maskin:
hämta mig, lägga mig, söva mig

Någonstans längre bort rör jag mig
trots allt
uppåt

Min mage och rygg:
bara ligger ner, andas, tänker
en timme, ett dygn, ett liv
i väntans korridorer

Går ut, går in igen
går igenom röster, siffror, bokstäver

Jag hade valt annat
om jag hade fått välja

Dagens prompt var mycket givande och produktivt, därav hela tre dikter. Så här lät instruktionerna:

Hitta en dikt i en bok eller tidskrift (med fördel en dikt du inte är bekant med). Använd ett papper för att täcka över allt utom den sista raden. Skriv nu en egen rad som kompletterar, eller på något vis svarar, den enda rad du kan se. Flytta pappret för att avslöja den nästsista raden i din källdikt, och skriv en andra rad i din egen dikt som återigen kompletterar eller svarar på den nästsista raden. Fortsätt på detta sätt, med att avslöja och skriva, tills du når den första raden i din källdikt, som du kompletterar eller svarar på som den sista raden i din nya dikt.

Jag tog mig an tre helt okända dikter, en ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen, en ur Martina Moliis-Mellbergs 7, och en ur Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt. Det ska bli mig ett nöje att så småningom ta mig an de dikterna, och diktsamlingarna, i rätt ordning också.

 

4 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Make it new

Skärmklipp 2018-03-30 13.24.36

Make it new.

20180330_130548

Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt.

20180330_131401

I morgon kör vi i gång!

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Nedräkning och förberedelse

Den närmar sig, en av mina favoritmånader; ljus och tillblivelse, inspiration och poesi. Jag talar förstås om National Poetry Writing Month, aprillyrik, 30 dagar med (minst) lika många dikter. Förra årets april var rätt skit, så jag hoppas och tror innerligt att denna april blir bättre på alla fronter.

Inför (och förstås under) april har jag tänkt, att jag ska ska samla på mig inspiration, läsa dikter och andra texter om poesi. Hittills har det gått sådär, men ännu har jag 14 dagar på mig innan NaPoWriMo kickar igång. På National Poetry Writing Months hemsida läggs det upp länkar och tankar, så här om dagen läste jag Richard Hugos essä ”The Triggering Town”. Jag ska inte ens låtsas att jag förstod allt, för poesiteori (vilket ord!) kan vara knepigt nog på svenska, för att inte tala om engelska. Men alltid kan man få sig något till livs, och visst fanns det guldkorn (fetstilta) som jag fastnade vid.

Enligt egen översättning och bearbetning:

”Var snälla och ta inte detta på för stort allvar, men för sakens skull kan vi föreställa oss två typer av poeter: offentliga och privata. […] Skillnaden (inte en giltig en, jag vet, men tillräckligt bra för oss just nu) ligger inte i ämnet. Det vill säga, en offentlig poet skriver inte nödvändigtvis om offentliga teman och en privat poet om privata eller personliga dito. Skillnaden ligger i poetens relation till språket. För den offentliga poeten är det intellektuella och känslomässiga innehållet i orden samma för läsaren som för författaren. För den privata poeten (och de flesta goda poeter från det senaste århundradet eller så har varit privata poeter) betyder orden, åtminstone vissa nyckelord, något för poeten som de inte betyder för läsaren. En känslig läsare uppfattar detta förhållande mellan poeten och hens ord, och på ett sätt är detta förhållande – det märkliga sättet som poeten känslomässigt äger sitt ordförråd – ett av mysterierna och en av de bibehållande krafterna inom diktkonsten.

[…]

Anledningen till att ovanstående åtskillnad inte håller är naturligtvis att majoriteten av orden i vilken dikt som helst är offentliga – det vill säga, de betyder samma sak för författaren som för läsare. Att några ord är en poets speciella egendom visar vad hen känner för världen och för sig själv, och chansen är att hen ofta kämpar mot impulser av sentimentalitet. En offentlig poet måste alltid vara mer intelligent än läsaren, kvick, skicklig nog att vara steget före, vara så underhållande att hans didaktik inte möter på motstånd. […] Som en privat poet är ditt jobb att vara ärligt och försöka att inte vara alltför tråkig. Men om du måste välja mellan att vara eklektisk och varierande, eller vara repetitiv och tråkig – var repetitiv och tråkig. De flesta bra poeter är det, om de läses mycket länge under en enda sittning.

Om du är en privat poet, är din vokabulär begränsad av din besatthet. Det stör mig inte att ordet ”sten” förekommer mer än trettio gånger i min tredje bok, eller att ”vind” och ”grå” dyker upp om och om igen i mina dikter (till vissa kritikers förakt). Om jag inte använde dem så ofta skulle jag ljuga om mina känslor, och det är något jag anser vara oförlåtligt. Faktum är att de flesta poeter skriver samma dikt om och om igen. Wallace Stevens var ärlig nog att inte försöka dölja det. Frosts påstående om att han försökte göra varje dikt så olik den senaste som möjlig, är ett sätt att säga att han visste att den inte kunde vara det.”

1 kommentar

Filed under dagbok

Mossen

Inte riktigt en novell, men nästan. Underhållning (?) till eftermiddagskaffet, kanske. (Berätta gärna om din läsning. Sådant är guld för en skribent.)

Vi tävlar om vem som kan gå längst ut på mossen utan att drunkna.

Vi har gjort det förut och hittills har ingen förlorat. Det är fukt i luften, i vinden, höga tallar kring hög himmel. Det doftar av getpors och solsken och underjord. Vi är våta om fötterna, vattnet har trängt in i skorna och färgat strumporna bruna. Träskvatten, kärrvatten. Det omger oss, det luktar om oss långt efter att vi har lämnat mossen, jag kan svära på att jag känner lukten flera dagar senare fastän ingen annan verkar märka den. Jag ser på dig och vet att dina fötter ännu är smutsiga mellan tårna där vattnet har trängt in, det fläckar huden, vi kommer inte ifrån det.

Det är något som drar oss mot mossen, som får oss att se hur långt vi kan gå på tuvorna innan suget blir för stort och vi är tvungna att vända om för att inte frivilligt bege oss ner i djupet. Det växer hjortron längs mossens utkanter, i utmarkerna där vi rör oss i början, och vi äter dem, de är inte helt mogna än men vi äter dem i alla fall. Getporsen fastnar i knästrumporna, vi bär med oss doften.

Om nätterna, när vi ibland sover i samma säng, är det som om sängen gungar precis som träsktuvorna, som att vi sakta sjunker i vatten, och vi klamrar oss fast vid varandra på ett sätt som vi aldrig gör ute på kärret. Där är det var och en för sig som gäller, där är det du mot jag, livet mot döden, där ska det egentligen bara finnas en vinnare men vi har inte vågat oss dit än. Det finns något lockande, något sugande, drömmen om att gunga och sakta sjunka. Kanske kunde vi då klamra oss fast vid varandra också i dagsljus och inte bara i skydd av mörkret de nätter sängen gungar som allra värst och vi råkar, vi bara råkar, ligga i samma säng. Det är det mörka träskvattnet som drar även när vi är ute ur skogen, när vi rör oss i utkanter, i utmarker av något annat än mossen.

Jag tänker att vi skulle smaka omogna hjortron, om någon vågade smaka på oss, om de inte blev bortskrämda av lukten av träskvatten. Men vi är vana, vi är vana vid lukten av varandra, av getpors och unken ängsull och dagg, spindelväv i solskenet, glitter av vattendroppar, hummusen som sätter sig på hårstråna på benen, på armarna, när vi har trillat och behöver hela kroppen för att ta oss upp igen. Det är en outtalad regel, och ingen av oss bryter mot dem.

Vi hjälper inte varandra upp.

Vi får inte röra vid varandra vid mossen, hur gärna vi än skulle vilja.

Vi väntar och längtar efter mörka nätter då sängen gungar och vi vågar dela den, vågar röra vid varandra medan träskvattnet stiger kring oss, letar sig in i öron och munnar och näsborrar, när vi nästan drunknar, på riktigt denna gång. Först då får vi ta varandras händer, varandras armar, varandras munnar som smakar hjortron och stillastående vatten, vi håller så hårt att det blir blåmärken, något som vi nästa dag inte låtsas om, blåa märken på bruna ben där vi än en gång går mot träsket.

Tallarna doftar i solskenet, bränt och fuktigt på samma gång, ockra och sienna, barr under fötterna på stigar som långsamt blir fuktigare ju närmare mossen vi kommer. Ljuden tystnar, fåglarna lämnar inte skogens trygghet för kärrets öppenhet, de stannar i sina trädkronor och på sina grenar med sina sånger, men vi går vidare. Tysta går vi vidare, lämnar allt som heter skog och stig för att bege oss ut på gungfly som vill sluka oss levande och vi tillåter det, vi tillåter det försöka, vi kämpar emot med minsta möjliga motstånd för det är ändå en lek och en tävling och någon gång måste en av oss förlora, någon gång måste en av oss vinna, och när vi ligger på gungflyet om natten och lakanen blir fuktiga av träskvattnet som gömt sig i våra hålor vet jag inte om jag vill vinna eller förlora.

I slutändan är det inte mossen som betyder något utan vi, våra försök och våra viljor, och när en av oss till sist går förlorad är jag säker på att sängen kommer sluta gunga och jag vet inte om jag klarar det, varken att vara den som lämnas ensam kvar i torra lakan och stillastående sängar eller den som ligger ensam kvar i mörka och stillastående vatten.

10 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Där vänner kan vara något annat, och tvärtom

Vi pratar om heteronormativitet, en annan skribent och jag, i världen i allmänhet och i litteraturen i synnerhet. Hur två flickor i en novell automatiskt ses som vänner, fast de kanske är flickvänner. Hur jag skriver en text om ett lite undfallande jag och en spattig Carl, och sedan kommer en ömsint Salla in i bilden, och åhörarna tolkar jaget som kvinna och därmed jaget och Carl som ett par, och Salla blir i någon version en svärmor. Jag blir lite paff av läsningen, då jag tänkte mig en dysfunktionell men kärleksfull vänskapstrio.

Vi talar lite om hur en queer berättelse ofta tolkas som skriven av en queer författare, och det kanske stämmer i många fall, men samtidigt är det vanskligt att läsa fiktion som biografi. ”Jag vill komma ifrån heteronormen inom fiktion” är ju ett tillräckligt argument i sig för att skriva queert, utan att ge några som helst vinkar om var man själv eventuellt står. (Sedan kanske queera författare gärna skriver queert, för någonstans ifrån måste ju också de berättelserna komma. Men queera författare kan för all del skriva straighta karaktärer och historier också, utan att vara straighta själva för det.)

Det gäller väl att vara övertydlig, när man vill få fram ett normbrott. Alla karaktärer läses som hetero och cis om inget annat explicit nämns, precis som alla karaktärer läses som vita om inget annat explicit nämns. Presentera den andra flickan som flickvän, för annars går den relationen förbi.

Alltid vill man ju inte skriva rakt ut heller. Vi pratar också om antydningarna, de som kanske är glasklara för en själv men som går andra förbi. Bedrövelsen i att de går folk förbi, när man vill visa på normbrottet men inte göra en grej av det. Veta var ens egna gränser går, vad man är bekväm med att skriva (för när man skriver så tolkar folk alltid även författaren, och det är inte alltid angenämt).

Jag inser att jag återkommer till ett begrepp i vårt samtal: ruska om. Att bli omruskad, att tro att man läser om två vänner och, se där, de var systrar! Eller läser om ett par och se där, de var bästa vänner! Eller en stor familj, se där, de var inte blodssläkt alls! När man minst anar det gungar marken och de automatiska tankarna till.

För de intresserade finns här den dialogbaserade texten om jaget, Carl och Salla. Hur läser du dem?

– Vi kan åka direkt från Gatswick, det går tåg ungefär en gång i halvtimmen. Kostar inte så mycket heller, man kan köpa biljetter på plats.
Tangentbordet smattrar, fem-sex öppna flikar som svirrar i bakgrunden. Ur någon av dem spelar musik på låg volym.
– Mm, det kan vi väl.
– Det beror egentligen på vilket flyg vi tar. Är det bättre att flyga till Stansted? Blir närmare och snabbare, men lite dyrare.
– Jag tycker kanske att vi far till Stansted då, vi har ju inte så länge på oss.
Tangentbordet smattrar vidare, det brusar av Samarin i saft som Carl blandar med ena handen medan den andra vilt klickar vidare.
– Åh jävlar, här finns billiga online-biljetter! Tjugosju pund från Gatwick, billigare kommer vi inte undan. Vilket datum är det vi landar nu igen?
– Alltså, vi har inte ens bokat flyg än. Vi skulle vänta till nästa vecka, då jag har fått semestern bekräftad?
Jag rör om i bottensatsen av teet, det är sedan länge kallt.
– Ingen sen fågel fångar någon mask, vet du väl! Här har vi en guldmask.

Carl tömmer glaset med Samarinsaft, rullar en cigarett och dräller tobak över hela skrivbordet. Talet blir knappt sluddrigt av cigaretten som guppar i mungipan när han går ut på balkongen.
– Om vi sticker på lördag, med tåg ner.
Paus, klick från tändaren.
– Och sen flyger vi, vad blir det, tidig söndag morgon? Helgen är du väl i alla fall ledig, det vet du väl redan nu?
–  Mjo, det är jag. Men jag vet inte hur länge jag måste jobba på fredagen, sista dagen och så.
– Äsch, vila får man göra i graven! Sova får du göra när vi kommit hem!
Det slamrar från balkongen, en lång radda svordomar (”helvetes jävla skit jag tappade den satans askkoppen i golvet det är fan glas överallt”) innan ha kommer in med fimpen ännu i munnen och med kraft trycker ner den i det tomma saftglaset, skjuter det vårdslöst in i hörnet bland alla andra urdruckna koppar och glas.
– Vi gör så här, va? säger Carl och vänder sig mot datorn igen, musiken byts ut mot något mer dovt och oroväckande. Vi bokar biljetter imorgon, kollar de där billiga tågbiljetterna då?

Jag svarar inte utan stjälper i mig mitt kalla te, stiger upp för att koka mer vatten. Det finns ingen vattenkokare utan bara en kastrull. När vattnet just kokat upp ringer det på dörren, från kokvrån hör jag Salla braka in med sina klackar och hesa röst.
– Men hej! Hur går det? Har ni bokat biljetter än?
Hon trycker en puss mot min kind och drar fram en kopp i samma andetag, skopar kokande vatten direkt ur kastrullen och sörplar i sig snabbkaffe redan hon hunnit ut i rummet.
– Inga biljetter än, för vissa av oss (här tittar Carl på mig med överdrivet höjda ögonbryn) hasn’t got their shit together.
– Jag sade bara, att jag inte fått semesterveckorna bekräftade än! Vissa av oss (och här tar jag mod till mig och nöjer ögonbrynen mot Carl) har faktiskt ett jobb att sköta.
– Och har blivit stöddiga efter det också, tydligen!

– Darlings, darlings, kommer Sallas djupa röst. Nu ska ni inte redan slita upp strupen på varandra. Det finns gott om tid för det sen. Sägs det inte att tågluffande är det bästa sättet att testa en relation?

Hon stryker Carl över huvudet där han sitter vid datorn och rullar en ny cigarett, ler mot mig.
– Och er relation har stått ut med värre saker än lite bråk om semestrar, right?
Jag stirrar ner i min nybryggda tekopp. Carl byter musik igen. Jag väntar på något.
– Nåjo, medger han, och jag slappnar plötsligt av, tar en klunk av teet, kan le (om även lite darrigt) tillbaka mot Salla. Hon klappar Carl på axeln, sätter sig mitt emot mig vid bordet. Carl går ut för en till cigarett.

4 kommentarer

Filed under dagbok, skönlitterärt

Emellan

Om någon mot förmodan undrar vart jag har försvunnit, kan jag tala om följande: livet kom emellan, som det brukar.

Jag har börjat jobba deltid i en pop up-butik som säljer handgjorda ljus, och de två första arbetsdagarna var på 12 respektive 7 intensiva timmar med alltför få timmar sömn och en värkande kropp där emellan.

20171103_150641

20171103_150705

Så här ser min arbetsplats ut.

Jag har varit på finska teatern och sett musikalversionen av Billy Elliot, en alldeles fantastisk version med glitter och dans och gåshudsframkallande scener, allt av lokala förmågor. Londonversionen får seriös konkurrens här.

Jag har lagt upp följande bild på min Facebooksida och har hittills skrivit 29 karaktärsintroduktioner av mycket varierande sort och längd.

https://scontent-arn2-1.xx.fbcdn.net/v/t1.0-9/23031642_1363581320419662_7101538839463669961_n.jpg?oh=da1a53ebf93fe397d9d71682f5064209&oe=5A68D956

Alexandra hade blivit första spanare redan som sextonåring, som tjugoåring blev hon befordrad till första förare, och nu var hon redan kapten över hela rymdfartyget Earhart II. Under en livsfarlig vilseflygning i Cassiopeiakonstellationen hade hon visat den rådighet och det mod (och ska vi vara ärliga, den dumdristighet) som krävdes för att få hela besättningen levande ut ur det interdimensionella slukhålet. Besättningen kallade henne, dels på skämt men mestadels på allvar, för ”Alexandra den Stora”. Hon låtsades inte höra.”

Jag har sovit elva timmar för att låta kroppen vila ut, och sedan har jag tagit tillflykt hemhemma för att äta pepparkaksdeg och dricka kaffe i soffan och läsa både Vasabladet och Kyrkpressen.

Så jag återkommer, som jag brukar, när livet lämnar utrymme igen.

4 kommentarer

Filed under dagbok

In between jobs

Man vet att man är inne i arbetssökarsvängen igen när fler av flikarna i webbläsaren är olika jobbs olika ansökningsblanketter (medan, det ska erkännas, flertalet andra är relaterade till Barnmorskan i East End) och den senaste googlingen är ”finska kandidatexamen språkprov”. Jag var alldeles lugn med att vara arbetslös medan jag ännu trodde att jag hade jobb i framtiden, förstås, men nu när det visar sig att det inte blir mera av den sorten så är livet lite, lite tyngre och hjärtat slår lite, lite mer stressade slag.

Det tråkiga är när man har mer jobberfarenhet av branscher som inte hör till ens utbildning, och därmed större chans att få sådana jobb, även om de inte är de jobb man vill ha.

Det allra tråkigaste är att söka jobb man inte vill ha, på språk man inte riktigt behärskar, bara för att det både uttalat och outtalat förväntas av en. Hur ska man övertyga i en arbetsansökning när man inte ens övertygar sig själv? Och i bakhuvudet ekar ord som inte ens är välmenande, utan bara uppfordrande: ”Det finns nog jobb för de som riktigt vill ha det!” Men var går gränsen mellan jobb för jobbets skull, och jobb för ens egen skull?

Idag ska jag ändå på en arbetsintervju, helt oförhappandes, och jag försöker att inte ta ut vare sig glädjer eller sorger i förskott.

Jag drömmer om soliga och dimmiga höstdagar om vartannat, texter att läsa mot betalning, och ro att skriva egna.

3 kommentarer

Filed under dagbok

Alla mina tonårspojkar

”För att inte dricka whisky, skriver du ofta om whisky”, sade en vän en gång. (Det var innan jag började dricka whisky).

För att inte vara tonårspojke, skriver jag ofta om tonårspojkar också. Ibland får de en egen text. Ibland skymtar de fram bland allt annat.

Här är några av alla mina tonårspojkar.

1. Bästa vän
2. Ögonblick i maj
3. Onåbara
4. Den påtagliga kärleken
5. Oktoberbarn

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok