Tag Archives: skriva

Poetliv

Ibland vill jag leva poetliv och ha ett ordentligt skrivbord, kanske med en krukväxt i närheten, där jag i alla fall i tanken kan föreställa mig att jag skriver dikter i mycket större utsträckning än vad jag nu gör. Jag kunde bo i Malmö eller Göteborg eller Stockholm (för det är tydligen där finlandssvenska poeter befinner sig) och ha ännu kortare hår än vad jag redan har och äga fler diktböcker än vad jag nu gör. Dricka kaffe ur lite större muggar och gå på lite fler poesiläsningar än vad jag nu gör (vilket inte borde vara så svårt med tanke på att antalet för tillfället är 0).

Jag kunde ha en ordentlig smarttelefon och ett instagramkonto och ett busskort, gå någon slags skrivkurs eller författarutbildning eller över huvud taget umgås med människor som skriver och bli mera inspirerad än avundsjuk, för jag vet ju i hjärteroten att alla som skriver har sin alldeles egna röst och det betyder också att ingen kan skriva som jag gör. Att få ha kollegor, skrivarsystrar, folk jag kunde prata poesi och litteratur med på ett sätt som egentligen bara går att göra tillsammans med andra som skriver på samma sätt som en själv, det vill säga, för att man inte kan annat och ändå alltid har lite dåligt samvete över att man, trots allt, aldrig skriver tillräckligt ofta eller tillräckligt mycket.

Och så den lilla men klara drömmen om en publicerad diktsamling med mitt namn på pärmen, sidor i just rätt nyans av vitt och som kunde bebos av mina ord, som fick stå och verka för sig själva och jag skulle sälja samlingen till alla vänner som bara ville köpa den och ge bort den till resten, bara för att jag vill höra vad de tycker. Drömmen om en bra recension, det skulle räcka med bara en enda, en enda välskriven recension eller analys, för det allra bästa med att skriva är att få höra om andras läsning av det man skrivit, när de förstår precis vad man har velat säga med de där noggrant utvalda orden eller, kanske nästan ännu bättre, när de hittar ingångar och vinklingar i dikten som man inte ens visste att fanns.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vad är poesi är (och inte är)

”They kept asking, ‘What does the poem mean? What does the poem mean?’ And it was frustrating me because poems don’t mean. They suggest. They enact. They provoke.”

Richard Siken, poet

Länge skrattade jag åt bilden av den lidande och missförstådda poeten, men jag har slutat skratta nu. Ju mer jag läser (om) och lär mig (om) poesi, desto med frustrerad blir jag. Att läsa poesi är inte som att läsa prosa. I skolan lär vi oss läsa faktatexter, tidningstexter, romaner, noveller – men poesin nämns alltid i förbifarten, som ett undantag, ett specialfall. Är det då konstigt att poesi ofta uppfattas som obegriplig, tråkig eller gammalmodig?

Ett par klargöranden: Poesi kräver inte rim och bundna versmått. Poesi är inte något som endast skrevs förr. Poesi är inte pretentiöst, elitistiskt eller svårt. Poesi är inte löjligt, tonårsaktigt eller ett undantag.

Poesi är ett sätt att närma sig världen. Som en handledare under en skrivkurs uttryckte det: En dikt kan vara ett språkligt uttryck för att försöka fånga något för- och utomspråkligt.

Eller som jag skrev i en dikt för några dagar sedan:

Poesi är
civil olydnad
i språket

Till skillnad från prosa behöver poesi inte innehålla information. Däremot innehåller poesi betydelse – inte som i att betyda; att mena, men som i att vara betydelsefull; vara av vikt. Denna betydelse kan finnas mellan raderna. Därför handlar poesi om att tolka. Därför kan olika människor få ut helt olika saker av samma dikt. Som Richard Siken säger: dikter antyder, konstruerar, provocerar.

Rent språkliga kännetecken för poesi är bland annat ett kortfattat språk och användningen av metaforer, liknelser och symboler – stilmedel som kan hjälpa att få fram betydelsen. Det finns inget krav på ett berättande i poesi, även om dikter kan vara berättande, men däremot ett krav på rytm. Rytm kan betyda rim eller takt, ett visst versmått som en sonett eller haiku, men också överlag en språklig klang – vad är tilltalande ljud, vad låter harmoniskt, vad förmedlar rätt känsla? Här finns stilmedel som allitteration, assonans och upprepningar att ta till.

En dikt ska väcka känsla, skapa stämning, formulera bilder i huvudet på läsaren­; en antydan, en konstruktion, en provokation. Detta är diktens kärna, dess själ, och den nås sällan genom att läsa dikten rakt upp och ner. Läs med eftertanke, läs med tolkning och läs framför allt med en vilja att nå det som gömmer sig bakom, under och mellan orden.

KORT POESIORDLISTA

prosa – poesi

Prosa är berättande, sammanhängande text som inte är på vers. Romaner, noveller och fackböcker är i regel prosa. I poesi ligger fokus ofta mer på känsla än på berättande. Poesi behöver inte heller följa konventionella skrivregler gällande till exempel radbyte eller grammatik. Förutom dikter kan också låttexter och ramsor räknas som poesi.

bundet versmått – fri vers

Bundet versmått är poesi skriven enligt regelbundna rytmiska mönster. Mönstret kan gälla till exempel antal stavelser per versrad, antal versrader per strof och olika typer av rim. Exempelvis Homeros, William Shakespeare, Johan Ludvig Runeberg och Karin Boye skrev på bundet versmått.

Fri vers behöver inte följa några rytmiska mönster. Poesi av bland annat Edith Södergran, Emilie Dickinson och Birgitta Boucht är på fri vers.

allitteration – assonans

Upprepning av ljud. Allitteration innebär upprepning från början av ett ord till början av ett annat ord, till exempel ur Heidi von Wrights dikt ”röda ögon”: ”sten vid sten. / steg vid steg.” Assonans är upprepning av ett ljud i mitten av ett ord till mitten av ett annat ord, till exempel ”Jag har fönstret öppet, / för att vinden försiktigt” ur Eva-Stina Byggmästars diktbok I tvillingarnas tecken (s 51).

liknelse – metafor – symbol

Stilmedel som bygger på jämförelser. Liknelse, metafor och symbol går ofta in i varandra, men en förenklad uppdelning kan se ut som följande:

Liknelse är när två begrepp jämförs med ordet ”som” eller ”liksom”: ”Livet är som ett träd”.

Metafor är en liknelse utan jämförelseord: ”Livet är ett träd”.

Symbol är en representation av en sak, ett abstrakt begrepp, en idé eller egenskap: en dikt kan till synes handla om ett träd, men trädet symboliserar livet och dikten behandlar således egentligen livet.

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat, skönlitterärt

Aprillyrik dag 4 – Civil olydnad

Poesi är
civil olydnad
i språket

något du då
inte ännu
kunde säga

något du nu
inte längre
kan säga

att det finns något
som bara fortsätter

Poesi är
allt det som viner i blåsten
allt det som blåser i vinden
(vimplar kjolar stridsbanér)

Poesi är Lissabon:
en stad i ständig process

när ingenting stämmer
men allt ändå fungerar

Det har varit ett tungt dygn. Som om all inspiration för poesi försvann innan det ens började. Jag hann redan tänka: Jaha, NaPoWriMo blev bara två dagar långt i år.

Men så bytte jag några ord med en medpoet, och beklagade mig över att det inte blev till något med diktandet, och med hennes uppmuntran (”You can do it! Skriv en skitdikt, fast) och tips (Låt bli att bearbeta, flödesskriv, keyboardsmasha, stoppa in några citat”) samlade jag ihop poetiska fragment från en anteckningsbok, ordbildningar som jag har velat göra något med, någon gång… och om inte de visar vad poesi är, vad gör då det?

Lämna en kommentar

Filed under skönlitterärt

Novell: Juni natt

Tillägnad min vän Vivi, som sade: ”Skriv en historia som börjar med en sallad”.

Juni natt

Vi hade lovat att stå för salladen och när jag tog mig an rödlöken skar jag mig djupt i fingret. Blodfläckar på kniven, skärbrädet, den färdigt skivade tomaten och gurkan. Med höga svärord och tårar i ögonen stod jag med fingret under kallvatten medan Jonas hämtade plåster från badrummet. Försiktigt torkade han handen min, klippte noggrant en precis lagom bred bit plåster och drog det hårt om fingret. Det blödde genast igenom.

Jag fick lägga mig ner, handen högt över huvudet med gasbinda lindat som en stor kokong kring både pek- och långfinger.

– Det blir nog bra tills du gifter dig, hade Jonas sagt och pussat mig på pannan innan han övertog salladsbestyren, skivade klart rödlöken som han blandade med tomat, gurka och grön paprika.
-När ska vi starta, tänkte du? Jag har ännu inte packat, och vi får inte glömma vinflaskan i kylen. Jag ropade åt Jonas från soffan, blinkade för att få de sista tårarna att försvinna. Fingret pulserade.
– Jag sa till Vestis att vi hämtar upp honom strax före tre. Sen far vi ännu via Charlie och Mill, svarade han och jag låtsades inte om hur det drog till i bröstet när jag hörde ditt namn.

Det hade varit trångt i bilen. Bakluckan full av frysväskor och sovsäckar, pajformer och kuddar i knäna. Vestis satt i framsätet och lekte med radion, jag klämdes i mitten mellan Charlie och dig.
– För att du är minst, hade du sagt med ett leende och lämpat över en stor klirrande plastpåse i min famn. Hela resan kylde den kondenserande plastpåsen mina lår och din axel tryckte mot min.

När vi kom fram till sommarstugan var festen i startgroparna. Folk grillade på verandan, någon högg ved till bastun och ett gäng höll på att slå upp ett tält i skogsbrynet. Värden mötte oss i toga och blomsterkrans, delade ut pussar och kalla skumpaglas.

Vartefter bastuveden brann och flaskor på kylning fiskades upp ur havet blev folk allt mer glada och fulla, gick eftersvettiga omkring med bara en handduk om kroppen. I köket pågick ivriga diskussioner. På verandatrappan satt två och hånglade bland myggen. Några dansade kring och i soffan, klubbmusiken verkade inte höra hemma i stockstugan med den aldrig skymmande natten utanför.

Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Jag mindes inte var jag hade läst det.

Jag satt i Jonas famn med en ciderflaska i handen, deltog inte i samtalet eller dansen utan funderade på den där juninatten. Hur det kom sig att den aldrig blev av och om den saknade det. Vad annat som aldrig blir av och hur man kan sakna något som aldrig blivit eller varit. I en fåtölj satt du och pratade med någon jag inte kände. Jag tänkte på dig och juninatten. Jonas hand flyttade från min midja till min nacke, smekte upp mot hårfästet och jag njöt av det. Böjde på huvudet för att kyssa honom. Jag kysste honom men tänkte på dig.

När alla andra har somnat eller slocknat och det är så sent att det nästan har blivit tidigt frågar du om jag vill bada bastu ett andra varv.

Vi river tidningspapper och bär vatten, dricker mera cider medan elden tar sig. Värmen ligger kvar sedan tidigare och luften i bastukammaren är tjock. Du berättar om hur du har sagt upp dig från jobbet veckan innan, drar tröjan över huvudet så att orden försvinner för en kort stund. Jag nickar och krånglar av mig byxorna och dricker, trycker plåsterfingret mot flaskan för att dämpa bultandet som jag vet finns i hela kroppen men som jag låtsas kommer från såret.

Jag undrar hur dina bröst skulle kännas mot mina, hur tunga de är i händerna. Drömmer om att slicka svetten mellan dem, neråt över magens mjukhet, ner mellan benen. Rundheten över dina axlar, hur alla kläder liksom halkar neråt. Vill veta hur vassa dina tänder är, hur du andas när du sover. Jag är glad åt mörkret och hettan i en bastu som både döljer och tillåter sådana tankar, rodnaden över kinderna och bröstet, fukten i munnen.

Havet är precis så kallt som det kan förväntas vara vid midsommar, men ovanför en holme skymtar en brandgul gryning och jag tänker här kommer junidagen. Vi simmar frustande och med snabba sparkar för att få upp värmen, cirklar oss ut till stenen.

– Nu får du hålla dig undan, för nu ska jag pissa, säger du och med låtsad förfäran kravlar jag upp på stenen, skrovlig och skarp mot blek hud. Du följer efter och vi sitter huttrande, kallt skinn mot kallt skinn, tryckta hela vägen från knäna upp till axlarna, och ser när solen går upp över västerholmen.

Jag har gåshud över hela kroppen när vi slutligen kommer oss i land, springer tillbaka mot bastun. Mellan tårna fastnar grålera och vi lämnar suddiga fotspår efter oss på bryggan. Lera och gräs och tallbarr under fötterna, dra in smutsen för att sedan rena oss.

Du öser på med vatten på stenarna, ångan stiger upp och får det att picka i hela kroppen. Andfådda av kylan och språngmarschen kurar vi ihop oss i varsitt hörn på den översta laven, låter värmen långsamt ta över våra kroppar igen. Lika delar kyla och hetta över huden, allt blandas i en förvirrande och fullständigt klar känsla av mångtydighet, komplexitet. Att det kan vara så självklart och så främmande samtidigt. Vi två, nakna, tillsammans. Bastu eller inte. Du ler och sträcker ut benen på laven, skitiga fotsulor mot mig, och jag svarar med samma rörelse och trycker fötterna mot dina. Det stramar skönt i baklåren, jag är ännu spänd av vattenkylan och av att inte kunna dölja mig, inte kunna dölja något. Här är vi, rakt upp och ner, visar och ser varandra och oss själva i varandra. Och jag tänker återigen på hur din kropp skulle kännas mot min, mer än bara fotsulorna.

Plåstret på fingret har lossnat efter bastun, såret gapar rött och huden vid sårkanterna är vit och svampig av fukten. Först nu märkte jag hur ont det gör.

– Det svider som satan, beklagar jag mig och blåser på fingertoppen.
– Jag tyckte jag såg plåster på ena hyllan, vänta lite, säger du och går naken bort till det öppna skåpet, rotar på de nedersta hyllorna. Jag tittar efter dig allt jag kan, innan du kommer tillbaka och jag är tvungen att vända bort blicken för att inte avslöja mig. Mjukt klappar du handen min torr, plockar bort ett ludd från handduken som fastnat i sårglipan. Du hittar ett plåster i passlig storlek och drar det hårt om fingertoppen. Så tar du min hand i din och kysser försiktigt det omplåstrade fingret.
– Det blir nog bra tills vi gifter oss, säger du och ser rakt på mig.

 

2 kommentarer

Filed under skönlitterärt

Önskeläsning

”Jag har inte bloggat sedan den andra januari”, sade jag till min syster där jag hälsade på henne på arbetet. ”Ojdå”, svarade hon, ”dags att skriva något? Eller har du ingen inspiration?”

Det känns fanimej som om jag aldrig har inspiration längre. Har bloggen förverkar sitt syfte? Känner jag inte längre att jag vill eller behöver dela med mig av mina tankar och skriverier? Borde jag bara skriva ett tack-för-allt-och-hejdå-inlägg? (Hah, nä. Jag avskyr ju farväl och speciellt tillsynes permanenta sådana.)

Jag ger inte upp riktigt än.

Så jag gick till Gala Darlings 50 tips på att övervinna bloggkramp, en länk som jag har haft bokmärkt i flera år men aldrig använt mig av. Sedan googlade jag fram en nummergenerator och lät den slumpa fram tre alternativ mellan 1 och 50 åt mig. Och sedan valde jag nr 12:

Ask your readers what they’d like to read.

Och jag tänkte ”frågestund och önskeinlägg, herregud, inte kan jag ha något sådant, liten fjantbloggare i cyberrymden som jag är, det är sådant som storbloggare har och klarar av”.

Och sedan tänkte jag ”fuck jantelagen och kan-inten, vem bestämmer över min bloggs innehåll om inte jag? Dags att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen nu!”

Så här är jag, utanför bekvämlighetszonen men med ett av mina motton (”no shame”) ringande i huvudet. Kära läsare, ni få men trogna:

vad skulle ni vilja läsa om?

Alla förslag och tankar tas med tacksamhet och nyfikenhet emot. Med återhörande inom en förhoppningsvis kort tid,

er fjantbloggare

7 kommentarer

Filed under dagbok

Årets sista ord om böcker och skrivande

Kulan gick rakt genom hennes käke. Den träffade först överläppen, slet ut tre tänder och trasade sönder ena sidan av hennes tunga. Sedan spräckte kulan käkbenet och lämnade ett öppet sår efter sig när den lämnade kroppen genom undersidan av hakan, strax intill halsen. Över halsens hud brände den rusande projektilen in ett ytligt sår, som för att på hennes kropp rista in sin riktningsangivelse, innan den på nytt gick in i kroppen, slog en flisa ur nyckelbenet och slet sönder en hel värld av vävnader.

Så börjar romanen jag nyss har tagit mig an, En Marialegend av Niklas Rådström. Det var en så brutal inledning, som följdes av detaljerade misshandels- och våldtäktsscener att jag bara 17 sidor in var beredd att lägga ifrån min boken för gott. Men något i språket fångade, ett poetiskt stråk som gör att jag vill läsa långsamt, så nästa år (imorgon!) ska jag fortsätta.

Igår beställde jag också efter tre böcker: det radikalfeministiska verket SCUM Manifest av Valerie Solanas (som jag har läst, förfasats över och blivit förälskad i tidigare), fantasyromanen Naondel av Maria Turtschaninoff (vars alla böcker jag har tyckt väldigt mycket om) samt en essä om skrivande, författarskap och att vara kvinna, Det är natten av Karolina Ramqvist, som jag är väldigt nyfiken på.

Med de böckerna, plus en handfull olästa i min bokhylla (som jag till största delen har fått, alternativt lånat från biblioteket, men ännu inte har hunnit läsa), tror jag att läsåret 2017 blir ett givande sådan. Skrivåret 2017 är också lovande, med ett konstprojekt tillsammans med en vän (fortfarande på idéstadiet, men icke desto mindre fastslaget), hela två skrivkurser via Arbis, och förstås april månad i form av National Poetry Writing Month (jag längtar redan!).

Må 2017 bli ett givande år för både läsning och skrivning!

Lämna en kommentar

Filed under okategoriserat

Ett sista

Plötsligt bestämde vi att dagens stödsamtal var det sista. Uppföljningsträff i slutet av januari för att se att allt går bra, och uppmaning om att ta kontakt om det sker någon stor försämring innan dess.

Under stödsamtalen har vi pratat oväntat mycket om städning och diskning, och tacksamt mycket om skrivande. (”Om du är ett träd, var finns då skrivande i dig? Är det en liten, liten kvist högst upp, eller är det en stor gren, som kanske till och med utgör en del av stammen? Om skrivandet tas bort – om grenen går av i en storm – hur klarar sig trädet? Hur stor skada gör det, hur bra klarar trädet sig i fortsättningen?”) Jag har nog gråtit på varenda ett av dem. Det har sagt så många viktiga saker, som jag har behövt höra utifrån för att börja kunna omfatta dem även inombords. Jag har varit tvungen att gräva djupare än vad jag hade förväntat mig eller ens velat. Allt i försök att förstå, både intellektuellt och emotionellt, att det inte är alla andra utom jag, utan att det är om inte jag, så ingen. Jag är värd lika mycket som alla andra. Jag har lika stor rätt till existens, uttrycksform och livskvalitet som alla andra. Om inte jag, så ingen.

Det kändes bra. Jag var ovanligt pepp på livet när jag efteråt träffade Z. Kaféet vi besökte firade 60-årsdag och bjöd på kaffe och tårta. Jag glömde bort huvudvärken som suttit i under 1½ dygn.

Dagens noteringar om skrivande:

ORD + KÄNSLIGHET = POESI

Jag finns, alltså skriver jag poesi
Jag finns, alltså finns poesi.

Där någonstans är kärnan. I att tillåta sig vara den man är. I att den egna existensen är nog för att berättiga skrivande. Att jag i mig själv är en tillräckligt konkret orsak att skriva.

Så skriver jag.

5 kommentarer

Filed under okategoriserat

En skrivande människa

”Vad skulle du helst av allt vilja göra?” frågades jag under stödsamtalet idag.
”Skriva”, svarade jag.

Det var inte så bra i sensomras och tidighöstas. Sedan blev det bättre. Sedan blev det lite sämre igen. Tanken var att börja avsluta stödsamtalen, men nu har de intensifierats igen i väntan på att vi ska komma fram till en ny väg. Det talas om psykoterapi, antidepressiv medicin, långtidsterapi. Jag är alldeles virrig. Ofta blir jag så trött på det hela och vill bara sluta. Återgå till att ha obehandlad prestationsstress och ångestproblematik, som jag ju är van vid. Det går att leva så också, empiriskt bevis: 26,5 års livserfarenhet. Men det ska väl bli sämre innan det kan bli bättre eller nån liknande klyscha. Jag vet inte, jag. Det är fucking jobbigt att leva emellanåt, och det är fucking jobbigt att försöka må bättre också emellanåt. För det hänger ju på mig.

Jag påstår mig vara en skrivande människa, men är det bara en läpparnas bekännelse och inte ett hjärtats sanna varande? För att vara en skrivande människa skriver jag periodvis väldigt lite, om något alls. Har det bara blivit en identitetsmarkör, en känsla av någon jag vill vara? Vill jag verkligen skriva, eller är det bara något jag så länge har velat att jag tror att jag alltid kommer vilja det? (Nej, när jag skriver den satsen (o, sådana metanivåer det finns här) så känner jag att den är osann. Jag vill skriva. Att jag per automatik svarar ”Jag vill skriva” är inte för att jag har tagit som vana att svara det, utan för att det är så självklart och i min själ att det inte finns något annat svar.)

Av allt det som är belagt med krav, har skrivande ändå alltid – till största delen – varit något lustfyllt och givande. Något bortom krav och bedömning. Ju äldre jag blivit, desto mer har jag insett att skrivande och poesi inte är något som ska tävlas i, som inte går att tävla i. En skrivkursledare sade en gång: Det viktigaste i skrivandet är att hitta sin egen röst. Den rösten kan ingen annan skriva, och därmed är allt det man skriver värdefullt i sig, för att det ger en möjlighet att uttrycka sig och hitta sin röst.

Så många saker jag säger åt mina vänner om skrivande: All text är bättre än ingen text. En dålig dikt är oändligt många gånger bättre än ingen dikt alls. Att skriva är ett arbete, inte en väntan på inspiration. Write without fear, edit without mercy.

Vad lite jag lyssnar på mig själv i det fallet.

”Tillåt dig att vara den du är”, var avskedsorden från dagens samtal.

Tillåt mig att vara den skrivande människa jag är. Och hur tillåter jag mig det? Genom att skriva. Förstås. Leva det liv jag vill leva – i och genom text. Så enkelt och samtidigt så svårt. Men jag ska försöka koncentrera mig på den enkla biten: ord efter ord, bokstav efter bokstav. En dålig dikt är mer än ingen dikt. Utan rädsla eller begränsningar.

5 kommentarer

Filed under dagbok

Inget är längre förbjudet

För en vecka sen eller så var min vän L här på kaffe. Som vi förr eller senare brukar göra så kom vi in på konst, då vi båda är kreativt lagda människor (även om vår respektive konstutövning sker i olika medium). Vi kom att prata om erotisk/sensuell/sexuell konst och att censurera sig i det. Att inte våga dra sin konst riktigt så långt som man vill. Att inte vara så rå som man vill.

Den tanken har inte velat lämna mig i fred sedan den konversationen. För jag inser att jag censurerar mig själv, polerar fastän jag vill låta det vara grovt. Det finns ord jag aldrig skulle ha mod till att använda i en dikt, aldrig skulle ta i min mun. Och här påstår jag mig vara fri ordbrukare och stå fast vid övertygelsen om att kan vi inte sätta ord på det, kan vi inte tänka det.

Så nu har jag skapat ett dokument där jag skriver alla erotiska diktfragment, ordvändningar och minnen som jag vill arbeta med men inte riktigt vågar. Där jag stavar de där orden jag inte är bekväm med att stava, men som jag vill använda. En kravlös fristad i Word där inget längre är förbjudet.

Så får vi se vad det leder till.

Lämna en kommentar

Filed under dagbok

Vinnare och andra deltagare

Årets vinnare i Arvid Mörne-tävlingen är Adrian Perera. Grattis grattis! Jag läser utdrag ur hans bidrag och tänker att jo, det här är bra saker, det här är starka dikter. Och jag försöker att inte vara det minsta bitter, men det är svårt att inte vara det minsta bitter. Så jag är litelite bitter. Ska inte låtsas att jag är en bättre människa än jag är.

Det är inte så mycket det, att jag är bitter för att det går bra för andra, utan mer att jag är bitter för att det inte går bra för mig. Okej, den första reaktionen kan vara den — varför hen och inte jag? Men såpass förnuftig är jag, att jag mycket snart kommer fram till att hen förtjänar det. Att hen skriver bra, kanske skriver precis det som efterfrågas och eftersökes, att det inte betyder att jag för den sakens skull skriver dåligt. Bara inte tillräckligt bra, inte den här gången.

Men ack, hur lätt det är att jämföra sig med andra som lyckas där man själv misslyckas. Hur lätt det är att tänka, om aldrig så kort stund, hemska hemska tankar om de som kommer in till den där skrivutbildningen som man själv inte blev antagen till, om de där som vinner den där tävlingen där man själv deltog, kanske med det bästa man någonsin hade skrivit. Och det inte räckte. Det är lätt att glömma de där framgångarna som faktiskt finns i historien, skrivkurser man har blivit antagen till, dikter som har berört andra på djupet. Sådant som också räknas, på andra sätt. Och allt det som finns framför en: skrivkurser man ännu inte ens har hört om, att det bästa man någonsin har skrivit kanske kommer skrivas nästa månad.

Nu är jag inte så bitter längre.

8 kommentarer

Filed under dagbok