Etikettarkiv: skriva

Före alla

Tack till Olle och Kalle för inspiration och material.

I

Jag kan inte komma från tanken
att det fanns någon före
alla sångerna
alla sagorna
alla flickorna
(Mathilda
Emilie
Greta)

Där fanns Henrik.

II

Så när de bägge vännerna
(Zacharias Topelius
Henrik Backman)

blir förälskade i samma flicka
(Mathilda
Emilie)

tar Zacharias ett steg åt sidan:
L’amitié est fidèle, plus fidèle que l’amour.

(Vänskapen är trogen, trognare än kärleken.)

III

”På min ära
XXXXXXXX(skriver Zacharias)
om lilla Emmy blev din fru
skulle jag gratulera både dig
och henne.”

IV

Jag säger er:
vänner

det
(om något)
är kärlek.

Tidigare i höstas ordnade Svenska Österbottens litteraturförening en skrivartävling för medlemmar med temat Zacharias 200!, med anledning av att det gått 200 år sedan Zacharias Topelius födelse.

Jag drog mig till minnes en mycket berörande dramavandring med samma tema, som två dramainstruktörer hade satt upp på Stundars i somras. Jag lyckades se den allra sista dramavandringen, en mycket het julidag med svetten rinnande under huvudduken, och njöt av hur den fokuserade på Topelius relationer snarare än hans verk – ett givande nytt sätt att se på författaren.

Igår fick jag ett mejl om att min Topeliusdikt ”Före alla” hade vunnit skrivartävlingen, med motiveringen ”en diktsvit som med enkla medel fångar en tidlös, topeliansk idé.” Jag säger er: vänner – det om något är tidlöst.

 

Annonser

1 kommentar

Under skönlitterärt

Inget av värde eller vikt

20181010_211819

På väggen står det
hald int käfta.
men jag har inget att säga
av värde eller vikt.

Med jämna mellanrum kommer skrivartvivlet. Denna gång brister det ur ett mejl och de senaste veckornas svaga men påträngande känsla av att jag inte har något av värde eller vikt att säga bryter ut, och jag bryter ihop. Fulgråter och har lust att skita i alltihop och bara klappa Nisse och bildgoogla kaniner och dricka kaffe och se på teveserier och inte skriva något mer alls.

Snabbt torkar ändå tårarna, som de gör, och snabbt tar jag mig samman, som jag gör. Läser mejlet igen med snällare och tröttare ögon. ”Utforska vad det är du vill göra. Fundera på vad du vill säga.”

Fan vet vad jag vill göra, vad jag vill säga. Känslan av inget av värde eller vikt är ännu för stark, men kanske har jag haft något jag velat säga tidigare, men som bara inte har kommit ända fram? Jag letar efter fragment på alla ställen jag kan tänka mig. I anteckningsböckerna (den blå Rawenclaw, den bruna helt i papper (”Motstånd är tillåtet, till och med önskvärt”)), i utkast till blogginlägg, i mappar på datorn som heter ”Under arbete”, i telefonens memo-funktion. Hittar några övergivna rader (i telefonen: Framtiden, detta / futurumrum, på bloggen: Jag minns aldrig hur många barn jag har / måste räkna de som blir kvar / när alla gästerna har gått), men inget är tillräckligt att haka fast vid. Inspirationen kommer inte klockan nio en onsdagskväll, när veckan har varit full av program och jobb, och nätterna inte har varit fulla av sömn.

”För tillfället varken skriver eller läser jag nästan alls, så jag ska försöka lirka mig ur dödläget”, svarar jag på mejlet. ”Förr eller senare brukar det lossna.”

Förr eller senare brukar det lossna. Tills dess får man försiktigt lirka upp den stängda käften. Eller först vila trötta ögon. God natt.

1 kommentar

Under dagbok

Ängsmarker

Amanda är en pion
rund och mjuk och ljuvlig
på ett sätt som berusar
Lätta kyssar över ansiktet

Kristin är en balsamin
spretig och alltid halvvägs
över vägrenenSes av den okunniga som ogräs
Så de misstar sig

Lucinda är rödklöver
honungssöt och tilldragande
varma sommardagar
lyckobringande bladbuketter
Lycka, var det

Minou är en blåklocka
stillsam och sober
En skyddshölje mot världen
lågmäld klockklang i vinden
Här rasar inga stormar

Själv är jag tusensköna
alldaglig och vardaglig
och för det älskad
finns överallt
finns överallt

Tillsammans är vi
ängsmarker
vildmarker
våtmarker

Tillsammans slår vi rot och spirar
över varandras
ödemarker

* * *

En gammal dikt från National Poetry Writing Month 2016, som jag fick orsak att återbesöka. Jag ska försöka bege mig ut i den poetiska skogen, ut över ängsmarker och vildmarker; försöka se över de ödemarker som mitt skrivande varit de senaste veckorna. Se om något, trots allt, kan spira där.

Lämna en kommentar

Under dagbok, skönlitterärt

Fisig tisdag

Tisdag tänkte jag skulle betyda bloggdag, men denna tisdag får underkänt, så härifrån finns det inte mycket roligt att plocka till ett blogginlägg. (Här skulle jag vilja dra ordskämt om att denna tisdag är en fisdag, men jag kanske har någon slags värdighet att hålla upp? Eller så inte.)

Låt oss bara titta på lite fina bilder från den senaste tiden innan vi avslutar kvällen med film och Ben&Jerry’s cookie dough-glass, säg?

Jag har varit en vända till huvudstaden för att skriva en helg. Sedan dess har jag ironiskt nog inte skrivit nästan alls. Men det finns tider för det också. Imorgon, till exempel.

20180902_200546.jpg

En av mina favorittygkassar för tillfället. Det finns någon slags nivå av självironi där som jag gillar. Speciellt då jag själv inte ens bloggar på Sevendays.

img-20180902-wa0002.jpeg

En av de bästa sakerna med att vara i Helsingfors är att få bo hos vänner och äta finfrukost med dem ♥

img-20180901-wa0002.jpeg

(Fast det går att äta finfrukost ensam hemma också – detta var gårdagens morgonmål och morgonläsning. En vuxenlyx att prenumerera på en intressant tidskrift. Att iddas lägga pengar på det.)

20180910_094958.jpg

Här i höst har jag funderat över hur självklart det är att bo i Vasa. Över hur jag inte kan föreställa mig att bo någon annanstans. Vart annanstans skulle min själ längta än till dessa eviga österbottniska åkrar och skogar och skyar?

(Tja, det vore då till London för några veckor, det är hösten som sätter in – jag drömmer om att gå i timtal på museer och sedan dricka afternoon tea, dagar och dagar i sträck. Men det finns tider för sådant också. Kanske i vår.)

img-20180813-wa0000.jpeg

Och här finns ju också Nisse. Som gör även en fisig tisdag bättre. Gullegubben.

IMG-20180415-WA0000

3 kommentarer

Under dagbok

Tre kvällar. Tre dikter.

Tre dikter skrivna under tre kvällar, när jag egentligen redan gått och lagt mig, men kravlat mig upp, och ner, ur högsängen för att med svidtrötta ögon krafsa ner spridda ord i närmaste anteckningsbok. För att det är något som pockar på. För att det är något som behöver komma till tals.

I

Det känns klyschigt
att säga att jag
samlar inspiration och kraft
men det är ju
precis det jag gör;
ta intryck istället för
ge uttryck
(intagande, ej utgjutande)
låter lyriken
ligga i träda
(min diktning är min trädgård;
där växer salvia och rallarros
akleja och pion
späda skymningsväxter
jag inte kan namnet på
men som jag inte glömmer att vattna)

II

En sån satans dag
säger jag
skalar av mig kläderna
intill det sista svala lagret
En sån satans pissdag
när jag gråter på duschgolvet
vattnet hinner kallna
i det långa fallet

Jag lever omgiven av böcker
men har ingen ro att läsa
ögonen är alltid för trötta
klockan är alltid för mycket
romanerna för långa
manifesten för svåra och
dikterna –
dikterna är kanske det enda
detta sinne kunde klara
om ögonen bara vore
lite öppnare
lite klarare

III

Jag har tappat fattningen
den föll ur
mitt grepp den föll
i marken
och allt som fanns därinne
rann ut över
marken Kom hit och
slicka upp det kom hit och
slicka upp varje smula
så inget går förlorat
Kom hit och skölj
trottoarerna rena
från blodet
som samlas
i varje skreva
kom hit och skölj
trottoarerna rena

(stark inspiration och lånade ord ur Ulrika Nielsens diktsamling Poemer om pingviner, sidan 26)

2 kommentarer

Under dagbok, okategoriserat, skönlitterärt

Det för privata

Jag tänker på hur en ny bekantskap sade: Känns det inte utlämnande då du skriver om så privata saker i din blogg? Jag skrattade och sade att jag inte tänker på det som privat.

Det är väl personligt, det jag skriver. Inte privat. Så mycket som hjärtat är fullt av som jag inte skriver om, för att det vore att blotta sig själv för mycket. Jag vågar och kanske inte ens vill stå för det allra fulaste.

När jag skrev på X3M:s community fanns det inga begränsningar. Allt östes ut, sorger och glädjeämnen och ångest. (Det fanns mycket av allt, tonårstidens känslospektrum är stort och vilt.) Men här blir det allt mer … jag vill inte kalla det tillrättalagt, för det hoppas jag det inte är, men genomtänkt. Oftast på gott – det blir helt enkelt bättre text då. Men ibland på ont.

Som när jag* ligger efter midnatt och inte kan sova på grund av den förkrossande känslan av att ha misslyckats på ytterligare ett plan, misslyckats med ytterligare en sak som andra kan och gör och får, och som förväntas: fast jobb, hus, giftermål, barn; något av det som räknas. När jag känner: jag måste skriva om detta. Men det blir för privat att skriva. (Och vad är text som inte blir läst?) När jag känner: jag har ingen att ringa, jag har ingen att prata med, och jag i stundens desperation skickar iväg ett meddelade till en vän som redan sover och försöker dölja smärtan under någon slags svart humor. När jag tänker: detta kommer inte gå över av att pratas om, inte här, inte nu, så då gäller det att distrahera sig: läsa blogginlägg och en roman med känsla av ensamhet – någon annans ensamhet.

Förr eller senare somnar jag ändå. Någonstans i bakhuvudet finns tanken: om hundra år är jag död, ingen kommer minnas detta, och detta kommer inte spela någon roll. Däri ligger också en slags tröst.

* Först skrev jag hela detta stycke med ”man” som pronomen. Man ligger efter midnatt, man känner, man tänker … Men det är ju inte man. Det är jag. Och någonstans ska jag väl också stå för det fula och lite för privata genom val av pronomen.

6 kommentarer

Under dagbok

Post-april

National Poetry Writing Month, månaden av lyrik, är över.

Även detta år – mitt fjärde – lyckades jag fullfölja min plan om minst en dikt om dagen i trettio dagar. Trettiosju dikter blev det sammanlagt. Fler av dem är namnlösa. Inte förvånansvärt handlar flera av dem om våren. Förvånansvärt handlar flera av dem om jord, om något tungt och mörkt och kraftgivande.

Två personliga favoriter blev en dikt om Döden och dess relation till kaniner, samt en dikt om förälskelse i tyll och swing. Det är roligt hur dessa dikter också uppskattades av läsare! Jag känner att de verkligen fångade det som jag ville förmedla, och kanske framför allt att de känns ärligt mina – när jag läser dem känner jag igen min egen stil i dem, och det är väl då poesi blir bra på riktigt, när man lyckas hitta och utkristallisera sin personliga diktarröst.

Gissningsvis hälften av dagarna följde jag dagens prompt. Ingen av dikterna denna april skrev jag enligt något väldigt strikt versmått, vilket är ovanligt för NaPoWriMo – det var mestadels fri vers som gällde.

Överlag var det en fantastisk diktskrivarapril (vilket känns som en välkommen revansch efter förra årets NaPoWriMo då jag mådde ganska dåligt, vilket förstås begränsar kreativitet och ork). Jag hade väldigt lite jobb och kunde därmed lägga tid och ork på diktskrivandet (och behövde heller inte oroa mig över denna rätt jobblösa månad, då jag visste att jag har jobb igen i maj). Min dagsplan över skrivandet följdes sällan (det var främst före frukost-promenaderna som lämnades bort), men jag har läst flera diktsamlingar, och även en hel del prosa. Tid att skriva och läsa, vad mer kan man önska!

Jag har redan målsättningar för NaPoWriMo 2019. Då ska jag, förutom att förstås skriva, även läsa andra medverkandes dikter. Jag hade ynnesten att ha flertalet medskribenter som läste och kommenterade mina dikter, som jag ofta länkade på NaPoWriMos hemsida, och det värmer mitt hjärta att internationellt folk tar sig an mina dikter trots att de måste gå en vända genom Google translate (oftast förmedlades huvuddragen tillräckligt bra). Nästa år vill jag göra detsamma i ännu högre utsträckning – skriva, läsa och kommentera.

Till avslutning vill jag ge er en hittills opublicerad dikt från dag 11:

2 kommentarer

Under dagbok, skönlitterärt

Aprillyrik dag 29 – Små vita spöken

Så sänker sig skymningen,
en lång dags färd mot natt.

Vårens fullmåne lyser
och skränande fiskmåsar flyger
fram och tillbaka
som små vita spöken
mot det mörknande blå.

En vårkvällshälsning från mina kvarter.

Lämna en kommentar

Under skönlitterärt

Dikter och fester

Denna april skriver jag inte bara dikter, jag festar också.

Denna lördag kan väl ses som denna aprilmånad i komprimerat format då. Jag har fått spontana applåder över en diktuppläsning, och hört att jag ser så glad ut när jag dansar lindy hop. Båda sakerna värmde mitt hjärta så ♥

På förmiddagen hade vi den avslutande skrivkursträffen för detta år. Det har varit väldans givande att gå en skrivkurs – som det ju brukar vara. Att ha en plats att reflektera över sitt skrivande, träffa andra som skriver, läsa – och förstås skriva. Den här lördagen hade vår eminenta skrivkursledare en riktigt lurig skrivuppgift. Eftersom detta var den sista gången gick vi turvis igenom hur statusen för våra skrivprojekt ser ut, om vi har sådana, eller vad vi möjligen skulle vilja ha för skrivprojekt. Sedan släpper kursledaren bomben: ”Nu har ni fram till klockan tolv på er att påbörja det skrivprojektet.” Och vi skrattade, och stönade, och skrevoch nu har mitt mycket lågmälda och fortfarande oannonserade skrivprojekt fått två nya dikter att ta ställning till. Se där, inte hade jag ju skrivit något till det specifika syftet om det inte vore för denna skrivkurs och -handledare!

Eftermiddagens alla timmar tillbringade jag framför datorn och tittade på Things Not To Say To [insert minority or group]-videor. Saker att inte säga åt döva personer, personer i rullstol, gay personer, personer med kroppsmodifikationer, ensamstående föräldrar… Min favorit var kanske Things Not To Say To Hairy Women:

På kvällen var det prova på-lindy hop, följt av socialdans. Jag hade fått medlockat tre vänner från olika håll, och vi dansade och bouncade och trampade. Pratade och svettades och skrattade. Åt chips och mintchokladkex. Det var inte svårt att vara social, inte ens en gång, jag kände mig glad, och jag stannade ända tills lamporna släcktes och musiken stängdes av.

Nu är jag trött och har ont överallt, så nu ska jag med stort nöje sova.

2 kommentarer

Under dagbok

Aprillyrik dag 18 – Namnlös x 3

Namnlös (med blomster)

Som midsommarblomstren
som aldrig vill släppa taget, nej
gräddvita blommor och smaragdblad
någon slags himmelsk härlighet, ett sken
på sätt och vis, just himlen;
det blir för mycket
flöjter och silverklockor sjunger
handskar i knäet; pärlor och askar
ligger utspridda i
trädgårdens dyningar,
nattblomstren som blundar mot
dagen, så vackra, alla dessa blommor
så vackra om natten

Namnlös (vid horisonten)

för att rymma(s), ligger
lågt vid horisonten,
pärlor, rädslan, pennstumpen
brandyn som är alltför stark
och som ingen längre minns

ta med sig, eller lämna efter
en alltför kort kjol, en varm tröja
tallar, enar
det som ruskar och växer
när man skriver

Namnlös (för egen maskin)

Någon måste göra det
då jag inte kan för egen maskin:
hämta mig, lägga mig, söva mig

Någonstans längre bort rör jag mig
trots allt
uppåt

Min mage och rygg:
bara ligger ner, andas, tänker
en timme, ett dygn, ett liv
i väntans korridorer

Går ut, går in igen
går igenom röster, siffror, bokstäver

Jag hade valt annat
om jag hade fått välja

Dagens prompt var mycket givande och produktivt, därav hela tre dikter. Så här lät instruktionerna:

Hitta en dikt i en bok eller tidskrift (med fördel en dikt du inte är bekant med). Använd ett papper för att täcka över allt utom den sista raden. Skriv nu en egen rad som kompletterar, eller på något vis svarar, den enda rad du kan se. Flytta pappret för att avslöja den nästsista raden i din källdikt, och skriv en andra rad i din egen dikt som återigen kompletterar eller svarar på den nästsista raden. Fortsätt på detta sätt, med att avslöja och skriva, tills du når den första raden i din källdikt, som du kompletterar eller svarar på som den sista raden i din nya dikt.

Jag tog mig an tre helt okända dikter, en ur Eva-Stina Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen, en ur Martina Moliis-Mellbergs 7, och en ur Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt. Det ska bli mig ett nöje att så småningom ta mig an de dikterna, och diktsamlingarna, i rätt ordning också.

 

5 kommentarer

Under skönlitterärt