dagbok

Storkyro anno 1700

Andra helgen i augusti är det 1700-talsmarknad i Storkyro, och mamma och jag har en om inte årlig, så i alla fall nästan årlig tradition att fara dit.

20190810_085150

Dagen började med sol genom spetsgardinerna. Jag vaknade ur en dröm där det snöstormade och vi hade därför bestämt oss för att inte fara på marknaden. Här ligger den litteratur jag för tillfället håller på med: Till vänster Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff läser jag för andra gången, och jag njuter storligen av att röra mig i den välskrivna fantasyvärlden. Till höger en novellsamling från Novellix som jag har tänkt läsa hela sommaren, men ännu inte kommit mig för. Jag fantiserade om att läsa den under lugna, varma julidagar, men om sådana någonsin fanns (främst ”lugn”-delen var svårfångad) så är det för sent nu. Kanske lugna, varma augustidagar. Under den ligger pärlan Locus amoenus av Eva-Stina Byggmästar, en utsökt pralin till diktsamling som smakar körsbär och socker och doftar av parfym och äppelblom.

IMG-20190810-WA0038

Här står jag framför Storkyro gamla kyrka, hej hej! Att gå på marknad är att uppleva med alla sinnen. Fötterna trampade grus och gräs, det doftade grillrök från den helstekta grisen, stråhatten skyddade från solljus och hetta, det hördes flöjt och fiol från ensemblen som spelade klassisk musik och dova trumslag från ett marknadsstånd som sålde bland annat djurben, rökelse och hemmagjord kosmetika.

IMG-20190810-WA0035

IMG-20190810-WA0037

IMG-20190810-WA0039

Det fanns inte bara en långhårig smed i kilt, utan hela tre. Samt tre andra smeder, kanske med långt hår men inte med kilt. Här var en av de glada smederna som gärna poserade för en bild.

20190810_115705

Jag köpte sammanlagt tre läppomada (smaker: blåbär, pepparmynta, kaffe) och en bukett torkade blommor. Mamma köpte ett bröd och fem sockermunkar. Jag gladdes åt det gamla gardet som marscherade genom marknadsområdet till taktfasta trumslag. (Ett annat år hade ett adligt 1700-talssällskap i krinoliner och höga peruker slagit upp en vit paviljong för att inta sin middag där. Det var linneduk och silverfat och kristallglas, vindruvor och bakelser och bröd, vin och sherry, hela baletten!)

IMG-20190810-WA0022

På vägen hem gjorde vi en avstickare till Orisberg, en av Österbottens få herrgårdar. Vi visste inte vad som väntade, men vi hittade en kyrka som var så liten att det inte fanns någon altartavla, för där altartavlan vanligen är fanns här predikstolen.

IMG-20190810-WA0028

Här är jag och min allrakäraste mamma invid Kotilammi strand. (Mellan oss finns Orisberg herrgård, men den syns inte i solljuset.) Syns det att vi är släkt? Säg hej till mamma!IMG-20190810-WA0034

Annonser
dagbok

Tre av nio

De senaste nio nätterna har jag sovit tre i egen säng. De andra har jag sovit:

  • på en villa på en ö norrut
  • i ett hus i Oravais
  • på en annan villa ännu längre norrut
  • i en lägenhet i stan
  • i samma hus i Oravais
  • på ytterligare en villa, också den i Oravais.

20190716_153402Jag säger att jag inte har semester, för det har jag inte i den bemärkelse att jag för det första inte har betald ledighet, och för det andra egentligen inte ens obetald ledighet, för jag har arbete som hänger över mig, men i praktiken blir det inte mer sommarledigt än detta – att dra runt från villa till villa, vandra i naturen, umgås med vänner, dricka kaffe med familjen, bada bastu (fyra dagar i rad). När jag vaknar om morgnarna har jag oftast sovit för lite och är glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

IMG-20190714-WA0011

I fredags fick jag en efterlängtad träff med en person jag tycker om. Vi åt jättegoda hamburgare, jag skrev dikter i huvudet, och sedan gick vi hand i hand längs precis hela strandpromenaden, från Havstornen ända till Sandviksparken. Överallt satt glada människor i solen och jag älskade dem på det där plötsliga och häftiga sättet som jag ibland kan älska främlingar, när precis alla är vackra och världen är skön och livet är oändligt gott.

I helgen firade en kär vän allt: kandidatexamen, magisterexamen, inflyttningsfest och 30-årsfest. ”Vi ska dricka skumpa och flanera i trädgården”, hade vännen sagt innan, och det var precis det jag gjorde. Drack skumpa ur ett fint glas (som jag sedan lyckades slå sönder – ”det gör ingenting”, sa värden, ”glasskärvor på en fest betyder tur!”) och strosade omkring i trädgården.

IMG-20190720-WA0005
Innan glasskärvorna.

Vi upptäckte ett äppelträd som behövde stadgas om, och på finklädd tremanhand tog vi oss an projektet. Det finns något så underbart i den sortens vänskap också, att folk känner varandra så bra att man låter andra rota fritt i arbetsrum efter snören, och att någon vet var järnspettet förvaras på värdens gård. Äppelträdet stöttades upp igen, med nynerslagen stödpinne och nya band. Vi var nöjda.

Sedan åt vi fisksoppa från guldkantat porslin – denna förnimmelse av österbottniskt bondbröllop – och det var hett ute i trädgården och svalt inne i huset. Festen drog vidare till en villa där vi åt tårta och pratade och badade bastu i flera omgångar och timmar, simmade, grillade. Och när skymningen fallit, så mycket som den faller på den 63:e breddgraden i juli, tände vi marschaller och en eld nere vid stranden. Fastän vi var en av de första att gå och lägga oss så var klockan över två innan vi var i säng, och när jag vaknade imorse hade jag sovit för lite och var glad ända in i själen. Tänk att jag får allt det här.

Och när jag ser i kalendern ser jag: Det bara fortsätter. Tänk att allt detta underbara bara fortsätter.

20190718_163650

dagbok · skönlitterärt

Vasa är ju inte Paris ändå

Det doftar croissanter och kanel överallt, som om staden försöker väga upp det faktum att allt är grått och slask, skapa lite värme och trevnad när årstiden själv inte erbjuder det. Utanför kaféet som vill vara Paris men som bara blir en svag och billig variant – det inser till och med jag som aldrig varit i Paris – sitter en kvinna i blommönstrade nätstrumpbyxor, korta jeansshorts och svarta kängor. Hon har rosa hår och rött läppstift, en gitarr på ryggen och en förstärkare i famnen, blicken ner i telefon.

Inne i köpcentret är det varmt och bullrigt, gamla farbröder dricker kaffe, barnfamiljer ramlar fram, en lång kö sträcker sig från den nyöppnade butiken och runt hörnet. Jag tar tillflykt till bokhandeln, letar efter lugnare rum, bläddrar bland nyheterna och går en vända via poesihyllan för sakens skull. I kassan betjänar en käck flicka en äldre herre, och med den allra sötaste finska brytning berättar hon att de tyvärr inte har just den boken i lager, men att de kan beställa efter den om han vill. Jag hör hur hon tvekar ett kort ögonblick innan hon duar honom.

Väl ute i blötsnön igen går jag en vända över torget, hör skoförsäljarna prata med varandra om hur arbetsmarknaden förändrades efter kriget medan de plockar fram skor, och en man hotar sin dotter med att de inte går dit hon vill om hon ”inte genast sätter bort den där förbaskade mobilen”. Kriget gav oss smarttelefoner som vi sedan inte får använda, tänker jag, och passerar ytterligare ett kaneldoftande kafé.

Utanför Marimekko stannar jag upp. Skyltfönstren är fyllda med grafiska klänningar och butiken med folk, men jag skymtar en bekant profil, höga kindben och hög hästsvans bland alla gråkofteklädda kunder. Det gör mig glad, att se henne utan att hon ser mig, att våra vägar korsas – eller våra cirklar i alla fall sammanfaller, nuddar varandra aldrig så lite genom ett butiksfönster. Att vi fortfarande existerar i samma värld, något som jag smärtsam har insett att inte kan tas för givet.

När jag går tillbaka mot biblioteket går jag långsammare än jag hittills gjort på hela året.

dagbok

Hem

Nu behöver jag resa hem. Jag känner det i min själ, hur den kräver nordligare vidder. Huset med skog på tre sidor, där det är mörkt och tyst när jag ska sova. Vita gardiner i vardagsrummet där jag dricker kaffe. Fluffiga kaniner som inte vill gosa med mig lika mycket som jag vill gosa med dem.

När jag cyklar iväg på lunch listar jag i huvudet alla de jag vill träffa. Mamma, pappa, syster, mommo, moffa. En lång lista med vänner. Te och innerliga samtal. I hjärtat en dov känsla som jag vet att inte kommer släppa förrän jag har satt fötterna på Vasamark.

Jag tänker på faffa, som dog för två somrar sedan. Hur han på sina sätt är struken ur listan, men på andra sätt är lika närvarande i mitt liv som innan sin bortgång. När jag hälsar på hos fammo är det som om han alltid finns i rummet bredvid – om vi sitter i köket löser han korsord i vardagsrummet, om vi läser tidningar i soffan ligger han och vilar i sovrummet. Inom ramen för en kurs i dialektologi spelade jag in sammanlagt över en timmes samtal från en påskvisit hos fammo och faffa. Jag lyssnar inte på inspelningarna, inte just idag, men jag kontrollerar att de finns kvar i mitt digitala arkiv och jag gläds åt att faffas röst och historier har sparats på det här viset.

Allt det här är något väldigt fint. Att längta norrut till något som jag kommer att få är fint. Det är själen som sträcker sig efter något kärt, som ett barn som räcker upp händerna för att bli upplockat i famnen. Snart får jag vara i den famnen.

skönlitterärt

Österbotten

IMG_4701

X
Tänk att det är här
jag har lagt mitt hjärta

X
djupt i den österbottniska potatismyllan
går mina rötter

det är över vidsträckta fält
jag vill breda ut min själs lakan

X
jag vilar i dialekter
gamla och vindlande
som torra grusvägar genom furuskog
X

och i bräckt vatten
över dyig sand
gungar jag sakta
i solens sista ljus
X

IMG_4706