Mytchi jåort

”E sker itt na men e var mytchi jåort”, sjunger KAJ i Kom ti byin.

Det är så det känns, förutom att he sker mytchi å. Förra veckan hade jag en hel drös folk hemma måndag kväll, tisdag kväll, onsdag kväll. Fredag och lördag gick i lajvets och sömnbristens tecken. Jag var fullkomligt slutkörd på söndag.

När man inte har annat att göra om dagarna (läs: jobb) så blir även de små projekten stora och tidskrävande. Det är märkligt hur mycket tid och tankeverksamhet som kan sättas på ett tygtryck eller julkortsplanerande, hur mycket man kan investera i dem. Osunt mycket. Livet blir en räcka med projekt som ska avklaras, och ändå finns det inte tid över att ens läsa Språktidningen eller Kyrkpressen (som blir projekt, de också, Projekt Läsa Kyrkpressen).

Känslorna är strax under ytan, skvalpar omkring och över i gråt i de mest opassande situationer (när jag pratar i telefon, när jag kör bil). Det finns ett motstånd i bröstet som jag försöker övervinna med glögg och ljus. Jag vill sova bort något som inte går att sova bort, vakna på rätt sida av världen.

Kanske bara skapa lite distans. Inte bli så känslomässigt involverad i småsaker som t-tröjor och julkort. (Försöka att inte vara så känslomässigt involverad i större saker, såsom kaniner, men det är dömt att misslyckas.)

Imorgon är det onsdag igen.

I lördags var perspektiven i alla fall andra. Då fick jag, efter sju års väntan, lajva Neil Gaimans Death.

Epsilon-delta-bevis

Vi rör oss i gränstrakter
närmar oss gränsvärden

alldeles i utkanten av
det som räknas
anteckningar i marginalen

(utanför:
det som inte räknas
gränsfallet
stupet)

(utanför:
ε och δ; α och ω; β och γ;
de som inte förstås)

gränslösheten i
de associativa lagarna
(vi är vi oavsett ordning)

enhetens existens
i sig själv
ordning och fullständighet

Men vi ordnar oss
fullständigt

för så länge
vi håller oss innanför
är vi > 0

Alltså är vi > 0

Vilket skulle bevisas □

♦  ♦  ♦

Enligt Wikipedia: ”Epsilon-delta-bevis är en typ av matematiska bevis angående gränsvärden. Med hjälp av epsilon-delta-bevis kan man exempelvis undersöka funktioners kontinuitet eller bevisa att en funktion har ett visst gränsvärde i en viss punkt.”

För snart två år sedan satt jag på kafé med en matematikstuderande vän. Jag kunde inte släppa de matematiska termerna, utan måste skriva en dikt om dem. Dikten glömdes sedan bort i en undangömd mapp ute på internet, tills igår.

Her Radiance Sunshine

Jag drömde att jag var förälskad i en flicka. Vi studerade på samma ställe. Hon var en av de populära idrottarna, spelade fotboll eller basket eller något sådant, hade långt svart hår och log stort mot mig tvärs över alla rum och planer, där hon alltid var i centrum och jag på åskådarplatsen.

Hon gick vanligen under namnet Her Radiance Sunshine, men av mina vänner fick jag veta att hon egentligen hette. På en lapp, i sirlig blyertsskrift, stod det Libbstickka. Efter en match, när vi återigen hade kastat långa blickar och blänkande leenden till varandra över rummet, kom hon fram och satte sig nära mig, och så, långsamt långsamt, kysste hon mig. Mina vänner, som såg allt från första parkett, jublade från sidan om: ”Vi visste det!”

Vi kunde inte vara tillsammans såsom vi ville, kanske hade hon många bortamatcher, så vi talade ofta i telefon. Jag hade svårt att ringa henne utan orsak, kände att jag tog upp hennes tid. När jag hade ringt upp fyra gånger, och ursäktat mig varje gång, sade hon: ”Malva|n, jag har sagt att du får ringa när som helst! Jag vill prata med dig, jag vill prata med dig utan att du har något speciellt ärende!”

(Jag kan inte i skrift förklara hur hon uttalade mitt namn, Malvan, det var som att textfärg och bakgrundsfärg var inverterade på det sista n:et, så att det blev tydligt att jag inte var vilken Malva som helst, utan en specifik, en speciell.)

Mäkta skön söndag

En sån mäkta skön söndag.

Jag bestämde mig för att bara titta på teveserier och äta allt jag hittade och ville (vilket inte var så mycket, men ändå). Lagom dagen efter till kropp och själ efter en otippat lyckad lördagskväll hemma hos mig med lagom mängd folk och syrenvin.

Sedan bjöd jag familjen på farsdagskaffe med tre sorters bakelser, och dansade lindy hop. Nu ska jag smyglyssna på julig musik och diska.

Sedan sova. Mäkta skönt det också.

Novemberseg

Jag har varit på massage och ansiktsbehandling. Känner mig så slät i både kropp och själ. Sådant kan behövas när väderleksprognosen inte lovar en enda glimt sol på 10 dagar.

Och då är det redan ett par dagar sedan vi såg solen. Jag bara gäspar hela tiden, vill inte stiga upp om morgnarna och vill lägga mig tidigt om kvällarna. Om man inte var novemberseg innan, så blir man det nu.

Jag råskrattar åt hurtfriska råd som att ”ta en promenad mitt på dagen när det är ljust”. Det är aldrig ljust. Det är lite, lite mindre mörkt. Istället känner jag bara för att gosa ihop mig inomhus. Experten Nisse demonstrerar klassiskt höstmys.

Jag har ätit säsongens första julstjärna. Två, till och med. Dagen efter, såsom jag gillar dem bäst. Lurar på om jag ska drista mig till att öppna en första glöggflaska också ännu ikväll, eller om jag borde dra ut på det lite till. Starkt, hett Earl Grey kunde också ha samma eftersökta effekt.

För några dagar sedan hoppade jag av skrivkursen i huvudstaden. Den var inte för mig just nu. Lättnaden var stor när beslutet väl var taget. Jag har ju ändå flera seriebiljetter mellan Vasa och Helsingfors att använda upp, så jag drar söderut några dagar oavsett. Hoppas Stockmanns julfönster är igång och att jag hittar ett par bra lindy hop-dansskor.

Jeansjacka

Efter sista lektionen
gick vi in till stan
och skivavdelningen
på varuhusets andra våning

Kiss AC/DC Motörhead
i fyndlådan: finsk metall och Maiden
4,99 om vi hade tur

Din jeansjacka och svarta t-skjorta
De ljusa lockarna
som tog udden av
den rockare du var

Aldrig hand i hand
men väl axel vid axel
Jeanstyg mot läderrock
Blicken framåt och händerna
så nära
att värmen kändes
de där sista centimetrarna

Halloween

Jag hade planerat att fira Halloween ända sedan min syster skickade oss amerikanskt Halloween-godis tidigare under hösten.

Det var den första delen av planen: äta godis. Så småningom kom planen att innehålla lite mera, då mamma köpte två pumpor. Del två: äta pumpa. Vi googlade pumparecept. Bestämde oss för en pumpapaj och en pumpasoppa. (Lagade i slutändan pumpa i ugn istället för soppa.) Del tre: dricka rödvin (min idé). Del fyra: se en film (sade sig självt).

♦

Några dagar innan Halloween, natten till söndagen den 28 oktober, lämnade vår mörkpälsade kanin Loke oss för de evigt gröna ängarna. Jag grät hela dagen. Vi begravde Loke nere i gläntan, med de flesta av våra andra kaniner, och jag tände en lykta med ett stort gravljus som jag hängde i ett träd. Lyktan syntes bra från vardagsrumsfönstret.

Låt mig berätta lite om Loke: Loke var unge till Tove, som var en lika mörk och trasslig (”Tove Trasselsudd”) skrutt som min syster i tiden tog sig an. När vi hade både Loke och Tove var det inte alltid klart vem som var vem. Med den ljusa Helga (”Helga vare ditt namn”), efter Toves frånfälle, blev det naturligtvis lättare att veta vem som var vem. Vad vi dock sällan visste var vilket pronomen vi skulle använda om Loke. Vi trodde först Loke var en hane, men fick vid kastreringstillfället reda på att Loke var en hona, så Loke har haft flytande pronomen sedan dess.

Loke var inte en särdeles människosällskaplig kanin, och blev ofta skrämd när man närmare sig eftersom hon troligen var döv och dessutom såg dåligt, men han kom bra överens med Helga. Om somrarna tyckte Loke om att gräva långa tunnlar, därifrån den sedan dök upp med hela pälsansiktet fullt av jord, till våra stora skratt. När jag skulle stänga in dem för natten, hoppade Loke genast in i buren i ivrig väntan på skålen med torrfoder. På grund av allt fluff var det mer regel än undantag att Loke hade hö i sitt skägg och polisonger, som vippade omkring när hen åt. Loke blev 4½ år.

Nu är jag mest bekymrad över hur Helga ska klara sig alldeles ensam. Kaniner ska helst vara två.

♦

Två dagar innan Halloween, den 29 oktober, var jag på möte hos en vän. På vedspisen i hans kök tronade orimligt många, fina pumpor. Ännu mer orimligt kändes det att han hade odlat dem själv, från frön han hade fått av en annan gemensam vän.

Jag fick två pumpor, en stor och en mycket liten, med mig hem!

Jag lackade naglarna svarta. Lyssnade på Samhain-musik (Samhain är den wiccanska högtiden som firas 31 oktober). Gröpte ur och karvade en lykta av den lilla pumpan. (Finns det något mera Halloweenigt än pumparester under svartlackade naglar?) Kokade och puréade den stora pumpan. Gladdes och fröjdades.

♦

På själva dagen, den 31 oktober, for jag hem till föräldrarna med min lilla pumpalykta; pumpapuré; nejlika, kanel, muskot, ingefära; ett dyrt och varmt rekommenderat rödvin.

Vi bakade pumpapaj och Nisse bar, mycket motvilligt, sin (även den från USA hitskickade) Halloweendräkt när vi gick över till grannarna för bus eller godis (där vi stod för godiset: några bitar pumpapaj).

Vi åt allt godis och drack nästan allt rödvin och åt en duktig del av pajen. Vi tittade på ett avsnitt Den unge kommissarie Morse. På spiselkransen lyste den lilla pumpan och ute i skogen lyste gravljuset.

♦

Så blev Halloween precis som jag hade föreställt och önskat mig. Nere i sänkan lyste ljuset vid kaninernas gravplats, från söndagens begravning, hela Halloween-natten igenom. På torsdagsmorgonen, den 1 november, hade det slocknat. Jag kände: Förstås. Det är precis som det ska vara.

Kanin och Pumpa som önskar glad Halloween!