dagbok

Längre kvar än ljuset

Jag drömmer att jag är på någon slags medeltidsvecka, vi har alla medeltida kläder på oss. En vän kommer fram till mig och är orolig. ”Det är inte för sent att ordna upp det ännu med din pojkvän, vet du. Han tog väldigt illa upp, men han förstår nog om du förklarar.” Jag visste inte ens att vi var osams, min pojkvän och jag, men greppar i samma sekund att det rör sig om ett missförstånd – jag hade tillbringat en kväll med mina vänner istället för med honom, men jag hade ju redan planerat att träffa mina vänner! Vi hade aldrig bestämt träff, han och jag. Han måste bara ha missuppfattat, och jag måste förklara det för honom så snabbt jag kan.

Men han har blivit uppdragen på scen från publiken och deltar i en gycklarföreställning. Han kommer emot mig med någon slags knep och knåp som han ska lösa, ber om hjälp. Det osagda och outredda ligger i luften mellan oss, fast vi försöker vara som vanliga. Jag kan inte hjälpa honom med problemlösningen. ”Efter föreställningen”, tänker jag. ”Så fort föreställningen är över ska vi prata.” Jag försöker trycka ner fyra stora ballonger i min väska medan vi pratar, det är knappt så att jag får fast dragkedjan utan att spränga ballongerna, men jag vet att det är viktigt att jag lyckas få ner dem intakta. Han går vidare för att få hjälp av någon annan.

En annan vän närmar sig mig, även hon i medeltida kläder. För att trösta mig sjunger hon en otroligt fin sång på danska, som med drömmars logik snart övergår i svenska:

När du en gång lämnar denna jord
ska du veta att du är
större än det du sett och gjort

När du en gång släpper tag om denna dag
ska du veta att du är
mer än det du trott och sagt

Jag vill teckna linjerna av minnena
som stannar längre kvar än ljuset

Vi är högt över granskogshorisonten och hela himlen lyser av den uppgående solen.

skönlitterärt

Bön

Vi tar tillflykt till sömnen
men natten är alltför kort
och hur vi än vill bort
är det värre att vakna ur drömmen.

Älskling, håll min hand och
se upp för strömmarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver dig, ditt löfte om sanning och vila.
Ge oss ditt ord om att det ska sluta.
Ge oss det absoluta.

Vi vänder oss från förfallet
men kan inte göra mer
– vi är på väg ner
och kan bara dämpa fallet.

Älskling, släpp ditt svärd och
se upp mot skyarna,
ty det är nästan över.

Vi behöver veta, att du ännu vill ha oss.
Ge oss något nytt, en ordning ur kaos.
Gör något nytt, något brinnande av oss.

En dikt/bön/sångtext som jag skrev i ren envishet under en tågresa norrut. Jag har skamlöst och medvetet lånat ord och tankar från såväl en profan sång (Absolute av Thousand Foot Krutch) som en sakral sång (psalm nr 471, vers 4).

okategoriserat

Jävla finnar norrmän danskar

Jag är, som ni troligen redan vet, en ordknarkare av hög grad, även när det kommer till musik. Låttexter is the shit, med andra ord.

Då jag hörde kents nyaste låt La Belle Epoque första gången på radion, så var det som att få en rak käftsmäll på hjärtat (föreställ er det, ni!). Det var raderna ”Jag är den misstänksamma grannen / Jävla finnar, norrmän, danskar” som bara TJOFF. Och resten av texten är precis lika mitt i prick, en fruktansvärt fantastisk/fantastiskt fruktansvärd inblick i samtiden och nutiden och vårtiden. Så jag tycker ni ska lyssna på låten och lyssna på texten.

(Om ni är extra känsliga idag och känner att ni inte kan hantera elände, om än vackert framlagt sådant, så ska ni låta bli. För käftsmällar är alltid käftsmällar, de gör ont även om blåmärkena efteråt kan vara älskade.)