Stillbilder

Jag vänjer mig vid min nya vardagsmiljö. Mitt jobb innebär att jag tillbringar största delen av min tid hemma. Arbetar i köket, lunchläser i soffan. Viker lite tvätt, plockar lite disk. Tänder och släcker och tänder ljusstakarna enligt dagsljuset. Kokar kaffe mot eftermiddagarna. Ibland dricker jag det ensam i allsköns ro, ibland med min partner om vi båda har en kortare arbetsdag.

Adventspyntet och alla vackra ljus gläder mig. Sådant är viktigt när man hasar omkring hemmavid i skinntofflorna som mommo gav i inflyttningspresent. Här kommer några stillbilder av adventsvardagen ute och inne. Trevlig fredag och helg till er alla ♥

Köksfönstret 10 november och 26 november.

”Ny dag, nya krafter”, brukar min mommo säga. Jag citerar henne flera gånger i veckan under trötta kvällar. Sedan fick jag ett korsstygnsbroderi av henne i inflyttningspresent! Det är det första jag ser när jag kommer in i köket om morgnarna.

En morgonpromenad träffade jag på en stor och orädd stadsräv som grävde efter mat under snön.

Innergården om kvällen. Ljusslingan i trädet gör mig så glad.

Utsikten från sovrumsfönstret.

I somras gav min syster mig blommor en gång i månaden året ut i födelsedagspresent. Här är november månads blomsterinstallation.

Conny lagar älgfärsbullar på sin fammos vis till inflyttningsmiddagen för min familj. Vi köper i regel inte hem kött, men fick fjolårsvilt av en snäll familjegranne! Älgfärsbullar, potatismos, sås och lingonsylt. Bästa maten den veckan.

Varje år är det lika delar hemvant och förvånande att ta de första vinterpromenaderna.

Lekkamrater

Jag sitter och glorstirrar ut i tomma luften. Svettas bakom ansiktsmask och i tjock jacka, känner hur det rinner på ryggen och under behån. Framför mig smattrar tjänstemannen in information i datorn. Sambon sitter i skitiga arbetsbyxor och doftar rök och träskivor, kom raka vägen från bygget för att vi skulle hinna innan banken stängde.

”Är du en politiskt inflytelserik person?” läser bankpersonen utantill från skärmen.
”Nej”, svarar jag. Men jag önskar att jag var det, tänker jag. Inflytelserik, och rik. Då skulle jag inte behöva sitta och svettas i ett litet bankrum. Någon annan kunde göra det åt mig. Jag kunde ligga hemma på soffan; äta godis; skriva dikter; engagera mig ideologiskt; starta ett parti; starta en revolution.

Det här är att vara vuxen, tänker jag, och det får mig att fnittra. Allt är roligt i sin absurditet. Värmen, banktjänstemannen, mängden folk i Prisma en fredagseftermiddag, min tomma blick som jag inte lyckas vända från väggen. Att en av oss måste köra hem för att hämta våra pass, för att körkort inte dög som id. Att allt det här ska anses vara normalt. Jag skriver under flera papper, alla på finska för att jag inte orkar be om dem på svenska. Någonstans långt bak i mitt vuxna, ideologiska jag är jag lite sur över att det är min sambo som har sitt namn på alla viktiga papper: gemensamt bankkonto, hemförsäkring, elavtal. Någonstans är jag lite lättad över att jag inte behöver ta det ansvaret, även om eller kanske just för att jag stressade så mycket med det innan flytten.

Vi får göra om proceduren med de finska pappren flera gånger, när vi kommer på nya saker som måste tas i beaktande, jag skrattar fortfarande bakom masken. Jag känner mig inte som en vuxen, jag känner mig som ett barn. Sneglar på min partner, han har träflis på mössan och byggdamm på glasögonen. Som om han har hoppat i en sågspånshög hela dagen. Han ler också bakom masken. Lekkamrater i en låtsasvuxenvärld.

Som ett bröllop, nästan!

Jag drömmer att jag är Loke, den fornnordiska guden, tricksaren, skälmen. Vi lever i någon slags version av Asgård. Det finns en havsstrand och en djup skog och enorma jättemonster i skogen, som tacksamt nog inte kan ta sig förbi den kraftsfär som omger Asgård, de förbränns till aska av drakarna om de försöker överträda gränsen.

Jag har gått och fördubblat mig själv. Det var inte särskilt genomtänkt – det är knepigt nog med redan en Loke, som vi vet – men nu är det som det är. Att radera en version av sig själv är heller inte rådigt. Oden är inte glad. Det är han sällan när jag har varit i farten. Vi behöver hitta något sätt att skilja mig från min dubbelgångare, den ursprunglig från kopian. Oden, Tor, Loke och jag sitter i den stora hallen och slår våra mer och mindre kloka huvudet ihop över hur vi ska lösa det här. Vi vet att dubbelgångare inte varar för evigt, men det går inte heller att veta hur länge de kommer existera, och så länge de existerar måste de behandlas väl, som vilka individer som helst. I mitt inre förbannar jag idén att göra en till version av mig själv, i stunden kändes det som en bra del i en större plan jag hade, men nu är spegelbilden av mig mest till besvär. Den andra Loke verkar inte alls störas av situationen. Jag kan inte veta vad han tänker eller känner.

Tor kommer på idén att vi alltid måste olika kläder. Då känner man genast igen de olika Lokarna på utseendet. Bra idé, kära bror – men kläder kan man alltid byta. Ingen litar på att Lokarna skulle hålla sig till sin förutbestämda klädsel, allra minst jag själv. Jag känner ju mig själv. En silverring, då? funderar Oden. En förtrollad silverring som inte går att ta av.

Tor blir eld och lågor, höjer sitt stop för att skåla med mig. Som ett bröllop, nästan! utropar han. Jag grimaserar, men dricker skummande öl ur mitt horn, vill inte missunna honom hans plötsliga glädje. Min dubbelgångare är genast med på idén, skrattar och snurrar runt och står plötsligt iklädd en vit brudklänning med spetsar och pärlbroderier. En tunn slöja faller över hans svarta hår. Utan att jag riktigt vet hur det har gått till bestäms det raskt att hållas en vigselceremoni. Tor är ivrig, utnämner sig själv till marskalk och Oden till vigselförrättare. De tre samlas kring bordet för att välja ut en silverring bland fyra. Ringarna är vackra, gedigna hantverk, den andra Loke provar dem för att se vilken som passar bäst till både storlek och stil. Jag blundar och masserar tinningarna, försöker gå tillbaka i minnet för att bli på det klara med hur jag riktigt hamnade i situationen att gifta mig med mig själv. Som alltid när jag smider planer verkar det sluta med att planerna smider mig.

Till priset av tre syltgrisar

”Jag tänkte komma till Sundom och byta till vinterdäck imorgon”, skriver jag åt pappa en dag. ”Jag kan köpa med mig nåt gott till ettmeddaskaffi.”

Det är inte bara för att byta däck som jag tar en kort arbetsdag och far hemhem. Båda föräldrarna har lång dag och Nisse behöver rastas. Jag ska hämta lite grejer till lägenheten från huset – livet är att flytta saker från ett ställe till ett annat. Dessutom vill jag träffa Nisse – och förstås resten av familjen. Min veckoenliga Sundomtur, som min sambo kallar det. (Tänk, en sambo numera! Det är roligt med benämningar, de ger spelrum och identifikation när de är som bäst. Ofta använder jag ”partner” om min käraste, för att normalisera det ordet och se hur det tas emot av folk som inte vet vem jag är ihop med. Allra gladast blir jag när folk inte utgår från att det är en man, utan låter alla möjligheter vara öppna.)

Jag skriver en lapp på köksbordet, Ute med Nisse. Vi tar kaffe & gris när jag kommer hem ♡, och under promenaden ringer jag syrran. ”Gomoron”, säger hon. Klockan är bara åtta i Florida. Vi pratar tills min akku tar slut, precis i den bortersta ändan av promenaden. Jag lovar mig själv än en gång att byta ut min gamla, opålitliga och stärvande telefon, och skyndar på Nisse hemåt. När vi kommer in på gården har pappa börjat byta däck på min bil. Jag skrattar och säger att jag nog kan göra det själv också, att jag hade räknat med det, inte förväntat mig annat.

”Nå, jag har nu bara ett däck kvar. Du får tvätta däcken sen”, säger pappa. Jag går in med Nisse, duschar av den leriga hunden i handfatet, ger honom mat och tuggben när pappa kommer in.
”Nå, jag tvättade nu däcken också”, säger pappa. Jag tackar så innerligt, frågar om han vill ha kaffe, och det vill han, så jag kokar och plockar fram grisarna jag köpte på bybutiken. Lokalproducerade. Ett däckbyte till priset av tre syltgrisar.

Vi sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Nisse tittar så bedjande på oss, vill vara med i gemenskapen. Han får sitta på stolen vid bordsändan och jag matar honom med lite torrfoder. Jag njuter av kaffestunden, av småpratet om grannar, bilar, helgplaner, julplaner. Jag vill inte att stunden ska ta slut, men min far är en rastlös själ. Det finns alltid något att göra. Däck att byta. En egengjort torkställning i bastun som ska skruvas upp. Jag plockar undan kaffekopparna medan pappa hämtar vattenpasset.

Dricka kaffe under eftermiddagen och spela skivor om kvällen

För en vecka sedan satte jag mig på ett tåg för första gången sedan december 2019. Vi skulle mötas i Åbo, vi fem flickor från högstadiet. När vi anlände till stationen lite över nio på fredagskvällen hämtades vi upp av bil – jag bodde sju år i Åbo men detta var första gången jag fick skjuts från tågstation – för att packa in oss själva, resväskor, hämta den sista i sällskapet och trycka in en extramadrass i baksätet. Vi sov alla fem i samma lägenhet, en urcharmig femtiotalstvåa. Det första vi gjorde, när vi alla var församlade, var att fara på sen middag till Hesburger. Direkt något så självklart, så hemvant, att sitta på en snabbmatsrestaurang och dippa franskisar och prata om högt och lågt. Det har vi gjort i alla år, när hamburgerställen och billiga konditorier var det som vår tonårsekonomi räckte till för.

Morgnarna var långa, lugna. Som de blir och behöver vara när man är fem som ska vakna, dela badrum, äta frukost i lugn och ro. Plocka undan madrasser så man ryms att dricka kaffe under eftermiddagen och spela skivor om kvällen.

På lördagen promenerade vi som tomtenissar på rad med våra mössor och baskrar och små ryggsäckar uppför kullar och nerför kullar, längs med ån, över broar. Förbi mina gamla universitetskvarter, pekade ut museer, kaféer, sevärdheter.

Nu har vi alla hunnit fylla 31 år, så vi firade det med att baka en tårta för våra gemensamma 155 år. Eller, det var främst att en av oss väldigt gärna ville baka en tårta, och alla andra är mycket och starkt för tårta i alla lägen. Vid midnatt på fredag såg köket ur så här. Resultatet blev en rosa skapelse med blomdekorationer som vi åt i dagarna tvenne med kaffe och te. Alltid någon som frågar: ”Ska jag koka kaffe? Ska jag sätta på tevatten?”

På söndagen var det regn och snålblåst, och vi for på museum. Jag har inte varit på konstmuseum i allmänhet på länge, och på museum med modern konst i synnerhet på ännu längre. Det var passande nog en utställning om och av queera personer, ”Spektrum” på Wäinö Aaltonen Museum, och vi fick omkring med rosa broschyrer och tittade på skulpturer och videoverk och seriestrippar och broderier. Mina favoriter var en stor kub i olikfärgade, nedhängande sidenband som man kunde gå igenom, mjukisverktyg och en 55 minuter lång film om bdsm, som jag ändå varken orkade eller ville se hela av – den var rätt magstark emellanåt. Tre i gänget såg ändå hela filmen, och på kvällen låg vi på luftmadrasser och soffor och diskuterade tankar och känslor som utställningen hade väckt.

Jag känner mig fortfarande så stärkt och glad av helgen, av att få tillbringa dygnets alla timmar tillsammans med vänner som jag känt över halva mitt liv. Vi har pratat så länge att grundförståelsen gör det lätt att komma in på djupa ämnen. Vi vet var vi har de andra, vi känner varandras historier – även om det förstås varje gång också dyker upp något nytt. Det finns inget vi behöver föreställa oss när vi träffas, vi kan vara som vi är. Att alltid alltid på varandras sida, även när man tycker att den andra gör något tokigt. Det om något är kärlek. Det där villkorslösa.

Bo tillsammans

Medan vi fortfarande bodde på skilda håll – men sov ihop flera av veckans nätter – steg jag upp för att koka kaffe åt honom varje tidig morgon. Sedan stod jag med ett öga öppet och vaktade kaffepannan så den inte skulle koka över, eller knäppte på kaffebryggaren, allt beroende på i vilken lägenhet vi sov, och så raglade jag tillbaka till sängen igen för att sova ett par timmar till. Nu bor vi ihop, och jag kokade kaffe åt honom endast den allra första morgonen. I något skede behövde jag inse att det inte är hållbart, att det inte går att tumma så här mycket på sömnen om det ska ske varje vardag, att det i slutändan blir en bättre morgon för mig om jag får ligga kvar när väckarklockan ringer 05.15 och jag halvsovande får pussa honom hejdå från sängen strax innan han ska fara iväg, innan jag somnar om och sover ett par timmar till.

”Jag skulle vilja koka kaffe åt dig varje morgon, alla morgnar, men jag orkar inte i längden”, beklagar jag mig.
”Jag vet”, svarar han, ”och jag är imponerad av att du orkade så här länge.”

Dryga två år tillsammans, det känns länge och kort på samma gång, han är fortfarande det mest oväntade och självklara som hänt mig. Självklarheten blir hela tiden större.

Att flytta ihop var en pärs. Under nästan två veckor gjorde vi inget annat än flyttade, packade, arbetade och sov. Jag mådde riktigt uselt emellanåt, kroppen kraschade på nya sätt. Vi lärde oss var våra tålamods gränser går, och irritationen bubblade fram trots (och emellanåt just för att) vi båda vill varandra så väl, vill varandra och oss det bästa. ”Förlåt för att jag blev så irriterad”, säger vi åt varandra när vi fått vara ifred en stund, fått i oss lite mat. ”Det gör inget, jag förstår ju varför”, svarar vi varandra och stryker varandra över håret. Lättnaden när de sista lådorna försvann ur synfältet (låt vara att den bara staplades in i garderoben, tillsammans med andra ouppackade lådor och kassar) var stor, och med de uppordnade ytorna började också livet ordna upp sig.

Vi har två rum och kök, stora rum, stort kök. Fönster åt tre håll, skild wc och badrum, bastu. Jag njuter av att kunna gå från rum till rum, ha stora ytor att röra sig på i vardagen då jag ändå tillbringar mest tid hemmavid. Vi har gjort en städlista med när vi ska städa och vad vi ska städa, den som har mera energi för dagen lagar mat, jag sätter upp lampor och han syr gardiner. En kväll, innan gardinerna kommit upp, ser vi hur ägaren till lägenheten ovan hängde upp ljusslingor i trädet utanför vårt köksfönster. Jag blir själaglad över det, visar tummen upp genom fönstret och får en vinkning till svar. Jag vill ha allt vackert, allt lysande, allt värmande. Någon kväll den här veckan ska vi hänga upp tavlorna, och någon kväll ännu detta år, om pandemiläget tillåter, ska vi ha inflyttningsfest till vårt första gemensamma hem, och det känns varje dag bra att få bo tillsammans.

Vår ingång och köksfönster – ännu utan gardin.