dagbok

”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

20190615_184320
Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.

Annonser
skönlitterärt

Hamburgerpapper

De sitter mitt emot varandra
pussas över tomma hamburgerpapper
och ser lyckliga ut:
en 16-åring med sin
pojkvän/flickvän/älskare/dejt

och jag älskar dem
hett och häftigt
som jag ibland
älskar främlingar

”Han ser ut som en fotbollskille”
säger min pojkvän/partner/älskare/dejt
mitt emot mig
över tomma hamburgerpapper

”Han ser ut som en
som jag tänker
att jag hade fallit huvudstupa för
som 16-åring
men nu vet jag
att så inte hade skett”
säger jag

En stund senare
på gågatan:
flygigt hår
tejpade knän
ryggsäck med alla fack öppna
(det är kanske det finaste:
alla fack öppna)

De cyklar kring varandra
i en extra cirkel
innan de skiljs åt

Båda ler

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
de får

Jag tänker:
tänk att
(och allt)
jag får

dagbok

Det är bra, livet är fint

En dag i juni fyller jag år, och alla bord fylls av blommor. Jag får bland annat en begagnad jeansjacka och en skattkarta som leder till ett badrumsskåp i present av familjemedlemmar. Vi skålar i skumpa och kaffe och äter jordgubbspavlova, och jag kan inte önska mig mer.

20190618_163422-1

Nästa dag bjuder jag två vänner på resten av skumpan och pavlovan. Av dem får jag choklad och ett regnbågste som jag sneglat på länge men aldrig idats lägga pengar på. När vi har druckit upp skumpan och ätit pavlovan går vi över till att provsmaka chokladen och teet.

20190619_184621.jpg

img-20190619-wa0006.jpeg

Det blir midsommarhelg. Jag badar bastu tre dagar i rad, och sover med någon jag tycker om tre nätter i rad. På villan där vi huserar är det aldrig långt till nästa dricka, nästa skratt, nästa kram.

Harry Martinson skrev:

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.

Sent på midsommaraftonen sitter vi längst ute på bryggändan och tittar ut över fjärden. Ett par röker och någon värmer mina fötter. Det spelas musik. Jag snor åt mig klunkar av rödfärgad skumpa som doftar som det doftade i mina morföräldrars badrum när de bryggde eget vin, och jag kan inte önska mig mer.

64755346_2091824411116762_3498422455125409792_n
Fotograf: Calle

Vi ser både solnedgången och soluppgången på vardera sida om den kortaste natten på året. Under de få timmarna folket sover hinner det både åska och regna. När den första sätter på kaffet på midsommardagens morgon skiner redan solen igen. Vi äter tortillachips och pavlovarester och kall nypotatis till frukost. Kärleken till mina yrvakna vänner är gränslös.

”Hur är det med dig?” frågar en vän i ett chattfönster på annandag midsommar.

Jag svarar: ”Det är bra, livet är fint.”

Jag kan inte önska mig mer.

dagbok

Prideveckan

MÅNDAG

Jag får ett infall och hänger upp en regnbågsfärgad tvättlina på min stuga. Regnbågstvättlinan kom till inför Jeppis Pride 2014 men har börjat leva sitt eget liv efter det. Jag tycker det är ett underbart sätt att bokstavligen bekänna färg, visa var ens sympatier ligger.

62555405_2155108197933633_5936609719014653952_n

TISDAG

Jag är så nervös hela dagen att jag mår riktigt illa. Tänker varför jag riktigt har gett mig in på det här. Att gå utanför sin bekvämlighetzon är bara hemskt. Men när jag slutligen kommer till Folkhälsans hus blir jag mest ivrig och glad över alla regnbågsdekorationerna. På en vägg hänger info om bland annat olika regnbågsflaggor och deras betydelse. Dansskorna är på, för jag ska hålla min första lindy hop-taster, som dagen till ära är en queerlindy-taster. Alla kan föra, alla kan följa.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 17.29.34

Som ni kanske vet är jag en queer lindydansare i flera bemärkelser. Jag dansar som förare, vilket inte är alldeles självklart som kvinna. Min danspartner denna taster är dessutom en man. Det är en kombination (kvinnlig förare, manlig följare) man inte ser så ofta. Bland dansarna finns vänner, bekanta, och en kusin, och jag vågar påstå att tastern är riktigt lyckad. Svettigt är det också, som lindy hop brukar vara.

WhatsApp Image 2019-06-11 at 19.02.59

Efter dansen hänger jag kvar, dansar lite mera, pratar med folk. Dricker saft och äter godis, tar Röda Korsets kondomkörkort (fulla poäng i teoriprovet, klart godkänt i det praktiska provet och mörkerkörningen, hurra!). Jag kommer hem med godis, kondomer och rosa sockor med regnbågar. Tisdagskvällen känns som fredagskväll.

ONSDAG

20190613_132829

TORSDAG

Det är en grå och tung dag, men en definitiv höjdpunkt blir att dricka kaffe i soffan med pappa och titta på X Factor-videor. Pappa vet vilka som är sevärda och vi skrattar så vi gråter.

Sedan kör jag till Dragnäsbäcks kyrka för att se på konstutställningen GOD LOVE PRIDE. I min känslosamma dagsform tänker jag börja gråta redan när kyrkpersonalen på plats är vänlig mot mig och låter mig lämna ytterkläder och mopohjälp i personalrummet. Sedan gråter jag lite mera medan jag lyssnar på Emilie Autumns Laced/Unlaced och går runt i församlingssalen. Jag gråter åt hur folk har tvingats bryta med sin familj, inte har fått vara sig själva, sett sin storebror hänga sig för att hans sexualitet inte accepterades av de religiösa föräldrarna.

Det här gråter jag också till. Att det inte alltid är en kamp. Att man ibland kan resa sig upp och bara gå.

FREDAG

En intervju med mig publiceras på Vasabladet.fi med rubriken För Sandra är pride såväl glädje som kamp – ”Jag vill gå i paraden för de som inte kan”. Jag kommer officiellt ut som queer, för mer officiellt än i lokaltidningen kan det väl inte bli. Folk gillar och älskar länken jag delar på Facebook, skriver kärleksfulla kommentarer. Jag skrattar högt åt min kusins kommentar: ”Hejja Sandra du e bäst, brudar, killar, du får flest! 😃

Jag får höra i andra hand vad familjebekanta har sagt om intervjun. Vissa är lite förundrade, men ingen, ingen har yttrat ett enda negativt ord som når mina öron.

Skärmklipp 2019-06-17 17.24.39
Skärmdump från intervjun.

LÖRDAG

Höjdpunkten på veckans festligheter är Prideparaden. Vi är 800–900 människor som går från torget till Sandö. Överallt är det regnbågsflaggor, glitter, musik, skyltar. Det är ljuvligt att se. Vi återanvänder skyltarna från förra årets Kokkola Pride. Jag pryder mig med biologiskt nedbrytbart glitter i silver och rosa. Vi är alla glada, alla trötta. Allt känns intensivt och fötterna ömmar. Jag lånar olika solglasögon under dagen, för mina egna har jag glömt hemma på villan.

Långt senare på kvällen har världen lugnat sig. Sommarnatten är ljus. Vi sitter invid en öppen balkongdörr och dricker skumpa och pratar oanständigheter. Jag lägger mig på golvet och lämnar glitter på mattan. Jag sover över hos en vän och lämnar glitter på handduken.

SÖNDAG

När jag går hem nästa dag – i gårdagens kläder, okammat hår, glitter kvar på axlar och hals, regnbågssjalen ännu knuten om väskan – skrattar jag för mig själv av en vidunderlig lycka. Solen skiner, en frisk vind blåser, jag är glad och dagen ligger ledig framför mig. Jag vet inte ännu att den kommer innehålla kaffe, rosor, presenter, promenader, färgsprakande film på bio, och glitter under bäddmadrassen i en säng jag inte ens har sovit i hur. kan. det. finnas. glitter. överallt, men det kommer den.

Jag tänker: Det är så här sommaren, livet, ska vara.

dagbok · skönlitterärt

Systra mi

I dag är det syskondagen. Eller så var det syskondagen redan 10 april. Det är lite olika, hur man räknar, var man är. Vi är på olika ställen i dag, min syster Julia och jag, men närmare varandra än vi varit på flera månader – och nästa vecka, ja, då är vi i samma stad igen för sommaren! Jag tänker mig: skumpa, ettmeddaskaffi på villan, sushilunch, road trip. (Syrran är världens mest upptagna, men man kan ju drömma!)

Här är hon, min finaste lillasyster, och hänger på en båt förra sommaren. Hon är en väldigt duktig fotograf och bloggar också, om resor, livsstil och företagande, på juliaholmqvist.com, så det lönar sig att kolla in om man är intresserad av sånt. Jag blir alltid hungrig av hennes matfoton och tänker att jag ska följa hennes tips om egenföretagande, men sedan kommer jag aldrig till skott (se längre ner).

https://www.juliaholmqvist.com/wp-content/uploads/2018/07/white3.png

Jag brukar (eller brukade, för ju äldre vi blir desto mer gemensamt känner jag att vi börjar ha) skämtsamt säga att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar. Vi har olika temperament, känslighet, intressen. Julia har en förmåga att alltid landa på fötterna (ibland undrar jag om våra föräldrar har ingått någon slags pakt med högre makter, om hon har fått en specialiserad skyddsängel), och är driven och företagsam på ett sätt jag bara kan drömma om. Jag älskar henne gränslöst och till tidens ände.

En av de allra, allra bästa sakerna med att ha rest så mycket med familjen är all kvalitetstid jag har fått tillbringa med min syster. När man delar sovrum och badrum under intensiva dagar, sitter bredvid varandra på långflyg och väntar på samma flygplatser, så kommer man varandra närmare på ett annat sätt än under en vardag där båda är upptagna med sina liv och, som det har varit under många år, bor på olika platser. (Tacka vet jag Whatsapp. Där kan man chatta under dagen, och skicka bilder på Nisse och vad man gör under dagen, och bestämma telefondejter.)

Vi har fått upptäcka bland annat Budapest, Prag, Kreta, London, Kap Verde, Lissabon, Thailand och Gdansk tillsammans. Här dricker vi cappuccino i Rom höstlovet 2017. Syns det att vi är släkt? (Jag skrattar nu när jag ser de här bilderna. Det är ju helt klart vem som är utbildad estenom och vem som är humanistfjant.)

22690690_10155830267952767_653862889_o

Jag skrev en dikt till och om min syster för ett par år sedan. Den står sig alltjämt.

Systra mi

Mitt tidigaste minne:
springa i sjukhuskorridorer
en nyfödd knubbis
som ska komma att bli
längre än jag

Vi delar rum
smygsover i samma säng
blicken på klockan:
20:59 till 21:00
Önska dig något

I mitt liv
har hon alltid funnits

Om somrarna
spelar vi kort
tills korten tar slut

Efter kraschen:
kunde inte tala
inte hålla en penna
men skrev med fingret
i min handflata
XXXXXXXXde första och viktigaste orden

Folk blir förvånade
Ni liknar inte alls varandra!
Vi råkar bara ha
samma föräldrar
samma familj

samma släkt
samma liv och blod
Jag är inte
om hon inte är

Kaffe och apelsinjuice
solglasögon mot morgonen
och ut ur det öppna fönstret
(där vi langade koppar och glas):
One day, baby, we’ll be old…

Knöliga kuvert på posten
med gåvor och bilder på grisar
textmeddelanden med citat
ur sånger vi skrattar åt

små små tecken till tröst
när vi är ifrån varandra

Kom och sjung!
säger hon
Jag har lärt mig
en ny låt på piano

Vad som helst
tänker jag
vad som helst

skönlitterärt

I en annan slags värld

Det var i augusti 1928, en natt när personalbristen på Bedford Lunatic Asylum var extra påtaglig och Flora var enda nattvakten. Patienterna hade alla fått stora mängder lugnande för att natten skulle förlöpa utan katastrofer, men när Flora delade ut medicinskålarna hade Cleos varit tom.

Några timmar senare, när alla andra låg borta för världen i opiumtung sömn och lampan inne hos överläkaren hade släckts, låste Flora försiktigt upp dörren till ett av patientrummen och släppte ut Cleo. De satte sig på en bänk i bortre hörnet av korridoren, med en filt över sig för att hålla den ständiga kylan borta. På himlen stod en försiktig halvmåne och ett svagt sken föll in över deras fötter, men deras ansikten låg i skugga. Flora hade kokat en termos te och smugglat med sig extra socker och skorpor i förklädesfickan.

Cleo berättade om teatern i London och om de överdådiga efterfesterna med alla som var något. Hon beskrev champagnetornen som aldrig slutade flöda och skandalösa skådespelarpar där båda var kvinnor men den ena i paret alltid bar herrkläder. Flora berättade om hur det var att nästan bokstavligen växa upp i skuggan av Bedford. Hon förklarade hur hon alltid hade varit fascinerad av vad som skedde på insidan av de röda väggarna och om hur inget var som hon hade trott. Cleo berättade om en kattunge som hon hade tagit hand om som barn, och om en grannflicka som hon hade varit vän med som barn. På något sätt hörde de ihop. Flora berättade om hur hon tillbringat sena kvällar i biblioteket under studietiden för att i smyg läsa om sapfisk kärlek, de minsta noterna i de mest ouppmärksammade verken. På något vis hörde det också ihop. Månskenet flyttade sig från deras fötter upp till knäna, där Cleo hade fattat Floras hand och hon hade låtit det ske. Filten och teet hade slutligen drivit kylan på flykten men de satt fortfarande tätt intill varandra. Flora hade lutat huvudet mot Cleos axel.

I en annan slags värld skulle du inte behöva vara här, hade Flora sagt.
I en annan slags värld skulle vi dricka te tillsammans i klart dagsljus, hade Cleo sagt.

I en annan slags värld skulle jag ha bett dig att gifta dig med mig, hade Cleo sagt.
I en annan slags värld hade jag svarat ja, hade Flora sagt.

I helgen var jag på det psykologiska skräcklajvet Asylum, som utspelade sig på ett engelsk mentalsjukhus på 1920-talet. Jag spelade sjuksköterskan Flora, och hade skrivit ovanstående text innan lajvet för att utveckla relationen mellan Flora och hennes flickvän Cleo.

Här är Flora:

20190427_131134

dagbok

Frigörande av potential

Jag är en sådan som tycker om att fira saker, uppmärksamma påsk, Runebergsdagen, villaavslutning, halloween, vårdagjämningen. Alla hjärtans dag. Men sådant kräver lite planering, lite frigörande av potential för att en viss dag ska få chans att bli så bra som den kan bli.

Det lyckades jag inte riktigt med i år. Jag var efter i jobbet (i förrgår: renovering, igår: Okej vilt förslag: Har du lust att hänga med på en milkshake till burger king? Till burger king? Kör du? Jag kör Nu kör vi!) så jag behövde jobba ikapp, dessutom med lite för lite sömn i kroppen. Jag hade ärenden att uträtta i ett glashalt centrum, drabbades av plötsligt och ihållande illamående. Inte som jag hade velat det, med andra ord. Inte det bästa frigörande av potential för den bästa alla hjärtans dagen, med andra ord.

Men: Jag fick ge bort två vändagspresenter, och mottagarna verkade uppskatta dem. Jag fick se insidan av HSS Medias kontorshus. Jag fick äta middag med min familj (ugnsbatat med fetaostsås) och dricka kaffe i soffan (och äta kokos-chokladglass) och gosa med Nisse. Och nu har jag stannat uppe lite för länge, igen, men jag har lyssnat på hemlig valentinmusik av Nightbird, så det är värt det.

20190215_000412

Jag fick dessutom en liten flaska regnbågsskumpa av min syster i vändagspresent. Har jag sagt att jag har den finaste lillasystern någonsin? Jag har den finaste lillasystern någonsin.

dagbok · skönlitterärt

Hänförelse

Det var ju inte så att jag blev kär, inte precis – det var mera så att hon var den mest förtjusande kvinna jag sett i kanske hela mitt liv, och hade jag inte redan suttit så skulle jag helt klart ha funnit mig själv på golvet i ren hänförelse. Men nu satt jag redan på golvet och där stod hon, glittrande och intagande och jag tänkte på Hollywood och diamanter och Great Gatsby och att jag inte skulle kunna sova innan jag visste hennes namn.

När hon började dansa glömde jag till och med att fundera över hennes namn. Guldskorna gled över golvet och hårbandet glittrade, hon drog upp klänningen med ena handen för att, för att, ja, jag vet inte ens varför, för att skapa rörlighet eller för att retas, men hon var tatuerad hela vägen upp från ankel till lår, så högt som hon drog klänningen. Och de långa ögonfransarna! Och den röda blomman i håret! Och de där ögonbrynen som var vinklade så att hon alltid såg okynnig ut, även när leendet var av den oskyldiga sorten (och det var det sällan, hela hennes varelse bara ropade sofistikerade oanständigheter av det allra ljuvaste slag). Jag var glad över mörkret över publiken, att det dolde min hettande, utan tvivel höga rodnad.

Jag var nästan rädd för att se henne på närmare håll, rädd att stjärnglansen skulle dämpas när hon steg ut ur strålkastarljuset, att jag skulle se sömmarna i hennes paljettklänning. Men jag listade ut hennes namn, och om natten låg jag läge och vakendrömde om hur jag bjöd upp henne till en dans som i verkligheten aldrig skulle ske.

dagbok · skönlitterärt

Her Radiance Sunshine

Jag drömde att jag var förälskad i en flicka. Vi studerade på samma ställe. Hon var en av de populära idrottarna, spelade fotboll eller basket eller något sådant, hade långt svart hår och log stort mot mig tvärs över alla rum och planer, där hon alltid var i centrum och jag på åskådarplatsen.

Hon gick vanligen under namnet Her Radiance Sunshine, men av mina vänner fick jag veta att hon egentligen hette. På en lapp, i sirlig blyertsskrift, stod det Libbstickka. Efter en match, när vi återigen hade kastat långa blickar och blänkande leenden till varandra över rummet, kom hon fram och satte sig nära mig, och så, långsamt långsamt, kysste hon mig. Mina vänner, som såg allt från första parkett, jublade från sidan om: ”Vi visste det!”

Vi kunde inte vara tillsammans såsom vi ville, kanske hade hon många bortamatcher, så vi talade ofta i telefon. Jag hade svårt att ringa henne utan orsak, kände att jag tog upp hennes tid. När jag hade ringt upp fyra gånger, och ursäktat mig varje gång, sade hon: ”Malva|n, jag har sagt att du får ringa när som helst! Jag vill prata med dig, jag vill prata med dig utan att du har något speciellt ärende!”

(Jag kan inte i skrift förklara hur hon uttalade mitt namn, Malvan, det var som att textfärg och bakgrundsfärg var inverterade på det sista n:et, så att det blev tydligt att jag inte var vilken Malva som helst, utan en specifik, en speciell.)

dagbok

Dagen efter kvällen före

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: det finns något så älskvärt över människor dagen efter kvällen före. Hjärtat gläds över alla festfina vänner en lördag, men ömmar nästan ännu mer för de slitna varelserna nästa morgon.

Kvällen före:

Det är utflyttningsfest. Jag har lånat ett matt, rött läppstift och bär regnbågsörhängen som jag får komplimanger för. Alla är snygga och alla är glada. Jag dricker en root beer och är inte riktigt övertygad om smaken. Vi har frågesport om värdarna och mitt lag, Major Arcana (jag är The Queen), vinner varsin slickepinne. Vi drar roliga (dåliga) skämt, den ena värden spelar piano för oss, i något skede riskerar den andra värdens säng att gå sönder av tyngden av sju-åtta människor.

Folk bär mörkt läppstift och hatt och klockan är över midnatt innan vi drar ut för att dansa och dricka och kramas. Musiken är dålig men sällskapet underbart. När det är så sent att det har blivit tidigt ramlar vi hem på efterfest, men vi tänder inga lampor. Jag ligger uppkrupen i soffan och en vän stryker mig över ryggen, gång på gång, och någonstans i lugnet och välbehaget slumrar jag till.

Morgonen efter:

Vi rör oss långsamt, och ofta mot kaffebryggaren. Garden är nere och ens väsen lite mer hudlöst än annars. Vi är lite tillrufsade, tilltufsade både till hår och hjärta. Man tänker tillbaka på gårnatten och skrattar åt vad man gjorde. Man tänker tillbaka på gårnatten och rodnar kanske lite över vad man gjorde, men det är inte skam utan mera en slags road förlägenhet åt att ens vänner pikar en för sugmärket som dykt upp på ens hals. Någon ligger ännu och sover i sovrummet. Någon annan tvättar läppstift ur skägget. Ingen är riktigt klädd. I soffan ligger fem personer i en oorganiserad hög – ben och händer läggs där de ryms, helt enkelt. Det är varmt, och svettigt, och nära.

En vän kastar tomater och vindruvor på folksamlingen i soffan. Sedan äter vi gårdagens chipsrester, och lyckan är gjord när det finns en flaska Coca-Cola att skölja ner saltet med. Det är vår frukost. Ingen har bråttom hem.