För en handfull år sedan blev jag intervjuad för lokaltidningen, och som brukligt var avslutades intervjun med en liten genomgång av bakgrundsinformation: namn, ålder, hemort – sådant som kan vara av intresse för lokaltidningsläsarna. Jag fick också frågan: ”Familj?”, på vilken jag svarade ”ja”. Reportern skrattade och frågade om jag ville utveckla. ”Föräldrar, syster och andra”, sa jag.
Under en promenad här om dagen pratade min sambo och jag om just familjer, vem som hör till våra familjer och varför, och i morse såg jag på en video av Jessica Kellgren-Fozard, ”Are kids of same-sex parents winning or losing?”, där det i farten togs upp en massa olika familjekonstellationer. Vem hör till familjen egentligen?
Min familj består till exempel av min sambo och jag, vi som delar vardag och hushåll. Det går ypperligt att vara en familj på två jämbördiga vuxna, låt ingen påstå motsatsen. Min familj är förstås också mina föräldrar och min syster – min ursprungsfamilj, den jag vuxit upp och formats i. Till familjen hör också mommo (och moffa, medan han levde), som jag också vuxit upp med om somrarna och som jag träffar minst en gång i veckan. Och när vi ordnade förlovningskaffe ”för familjen”, så var vi sju personer och en hund runt bordet: min fästman & jag, mina föräldrar, mommo, fästmannens mamma med pojkvän, och så förstås Nisse. (Också mycket viktigt att poängtera att husdjur kan ha en självklar plats i familjen, igen beroende på kontext.) När jag firar jul ”med familjen” kan det vara allt mellan jag, fästmannen & mina föräldrar till jag, fästmannen, min syster med sin man, föräldrarna & mommo. Ibland räknas mina kusiner med i familjen, speciellt under högtider – då är familjebegreppet extra brett.
Kärnfamiljen är en sådan nymodighet som vi tror att har mycket djupare och äldre rötter i vår kultur än vad fallet är. Jag hävdar orubbligt att familj (liksom queer!) är ett socialt begrepp som är flytande både i sin allmänna definition och något som kan variera beroende på situation i sin personliga definition. För mig är ”familj” något som lutar åt att oberoende kontext vara mer inkluderande och expanderande än exkluderande – det är mycket lättare att bli inräknad i min familj än vad det är att hålla sig utanför den, hah!
Jag önskar att du vore här att det inte regnade så mycket att jag hade mera ork och mindre ont i ryggen
Jag önskar att du vore här att det fanns fler planlösa dagar att kvällarna vi har tillsammans var fler än de vi har isär
Jag önskar att du vore här att längtan inte var olidlig att postgången var pålitlig att kärleken var outsinlig
Jag önskar att jag finge allt! Är det för mycket att begära? Att vilja, få och klara allt och dela det med dig, min kära
★
Dagens prompt var att skriva en dikt med titeln ”Wish You Were Here”, som tar sin inspiration från ett vykort. Till promptets vykortsgrund hörde också att dikten skulle vara kort och leka med idén om resa, avstånd eller sevärdheter. Om man tolkar den andra halvan av promptet generöst kan man väl säga att jag följde det …
Det har nu gått en vecka av NaPoWriMo. Verkligen inga mästerverk så här långt. Det här gått trögt, inspirationen har undflytt mig, och fast jag vill prioritera diktskrivandet så gör jag det inte. Vadan denna tendens till självsabotage? För när jag tar mig tid, tvingar mig att sitta kvar, lyssna inåt, inte stiga upp, börja läsa eller fippla med telefonen så fort den första inspirationsvågen har ebbat ut, när jag står ut med den korta obekämheten i att känna mig håglös och idélös, jobbar mig igenom det … Då brukar det ju oftast utkristallisera sig något, trots allt. Inspiration är envishet snarare än uppenbarelse. Att det ska vara så svårt att komma ihåg!
Två systrar går i rosengård den äldre heter Ängslan den yngre heter Ömhet
Det doftar mull och vår
De sitter vid ett vitmålat bord blå och gröna linnekjolar faller över smäckra stolar fållen fläckad av nyväckt jord
Skinande står en silverkanna två guldkantade koppar kardemummakex att doppa
På bordet tronar en honungskaka det är Ömhet som bakat dekorerat med gul suckat
De har vikt varandras servett
Ömhet häller teet som ångar frågar om socker tröstar och lockar
Ängslan skakar på hand lätt grepp om gräddsnäckan rädd att spräcka finporslin
Skuggan är kylig men solen värmer ända in
Ömhet sopar smulor slänger in i rosenbuskagen för fåglar och igelkottar
Ängslan sänker sina axlar
★
Jag tog en långpromenad med min vän Ludde, som pratade om allt möjligt och som nämnde en idé han fick i stunden: två systrar vid namn Ängslan och Ömhet i en trädgård.
Jag är mitt emellan två långa arbetsprojekt och unnar mig därmed några dagar ledigt innan jag tar mig an nästa jobb. Det ska bli skönt att byta ut gymnasiekemitexter mot åländsk biografi. Omväxling förnöjer.
I flera veckor har jag haft ont i armen. Det är svårt att ens lyfta en telefon. När jag använder tandtråd om kvällarna (inte alla kvällar, så duktig är jag inte) krampar det i underarmen när jag är klar. Är det en överansträngning? För mycket knattrande på tangentbordet? För lite (ingen) stretchning?
Det är oxveckor, mitt emellan första januari och första april. Vardagen kravlar sig fram. Utomhus slår det från minus tjugotre till nollgradigt över en natt. Bilarna har stått orörda under tunga blötsnötäcken, men ikväll blir det att sopa av min bil än en gång. Vi ska storhandla till helgens 30-årsfirande (det är inte mitt). En ny butik har öppnat i hembyn, och mamma köper lösgodis åt oss till specialpris. Hon överräcker det när hon, jag och mommo träffas på kaffe i stan. Vi kivas lite över vem som ska få bjuda, men mommo vinner (som hon brukar). Jag vet att jag har sagt det förr, och det är svårt att framhålla utan att låta löjlig, men jag uppskattar varenda kaffekopp med mommo och mamma mer än vad jag någonsin kan förklara, som något jag aldrig tar för givet, alltid värt att prioritera.
Onsdagen, vändagen, känns som fredag. Jag är på ärenden i stan och skickar ett meddelande åt Conny: Okej, nu kommer en viktig fråga: Ska jag köpa blommor åt mig själv idag? Men det behöver jag inte göra, får jag veta, och när han kommer hem från jobbet är det med en blombukett och en liten ask chokladpraliner. Vi äger närmare femton vaser, men ingen som passar precis till just den här blombuketten. Så den får stå i ett ölglas.
På kvällen går vi på alla hjärtans musikaler-konsert. Jag sitter ofta och blundar mot scenljuset, plockar fram en näsduk när det behövs och kramar om Connys knä när det är någon rad i alla musikallåtar om kärlek som känns extra starkt. Så fånig är jag ändå, att jag förstår poesi, musik och litteratur på ett annat sätt när de stämer överens med mitt eget liv. Klyschor är klyschor för att de är sanna. Kärlek är större än vad förnuftet kan fånga.
– Var det nånsin så att du hoppades och trodde (en outtalad, otänkt, otänkbar men likväl i det fördolda förbannad förhoppning) att din tjejkompis också kände att hon ville kyssa dig (sådär som bästa vänner gör) när ni satt tätt intill och pratade om killar?
– Ah, en kuggfråga! Nej. Jag var nämligen alltid gay även när jag inte visste det.
★
Utmaningen ”fånga februari” fortsätter. Jag kommer alltid tillbaka till det queera i min diktning, det är det automatiska, det självklara, det ännu inte tillräckligt omskrivna.
Det är tjugondag knut, till och med dagen efter tjugondag knut, men med gårdagens alkohol och sex timmars sömn i kroppen finns det inte ork till att både städa undan efter festen och städa undan julen. På köksbordets blågrå sammetsduk tronar tomma glas, halvfulla flaskor och chipsskålar; två böcker, ett par handklovar och ett armband med strass och pärlor. Jag äter chipsrester och dricker iskall cola zero, den bästa förfrukosten dagen efter, i väntan på att kaffet ska koka upp på spisen.
Resten av dagen röjer vi långsamt, kör två maskiner tvätt och två maskiner disk. Jag handtvättar stay-ups och spetsklänning, silvernagellacket slits i vattnet. Ur duschen städar jag undan frysväska, sopskyffel och omslagspappren efter en blombukett. Jag hittar ett sista champagneglas med bottensats öl uppe på vitrinskåpet. På hallbordet ligger tjugo polaroidbilder, tagna med en väns lånade kamera, och på sovrumsgolvet en hög presenter (kaffe, te, whisky, ljus, presentkort, muggar) som vi undanbad oss men som ändå överräcktes under olika versioner av ”ni sa ju att ni int ville ha presenter, men …”.
Det tog oss över hundra dagar från förlovningen att ordna fest för våra vänner. Det kan bli så, när USA-resor, helgjobb och adventstid kommer emellan. Jag drömde om inflyttningsfest i repris, fast med fint dekorerad prinsesstårta. Vi köpte tårta och dekorerade med gammal pepparkakskristyr och strössel. Kristyren var tjock och trögflytande; det blev så fult att jag skrattade så jag grät. När jag tjugo minuter innan gästerna anländer får hjälp med klänningen – klargrön, klockad och egentligen ett par nummer för liten; köpt begagnad för 1½ år sedan men inte ännu använd i väntan på det perfekta tillfället – går dragkedjan sönder. Jag drar tre djupa andetag, bestämmer mig för att gråta senare, och byter till en tajt spetsklänning i svart och blått medan fästmannen byter slips för att matcha.
När de sista gästerna far vid halv tre har festen gått i ett oavbrutet rus. Jag blir så uppriktigt glad åt varenda människa som kommer in genom dörren, av att de har velat och kunnat och tagit sig tid att komma; jag har flutit med från samtal till samtal, från köket till hallen till vardagsrummet och tillbaka, och ändå har jag inte hunnit tala med alla gäster. Jag har druckit skumpa, bärvin och gin & tonic, men inte hunnit prova den hembryggda ölen. Jag har ätit minst fyra bitar prinsesstårta, och ändå finns det en tårta kvar i kylen och ytterligare en i frysen. Jag har inte plockat undan ett enda fat eller glas, och ändå finns är vardagsrummet tomt på porslin.
Det visar sig förstås vara fästmannen som under kvällen plockat tallrikar, diskat brickor, gräddat fler miniostpizzor och slevat upp räkröra på rågknappar. Tydligen är jag en sådan som stressar och ordnar och plockar för att förbereda. När festen sedan börjar släpper jag allt.
Det är tre dagar senare, och jag är fortfarande sliten. Tröttheten sitter i, och jag tror att jag har överbelastat ryggen och nacken. (”Vi är ju int tjugo nå mer!” som en gammal vän sade – jag tänker på det varje vecka.) I skallen och på Youtube snurrar fortfarande musiken. Vad är annat att vänta, då jag hade taggat inför Lord of the Losts spelning sedan augusti? Jag fick en biljett till den annars slutsålda spelningen av en vän som råkade ha en extra. Jag har lyssnat på deras musik, bokat tågbiljetter, planerat jobb kring att ta ledigt fredagen den femtonde december. Det är dags för äventyr.
Tammerfors är en förtjusande stad, speciellt i vinterskrud. Mitt konsertsällskap och jag har några timmar att slösa innan vi kan checka in på hotellrummet, som vi fått i sista stund efter att vår gemensamma vän och värdinna i staden blivit sjuk och dessvärre varken kan komma med på konserten eller erbjuda sovplats. Vi köper först kajal och hårsprej på Stockmann och ett bälte på loppis, och drar sedan runt och gläds åt julmarknaden och alla vackra julljus.
Det är första gången jag reser och senare sover tillsammans med mitt konsertsällskap. Fast vi har känt varandra i många år och har en en fin kontakt har vi mest träffats i större sällskap, så det är roligt att märka att vi hittar ett givande och smidigt sätt att umgås även på tumanhand (även om jag förstås aldrig hade förväntat mig något annat heller).
På vår lilla förfest på hotellrummet gäller idel svart. Jag har kängor, spetsstrumpbyxor, Connys arbetskilt med så många fickor att jag inte behöver någon väska, silverblänkande t-shirt, spetshandskar; vitsminkat ansikte men svart hals upp till käklinjen, svart och blå glitterögonskugga dragen långt ut mot tinningarna; pannluggen bakåtsprejad för att inte störa sikten. Vi delar en liten skumpaflaska och shottar Minttu-choko ur en fickplunta, spelar musik från telefonen. Jag dricker inte mycket alkohol nu för tiden, men nu vill jag komma i feststämning och bli full.
Trots att vi först går åt fel håll anländer vi tidigare än planerat till konsertlokalen och får köa utanför i väntan på att dörrarna ska öppnas. Det är ett gammalt jugendhus, med orientalisk matta i bred, slingrande stentrappa upp till andra våningens sal, och alltför få toaletter – jag är rädd att jag ska missa första låten för att jag står i vessakö mellan förbanden och huvudakten, men hinner tack och lov tränga mig fram till min plats med några minuter till godo.
Jag har inte hört någon av förbanden Rain Diary och Gothminister förr. De är positiva överraskningar, bygger upp stämningen på ett förträffligt sätt, men när Lord of the Lost stormar in på scenen och öppnar showen med The CurtainFalls så skänker jag inte förbanden en enda tanke längre.
”You’re not alone / Welcome home”, sjunger Chris Harms, och det är så det känns: vi är tillsammans, vi är hemma. Bara ett par låtar senare rinner hans blåa ögonsmink, en rännil nerför varje kind i vad som kunde vara tårar men är svett. Han tar av sig den svarta lackjackan, bär slitsat läder under. Gitarristen och basisten har glittriga kavajer och samma svartvita sminkning som jag försökt få till.
Jag älskar allt, insuper allt, skriker, sjunger, ler, jobbar mig fram till tredje raden där jag röjer svettspår i vitsminket. När trummisen slår takten i luften sträcker jag upp händerna och klappar med. När vi får uppmaningen att hoppa, hoppar jag. Inte en tanke på att sluta. Jag njuter skamlöst av allt det sinnliga, påminns om varför jag går på livekonserter, speciellt den här sorten, med karismatiska band och ståplatser i små klubbutrymmen, när gränsen mellan rockstjärna och medmänniska suddas ut av närheten och gemenskapen.
Chris Harms böjer sig ner invid scenkanten, sträcker ut handen mot alla de händer som i sin tur sträcks mot honom från publikhavet. Han tar dem, en efter en; en kort sekund ser han på mig och kramar om mina fingrar, och när jag säger att det betyder mer än jag kunde ana så vägrar jag vidkännas det som kan tyckas fånigt, konstlat, fangirligt – för det är känslosamt, äkta; det är uppriktig uppskattning från oss alla. Att bandet tycker det är lika fantastiskt att få stå på scenen och spela för oss som vi tycker att det är att få stå i salen och uppleva det.
Mot slutet av konserten spelar deOne Last Song: ”If I could sing one last song before we die”, men där hejdar sig sångaren. ”But not tonight”, ropar han, ”tonight we are alive!”, och resten av låten blandar sig mina tårar med svetten. En kort stund senare dansar jag i armkrok med en okänd flicka till Cha cha cha. Hur skulle Lord of the Lost någonsin kunna avsluta sin spelning på annat sätt?
Efter spelningen är jag inte längre berusad, men rusig, förhoppningar och förväntningar som inte bara infriades utan överträffades. Jag blir ofta besviken här i livet – det är priset som kommer med stora förhoppningar – men när de slår in är kicken o-t-r-o-l-i-g. Benen är tunga och fötterna värker, törsten får mig att tugga is i väntan på att fyrahundra personer ska hämta sina ytterkläder i garderoben och ta sig ut. I den långsamma strömmen köper jag dubbelalbumet Judas från merchståndet i hallen. Albumet ska få bo i bilen, så jag har något nytt att lyssna på när jag behöver något tungt som tar mig fram på riksåttan.
Fortfarande hänryckta avslutar vi kvällen på en liten bar invid järnvägsstationen. Jag dricker två gin & tonic och inget vatten i snabb takt. Nästa morgon mår jag som jag förtjänar, och även i snabbkaffe med mjölkpulver på hotellsängen framför en Hallmark-julfilm i väntan på tåget hem finns en njutning som jag omhuldar och sjunker ner i. Inom mig känner jag fortfarande stroboljusen mot ögonlocken och en hand som kramar om min.
Jag har flera gånger lyssnat på Martina Moliis-Mellberg audioessä Om det här är lycka vill jag inte vara lycklig om varför hon blir provocerad av äktenskapet, särskilt då hennes queera vänner gifter sig. Medan jag har diskat, lagat mat, promenerat har jag lyssnat och reflekterat och speglat mina egna tankar mot den.
”Statistiskt sett slutar ungefär hälften av alla äktenskap i Finland i skilsmässa, men det där bryr jag mig mindre om. Jag har kastat mig in i många saker med sämre odds än så, och kärleken är aldrig självklar, oavsett om den är välsignad av staten eller inte.”
Det är ju inte det som är kärnan i essän, men det är något som har fastnat hos mig. Saker med sämre odds än så. Eftersom jag i mitt förhållande hela tiden balanserar mellan det till synes heterosexuella (= en kvinna och en man i en monogam kärleksrelation) och det queera (= jag är inte straight) vet jag inte alltid vilka förhållningssätt och normer, traditioner, uppfattningar som jag mestadels ska ta avstamp i: de straighta eller de queera. För som Moliis-Mellberg också säger: ”Det handlar inte om riskerna – det handlar i stället om vem som bestämmer värdet i våra relationer, och om anpassning, assimilation.”
Och det är så. mycket. lättare. att bara underkasta sig konventionerna, normerna, gå den väg som förväntas. Hela tiden hela tiden hela tiden märker jag ju hur jag jämför mig, oss, med alla andra: vänner, familj, det heterofokuserade narrativet om hur man ska leva sitt liv, vilka milstolpar som ska uppnås, och när, och i vilken ordning.
De eviga frågorna: Vad vill jag riktigt på riktigt, och vad tror jag bara att jag vill för att jag har blivit hjärntvättad till att vilja det?
Inte undra på att man blir trött ibland.
Med allt detta sagt är jag sedan ungefär två månader tillbaka förlovad med Conny.
För att jag har funderat – känt att jag tvingats till att fundera, just för att jag balanserar mellan det straighta och det queera. Vilka uttryckssätt känns som de mesta äkta för oss? Vilka traditioner och normer vill vi förkasta, vilka vill vi följa för att de känns rätt för oss?
Det här känns rätt. (Även om silverringen på fingret ännu känns ovant.) Kärlek är inte statistik, utan i slutändan är det vad Lars Huldén – en större poet än jag, någon som har fångat det jag försöker fånga – skriver i sin dikt To å ja, vi boåda:
Men hyö do, dähää sko ja vila du ssko hall mee åmm: He foår it kåma naa millan åås, ja määra millan te å me, uutåm dyön, såm vi jåo alldä slippär. Åm ja it ahltiili e såm ja ssko boåd vara så måss do fysyök fylååt me. Fy sido ja tråo vi bihyövä varaadä to å ja, vi boåda.
(Men hör du, det här skulle jag vilja att du skulle hålla med om: Det får aldrig komma något emellan oss, jag menar mellan dig och mig, utom döden, som vi aldrig slipper. Om jag inte alltid är såsom jag borde vara, måste du försöka förlåta mig. För ser du, jag tror vi behöver varandra du och jag, vi båda.)
Det är dagar som denna som det är lätt att räkna sina välsignelser och låta svårigheterna ligga i ett hörn. När är vinden är skarp och kylig, lönnlöven strax innan sin vackraste nyans i solen, och dagens arbete är avklarat redan kl. 11.30. När man får bo på en sådan här gata.
Jag promenerar in till stan med en detaljerad lista och redig ryggsäck. Det är så skönt med en dag utan någon tid att passa, att utan brådska låta ärendena ta den tid de tar. Bibban, apoteket, butiken, fiskdisken, Alko. Jag lånar en bok om språkrekommendationer, köper värkmedicin, tre sorters bröd för tre sorters syften och två flaskor Minttu. I fiskdisken köper jag skagenröra och sikröra, lägger välsignelsen att få äta egenodlad potatis och fiskröra till middag en vanlig torsdag i oktober till listan.
Ett av stadens favoritkaféer har gått i konkurs. Kombinationen av pandemin, Ukrainakriget och alla ökade kostnader blev för mycket. Denna vecka har kaféet öppet sina sista två dagar, och jag har skrivit in Kaffe på Sweet Vaasa! i kalendern. En vän som bor i huvudstaden skriver och frågar om jag råkar ha vägarna förbi kaféet, där vi ofta brukar träffas när hon är i stan, om jag kunde köpa lite te för att stöda dem. Självklart, självklart! Det blir två Funky Flower och två Earl Grey Blue Flower. När har jag kunnat motstå ett ekologiskt Earl Grey-te? För tillfället har jag fyra sådana i skåpet. De räknar jag med att räcker knappt vintern ut.
När jag efter ungefär två tredjedelar avklarad lista och småsvettig av tyngden av Minttu och bröd närmar mig kaféets uteservering sitter min sambo där, arbetsbyxor och teddyjacka i skuggan, och väntar på mig. Han har stöddemonstrerat på torget med sina kollegor och visste att jag hade ärende till kaféet, så han tog sitt eftermiddagskaffe där. Jag blir så glad och överraskad att jag nästan börjar gråta. Det slår mig så hårt att jag känner mig dum, hur mycket jag älskar den här människan, hur en kaffe tillsammans när jag inte alls hade förväntat mig det kan förgylla en redan guldskimrande dag till oanade glanser. Kanske den största välsignelsen att lägga till listan.
Han dricker ana koppin, jag min första, och vi delar på en bit pavlova. Den där pavlovan är den bästa av alla. Varje år önskar jag mig en pavlova därifrån i födelsedagstårta, och sedan äter vi pavlova till kaffet tre dagar i rad. Vad ska jag ha för födelsedagstårta i fortsättningen?
När jag kommer hem någon timme senare packar jag upp för att snart packa ner igen. Nästa vecka tar jag tidigt höstlov och reser dit där palmerna och alligatorerna – och min syster – bor. Ännu en välsignelse att notera. I väskan ska jag packa solkräm, yogabyxor, sandaler och två flaskor Minttu.
På två kalla juni dagar hinner jag med en dimission, en examensfest och en studentfest. Det är något med dimissioner som är så hjärtevärmande; storsmå pojkar i strikt kostym och vita sneakers, så mycket barn men ändå halvt vuxna. Jag ömmar för dem, vill klappa dem på kinden men tar dem i hand, önskar dem grattis och lycka till med allra största uppriktighet.
Min sambo, med en magisterexamen i ekonomi, har gjort ett karriärhopp och blir nu utexaminerad husbyggare. I dimissionstalet gratuleras och hyllas de utexaminderade, men också hemmafolket får ett tack: för att de stöttat och hjälpt till i vardagen. Jag tänker på alla de gånger jag har lagt mig tidigt för att gå till sängs tillsammans, diskat sambons kaffetermos, lagat mat så att han ska ha en lunchlåda dagen efter, och tar åt mig. Han ger mig sina examensrosor. Efteråt dricker vi kaffe och äter jordgubbsgräddtårta, startskottet på en kaffe- och kakfylld helg. När jag var barn tyckte jag illa om den där gelén på gräddtårta, petade alltid undan den, men den här gelén, ja, hela tårtan, var så god så det smackar när man äter den, som Tjorven i Vi på Saltkråkan sa.
På kvällen blir det mera tårta, så god så man smackar, hos villagrannarna, vars son också blivit husbyggare. Som tonåring förstod jag inte vitsen med sådana här fester – konfirmationer, studenter, examina. Jag rynkade i tanken lite på näsan åt socialiserandet, den märkliga blandningen av familjevänner, släktingar, kollegor och grannar, men jag förstår det nu, det är viktigt och givande.Betänk livets korthet, dödens visshet, evighetens längd.
Det finns en trygghet och en välvilja i alla traditioner, med smörgåstårta och kaffe och skål med skumpaglas i trånga hallar och rosor och presentbord med Marimekko-gåvor och värdfolk som trugar en att hämta mera kaka. Jag åker bil en timme för att närvara vid en studentfest ungefär lika länge, för att jag vet att min småkusin från Norge är närvarande. Vem minns när vi senast har träffats? Vem vet när vi träffas igen? Det ser kanske ut som att vi småpratar ytligheter medan vi balanserar gamla Arabia-kaffekoppar med guldkant i knäet, men på djupet finns det, känner jag, igen den där uppriktiga välviljan, ömheten, släktskapet. Ja men, låt gå, jag skriver det jag tänker: kärleken. Denna ogreppbara, allomfattande, ständiga kärlek tar sig så många olika uttryck i olika relationer. Som en helg som denna konkretiseras i att bjuda och bli bjuden på tårta.
Vi kör hemåt, en timme igen, längs en regngrå och junigrön riksåtta. Jag har ännu inte flyttat ut till villan. Det är som att jag väntar på något, fortfarande ett sådant mellanläge, ovisshet, velande. Det blir ju inte bättre, och i veckan gör jag bara slag i saken. Packar mina Ikea-kassar med kläder och necessär och orimliga mängder böcker, och tar basilikakrukan och det öppnade mjölkpaketet i en korg på armen. Sedan drar jag ut till sommaren.
Sandra skriver 