dagbok

Kära bloggen!

Jag började skriva ett inlägg med reflektioner kring min jobbsituation och en snygg övergång till gårdagens händelser, men det blev så tillrättalagt, tillgjort. Vem försöker jag övertyga, vem försöker jag skriva för? Varför försöker jag göra det snyggt paketerat på bekostnad av uppriktigheten och känslorna? När jag i min privata dagbok började med att skriva: ”Kära dagbok! Idag har varit en så fin dag!” och sen fortsätter med mening på mening som avslutas med utropstecken? För det är det viktiga: uppriktigheten och känslorna.

Nytt försök:

Kära bloggen! Igår var en så fin dag!

Jag gjorde både morgonyoga och mina fysioövningar och märker hur jag mår bra av det. Pojkvännen kom ut till villan och var här nästan hela dagen. Han kom inkörandes med sin moffas beige Mercedes från 1982, en riktig raggarbil som hördes mullra på flera hundra meters avstånd. Jag skrattade högt när jag såg den och blev mot min vilja alldeles överförtjust i den. Vi ska fara ut och cruisa någon dag, och jag ser så fram emot det. Denna sommar är små planer de nya stora, och en roadtrip blir lätt hela veckans höjdpunkt. Jag drömmer om havsglitter och nedvevade rutor.

IMG-20200609-WA0005

Jag fick ägna mig åt min favoritsysselsättning: titta på när en snygg karl lagar mat åt mig. Han är så fin, på så många sätt, och jag är så glad över att han är min. Vi åt säsongens första muurikkaplättar, tvättade bilarna, pratade om framtid och jobb och ekonomi, gjorde upp födelsedags- och midsommarplaner. (Jag tycker mer och mer att födelsedagar borde firas ungefär som jul och påsk – dagen innan födelsedagen är det födelsedagsafton, sedan kommer födelsedagen, och dagen därpå är det annandag födelsedag. Fira i dagarna trenne.) Ungefär var tionde sekund tänkte jag hur lyckligt lottad jag är och ville bara trycka ansiktet mot solvarm hud och andas in doften av solkräm och sommar. Så jag gjorde det.

skönlitterärt

Betonggolv

Vi träffas som alltid i den stora lagerlokalen. Det är varmt och torrt i luften av att solen har legat på sedan tidig morgon, men betonggolvet är svalt. Ingen jobbar här sedan teaterutbildningen flyttade till en annan stad. Enligt anslagen fasttejpade på väggen i korridoren ordnas det ibland samtalsstödgrupper och yogakurser här, men vi har aldrig sett någon annan.
”Jag har något att berätta!” har du skrivit till mig samma morgon, och jag har svarat: ”Det har jag också!”, och sedan finns inget annat att göra än att ses så snart som möjligt.

Vi kokar te, vattenkokaren skramlar omkring direkt på golvet i ett hörn. Du har hämtat muggarna från toaletten, där vi diskar i en balja och ställer dem att torka i torkstället jag snott från min arbetsplats när personalköket renoverades. På min blåa mugg står det ”I work hard so my dog can have a good life”. Du har den vita ananasmuggen i ena handen och ett paket Mariekex i den andra.

”Jag hade en så märklig dröm i natt”, säger jag och gräver i honungsburken som du köpt hit bara för min skull. ”Jag drömde att vi träffades och att vi båda hade något stort och spännande att berätta för varandra. Jag skulle äntligen berätta att jag var förälskad i dig, och jag var säker på att du kände detsamma. Så mycket som vi hade umgåtts och pratat och planerat och drömt och skrattat? Hur kunde det vara annat än kärlek?

‘Börja du!’, sa du i drömmen. ‘Nej, börja du!’, sa jag i drömmen. Så du började, berättade att du hade tänkt på ett nytt skrivprojekt som vi skulle göra tillsammans. Och när du berättade kände jag något sjunka inom mig, långsamt, för jag kommer inte kunna göra annat än berätta, jag med, men inget kommer bli som jag har tänkt och inget smärtar så som en ensidig kärleksförklaring. Det är obekvämt för alla inblandade, och hur kommer det bli med vårt gemensamma skrivprojekt? Jag var så generad när jag vaknade, förstod inte hur jag skulle kunna se dig i ögonen förrän insikten hade landat i mig att det ju bara var en dröm.”

Jag skrattar lite ut i den tysta lokalen, makar på mig för att ha väggen som ryggstöd. Du sitter tyst, benen i kors på en kudde som skydd från betonggolvskylan, virar sakta snöret runt tepåsen för att klämma ut den sista vätskan.

”Jag hade faktiskt något stort och spännande att berätta”, säger du, sätter ner tepåsen på det ännu oöppnade Mariekexpaketet, lägger ifrån dig muggen, tar upp den igen. Ser förbi mig.
”Jag hade tänkt på det ett tag nu. Det var ett nytt skrivprojekt som vi hade kunnat göra tillsammans.”

Jag känner hur något sjunker inom mig.

dagbok

O-morgonmänniska

Innan jag regelbundet började tillbringa mina morgnar med någon visste jag faktiskt inte att jag var en sådan o-morgonmänniska som jag är.

Alltså: jag älskar morgnar, för de är ljusa och löftesrika och jag får äta frukost, som nog är mitt favoritmål på dagen, men jag älskar absolut inte morgnar när jag behöver stiga upp medan jag fortfarande är trött, och jag älskar dem speciellt inte före frukost. (Ät nåt så int du blir så knäro*, brukar min mamma säga åt mig.) Det märks ju inte på samma sätt om man är trött (eller sur, eller butter) ensam, för då har man ingen att spegla det mot – ingen som man behöver svara, ta hänsyn till eller ens se. Då kan man vara trött och butter i allsköns ro och ensamhet, och efter frukost är allt lite bättre igen och jag är en lite trevligare människa.

Alltså: att regelbundet börja tillbringa mina morgnar med någon vars väckarklocka ringer 6:30 på vardagarna är inte jättesmidigt. (Man lär sig mycket om sig själv genom att vara ihop med någon. Det är inte alltid skoj. Jag har upptäckt fler dåliga sidor hos mig själv än vad jag har upptäckt bra sidor, men då må det nu vara så. Min partner vill vara tillsammans med mig ändå. Tur är nu det.) Jag brukar stiga upp samtidigt som min partner, koka kaffe åt honom, och sedan gå och lägga mig igen. Så sover jag vidare tills han kommer och säger hejdå för att fara iväg, sådär lite före åtta. Då kanske jag stiger upp, eller så sover jag en halvtimme till. Sedan. Sedan börjar jag vara redo för dagen. Att få äta frukost och långsamt vakna till liv och bli den där trevliga personen som jag ju faktiskt vill tro att jag är större delen av tiden. Förutom då jag är hungrig, då.

Denna morgon har jag vaknat ensam och i lugn och ro. Gjort yoga och ätit frukost (te, brusvitamindryck, limpsmörgås med paprika, samt en skål fruktsallad som lämnade från igår kväll – en rätt typisk frukost för mig). Snart ska jag uträtta lite ärenden i snöovädret (snöovädret!) och sedan jobba. I eftermiddag får jag kaffebesök av en av de 3 personerna jag träffar nu för tiden.

Och imorgon! Imorgon påbörjas mitt sjunde år av National Poetry Writing Month. Dag 1 av 30 dagars diktande. Aprillyrik. Versdiktning varje dag. Poesi utan pardon.

*Det vill säga, ät något så du inte blir så knarrig (gnällig)

dagbok

Vändagen

20200214_163702

Här om dagen fick jag en bok i vändagshälsning, skickad ända från USA. Avsändaren var min gulliga syster, som i dedikationen på insidan av pärmen skrev att hon vet att jag ”tycker om böcker som handlar om England, relationer och vänskap”. Nå att jag gör! Ser fram emot att läsa denna under ljusa februaridagar när jag nästa vecka ska vara hus- och hundvakt hemma, medan föräldrarna är på resa.

Boken har legat framme på köksbordet sedan jag fick den. Jag tycker om att låta vissa saker ligga framme ett tag: nya böcker, brev, kort, nya smycken. Så att man hela tiden ser dem och påminns om det fina de är eller står för. Riktigt ta in dem innan de hittar sin plats i bokhyllan, smyckesskrinet, på kylskåpet.

Denna vändag har mest firats i just vännernas tecken. Vi åt lunch, två av mina äldsta vänner och jag, och jag fick en vacker blomma som nu står med resterna av min tulpanbukett på köksbordet. Blommor, böcker och ljus, alltså. Kan det finnas vackrare bordsdekorationer? Nu har jag en pizza i ugnen, huvudvärk på nedgång, lösgodis och donitsar som väntar på dagens andra firande senare ikväll.

Glad fredag, alla hjärtans dag och vändag allihopa ♥

dagbok

Hjältinnor

Vi samlas hos en av oss, för att planera det kommande året. Vi är några vänner som alla fyller 30 i år och ska fira detta gemensamt, bara vi. Det har varit en tuff dag för, för vissa tuffare än andra, och vi behöver alla prata av oss och reda ut situationer och tankar. Det är dämpad belysning, på bordet brinner levande ljus, en av oss berättar om hur hon har haft det den senaste tiden.

Plötsligt ser jag henne som i blixtbelysning, en sekunds distans som gör allt kristallklart: det blonda håret, en mörkgrön stickad tröja, den stora tekoppen mönstrad i blått och vitt. Hur hon med eftertanke berättar om hur hon tänkt mycket på trauman, hur det har distraherat henne från hennes arbete men hur hon har hittat vägar och verktyg att nu hantera det.

Jag tänker att vi är fan hjältinnor. Vi lever och såras, vi utnyttjas och trampas på. Och vi reser oss. Vi hanterar det, vi bearbetar det, vi läks och växer och mognar. Vi dealar med vår skit, som vi säger. Tar ansvar för oss själva och våra känslor. Gör dumma saker ibland, skadar oss själva, men reflekterar och utvärderar. Prövar, tänker, utforskar. Gör saker på ett annat sätt nästa gång, kanske, eller gången efter det. Drar gränser som vi kanske låter någon överträda, för vi är uppfostrade att vara tillmötesgående och tillåtande och förlåtande, men nästa gång, nästa gång håller vi linjen, står fast vid vårt försvar. Tar hand om oss själva och varandra, frågar hur är det och lyssnar verkligen på svaret, nickar och bekräftar och hjälper.

Denna oerhörda kärlek som jag har fått erfara att kvinnlig vänskap är. Hur den aldrig har präglats av konkurrens eller illvilja eller fördömande, som den kan utmålas i populärkultur och samhälle, utan av oändligt med stöd och förståelse och kärlek.

Jag tänker på vad Edith Södergran skrev en gång, och hur vi är allt detta:

vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Jag tänker på vad jag själv skrev en gång, och hur jag fortfarande står fast vid det:

Ingen [av dem] har någonsin hållit en kniv
och hade de kniv
skulle jag ändå anförtro dem
med mitt liv

dagbok

Listan om 2019

Jag hade tänkt skriva den här sammanfattningen för flera dagar sedan, kanske redan innan nyår. Men saker kom i vägen: ett nyår, kroppsliga åkommor, en rentav förlamande trötthet, en moffa på sjukhus. (Jag mår bättre nu, tackar som frågar, och moffa är också på bättringsvägen, tack alla högre makter för att detta år inte behövde börja i sorg.)

Men nu, nu blir det av att åka igen.

Gjorde du något år 2019 som du aldrig gjort förut?

Köpte lägenhet, fick en pojkvän, höll skrivkurser, reste till USA, bevittnade min systers vigsel. Alla stora, nya saker med oändligt många små nya saker inbakade.

Det går för övrigt inte att sammanfatta vår Orlandoresa, men här är några ögonblicksbilder i alla fall.

IMG_1652

DSC_2703

DSC_2711_1575606415034

IMG_1770

IMG-20191130-WA0021

IMG-20191206-WA0001

IMG-20191215-WA0021

Höll du några av dina nyårslöften för 2019?

Det enda nyårslöfte jag minns att jag gav är mitt stående nyårsmål, och också det jag misslyckades med: att läsa minst 52 böcker. Jag stannade visst på 28.

”Det är på grund av dig som jag inte har läst lika mycket böcker i år som jag brukar”, säger jag till min partner. ”Förlåt”, säger han och skrattar och är nog inte det minsta ledsen över det. Jag är nog inte heller det minsta ledsen över det, egentligen.

Har du något nyårslöfte för 2020?

Många. Fast jag kallar dem nyårsmål, och de är inte huggna i sten. Fortsätta dricka ett glas vatten varje morgon och äta mina vitaminer. Prova på att börja gymträna. Öva mig att kula. Hälsa oftare på mommo & moffa. Skriva dikter. Meditera varje dag. Läsa minst 30 böcker under året (för låt oss vara ärliga, om jag fortsätter ha pojkvän så fortsätter min tid att gå åt till annat än läsande).

Vilka länder besökte du?

Sverige och USA.

Bästa matupplevelsen?

Jag åt marinerade jordgubbar med maräng och grädde en kväll i november och det var himmelskt.

Bästa köpet?

Lägenheten.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lägenheten, lätt. Har aldrig lagt ut sådana summor på något tidigare (även om 85 % var lånade pengar). Många tusen på bostaden, och så några tusen till på renovering.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ännu en sommar på villan.

20190607_151340

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag tror jag har varit gladare, men också mer känslosam. Jag har gråtit oerhört mycket.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit dikter.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Tvivlat över förhållanden och stressa över jobb herregud att man aldrig lär sig.

Vad gjorde du på din födelsedag?

Bjöd två vänner på gårdagens pavlovarester, drack te och hade det så nöjsamt så. Min då inte ännu pojkvän dök upp direkt från jobbet för att ge mig två blombuketter: en stor och yvig med lila, vita och gula blommor, och en mindre med midsommarrosor. Han kom ihåg att midsommarrosor var min favorit. Mina vänner gav honom 12 poäng för det utförandet.

20190619_184621
Alla mina födelsedagsbuketter.

Bästa boken du läste i år?

De två gamla favoriterna Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff och Vi på Saltkråkan av Astrid Lindgren, samt novellen Farväl, mitt kvinnofängelse av Karolina Ramqvist, som lämnade i tankarna långt, långt efter att jag hade läst ut den.

Vem saknade du?

Vivi, men henne fick jag äntligen träffa i år ♥

De bästa nya människorna du träffade?

Min systers amerikanska svärfamilj tog emot oss med öppet hjärta och öppet hus. Ett varmare och mer generöst mottagande kunde vi inte ha önskat oss. Vi hade aldrig träffats förut, men genast blev deras hem vårt home away from home.

Dog någon som stod dig nära?

Nej tack och lov!

Något du önskade dig och fick?

En egen lägenhet. Här var första glimten av kakelugnen och mitt efterlängtade trägolv som jag sedermera lät slipa upp och olja in.

20190131_115901

Något du önskade dig och inte fick?

En arbetsgemenskap, stabilare jobbsituation.

Något oväntat som hände?

Hela den här förhållandegrejen är ju ett enda stort oväntat. Jag vänjer mig fortfarande. Ibland går det bra, ibland går det sämre.

Högsta önskan just nu?

Attt ingen kommer dö på länge än.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag kommer väl nog i praktiken köra på i samma gamla hjulspår, är de sedan bra eller dåliga, håh håh ja ja.

Fast jag ska faktiskt lära mig filéa abborre i sommar. Igen.

dagbok · skönlitterärt

The closest I’ve ever been to home

Jag drömmer att jag är en hästskötare vid namn Benjamin, som jobbar på en ranch för mister Johnny. Nästan varje dag är jag och mister Johnny ute och rider längs skogs- och landsvägar. Det finns en särskild rutt som mister Johnny tycker ovanligt bra om, men den är lång och vi måste alltid vända strax före ett krön i en skogsbacke för att hinna tillbaka till ranchen i tid. Mister Johnny och jag har stannat hästarna framför kullen, han ser längtansfullt mot vägen som försvinner in i skogen, uttalar än en gång sin önskan om att kunna rida vidare.

”But mister Johnny, remember that time we actually made it over the hill? We stayed in the woods all day, swimmed in the lake”, säger jag. En kort paus. ”That is the closest I’ve ever been to home.”
”Benjamin”, säger mister Johnny, ”your home is in the opposite direction.”
”No, no, you misunderstand me, mister Johnny”, säger jag. ”I mean that is the most at home I’ve ever felt.”

Jag brukar inte vara så här frispråkig. Jag vet min plats, men orden slinker ur mig. Mister Johnny ser på mig, läser kärleksförklaringen i mina ögon. Ser plötsligt minnet av den där enda gången vi red över kullen i ett helt annat ljus. Jag känner en sten sänkas i min mage när jag inser att han inte känner detsamma. Han drar hårt i tyglarna för att svänga om. Skogen är inte längre ett alternativ.

”I’m so very sorry, mister Johnny”, säger jag, medveten om att jag har gjort bort mig fullständigt. ”I’ll hand in my resignation as soon as we get back, and leave today. It will probably take a day or two to find someone to replace me to look after the horses, I’m sorry for the inconvenience.”

Mister Johnny säger inget. Vi rider vidare, inte sida vid sida som vi brukar, utan med mig en halvmeter längre bak, i tyst skam.

”Do your parents know?” frågar han efter en stund. ”That you are … the way you are.”
”They do”, svarar jag. ”They don’t like it, but they accept it.”

Mister Johnny säger inget, men hans grepp om tyglarna lättar lite.

Stenen i min mage lättar aldrig så lite, den med.

dagbok

”Being gay is like glitter. It never goes away.”

I går städade jag mitt badrum i lägenheten för första gången denna sommar. (Är det här jag ska påminna om att jag inte bor i min lägenheten under sommaren, alls, och har sovit noga räknat en natt där de senaste månaderna?) Jag har fått ett nytt badrumsskåp som under svett och svordomar har borrats fast. Nu ska kakeldammet väck.

När jag har skurat toalettstolen, torkat damm, dammsugit och torkat golvet så hittar jag ett rosa glitterkorn från Pridelördagen i juni.

Jag tänker att det är som Lady Gaga sagt: ”Being gay is like glitter. It never goes away.”

Jag tänker på de tre stegen till att bli av med glitter:
Först sopar du upp det.
Sedan dammsuger du upp det.
Till sist lär du dig leva med det.

Två minnen i tillbakablick i kärlek till Vasa Pride anno 2019:

Tryggheten.

Folk gillar och älskar Facebookinlägg, foton, statusuppdateringar.  En granne säger att han uppskattade lokaltidningens bevakning av hela Pride, att han tyckte om att läsa intervjun med mig. Folk har stöttat, hejat, peppat. I en chatt där vi planerar vår Pridelördag kommer folk ut: Om ni inte visste det redan, så är jag ju trans/bi/icke-binär/asexuell/polyamorös/pansexuell … Att folk vågar. Att folk vill. ”Vi ryms alla under regnbågen!” skriver en. Vi ryms alla under regnbågen. Vi håller alla varandra om ryggen och i varandras händer.

20190615_184320
Vänner under regnbågen. Solglasögonen är hans.

Kärleken.

Vi är på väg hemåt på kvällen för att jag ska byta strumpor innan firandet fortsätter. Sådant behöver man göra ibland. Tvärs över gatan går en flicka med blomkrans och tygkasse i regnbågsmönstrat. Jag vet att hon har fräknar och ett stort leende, för hon dansade lindy hop på prova-på-tillfället som jag drog i början av Prideveckan. Vi vinkar åt varandra. ”Thank you for marching for me!” ropar hon. Jag har figurerat i lokaltidningen dagen innan, mitt officiella komma-ut-ur-garderoben, där jag berättar vad det innebär att vara queer och att jag vill gå i Prideparaden för alla de som av någon anledning inte kan. ”I’m glad I could do it!” svarar jag, och hon formar ett hjärta med händerna till svar.